Emelies Travels -

One of the world’s best one day walks – Tongariro Alpine Crossing
2011-04-14  12:08:48

Get more visitors to your blog! Permalink  New Zeeland  Trackbacks ()   
Follow on Facebook Follow on Bloglovin   

Denna morgon gick vi upp strax efter fyra på morgonen, och eftersom vi hade en del att fixa med vår planering med resan kvällen innan så hade vi inte sovit många timmar. Jag trodde aldrig att jag skulle komma upp, för på den här resan hinner man aldrig sova, annat än på bussen och då vill man inte missa vyerna som kan ändras på några minuter. Men tillslut kom vi på bussen och vi körde mot Tongariro National Park, den fjärde första nationalparken i världen, skapad år 1887. Vyerna var underbart vackra, det var härligt att se snötäckta berg igen. De vita snöklädda topparna kontrades av de gröna kullarna mot den klarblå himlen. Nu började en resa som jag sent kommer glömma. Min första hajktur i hela mitt liv. Vi fick riktiga klossar till skor, tunga som attan och det kändes som att gå i stenhårda snowboardboots, och så fick vi ishackor. Vi hade förberett oss för att inte frysa, för tydligen kunde det bli riktigt kallt uppe på toppen. Vi satte på oss leggings under byxorna och så fick vi regntäta överdragsbyxor. Vi hade tre lager tröjor och vår nya regnjacka, vi hade till och med vantar och mössa med oss. Men vi fick ju ta av oss innan vi ens hade börjat gå, folk varnade oss verkligen för att det skulle bli så kallt men vi svettades redan ståendes. Så det slutade med att vi gick i linne och tunna byxor, utan leggings. Resten av grejerna använde vi inte under hela färden. Det är väl bättre att vara väl förberedd antar jag… Vi tog en buss upp till cirka 1100 meter över havet och började vår oändliga vandring. Sista toalettstoppet var bara en timme in på promenaden, så nu gällde det försöka hålla sig i de resterande 7 timmarna. Landskapet var väldigt kalt, vi gick ju för sjutton på en vulkan så det kanske fanns en liten lavasten i bästa fall att sätta sig bakom inför hela gruppen, kanske inte det bästa alternativet. Efter att vi hade gått ett tag så kom det skyltar som varnade för att man skulle tänka sig för en extra gång. Hade vi rätt kläder med oss? Var det bra väder? Var man verkligen tillräckligt tränad, skulle man klara detta? Det är en tuff utmaning, egentligen hade vi Inte den blekaste aning om vi skulle klara det, men vädret var bra i alla fall så vi började gå upp mot Mt Ruapehu, (2797 möh) den mest aktiva vulkanen i området. Det är den vulkanen som är med i Sagan om Ringen filmerna, Mordor. Mt Ruapehu hade sitt senaste utbrott år 1996 då den täckte hela Nordön med aska, hela vägen från Wellington upp till Auckland. Det har legat en varning i två år nu för att den ska ha ett nytt utbrott, för man trodde att den skulle ha ett runt 2008-2009, men ännu har inget hänt. Så den kanske smäller av när som helst. Mt Ruapehu har tre skidbackar och det finns ännu fler på ett berg längre bort, detta gör området kring Nationalparken väldigt populär runt vintertider och då bor det mycket folk däromkring. Hur som helst så skulle vi, tack och lov, inte upp på Mt Ruapehu, utan vi skulle vidare bort vänster om vulkanen. Det berget heter Mt Tongariro (1968 möh) vilket är en gammal, men dock ännu aktiv vulkan. The Red Crater of Mt Tongariro hade sitt senaste utbrott år 1926. Tongariro Alpine Crossing, rundan som vi gick, är klassad som en av världens bästa dagsturer, och jag kan lova er att vyerna var underbart vackra. Men det var inte som att sätta sig i en lift och åka upp på ett berg, titta på utsikten och njuta, åka ned på skidorna och sedan göra om samma procedur ett antal gånger. Nej, nu fick vi vara med om det kanske värsta i våra liv. Det var ett jävla helvete rent ut sagt, vi gick uppför i säkert 6 timmar, hade små korta mindre än fem minuters pauser innan vi skulle tvinga våra stackars ben att lyfta sig igen. Svetten rann trots att vi knappt hade några kläder på oss där vi gick i snön. Men första biten gick ändå ganska hyffsat. Då hade man motivation, jag ville inte ligga sist så jag låg bland de första och trampade envist vidare för att nå målet. Vi visste att vi skulle få se vackra sjöar och där skulle vi få äta vår lunch, så det var väl det som fick en till att kämpa på. När vi väl kom upp till The Red Crater så kändes det värt det. En riktig cool krater som var helt röd (som man kanske förstår på namnet) och kontrasterna mellan snön och den röda färgen var riktigt cool. Sedan kanade vi oss ner i löst grus och sand till vackra färgglada vulkaniska sjöar. Det var tre sjöar som hade en så konstig grön/turkos/blå färg så man trodde att de var inklippta. De har tydligen fått sin färg från mineraler som rinner ner från berget. Det såg helt sjukt ut, men vackert var det. Där fick vi äntligen äta vår lunch, och hungriga som vi var proppade vi i oss mackorna till den ruttna ägg lukten och innan vi hade tuggat färdigt var det dags att knata vidare igen. Nu började man bli rejält kissnödig och de där mackorna satte sig som en deg i magen så vi fick magknip resten av resan. Nu var det inte lika kul längre, vi som trodde att vi hade kommit hela vägen upp insåg snabbt att vi inte ens var i närheten. Uppförsbacken i brant, lös grussand var förjävlig. Nu trodde jag att jag skulle dö, och undrade var närmsta helikopter höll hus. Fy fan vad jag svor och kände för att slå ner folk som hade energi kvar till att peppa alla oss andra. Jag hade gett upp om jag inte var så envis och inte fan ville man visa sig svag inför alla dessa människor. Musklerna pumpade i benen så man trodde de skulle sprängas, och skoskaven från järnklumparna till skor var snart outhärdliga. Svetten fortsatte att rinna och man trodde aldrig att man skulle komma fram, vi såg toppen men hur mycket man än gick verkade det inte som att vi kom närmre. När man trodde att man redan hade dött och gick på sina sista reserver kom vi tillslut upp, och utsikten var fantastisk. Vi såg ut över the Blue Lake och bakom där såg vi Taupo River, Nya Zeelands största flod som är lika stor till ytan som hela Singapore. Vi såg så långt och känslan av att ”vi gjorde det” gjorde så att hela promenaden var värt allt slit. Och vilken jäkla tur vi hade med vädret! Dagen innan hade det varit stränga varningar om att det var farligt att gå turen, för det var kallt och blåste kraftigt. Vår dag var helt molnfri, vindstilla och sikten var så klar så man kunde se långt utan problem. (Dagen efter vår promenad var det molnigt och man såg inte toppen på bergen.) Vi tog ett gruppfoto på den högsta punkten, nästan 2000 meter över havet, och vi hade alltså gått cirka 900 meter upp i luften. Det kanske inte låter så mycket, men det VAR mycket. Hela promenaden var 20 km lång och det tog oss som sagt 8 timmar.  Nu äntligen var det dags att ta sig nedför, så vi åkte ”skidor” nedför ett grustag i en superbrant backe. Vi som längtat efter att gå nedför, men vi visste inte att det skulle vara nästan lika jobbigt som att gå uppförs. Det kändes i knäna och man trodde man fick nageltrång där inne i skorna och benen skakade för varje steg man tog. Men trots det så var det i alla fall på väg hemåt, och vi gick nedför i kanske två timmar (varav 6 timmar uppför). Jo, detta var en upplevelse, men kanske inte någonting för varken mig eller Jossan i framtiden. Vi är skidåkare och inga hajkare helt enkelt. Första och kanske sista gången för min del, om inte ryktena stämmer och vi måste göra om samma grej på glaciärerna på Sydön när vi kommer dit… Aja, jag är i alla fall glad att vi gjorde det, och man känner sig otroligt duktig och stolt över sig själv. Så jag skulle inte velat ha det ogjort, även om jag hatade allt och alla där ett tag. När vi äntigen kom ner till bussen fick vi en väl förtjänt öl och den satte sig i benen kan jag säga. Det var svårt att ställa sig på de spagettibenen sen!

 

Den som gjort något bra ska belönas, så när vi kom fram till den alpina lodgen som vi skulle bo på blev vi glatt överraskade. Det var ett hotell och hostel i ett, så backpackerserna beblandade sig med vanliga hotellgäster och det var ett riktigt fint ställe. Det kändes som att vara i en stuga i fjällen eller alperna, med öppen brasa i restaurangen, alla ganska möra efter alla promenader. Vi hade köpt en massa mat med vårt gäng från bussen, alla vi som var så duktiga att gå dessa 8 timmar, så vi satte igång att laga tacos direkt när vi kom fram. Det var en riktigt god middag med härligt sällskap, och sedan fanns det bara en sak att göra innan man kunde tillåta sig att stänga ögonen – jacuzzi. Vi hoppade i utomhusbadet och bubblade i mörkret under den stjärnklara himlen.  Vi låg och tittade på stjärnorna och hittade Southern Cross, och mitt i allt så såg vi ett stjärnfall. Jag tror aldrig jag har sett det förut faktiskt, för det här var riktigt coolt. Innan när jag trott att jag sett ett stjärnfall så har det säkert varit en satellit eller något. Det kanske låter som om jag hittar på bara för att det ska låta bra, men det är faktiskt sant och vi har det riktigt bra! När vi kom upp ur jacuzzin insåg man hur ont man hade i kroppen. Benen värkte och fötterna såg förjävliga ut. Förutom alla blåsor och skavsår så var anklarna svullna som tennisbollar och det var knappt så att man kunde gå. Shit, vad hade vi gjort med våra kroppar egentligen? Jag har nog aldrig sovit så gott som jag skulle till att göra denna natt, i vårt superlyxiga loft med egen kyl och badrum. Det fanns rum för fyra personer men jag och Jossan hade turen att få bo själva, så nu kunde vi snarka ikapp i lugn och ro. Det var bara att vänta och se om man skulle kunna komma upp ur sängen nästa dag med all träningsverk…

Intet ont anande om vad som komma skall...

Klarar vi detta?

Jo för upp kom vi!

The Red Crater

Blue Lake med Lake Taupo i bakgrunden

De små mineral sjöarna var minst sagt väldigt gröna

En tjej med världens kortaste pigmé ben

Phu, upp kom jag!

Mt Ruapehu, eller Mordor i Sagan om Ringen

Gruppbild efter mycket slit

Högsta toppen under turen, nästan 2000 möh

Välförtjänt tacokväll!

Och ett riktigt nice dopp i jacuzzin!

Jobba i Australien och Kanada


Comments
Send a letter:


Name:
Remember me?

Mail: (will not be published)


Website:


Comment:

Trackback
I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit www.shutterstock.com for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition




Emelie Persson
Stockholm, Sweden



Instagram @emelaias


In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...