Emelies Travels

Här i Thailand behöver man inte lägga manken till speciellt ofta. Folk bär ens väska åt en, de öpnnar bildörrar, de bestämmer vilka kläder eller solglasögon du passar i osv. Här i Koh Samui har vi blivit kända på vår korta vistelse. På beachen har vi blivit polare med varenda försäljare. Skippa stadshysteri när du shoppar och skippa internetshopping. Här kan du handla på Sleeping shopping! Du ligger och sover på stranden och vaknar av att en shop med ett omklädningsrum i form av en sarong står ovanför dig. Enkelt, bekvämt och du gör de absolut bästa impulsköpen någonsin. Bara för att det är cheap, cheap only for you och Happy Hour vilken timme som helst under dagen. Det går inte att säga nej helt enkelt.

Vi lämnade den lilla mysiga ön Koh Tao bakom oss och tog båten vidare till Koh Samui. Samui är mycket större och livligare än Koh Tao, staden är hyffsat stor. Stranden är milslång och värmen är stekande. Det är för varmt här nu! Jag dör, vet inte vart jag ska ta vägen. Man smörjer in sig, men krämen rinner bort av svetten. Har man lite kräm kvar så badar man bort det för det går inte att vistas på land. Man går upp ur vattnet och försöker soltorka för att sätta på ny kräm, men man torkar aldrig för svetten börjar rinna så fort man kommit ur vattnet och då fastnar inte solkrämen! Resultatet blir två kräftröda tjejer som har ont överallt på kroppen när kläderna nuddar de brända delarna... Vilka problem vi har här... Så fort man ska gå någonstans fastnar man i någon shop, innan man vet ordet av står man och har en het disskussion om priset och snart har man köpt något som man inte ens hann förstå att man faktiskt tittade på. Så fungerar det här i Thailand! Jag vet inte hur mycket jag har shoppat nu och det samlas bara på mer och mer.

Eftersom det tar hundra år att ladda upp en film så kan jag inte göra det. Men, jag har lyckats klippa ut bilder ur filmen så ni kan få en liten inblick i hur vi har det här på Koh Tao! Däremot är inte bilderna av högsta kvalité! Eftersom jag och Jossan tas för tvillingar ovan ytan så är det inte så konstigt att vi ser identiska ut under ytan. Jag har i alla fall blå simfötter och Jossan har gula! Vi såg en massa fiskar i alla olika färger, men lite tänkte jag spara till filmen så detta är bara ett smakprov!

Japp, det är jag det! Vi klarade provet med 100% och alla dyktest. Kul var det! Vi har gjort den så kallade Open Water kursen, så vi får dyka ned till 18 meters djup. Vi såg en sköldpadda, vilket instruktören inte hade sett på 3 veckor trots att han dyker varje dag, så där hade vi tur. Vi såg massa fiskar såklart, angelfish, butterflyfish och till och med en muräna. Det fanns massor av triggerfish, en enorm fisk som kan attackera om man dyker in i dens revir. Så fort man ser en sådan måste man vända på klacken. Vi dök också in i en grotta och kom ut på andra sidan, ganska coolt. Med oss under våra två dykardagar hade vi en filmkille som filmade oss och alla fiskar. Jag kommer publicera filmen när jag kommer hem, tillsammans med alla andra filmer så som skydive, bungyjump och alla filmer som jag har gjort själv i Fiji och från Australiens västkust.

... ni är dåliga på att kommentera! Läser ni fortfarande? Släng iväg någon kommentar, det tar inte många sekunder men det gör mig väldigt glad!

Efter frullen bar det av mot poolen, och nu skulle vi börja lära oss om utrustning och hela faderullan. På med våtdräkt, (inte för att det är nödvändigt, man känner ingen skillnad på värmen i havet och luften här, typ) dykarväst, lufttank, cyklop, fenor, regulator och allt vad det nu heter vilket jag borde veta vid det här laget… Vi tillbringade hela förmiddagen i poolen och övade på en massa olika saker som är oerhört viktigt för att klara av att dyka. Till exempel att kunna andas ur sin kompis extra munstycke till sin tank, kunna andas med enbart munnen utan cyklop osv. En hel del grejer fick vi lära oss, riktigt kul! Nu när man börjat förstå allt dykning innebär kan man undra hur skutton det är möjligt att ta ned nybörjare på introduktionsdyk så som vi gjorde i Barriärrevet och Fiji. Då har man ingen koll för fem öre och man vet inte alls vad man håller på med. Vilket jäkla ansvar de dykinstruktörerna har alltså… Men vår lärare lugnade oss och sa att dykning är en väldigt säker sport, det är precis som att köra bil. Det är mycket säkert att köra bil om man använder sunt förnuft och vet vad man håller på med, men gör man ett snestag så kan steget bli ganska stort. Samma med dykning. Till lunch fick vi ännu mer läxor och till förmiddagen skrevs det några testprov. Resten av dagen bestod av plugg, plugg och åter plugg. Men vi ger oss fan på att vi ska klara det här och bli certifierade dykare, och dessutom är väl inte miljön fy skam att plugga på, eller vad säger ni? 

 

Plugga dyktecken till denna utsikt, varför klaga?

Tåget mot Koh Tao, eller Champong som stationen heter (schamponerad tampong?) var lite sunkigare än de tidigare tågen. Jag trodde seriöst att tåget skulle gå av på mitten vissa stunder, åtminstone var sängen på väg att skutta upp i taket. Tågresan var inte lika lång denna gång dock, runt 10-11 timmar tog det. Så vi kom fram i gryningstid och hoppade på en buss som körde oss till hamnen där vi sedan hamnade på en färja. Fortfarande trötta somnade vi gott på däck, utan en tanke på att solen fortfarande är stark tidigt på morgonen trots mulet väder. Detta fick vi erfara och nu har vi lärt oss en viktig läxa som man kan tycka att vi borde ha lärt oss efter 7 månader på södra halvklotet.  Attans, systrarna lobster kan vi kallas för nu.

 

Hur som helst, vi kom tillslut fram till Koh Tao och vi checkade in på en riktigt nice resort intill den vita stranden och det turkos färgade havet. Underbart! Vi bättrade på vår sönderbrända bränna ett tag nere på stranden under solen som konstigt nog hade en enorm cirkel runt sig. Men snart var det dags för vår första lektion. Vi ska nämligen ta dykcertifikat här i Koh Tao, vilket tar 3 hela dagar plus en liten introduktions lektionsdag, vilket vi skulle på denna dag. Vi fick se några filmer och vi fick en tung, stor bok och en massa läxor. Jisses, det var ett bra tag sedan jag pluggade kan jag ju erkänna. Koncentrationen var inte den bästa men det är ändå intressant så jag har väl lyckats pränta in en del i skallen trots allt. Resten av kvällen bestod av plugg och nervositeten kröp sig på allt mer under natten för nästa dags dykningar.

 

Thailändsk fiskebåt

Dricka smoothie ur kokosnöt och käka sallad ur annanas

Efter djungelsafarin hade vi en heldag kvar i Chiang Mai innan nästa nattåg skulle ta oss tillbaka till Bangkok. I världens varmaste hetta promenerade vi in till staden i förundran varför vi inte valde att ligga vid poolen istället. Vi var i alla fall lite kulturella och besökte ett tempel som ser ut som alla andra tempel runt om hela Thailand. När kläderna drypte av svett skyndade vi tillbaka till hotellet och slängde i oss i poolen lagom till att ösregnet och åskan slog igång. Så klart. Vi kände oss ganska nöjda med Chiang Mai ändå, och såg fram emot att ta oss söderut mot förhoppningsvis mindre regnigt väder.

 

Vi tillbringade ytterligare en natt på tåget och vaknade till en thailändsk stämma som skråmade ”oooorangeeejuiceeeeee”. (Hela våra tågfärder följdes av denna man som endast kunde detta ord på engelska och tur var väl det för det var det enda han sålde.) Vi anlände på samma plats som vi började på, Bangkoks största tågstation. Eftersom vi lyckats bli bundis med hotellägaren runt hörnet där vi lämnat våra grejer, kunde vi förvara vår packning där över dagen och utnyttja deras internet. (Vi får väl hitta på någon tackpresent när vi kommer tillbaka i oktober.) Denna dag bestod av shopping, igen såklart. Men nu tog vi oss bort till Siam Square där vi kanske kunde fynda lite kvalitetskläder till lite billigare pris. Dock har Jossan smittats av mitt glömska huvud och fick värmeslag på väg i Tuk-tuken. När man får värmeslag samtidigt som man är trött och hungrig fungerar kroppen inte som den ska. Man blir virrig och glömsk och det enda man kan tänka på är hur man ska lyckas få svetten att sluta rinna. Väl framme vid Siam körde Tuk-tuken iväg och även Jossans mobil vilken vi aldrig mer kommer se skymten av tyvärr. Vi gjorde dock några tappra försök för att hitta rätt på den lilla prylen. Vi gick till informationsdisken och frågade om de fått in en borttappad mobil, och helt plötsligt stod hela Siam Squares vaktsystem bakom oss och pratade i Walkey talkeys på snabb thailänska. Helt plötsligt skulle vi följa med ner till källarvåningen, och in på övervakningsrummet. Där fanns svartvita bilder upphängda på de vita, kala väggarna med inringade misstänkta personer och vi började få ilningar i ryggraden. Snart skulle vi få se övervakningsfilmen där vi kanske kunde se vilken Tuk-tuk som körde oss till köpcentret, men tyvärr var bilderna för suddiga så vi kom inte så långt med den informationen. Vi som bara skulle fråga om informationen fått in en borttappad mobil slutade i värsta utredningen där papper skulle skrivas på. Det kändes lite väl mycket effort för den lilla mobilen, men det var väl värt ett försök antar jag!

 

Efter en stund kunde Jossan dränka sina sorger i lite shopping! Då blir man snabbt på bra humör! Vi gick runt i Siam, och ute i konstiga små butiker utanför köpcentret och tillslut hamnade vi i MBK igen. Där gjordes några sista fynd och snart hade hela dagen gått och vi var tvungna att skynda bort och hämta våra backpacks för att hinna med tåget mot Koh Tao.

 

En kväll i Chiang Mai, tuuk-tuuuk

Jägerbombs

Pippifåglar

Ett par munkar

Sista morgonen väcktes vi av en strålande glad Robbie som hittat neccecären och vi kunde glömma gårdagskvällens bravader. Frukosten serverades och snart var vår vandring i full gång igen. Vi gick även denna dag i ett par timmar i all möjlig slags terräng, men efter ett tag var det slut på promenaden och vi blev upphämtade för att bli körda till en flod. Där skulle vi åka bambu rafting! På en forsande flod med starka strömmar skulle vi sätta oss på långa, hopvirade bambustockar och krascha mot stenar och träd. Totalt livsfarligt och okontrollerat, men riktigt kul! Oh my Buddha säger jag bara! (Robbie brukar driva med Oh my God och säger istället Oh my Buddha!) Vi kom i alla fall tillbaka med livet i behåll, trots att en på vår flotte ramlade av och tappade kameran. Men än var inte äventyret slut. Vi skulle rida elefant! Regnet öste ned vi det här laget, och elefanterna var leriga och blöta som aldrig förr. Vi red iväg på bumlingarna och med oss hade vi lilla Dumbo, en liten bebis elefant. Vi klättrade uppför jättebranta leriga kullar och elefanterna sjönk ned djupt i leran om de inte gled ned för den. När vi skulle ned för kullen på andra sidan blev det ännu lite äventyrligare. Den lilla mini elefanten sjönk ned till magen och kunde inte riktigt styra hur han gick, och snart ramlade han emellan mammans mage. Det slutade med att mamman försökte förhindra att trampa ned sin unge och nästan ramlade ned för kullen och leran sprutade upp på elefanten bakom så paret som satt på blev helt täckta av gyttja. Haha, jag skrattade så jag fick magknip, men den lilla elefanten kämpade för livet i den branta gjyttjebacken så vi trodde aldrig att han skulle komma på benen igen. Men det löste sig till slut och snart kom vi tillbaka dock lite skitigare än innan. Vi sa hej då till elefanterna och hoppade in i bilen som tog oss tillbaka till Chiang Mai, och nu var det slut på regnskogsturen för denna gång. Men det blev såklart en reunion några timmar senare med gänget ute i nattlivet i Chiang Mai. Singha, Chang, cocktails och jägerbombs i stora lass, men när vi väl skulle in på nattklubben vände vi på klackarna. Vi hade hamnat på något slags fjortis party med en massa ladyboys, mer eller mindre uppenbara. Läskigt värre, så tanken på att ta sig tillbaka till en mjuk hotellsäng efter vår djungelvistelse var inte så motbjudande, och kvällen blev inte så galen som vi kanske hade trott. God natt!

 

Då var det dags att bege sig ut i den thailändska djungeln och skåda det vackra Chiang Mai. Vår galna guide ”Robbie” plockade upp oss och ett gäng i sin lilla bilbuss och körde oss mot bergen. Vi stannade till vid en liten hydda ute i bushen där vi blev bjudna på thailunch, och sedan var det dags att börja vandra. Det är regnperiod här just nu, så det regnar en hel del. Men varmt som sjutton är det ändå, svetten bara rinner och tar aldrig slut. Vi gick igenom djungel, risfält och floder och såg många konstiga insekter, ödlor och till och med en orm. Vandringen påminde oss om Tongariro Crossing på Nya Zeeland fast i samma miljö som vår Summit Walk på Fiji. Vi gick länge och uppförs, och stigarna gick knappt att kalla stigar. Efter ett par timmars vandring i fuktig, varm, regnskogsmiljö kom vi fram till ett stort vattenfall och vi hoppade snabbt i för en välbehövlig dusch. Dusch var precis var det var, under vattenfallet låg en stor grotta så man kunde stå i fallet och duscha av sig svetten. Riktigt maffigt vattenfall om ni frågar mig!

 

Efter doppet fortsatte hajk turen, uppför, uppför och ännu mer uppför. När vi inte trodde att vi skulle orka mer kom vi äntligen fram till övernattningshyddan. Mitt i ingenstans bland obebodda berg skulle vi bo, några små andra hyddor låg intill där någon bergssläkt bodde. Väldigt fattigt och slitet var det. Man malde havre i en medeltida mortel och husen var byggda av gles vass och stora löv som tak. Runt omkring gick en massa höns, tuppar och kycklingar och några nyfödda griseknoar vaggade omkring på området. För att inte tala om alla hundar. Vårt hotell, som de kallade det, var en hydda med ett golv av ett tunt lager flätad vassträ som man lätt kunde trampa igenom om man satte foten fel. Vi sov på en centimeters tunna madrasser på golvet tillsammans med resten av gänget. Så likt vi kunde komma det thailändska livet, men antagligen fortfarande lite mer lyxigt än vad de har det. Snart var det dags för middag med ris och en massa grönsaker a la Thai såklart, och våra Thailändska guider Lou och Robbie lärde oss magiska trix resten av natten.

 

 

Vi vaknade nästa dag till att tuppen gal och våra ryggar ömmade från den hårda ”sängen”. Det bjöds på te och kaffe med toastat bröd och scramble eggs. Vi började vandra igen och vi som trodde att vi kommit så högt upp vi kunde på berget hade fel. Vi skulle upp och backen var lång och tog aldrig slut. Svetten rann och skurarna kom och gick. På med ponchon, av med ponchon. Svenskt midsommarväder fast hundra gånger svettigare. Vi gick ytterligare ett par timmar denna dag, skorna var blöta, leriga och trasiga men snart kom vi fram till ett annat vattenfall. Vi skulle över floden, så vi klättrade på en smal bambustock tills vi kom över och kunde svalka oss i vattenfallet. Det började åska så vi bytte snart om igen och tog oss vidare till nattens läger. Nu öste regnet ned, och allt som var torrt innan var nu blött. Det var halt som sjutton, men tillslut kom vi fram till nästa hydda. Detta påminde väldigt mycket om den förra hyddan, fast lite mindre och mysigare. Efter middagen spelades det en massa olika spel och vi fick bland annat lära oss hur olika djur låter runt om i världen. Till exempel blir kukeliku på italienska kirrkerikirr. Mitt i allt ståhej smög sig en av de magra hundarna in i hyddan och snodde med sig en neccecär in i djungeln. När ägaren till neccecären upptäckte detta blev det ett himla liv. Vår guide Robbie blev väldigt upprörd och skulle minsann få dag på byrackan som stulit den. Full och galen tände han på några pinnar och gick ut och letade. Han hittade ingen neccecär men han fann jycken. Han sparkade och slog på den stackars lilla hunden och sprang iväg och hämtade en machetes som han skulle döda hunden med. Han tyckte att den gjorde bättre nytta på vår BBQ. Efter många, långa invändningar lyckades vi övertala honom att lugna ned sig och leta vidare efter nececcären nästa dag. Phu det var nära ögat att skåda ett hundmord… Under natten sov vi i vår koja under myggnätet till ljudet av det piskande regnet mot lövtaket, och vi sov gott trots det hårda underlaget.

 

 

Tågfärden gick galant! Det tog oss närmre 17 timmar från Bangkok till Chiang Mai. Tåget var lite speciellt, och toaletten likaså. Ett hål i golvet med öppna fönster så regnet öste in. Om det var blött överallt på väggar och golv av regn eller kiss är ovisst. Svårt att hålla balansen var det i alla fall när tåget rörde sig och hoppade och for. Tur att man fortfarande är ung och smidig, värre hade det väl varit om man hade ett par år på nacken och försökt sätta sig ner på huk och träffa hålet... På kvällen satt vi i ett litet bås mitt emot varandra, precis som på vanliga tåg. Vi blev erbjudna färskpressad apelsinjuice och alla olika slags frukter hela resan. När det blev tid för läggdags förvandlade de vårt sittbås till en hytt med en våningssäng. Mycket smidigt, och mysigt! Vi låg i vår egen koj med draperi för och vaggades till sömns av tågets långsamma rytm.

 

När vi kom fram till Chiang Mai, färdigcheckade och ombytta, så hoppade vi på en Tuk-tuk som körde oss bort till det kända tigertemplet. Där kunde vi titta på, klappa, gosa och kela med en massa olika tigrar, stora som små. Vi fick börja gosa med de nyfödda 2 månaders gamla tiger ungarna. Det var det sötaste jag sett på länge kan jag lova! Klumpiga, nyfikna och små klättrade de upp på oss och nafsade oss på armarna. Mitt hjärta smälte och jag hade gärna tagit med mig en hem…

 

Efter småttingarna tog vi ett kliv upp i storleksordning. Vi gick in i buren till en massa enorma två åringar. Dessa tigrar var gigantiska, riktigt mäktigt. Men vi kunde ligga och mysa med dem, klia dem på magen och de verkade inte bry sig speciellt mycket. Inte kunde man tro att dessa överdimensionerade kissekatterna kunde vara farliga och ryta till inte. Efter två års ålder kan man inte låta folk komma i närheten för då är de alldeles för aggressiva.

 

Vi gick omkring i tigerparken i flera timmar och ville egentligen inte gå därifrån, men snart var det dags att bege sig vidare för att se på lite orm show. Vår tuk-tuk förare hade snällt och tålmodigt väntat på oss och körde oss vidare. Ormshowen var helt galen. Vi kom in på en bakgård där de byggt upp någon slags arena, och där fanns det ormar i alla olika storlekar och sorter. Kobror, pytonormar och allt vad de heter. De utmanade ödet med de giftiga kobrorna, och många gånger trodde vi de skulle dö. Snart började de nästintill kasta ormar på oss, så vi skrek och sprang ifrån arenan med hjärtat i halsgropen. Helt sjukt var det.

 

Efter adrenalinflödet på ormshowen tuk-tukade vi oss vidare till en liten by där vi kunde träffa på ett udda folkslag. Här bodde man i små hyddor med lövtak. Folkslaget kallas för Longneck. Tjejerna i byn smyckar sina halsar från tidig ålder med tunga, tjocka, guldiga metallringar. Ju äldre man blir, desto fler ringar sätter man på, och de allra äldsta i byn hade halsar långa som giraffer. Fråga mig inte varför, de förstod ingen engelska så man kunde bara titta på dem och fundera på hur sjutton man kan vilja göra något sådant. Smycket kunde väga runt 5 kilo och tar de av sig den så kan nacken brytas för den är så skör. De sover med jättehöga kuddar för att inte strypas. Det såg inte klokt ut, men flickorna var så himla söta och vackra. Jag kan dock inte förstå detta…

 

Tillslut var vi tillbaka i Chiang Mai igen, och då var det dags för nattmarknad. Antagligen kommer vi göra av med mer pengar här i Thailand än vad vi gjorde i Australien, för här köper man allt man tittar på bara för att det är så billigt, eller för att man känner sig taskig mot en stackars fattig thailändare. Vi köpte saker så fort vi stannade till, och tillslut har man glömt vad sjutton det var man köpte egentligen. Hur som helst, kul var det, och vi avslutade kvällen på en galen Ladyboy show där man inte kunde se skillnad på män och kvinnor.

 

Det var sista dagen av två dagar i Bangkok, eftersom vi skulle med tåget till Chiang Mai framåt kvällen. Vi skulle hinna med mycket så vi packade ihop våra väskor fort men mycket noggrant. Vår kära hotellkvinna, Supa, tyckte nämligen att vi kunde lämna kvar alla saker vi inte skulle använda under vår resa och istället hämta upp dem när vi flyger tillbaka hem om två månader. Perfekt! Det betyder mer plats i väskan för mer shopping, så kan vi överbelasta våra familjers väskor när de kommer ned. Vi checkade ut och hela kalaset slutade med 90 kr/natt. Vi fick ut mycket av det priset och personalen var sjukt hjälpsam och vi blev bortskämda. Jag kan definitivt rekommendera stället och försöka hjälpa henne att få in gäster till det nyöppnade hotellet. At one inn heter det.

 

För att inte lyckas luras av någon tuk-tuk så tog vi bussen bort till de kända templena. Bussen kostade 1,50 kr men snirklade sig fram överallt och tog alldeles för lång tid. Men vi fick se en hel del konstiga marknader, fattiga byggnader och elkablar som Gud glömde (skulle vara något för dig pappa). Vi kom tillslut fram och fick veta att templet var stängt för turister men öppnade om någon timme. Då passade det ju bra att åka och kika på andra sevärdheter så länge. En tuk-tuk förare skulle köra oss men det slutade snart i missförstånd och förvirrningar. Allt var bullshit från första början, bara för att kunna sälja på oss en tur. Snart hamnade vi i den ena juvelaffären efter den andra där det förväntades att vi skulle spendera pengar. Vi visste om allt detta från första början, vi hade blivit varnade om dessa tuk-tuk knep. Lättare sagt än gjort, nu stod vi där i en knivig situation, lättlurade som aldrig förr och osams med chauffören. Det sjuka var att när den resan var slut så var vi så nära att råka på samma sak ingen. Och igen. Förmiddagen som skulle spenderas på en massa olika tempel slutade i konstiga affärer där folk ville skräddarsy kostymer åt oss. Herregud säger jag bara, det är inte lätt och man vet inte vad man ska tro på. Vi får hoppas att vi blir bättre på detta. Tillslut lyckades vi i alla fall se ett tempel där den sovandes Buddhan befann sig som vi letat efter så länge. Men vid det här laget var det inte speciellt intressant eftersom vi var irriterade och lurade uppåt öronen. Vi bestämde oss för att ge utlopp för vår frustration på lite shopping istället, något som vi i alla fall kunde hantera.

 

Vi känner nu att det är väldigt skönt att ha resten av resan bokad med transport och allt vad det nu innebär. På så sätt slipper vi förhandla med taxi- och tuk-tuk förare mer än nödvändigt. Nu sitter vi på nattåget och lämnar hysteristaden bakom oss för ett tag.

 

 

Den sovande Buddhan är vaken

Mysig toalett, det är bara att vänja sig...

 

Våra säten förvandlades senare till sängar

Efter en kurerande pizzalunch på Bondi Beach var det dags att bege sig till flygplatsen där vi sa hej då till Jake och Tim. Flyget tog oss närmre 9 timmar och vi hade riktig flyt. Vi hamnade bredvid en thailändsk kvinna som precis öppnat upp ett hotell mitt i centrala Bangkok. För oss som inte hade någon aning om var vi skulle ta vägen sådär klockan 2 på natten så passade detta alldeles utmärkt. Vi fick skjuts med henne till hotellet, hon visade oss till vårt rum och lämnade oss för lite välbehövd sömn. Ingen betalning, ingen incheckning, inga personuppgifter. Vi fick stanna hur länge vi ville, checka ut den tid det passade oss och vi fick gratis internet och frukost. Vårt första möte med Thailand gav oss ett stort, öppet, varmt välkomnande. Vi är just nu i tidszon GMT +7 timmar, vilket betyder att vi är 3 timmar efter Australien och 5 timmar före Sverige.

 

Nästa dag vaknade vi upp i vårt alldeles egna rum med vår alldeles egna toalett och dusch, utan några andra hostelbäddar i sikte. Men det är vansinnigt hur fort man vänjer sig vid det bekväma! Hur som helst var det dags för oss att försöka göra upp en plan. Vi tog oss ut i den livliga, skitiga staden, full med trafik, tuk-tuks, rosa taxibilar och thailändare med munskydd i ansiktet. Det var svårt att ta sig fram men tillslut lyckades vi hamna på en resebyrå (såklart). Ja, vi är bekväma backpackers som helst slipper tänka på planeringen själva. Antagligen inte det billigaste alternativet men mycket tidssparande! Det slutade med att vi bokade hela vår thailandsvistelse för en månad framåt. Såhär ser planen ut:

 

• 2 nätter i Bangkok, 14-16 augusti
• Nattåg till Chiang Mai den 16 augusti
• Tigertempel och en natt i Chiang Mai 17 augusti
• 3 dagar/2 nätters jungletrekking. Vi ska bo direkt på trägolv i hyddor i djungeln, rida på elefanter och åka bamburafting. 18-20 augusti
• Vi åker med nattåg tillbaka till Bangkok den 21a och spenderar hela dagen i huvudstaden i vänta på nästa nattåg mot Kho Tao.
• Vi tar vårt dykcert i Kho Tao, 23-27 augusti
• Tar oss vidare för fest och relax på Kho Samui, 27-31
• 1 september åker vi till Kho Pangang och festar skallen av oss på Half Moon Party
• Den 6e åker vi till Phi Phi Island och relaxar.
• Vi åker till Phuket för en natt den 11e.
• Den 12e flyger vi till Singapore

Därifrån är inget bokat, men det blir några nätter i Singapore innan vi tar oss runt i Malaysia och slutligen möter våra familjer i Hua Hin i Thailand den 26e september. Sedan var resan slut för denna gång, det återstår några flygtimmar tillbaka till Sverige där jag ska ta beslutet om vilket land jag ska fly till nästa gång. Norge, tillbaka till Sydney, Alperna, Canada, USA? Många tankar försiggår i mitt lilla huvud.

 

Men än är vi inte där! Efter bokningen var det dags för efterlängtad STORSHOPPING! Jag är pisstrött på all min packning och vill byta ut allt. Vi tog oss bort till MBK Shopping Centre, ett sju våningar högt varuhus där man prutar till skyarna. Det blev bland annat ett par Miss Sixty jeans för 150 kr, en liten resehögtalare för 60 kr, hörlurar för 20, ett linne för 30 spänn, en cool tavla med min favorit surfbuss som jag fått en dille på. En äkta skinnväska i märket Mulberry för 500 kr. Tanken var att vi skulle ta oss ut för lite fest på någon rooftopbar, men vi shoppade till kl 22 på kvällen och då var det hög tid att få i sig någon mat. Inte så varma i kläderna lät vi oss luras av en tuk-tuk förare som skulle visa oss till ett restaurangområde. En tuk-tuk är en halvt inbyggd moppe med ett ostabilt flak bakom, fullt med lysande lampor i alla färger. Livsfarligt transportmedel i en stad utan trafikregler… Det visade sig vara en enda restaurang i området som dessutom var dyr, men vad sjutton vi kunde väl unna oss en finmiddag vår första kväll i Thailand och lära oss av våra misstag istället.

 

Vår resplan på ett ungefär:

Det blev en sista natt i vårt kära, nya "hemland" Australien och dess huvudstad Sydney. Vi flög från Alice Springs med mellanlandning i Melbourne och sedan vidare till Sydney. Vi som hade planerat att övernatta på flygplatsen fick en sängplats hos Jake, en kille som jobbade i Bowen. Så vi bodde nära och bra precis intill Bondi Beach, och det blev en lyckad sista utgång i staden där vi först började vår resa. Sorgligt att lämna detta underbara land, vi har nog inte insett förrän nu hur mycket vi gillar det. Kanske måste vi åka tillbaka? Tur att vi hade världens bästa chef på Barbera Farms eftersom vi fick våra papper signade trots att vi bara hade jobbat hälften av tiden som vi egentligen borde ha gjort. Det jag pratar om är ett andra års visum. För att få ett sådant måste man ha jobbat på farm i minst 88 dagar, vilket vi inte ens var i närheten av. Men vi lyckades få tillgång till detta coola land i ytterligare ett år. Om vi kommer utnyttja det eller inte återstår att se.