Emelies Travels

Vi vaknade mitt i natten av att regnet piskade mot hyddans knappt regntäta tak och åskan som bullrade likt en jordbävning och blixtarna lyste upp rummet som om någon knäppte på lampan. Det var fruktansvärt läskigt men samtidigt väldigt imponerande att titta på blixtarna som var så starka och klara. Jag har aldrig sett så ihärdig åska som här Down Under, den ger sig aldrig och knallar i ett kedjespel.

Från stjärnklar himmel till ytterligare en morgon med monsunregn. Attans. Men efter lite frukost sprack det upp lite så vi kunde ta oss tillbaka till Sawailau Cave. Denna gång blev upplevelsen helt annorlunda. Nu fick vi verkligen uppleva grottan från dens riktiga sida så vi gick in och hoppade i den blåa lagunen som fanns där inne. Det var riktigt djupt och lokalborna hoppade från flera meter någonstans uppifrån taket. Efter ett tag var det vår tur att upptäcka en annan grotta. Genom att dyka under en tunnel kunde vi komma till en svart grotta utan ljuskälla. Det var lite läskigt och ganska klaustrofobiskt kan jag lova. Det gällde att hålla andan ett tag och pricka rätt var man simmade i tunneln, och försöka följa ljuset från ficklampan på andra sidan. Efter lite småpanik för att inte klara av att hålla andan tillräckligt länge kom jag upp till ytan i sista stund. Shit, man blev helt skakis. Men väl inne i grottan var det ascoolt. Vi simmade ännu längre in och hittade olika gångar med hjälp av en guide och en ficklampa. Riktigt läckert alltså. Men vi skulle ta oss ut också, så det var bara att ta ett ytterligare djupt andetag och hoppas på det bästa. Såklart kom vi upp till ytan utan större problem, men efter förmågan att förtränga rädslan var man svag och skakig i kroppen. Sedan var det bara att ta sig tillbaka igen för att hinna med färjan mot nästa destination.

Vi tog farväl av ön och dess vänliga personal för att hoppa på den lilla jollen som var identisk den som deltagarna från Expedition Robinson tar när de anländer ön för första gången. Den tog oss till färjan och vi körde tillbaka söderut mot Naviti Island. Där på Korovou Resort, precis intill White Sandy Beach, blev vi välkomnade av sång och drinkar och blev kallade till ett möte där vi fick all information vi behövde. Vi bodde i ett 32 bädds rum med mestadels engelsmän. Vi hann ligga en stund vid poolen innan det började regna igen, och sedan blev det dags för mat. Jag tar tillbaka det jag sa tidigare om maten. Här på Korovou visste de vad de gjorde för buffén var oändlig och gudomligt god! Nu kunde vi för en gångs skull äta oss mätta, och när desserten var uppslukad ställde några söta fijiankillar till show och vi fick återigen lära oss Bula dansen som vi har dansat varje kväll vid det här laget. Här i Fiji handlar allt om Bula. Alla sånger de sjunger handlar om bula, allting heter någonting med bula (Bula Bar, Bula dining, Bula som skål, som hej, som välkommen osv) och man säger bula hela tiden så ordet kan ha många betydelser. Killarna kunde showa dem så det blev en lustig kväll med mycket bula och nu ska vi försöka sova tillsammans med resten av alla 30 personer.