Emelies Travels

World Trade Center och mordet på Anna Lindh. USA:s nödtelefonnummer 911. Men även min födelsedag. Den 11 september föddes jag och därför är dagen till för att firas, men efter detta år blev det ytterligare en anledning till att sörja. För några timmar sedan trodde jag inte jag skulle vara i livet vid det här laget. Det är väl bäst att jag tar det från början.

Kvällen innan den 11 September var vår sista kväll på party ön Phi Phi, och eftersom vi skulle resa vidare mot Phuket på min födelsedag så passade det bättre att gå ut och fira just denna kväll istället. Framåt kvällen började det blåsa och regna oerhört kraftigt. Folk höll på att blåsa bort och gatorna fylldes med vatten upp till anklarna. Grodorna som i vanliga fall var tysta började bräma som kossor. Något vansinnigt med vädret var på väg att hända. Det var kraftig storm. Men festen blev inte inställd för det, vi hade en galen kväll där jag fick roliga shots som present av Jossan och folk grattade mig lite varstans. Efter mindre än 3 timmars sömn blev jag väckt av Jossans sköna morgonstämma med födelsedagssång, blommor och paket. Jag fick ett vänskapsarmand, ett som hon har likadant och en rulle Oreo. Visst känner vi varandra väl vid det här laget, Oreo är mina favoritkex! Bakfulla och trötta tog vi oss bort till piren och funderade på varför vi inte tidigare insett att det skulle gå hög sjö på havet. Kraftig storm är lika med hög sjö, det vet vi ju. Och Jossan som i vanliga fall blir åksjuk av en busstur skulle dessutom peppra upp med en bakfylla. Hon knarkade några sjösjuketabletter i alla fall, men jag som har sjöben tyckte inte att jag skulle behöva det. Vi satte oss på den lilla färjebåten, längst bak och längst ned för där gungar det som minst. Men såfort båten kom utanför viken ut på öppet hav förändrades allt. Vågorna var höga som hus och båten var så oerhört liten på detta stora, öppna, kralliga vatten. Jossan blev dålig på en gång och gick upp på däck men jag tyckte det var helt okej att sitta kvar nere i båten. Det dröjde dock inte länge förrän även jag började må illa, jag som aldrig blir sjösjuk i vanliga fall. Det var fruktansvärt vad båten krängde omkring, men när jag skulle gå upp på däck möttes jag av alla sjösjuka människor som låg och spydde överallt och detta fick mig att må ännu sämre så jag ville hålla mig långt ifrån dem. Istället satt jag nere i den skuttiga båten, fokuserandes på horisonten och lyssnandes till knarrande och gnisslande ljud och regnet piskade ned. Rätt var det var stannade båten, och jag trodde det var något fel på motorn. Shit vad båten gungade, man kunde nästan tro att den skulle välta över. Jag trodde det var kört. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en lysandes gul livboj flyta omkring. Hjärtat hoppade upp i halsgropen och det enda jag såg framför mig var: Jossan. Jag rusade upp på däck, ramlade nästan ner för trappan baklänges och tittade efter min kompis. Ingen Josefin på däck. Jag fick panik och började fråga folk om de sett en liten blond tjej men ingen visste. Vad fan skulle jag göra, hon hade ingen flytväst på sig. Plötsligt såg jag några välkända, solblekta tygarmband på en arm bakom ett hörn, och skyndade mig dit. Jossan var kvar på däck, tack gode gud. Men någon hade ramlat över bord. Utan flyväst. Havet var svart och man kunde inte se horisonten för vågorna var så höga. Hur i helvete skulle man kunna se ett litet huvud stort som en knappnål flyta omkring där? Efter en bra stunds letande körde båten iväg igen, utan att ha hittat personen. Istället ringde de en polisbåt och lämnade över problemet hos dem. Jag vet inte om det var en man eller kvinna som föll överbord, inte heller om det var en turist eller en thailändare. Det enda vi visste var att personen reste ensam och hade inga anhöriga ombord. Jag vet inte vad som hände med personen eller om de hittade den. Inte för att låta pessimistiskt men situationen var katastrofalt kritisk. Frågan är vad som händer med personens familj och vänner, kommer någon kunna komma i kontakt med dem och berätta vad som hände? Kommer de aldrig få veta att han drunknade just denna dag? Antagligen inte. Fy fan, det är så jävla hemskt och jag trodde inte jag skulle få uppleva något sådant. Jag vill bara gråta. Det hade lika gärna kunnat varit Jossan eller jag som ramlade överbord, däcket var extremt halt av regn och sjö och folk som spyr har ingen kraft i kroppen att hålla sig kvar.

Detta var bara början på resan. Jag sprang ned och hämtade upp flytvästarna som var någon centimeter tunna utan någon visselpipa, och den orangea färgen var solblekt. Bättre än ingenting i alla fall, Jossan var tvungen att sitta ute det fanns liksom inget annat alternativ. Lilla stackars hjälplösa Josefin satt dyngsur i en hög på däck och spydde hejdlöst. Men alla våra värdesaker låg inne i båten och jag kände att jag var tvungen att sitta vid dem. Sjövana Emelie som inte brukar vara rädd för båtar och hav satt inne i hytten med flytvästen på. Jag skakade som ett asplöv, livrädd som aldrig förr. Jag hade precis försökt lugna Jossan med att säga att båtar inte kan välta, det ska till ännu högre sjö för att det ska kunna ske.  Men själv satt jag och tittade på hur fönstrena rörde sig i sidled till fönsterramarna, undrandes när de skulle gå sönder och vattnet skulle börja forsa in. Jag lyssnade till alla knakande ljud och funderade på när båten skulle gå av på mitten. Jag var blöt för det droppade in massvis med vatten från taket i hela båten. Jag satt och tänkte på skräckscenarion och undrade om våra familjer skulle få veta att vi sjönk i en båt i Thailand. Jag förberedde mig på att spy för jag mådde fruktansvärt illa. Jag var svag i kroppen för att jag var så rädd, jag har aldrig skakat så mycket. Men snart var hela båten fylld av folk som spydde och låg överallt, så nu var det inte längre ett alternativ att sitta inne. Jag behövde frisk luft för att inte hamna i samma kedja som alla andra, dessutom var jag sjukt orolig för Jossan. Om någon snor våra grejer så är väl det skit samma, de kommer ändå förstöras när vi sjunker, tänkte jag. Om jag kände mig svag i kroppen, hur kände sig då Jossan som spytt ut allt som någonsin funnits i hennes kropp? Dessutom var hon räddare än mig. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram och tiden gick i slowmotion. Jossan kved att hon inte orkade mer, hon ville bara sluta andas. Men efter 3 timmar som kändes som en livstid kom vi fram till fastlandet och vi kunde ställa oss på fast mark. Världen snurrade fortfarande men Jossan kände att hon mådde lite bättre. Vi satte oss i en liten minibuss som skulle ta oss till hotellet men Jossan klarade inte av att åka buss heller. Hon mådde dåligt och folk i bussen var väldigt hjälpsamma och förstående. När hon började viska fram att hennes ansikte stack och hela kroppen kändes som när foten somnar visste jag inte alls vad jag skulle göra. Hon var i chocktillstånd och skakade hejvilt men hon var inte kall. Ett Australiskt par gav bort hjälpande tabletter och försökte prata med henne så hon kom på andra tankar. Hon var nära på att svimma. Paret var helt fantastiska och dessutom var de psykologer så de visste vad de gjorde. När vi kom fram till hotellet var vi lämnade själva, Jossan kunde inte bära någonting, hon kunde knappt gå. Benen vek sig på henne och hon var svår att nå när man pratade med henne. Hon hade inga som helst krafter kvar. Vi kom upp på hotellrummet och hon fick lägga sig i sängen. Hon såg ut att må bättre, men jag var livrädd. Vad skulle hända om hon somnade? Jag försökte få i henne vätskeersättning men allt kom upp igen. Kombinationen av för lite sömn, alkohol, lite vätska och ingen energi kunde allt annat än vara bra. Efter lite tips och råd från mamma hemma i Sverige kämpade vi oss bort till sjukhuset där hon kunde få hjälp. Hon fick en massa olika mediciner för att få henne att sluta kräkas och tillslut kunde hon få i sig vätskeersättningen. Efter lite välbehövlig sömn mår Jossan nu bra och vi får se om det finns krafter för att få i sig lite mat senare ikväll. Vilken dag säger jag bara, jag är upprörd, chockad och ledsen. Jag kan inte sluta tänka på personen som föll överbord. Vi ska kanske vara tacksamma att vi fortfarande är i liv.

Den 11 September är ingen dag att fira på, den är endast till för sorger.