Emelies Travels -

Immigration troubles
2014-12-27  01:55:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   
Follow on Facebook Follow on Bloglovin   
Vi blev väckta av familjen klockan fem på morgonen. De visade oss vägen tillbaka till speedboaten och där väntade vi till solen gått upp för att sedan ta oss vidare mot El Povenir. Resan tog oss tre timmar, och när vi väl var framme på immigrationsön var det första gången som det kändes som att allt skulle lösa sig. Den känslan höll sig dock inte länge.
 
Vi gick in till immigrationskontoret och möttes av en inte så glad passkontroll. Han fick vårt dokument där det stod att vi var passagerare på Ave Maria, men han kunde inte förstå hur vi kunde tagit oss dit på egen hand och han kunde ännu mindre förstå varför Paul inte var med oss. Detta skulle innebära problem. Enligt pappret var Paul ansvarig för oss, men nu var det ingen som hade det ansvaret. Vår hjälte, speedboat-kaptenen hoppade in och sa att han var vår nya kapten, och lyckades få passkontrollanten att skriva ett nytt dokument som han kunde skriva under.
 

English version
 
The family woke us up at 5 am. They showed us the way back to the speedboat, where we waited for the sun to rise. Then we went on towards El Povenir. The trip took us three hours, and once we arrived at the imigration island, it was the first time we felt like everything would be fine. That feeling was, however, not lasting for very long.
 
We went to the imigration office and was greeted by, a not very happy, passport officer. He took our document which said that we were passengers on Ave Maria, but he could not understand how we managed to arrive on our own and he could even less understand why Paul was not with us. This meant big trouble. According to the paper, Paul was responsible for us, but now there was no one who had that responsibility. Our hero though, the speedboat captain, said that he was our new captain, and managed to get the passport officer to write a new document that he could sign.
 
El Povenir - the immigration island
 
 This is how we could have ended up with Pauls non exicting navigation skills
 
Vi hade dock ett stort problem kvar. För att få komma in i Panama från en segelbåt så måste man kunna bevisa att man ska flyga ut ur landet inom 72 timmar. Det är väldigt få backpackers som har lust att resa ut ur Panama så fort, därför hade turföretagen fejkat flygbiljetter till oss alla. Men för tre av oss hade företaget skrivit ut biljetter med fel namn på, och detta var såklart inte bra. Vi blev skyldiga passkontoret $300. Vi var fortfarande skyldiga speedboat kaptenen nästan $100 - pengar som vi inte hade. Hur skulle vi kunna betala alla dessa pengar? Omöjligt.
 

English version
  
However, there was still a big problem remaining. To enter Panama from a sailboat you must have a proof of that you will exit the country within 72 hours. There are very few backpackers who have the desire to exit Panama that soon, so the company who organised the tour faked flight tickets for all of us. Three of us had not got the tickets though, and this was obviously not good. We were obliged the passport office $300. We still needed to pay the speedboat captain almost $100 - money that we did not have. How would we be able to pay all of this? Impossible.
 
Our speedboat driver. He is a hero, he helped us with a lot of things. He is a very good man. Please, if you need transportaion in San Blas, contact him here.
 
 
The boys swam out to Dolphin Solo to ask for help. Here they are coming back in the dinghy with the captain.
  
We counted every single penny in all different currencies.
 
Hopplösa och desperata efter pengar förde vi flera samtal med Laurel, på denna ö fanns det i alla fall mottagning. Hon sa att det fanns en båt vid namn Dolphin Solo i närheten som tillhörde samma företag som kunde hjälpa oss. Båten låg ute på svaj, så Sam och Danny simmade ut till den och bad om hjälp. Under tiden satt vi och räknade småpengar och försökte klura ut hur sjutton vi skulle göra upp med speedboatkaptenen som hängt med oss det sista dygnet, hjälpt oss på alla möjliga sätt och som nu satt och väntade på sina pengar. Till vår stora glädje kom kaptenen på Dolphin Solo roendes in till land med grabbarna.
 
Så fort Dolphin Solo kaptenen satte sin fot på ön ändrades hela situationen. Han undrade hur Paul kunde lämna oss i sticket utan pengar. Han undrade också varför han valde att genomföra överseglingen då väderleksrapporterna inte sett bra ut de senaste dagarna. Han skulle själv ha gjort samma översegling, men valde att inte genomföra den. Dolphin Solo var till och med den båt som jag och Christine egentligen skulle ha åkt med, om han inte hade kansellerat resan. Hade Paul kontaktat någon hade vi till och med kunnat bya båt då Dolphin Solo låg i en vik någon timme ifrån Carreto dagarna innan. Kaptenen betalade speedboat föraren och skrev ut nya flygbiljetter så helt plötsligt var vi skuldfria och instämplade i Panama. Han köpte oss öl och sa;
 
   - It’s on Paul.
 
Sedan anordnade han en taxibåt som tog oss till en annan ö, Chichime. Där fick vi spendera natten på ett hostel med öppen bar och frukost, lunch och middag. Räkningen skulle skickas till Paul. Äntligen fick vi spendera ett halvt dygn (istället för tre) på en av San Blas öarna, äntligen fick vi festa till det och det bästa av allt – Paul betalade fast han inte visste om det. Ön var mysig, men fortfarande inte en av öarna vi hade blivit lovade. Vi skulle ju segla till obebodda öar, fiska hummer och bo i båten. Här var det en massa folk och hyddor, och snorklingen var inte så mycket att hänga i julgranen. Men vi var så fruktansvärt lättade, vi slapp bekymra oss om pengar som vi fortfarande inte hade. Vännerna var helt utslagna den eftermiddagen, trots att vi borde ha utnyttjat varenda liten timme vi hade på den enda San Blas ön, så var det ingen som orkade göra annat än att sova middag. Det behövdes heller inte många droppar alkohol för att alla skulle däcka den kvällen.
 

English version
  
Feeling hopeless and desperate for money, we managed to call Laurel, this island actually had cellphone reception. She said that there was a boat named Dolphin Solo nearby, that belonged to the same company, that could help us. The boat was laying for anchor in the bay, Sam and Danny swam out to them asking for help. Meanwhile, we sat and counted the last pennies we had and tried to figure out how the heck we would make up for the speed boat. The captain had been with us the last 24 hours, he helped us in every possible way and just sat there waiting for his money.
 
The captain of the Dolphin Solo came to the island with the boys. As soon as he put his foot on the island, the whole situation changed. He wondered how Paul could send us away without any money. He also wondered why he chose to do the crossing when the weather reports had not been looking good the recent days. He himself would have done the same crossing, but chose not to do it. Dolphin Solo was the boat that Christine and I originally booked, if he had not cancelled the trip. If Paul had contacted someone we would have been able to change boat though Dolphin Solo stayed in a bay about an hour away from Carreto the days before. The captain paid the speedboat driver and printed new flight tickets. All of a sudden we were debt free and got our stamps for Panama. He bought us beers and said;      
 
   - It's on Paul.  
 
Then he arranged a water taxi that took us to another island, Chichime. There we spend the night in a hostel with open bar, breakfast, lunch and dinner. The bill would be sent to Paul. Finally we got to spend half a day (instead of three) on one of the San Blas Islands, finally we got to have a party and best of all - Paul paid though he did not know about it - yet. The island was cozy, but still not one of the islands we had been promised. We were supposed to sail to uninhabited islands, go fishing lobster and sleep in the boat. On this island it was a bunch of people and huts, and the snorkeling was not so much to cheer about. But we were so damn relieved, we did not have to worry about the money that we still didn't have. The friends were completely exausted that afternoon, even though we should have taken advantage of every single hour we had on that only San Blas island, everyone needed a powernap. It didn't require many sips of the drinks before everyone got smashed that night.
 
Chichime island
 
 
We could at least pretend that we had been fishing
 
 
 
 
 
 
 
All eight of us stayed in this hut
 
 
 
 
 
 
 
Nästa dag gick taxibåten tidigt tillbaka till fastlandet. Även denna hade kaptenen på Dolphin Solo lagt ut pengar för. Däremot blev det problematiskt när vi kom i land, ingen av oss åtta hade ju pengar till jeepen som skulle köra oss två timmar till Panama City. Dealen var att vi skulle ta ut pengar i Panama City och betala då, men de ville ha betalt i förskott. Efter att ha förklarat storyn för alla var det en snäll chaufför som lånade ut pengar till oss tills vi kom till en bankomat. Jag har aldrig varit så glad över att se en bankomat förut. Jag har heller aldrig varit så glad för att komma till en storstad tidigare. Vår sista motgång på detta äventyr var att alla hostel i hela staden var så gott som fullbokade. Vi fick sätta oss i ytterligare några timmar och leta efter någonstans att bo. Tillslut hittade alla ett hem för natten och vännerna spreds ut till olika delar av staden.
 
Vi var tillbaka i tid, trots att det tagit oss ett dygn mer än planerat och ett dygn mindre på Ave Maria. Efter alla dessa motgångar kunde vi tillsut möta upp vår bror som flög från Sverige till Panama City.
 
Paul är nu bannad från seglingsföretagen.
 

English version
 
The next day the taxi boat took us back to the mainland, early in the morning. Even this the Dolpin Solo captain payed for. It became problematic when we came ashore, though none of the eight of us had money to pay the jeep that would take us to Panama City. The deal was that we should withdraw money in Panama City and pay afterwards, but they wanted us to pay in advance. After explaining the whole story for everyone, a friendly driver lent us money until we came to an ATM. I've never been so happy to see an ATM before, and I've never been so happy to get to a big city before. Our last misfortune on this adventure was that every hostel in the whole town was almost fully booked. We had to spend another few hours to look for somewhere to live. Eventually we all found a home for the night and the friends were spread to different parts of the city.  
 
At the end, we were back in time, even though it took us one day more than planned and one day less at Ave Maria. After all these misfortunes, we could finally meet up with our brother who flew from Sweden to Panama City.  
 
Paul is now banned from all the sailing companies.
 
 
 This is a map of our journey. We started in Cartagena and sailed for 65 hours to Carreto. Back and forth and in cirkles. If you go from Cartagena to the border with bus, it's 10 hours, then 2,5 hours to Carreto by foot. However, the airport that Paul wanted us to go to is called Puerto Obaldia, and it's almost on the border. Then we took a speedboat to Playon Chico, 3 hours, for a random home stayover, and then another 3 hours to El Povenir to get our passports stamped. We had one night at the island Chichime before we went back to the mainland and drove to Panama City. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
On the way back to mainland we runned over a crocodile
 
The End
 
Jobba i Australien och Kanada


Comments
Pappa

Inte alldeles säker resa, men skönt att allt gick bra till slut. Kan kanske var en bra story för en film.

2014-12-27 @ 10:02:33
Marlene

Wow vilket äventyr! Tur att ni kom fram tillslut :)

2014-12-27 @ 12:58:54 Website: http://www.passportstories.se
Evelina

Jäklar vilken läskig resa! Skönt att ni kom fram välbehållna och tur att den där Paul blivit bannad!

Svar: Haha ja, vilken jäkla snubbe alltså!
Emelie

2014-12-28 @ 01:31:41 Website: http://lonken.blogg.se
Send a letter:


Name:
Remember me?

Mail: (will not be published)


Website:


Comment:

Trackback
I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit www.shutterstock.com for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition




Emelie Persson
Stockholm, Sweden



Instagram @emelaias


In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...