Emelies Travels

 

Under alla år ute i vida världen så har jag haft en fruktan av att komma tillbaka till Stockholm. "Jag kommer aldrig bo i Stockholm", sa jag jämt. Resandet blev som ett beroende och jag ville alltid se vad som döljde sig runt hörnet. Kanske i jakt på en plats där jag kände att jag ville bosätta mig på, kanske en flykt från verkligheten, att komma undan att behöva ta beslutet om vad jag ska göra med mitt liv. Eller så var det bara en stark nyfikenhet till platser som jag aldrig hade varit på. 

 

Jag har blivit rikare som person av alla mina erfarenheter, jag har vuxit i mig själv och sett så otroligt mycket. Jag ångrar ingeting som jag har gjort, jag lever på underbara minnen. Nu är jag tillbaka i Stockholm, och har varit ett tag, men det trodde jag aldrig. De sju åren av resande förde mig tillbaka till min hemstad, och jag är riktigt glad över att jag tagit mig tillbaka hit. Jag har insett att det som gör att man trivs bäst på en plats är vilka man har runtomkring sig. Och de som betyder allra mest för mig är min familj. Mina föräldrar som ställer upp i ur och skur. Jag har tillslut insett att jag uppskattar väldigt mycket att ha dem nära mig. 

 

Cancer. Den hemska sjukdomen har fått mig att värdera närheten till mina kära ännu mer. Jag vill finnas där, nära, ta vara på all tid som går att få tillsammans med de som betyder mest för mig. Finns det något jag skulle ångra i mitt liv så skulle det vara om jag inte fått möjlighet att visa uppskattning och kärlek till de som alltid visar det för mig. Älskar er.