Emelies Travels

Efter en sista natt i La Paz drog vi vidare till Copacabana som ligger vid den enorma sjön Titicaka. Det är tydligen världens högst belägna segelbara sjö. Vad som gör en sjö segelbar är dock oklart. Men det var ju så mycket snack om denna sjö så vi var ju tvungna att ta oss en tur ut till Isla del Sol, som ska vara världens bästa ställe att titta på soluppgången på. Ja ni hör ju, världens bästa och världens högsta, alltså detta kunde vi ju bara inte missa. Isla del Sol var lite puttinuttigt med en massa åsnor och dessa bolivianska kvinnor med hatt. 

 

De bolivianska kvinnorna är väldigt söta, de klär sig i stora kjolar i flera lager och tjocka koftor. De bär en lustig hatt mitt på huvudet och de har alltid något med sig i en stor färgglad säck på ryggen. Vad som döljer sig där i är det svårt att förutspå, det kan vara allt ifrån spädbarn till slicade köttstycken. Storyn bakom hatten: När Engelsmännen kom hit och upptäckte Sydamerika så skickades hattar hit till officerarna. Men alla hattar som skickades hit var för små. Officerarna var tvungna att bära hattarna ändå, trots att de inte ville. Sedan var det en av dem som lyckades övertala en boliviansk kvinna att det var högsta mode i England eftersom alla killarna hade det. Hon fick hatten och bar upp den med en sådan stolthet att alla kvinnorna ville ha en. Det kan ju vara en skröna, men lite kul i alla fall! Sitter hatten mitt på huvudet så är kvinnan gift, och sitter den snett är hon änka eller ogift. Tydligen är den här klädseln väldigt dyr, därför är det mest äldre kvinnor som har råd att bära den. Deras bebisar förpackas som mumier i säcken på ryggen. De kan inte röra sig och är inlindade i hundra lager filtar. Men de verkar trivas, för det inte inte en unge som skriker, det spelar liksom ingen roll om de sitter i en skumpig, överfull buss. Det kanske är som att vara i mammas mage igen?

 

Efter vår halvdags tur till Isla del Sol åkte vi vidare mot Peru. Och mer om den resan kommer i nästa inlägg.

 

 

 

 

Nästa dag i Amazonas drog vi ut på Anakonda jakt. Ut till en sjö full av giftiga ormar i marken och Anakondor som simmade runt. Det var dock väldigt svårt att få fatt på de där Anakondorna, så även om guiderna såg två stycken hann dem smita iväg innan vi hann se dem. Vi såg däremot en död giftorm som var ganska stor, kobra ägg som tydligen är ovanliga att hitta, strutsar och död catfish. Vi gick runt i den glödande hettan och svettades bort. Skönt att få svalka av sig i krokodilfloden innan vi rustade om till att fiska pirayor - i samma vatten. Tydligen hade vi badat med allt från alligatorer, pirayor och rosa delfiner varje gång vi badat. Men enligt vår guide är pirayorna bara farliga på film... Så det blev piraya till middag vilket var riktigt gott!

 

Sista dagen vaknade vi av regn och åska. Men det som väckte oss mest var Harlow-aporna. Herregud vilket jävla liv det var.Som om självaste satan tog livet av sig. Riktigt skrämmande ljud som lät så sjukt så vi inte kunde sluta skratta. (Kolla youtube-klippet). Först när aporna drog vidare vågade vi oss upp för frukost. Sedan var det dags att hoppa i hos delfinerna igen (och krokodilerna och pirayorna). Det var svårt att se delfinerna eftersom floden är knallbrun, och de retades med oss när de simmade runt i cirklar. Efter mycket simmande fram och tillbaka vinkade tillslut en mamma med sin bebis åt oss med sina stjärtfenor, sååå gulligt. 

 

Efter att vi simmat runt och följt efter delfinerna blev vi övermodiga och kom tillslut väldigt nära krokodilerna utan att vi märkte det. Sjukt obehagligt att plötsligt hamna "face to face" med en Kajman alltså. Sedan bar det av till Rurrenabaque där flyget mot La Paz väntade. 

 

Juste ja, flyget... Först av allt lyckades vi komma för sent till in-checkningen trots att vi bara hängt vid poolen hela dagen. Men på något sätt hade vi lite svårt att ta flygplatsen på allvar när den bestod av ett litet skjul. Det var inga glada miner när vi var sena, men på något vis lyckades vi komma med ändå. En liten minibuss skjutsade ut oss mot landningsbanan där flygplanet stod och väntade. 40 meter längre frampågick en mindre skogsbrand. Den enda brandmannen på plats stod och snackade med piloten. Vi tror att han tipsade piloten om att ta extra höjd för att inte fatta eld när han skulle flyga över. 

 

Plötsligt kom en av markarbetarna springandes med en stor väska på huvudet och ropade: "Vems är detta???" En väldigt förvirrad dansk tjej svarade att det var hennes och grabben blev nöjd, sa ok och kastade in väskan i bagageutrymmet igen. Haha så flummigt. Sedan var det dags att boarda. Hallå Indiana Jones. Propellerplanet hade 18 passagerarsäten och syrran och jag hade fått plats 1 A och B. Hur ofta har man suttit på plats 1 liksom? Det var dock ingen first class här inte, med väskan i knät och utsikt in i cockpit dånade vi iväg över skogsbranden. Vi fattade aldrig eld.

 

Nu är vi tillbaka i La Paz och imorgon kommer vi dra tidigt med buss till Copacabana och sedan vidare mot Cusco. 

 

 

 

 

 The wierdest sound 

Amazonas. Alltså wow. Det snöade i fucking La paz när vi flög därifrån, vilket tog en timme. Vi landade i Rurrenabaque och skillnaden från La Paz var ENORM. Från kyla och torr luft så att näsorna blödit till hetta och fukt. Åhhhh! Äntligen kunde vi köra ett träningspass som varit så gott som omöjligt på 4000+ meter över havet. Sedan blev det en utekväll med biljard och Capiriñas.

 

Andra dagen i "Rurre" drog vi ut på djungelsafari. Ut på skumpig väg med jeep och sedan en tre timmars kanot-tur på floden mitt i Amazonas. Hur ska jag ens kunna berskriva detta med ord?? Så jävla häftigt alltså. Innan vi ens satt oss i kanoten tyckte vi oss skymta krokodiler som simmade runt båtarna. Vilket det också visade sig vara. Krokodiler överallt, eller kajmaner som de heter, ett släkte till alligatoren. På land, i vattnet, under båten. Mängdvis. Och en massa andra djur också, sköldpaddor, olika slags fåglar och falkar, kapybaras. Vid ett tillfälle hoppade guiden i floden. Det var för varmt, dags att svalka av sig. Vi andra instämde och hoppade i. Rosa delfiner befann sig runt om oss med det vi fokuserade mest på var kajmanen som låg några meter bort och spanade på oss. När den tillslut dök ned under vattnet kastade vi oss upp i båten igen. Vi tuffade vidare genom floden och plötsligt såg några Herr Nilsson apor våra bananer och kapade kanoten. Aporna klättrade upp på våra huvuden och var överallt. Så söta!

 

Efter tre timmar på floden, helt övervädligade av djur och natur, så kom vi fram till vårt läger. Hyddor byggda på upphöjda stockar som sammanstrålas av bryggor. Under regnperiod är floden fem meter högre än vad den var nu, därför behövs bryggorna. Vid skymningen tog vi kanoten till en bar och kalasade på några öl och på väg tillbaka var det bäcksvart. Våra pannlampor lyste upp floden och runt omkring oss reflekterade röda, stirrande ögon från kajmanerna från alla hörn.

 

Innan vi åkte hit till Bolivia såg jag ett youtube klipp om världens farligaste väg som finns I La Paz. Där ska jag inte sätta min fot – tänkte jag då. Men, man måste väl ändå se med egna ögon hur farligt det nu kan vara. Vi tog en tur för att cykla hela vägen downhill, 64 kilometer med en höjdskillnad på 3600 meter. Vägen är känd som världens farligaste, innan 2007 då en ny, säkrare väg byggdes. Vägen är endast 3,2 meter bred på de smalaste ställena med 600 meters dropp direkt från kanten. 26 bilar per år beräknades försvinna över kanten. Det är extremt trångt för mötande bilar. Vägen är vänstertrafikerad då föraren alltid måste kunna se ut över kanten när han kör. Utmed vägen finns en del vattenfall och under regnperiod blir vägen förstörd och ännu smalare. Inte konstigt att bilar ramlar över!

 

Men, vi skulle ju bara cykla och då var inte vägen så extremt farlig. Turister skadar sig dock, vi har mött folk med brutna revben och någon som dragit axeln ur led när de kört Death Road. Vägen är väldigt skumpig med stenar och hål och kurvorna är väldigt snäva, så är man inte försiktig kan man lätt ramla över kanten. Turister har dött under dessa turer.

 

Systrarna Persson är ju så ansvarsfulla så vi klarade detta utan en enda skråma. Kul var det, och fort gick det! Vi började på 4700 meter där regnade och snöade och var svinkallt. Ju längre ned vi kom desto varmare blev det. Från karga berg till djungel. Sjukt nice var det, så fina vyer! Vi cyklade i drygt tre timmar (vår tidsuppfattning är lite usel då vi aldrig längre bär klocka). Väl nere på 1100 meter korkades ölen upp och lunchen serverades. Sedan bar det av tre timmar tillbaka till La Paz med bil där snöslask väntade oss...

 

 

 

 

Tredje dagen var vi uppe innan tuppen för att bege oss mot Sol de Mañana geyser basin – geysrar och kokande lera på 5000 meter över havet. Jag har aldrig sett en geyser förr så det var riktigt coolt. Sedan bar det av mot Laguna Verde som tydligen ska vara extremt vacker. Men vår lilla skrumpna jeep gav upp, mitt ute i ingenstans. Inte så förvånande dock, eftersom vi skumpat runt på bumpiga ökenvägar i tre dagar (eller ja, bilen körs ju varje dag på dessa vägar). Det var kylsystemet i motorn som hade gått sönder, så vår käre spanjor fick agera bildoktor och belgiern fortsatte med sitt kroppsspråk. Tiden gick men bilen blev inte helare, och det var svinkallt. Jag och syrran bestämde oss för att knata på ett par kilometer till Termas de Polores, en hotspring som kunde värma upp oss. Tillslut lyckades jeepen hosta igång i långsam takt, men jag och syrran fick hänga med en annan bil med världens snällaste chaufför som bjöd oss på klubbor.

 

Så småningom var vi tillbaka i Uyuni där vi hann duscha av oss tre dagars ökensand innan vi hoppade på nattbussen till La Paz på 10 timmar – och skumpandet fortsatte.

 

För den åksjuke är vägarna i Bolivia inte att rekommendera. Väldigt gungit och skumpigt, även med långdistansbussarna. En cool sak med att vara på så höga höjder som vi är hela tiden, är att man inte behöver titta upp för att se stjärnorna. De ligger liksom längs med horisonten.

 

 

 

Jag var visst lite trött när jag skrev det förra inlägget om Salar de Uyuni. Öknen var riktigt cool och vi stannade bland annat på en "ö" som mest bestod av kaktusar. Efter en hel dag i öknen checkade vi in i vår Hobbit-liknande hydda som var byggt av salt. Stolar, bord, sängar, väggar, golv - allt i salt. Vi gick upp på berget och tittade på solnedgången och käkade middag med vår grupp som bestod av; en spansk läkare, ett franskt par som sålt allt de hade hemma, slutat sina jobb och reser nu jorden runt. Sist men inte minst, en belgier som varken kunde engelska eller spanska men han reste runt på egen hand via kropsspråk. 

 

Andra dagen drog vi iväg för att titta på en aktiv vulkan och alla möjliga slags månlandskap. Vi åkte till en massa olika sjöar i olika färger och såg mängdvis av flamingos. Laguna Colorada, som ligger väldigt nära Chile, är en helt knallröd sjö med vita mineraler. Vi fick uppleva mycket karga, märkliga landskap under den här dagen, typ som att vara på månen kanske? 

 

 

 

Okej, hallå, kan någon hjälpa oss med våra planer? Vi vet inte riktigt vart vi ska prioritera att åka efter Amazonas. Planen har varit att åka till Titicaka sjön och sedan mot Cusco för att vandra Macchu Picchu. 

 

MEN. Grejen är att det är fucking kallt. Dagarna är rätt nice, så länge inte vädret slår om på två sekunder, men kvällar och nätter är svinkalla. Alla hostel är typ anpassade för värme, de ligger typ halvt utomhus och om det finns varmvatten i duschen så är det fis-ljummet. (Vi undviker att duscha, haha). Så fort solen går ned lever man i dunjacka och sockar, spelar ingen roll om man är utomhus, inomhus eller i sängen... Man vet aldrig vad man ska ha på sig, ena sekunden snöar det och andra är det svettigt varmt. 

 

Vi vill ha beach. Vi vill befinna oss på 0 meter över havet. Det börjar bli lite smått tjatigt med: "Världens högst belägna stad." "Världens högst belägna HUVUDstad." Världens högst belägna öken." Världens högst belägna segelbara sjö". Och så vidare. Varför ska man vara så sjukt högt upp när det är asnice och varmt några kilometer ned? Och man blir så extremt flåsig så fort man ska göra något eftersom att luften är så tunn. 

 

SÅ. Frågan är: Är vi helt dumma i huvudet om vi skiter i Titicaka och Macchu Picchu? Kan man inte ha varit här utan att göra Macchu Picchu? Det ska ju vara så fantastiskt, men å andra sidan verkar man vandra i allt från sommarväder till snöstormar. Vi har inte riktigt de rätta kläderna med oss... Dessutom är det typ bara superhajkarna Hubert som hänger häromkring, var är alla som inte äger ett par hikingkängor á 10 kg och tvådelade militärbyxor? 

 

 

Just nu befinner vi oss i Bolivias huvudstad, La Paz. Vi har hängt i Salar de Uyuni med tillbehörande månlandskap de senaste dagarna. Salar de Uyuni är världens största saltöken, 10 585 km² - lika stort som Skåne. På de djupaste ställena är det 30 meter salt. Under regnperiod blir öknen en enda stor spegel men vi fick tyvärr inte uppleva detta då regn inte fanns på långa håll. Men det var riktigt coolt ändå, helt vitt överallt. 

 

Det kommer fler inlägg så småningom, nu ska vi dricka vin och käka kex med ost till middag (maten här i Bolivia är lite såddär... bantvänlig). Vi kommer dra till Amazonas i övermorgon, det blir nog sjukt nice!

 

 

Idag har vi till en början virrat runt i den här konstiga staden som flåsiga åsnor. Vi har inte vetat vart vi ska, inte heller vart vi vill eller åt vilket håll mat finns. Det är väldigt backigt här och extremt smala trottoarer, och när vi vimsrar runt så blir det en hel del upp och ned och tro mig, luften känns rejält tung. I jakt på restaurang, som verkar ganska ovanliga i den här staden, så blev jag ass-grabbed så jävla hårt i röven uppför en trappa in till en restaurang. Alltså fett obehagligt men rätt komiskt ändå. Snubben sprang illa kvickt iväg runt hörnet så det gick inte att se vem det var. Men undrar om det gjorde hans dag eller vaddå, vad fick han ut av det liksom? Ska undvika trappor framöver... 

 

På eftermiddagen åkte vi till en av alla silver- och mineralgruvor som finns här i Potosi. Vi fick se hur gruvarbetarna hade det när de arbetade, och det var minst sagt hårt arbete. De rörde sig i smala, mörka tunnlar och drog och bar omkring på extremt tunga säckar fulla med mineraler. De måste nästintill krypa på vissa ställen och klättra upp för branta stegar med allt detta på ryggen. Dessutom var det en extremt äcklig och stark lukt av sulfur i hela tunnelsystemet så man blev alldeles hostig och fick svårt att andas. 

 

De har det i alla fall bättre än hur de hade det förr. Nu får de bestämma själva hur många timmar de ska jobba och när de slutar för dagen. Till skillnad från förr då de jobbade 24 timmar om dygnet under ett halvårs tid innan de fick ledigt. Dessutom var det vanligt med barnarbetare från 10-11 år, men idag får inte barn jobba där, även om det är dåligt kontrollerat så vissa jobbar ändå. 

 

Vi köpte med oss lite dryck och kokablad till arbetarna som vi gav till dem när vi mötte dem. Det var en upplevelse att få besöka gruvan och det kändes bra att vi bidrog med en slant till de stackars arbetarna. Under tiden de arbetar äter de tydligen ingenting, de tuggar bara kokablad tills de får hamsterkinder och dricker lite läsk. Vi besökte även deras "Gud" som hade världens ståfräs. Man skvätte "pure alcohol a 96%"på, och stoppade cigaretter i munnen på den. Vi fick även smaka på spriten,som är gjord på sockerrör, och fy satan jag trodde det var gift. Det kändes som att det frätte upp hela halsen, och fy fan vad äckligt det var. Vi var tvungna att dricka det två gånger också för annars innebar det otur. 

 

Nu är vi trötta som satan, det går liksom inte att festa på den här höjden. De där två sipparna sprit och ett glas vin är mer än nog för att vi ska däcka. Imorgon bär det av mot Uyuni. 

 

//

We started of the day by strolling around town, restaurants seem very hard to find here and since we´re up in the mountains we´ve been walking uphill alot. And trust me the air feels very heavy. In our search for food I got ass-grabbed by some idiot guy on our way up some stairs. The guy ran away faster than I could see him. I wonder if that made his day or like what the hell would he get out off that?

 

In the afternoon we went on a tour to one of the silver mines here. There we got to see what hard work the mine workers have to put in to find these minerals. The tunnels are tiny and it was absolutely pitch black in there. The workers have to walk around in these tunnels all day, carrying extremely heavy bags full of minerals, dynamite and coca leaves. They don´t eat anything else than coca leaves while working. The leaves keep them from feeling hungry and they stuff their mouths so they look like hamsters. At least their conditions are better now than before. In the colonial times they worked 24 hour days for 6 months and it was common for kids to work in there as well. Today child workers are illegal however it´s poorly controlled and our guide said that there is at least one 11 year old working in there at the moment.

 

We also got to visit their "God" with a huuuuuuge boner. In honour of him we splashed 96% alcohol from cane sugar on him and put cigarettes in his mouth. We got to try the drink and fuck it was disgusting. Felt like our whole palate was on fire and it tasted like poison. Oh and we had to drink it twice otherwise it meant bad luck.

 

We are now tired as hell, it´s impossible to party at this altitude. Two sips of sugar cane alcohol á 96% and a glass of wine was enough for us to pass out. Tomorrow we´re heading to Uyuni.

 

 

Snurrigt värre. Vi är nu i Potosi, och vi bor på ett hostel som ligger 4100 möh. Vi känner oss inte helt klara i skallen kan man ju lugnt säga. Det snurrar och kittlar konstigt i tårna och överläppen. Men än har vi inte drabbats av höjdsjukan, och vi hoppas verkligen att vi klarar oss utan den. 

 

Efter vårt träningspass i Sucre kände vi oss rätt... klena. Alltså allt var så himla jobbigt och även när vi bara gick omkring i Sucre blev vi anfådda för ingenting. Sen läste vi ju att Sucre ligger på 2800 meter över havet så då var det kanske inte så konstigt att kondisen kämpade emot. MEN NU, nu på 4000 meter så har den där träningsvärken slagit till på allvar, och flåset ska vi inte ens snacka om. Herregud, asså vi kan knappt gå. Känns träningsvärk mer ju högre upp man kommer? 

 

Det är inte bara höjden som gav oss en smärre chock. Det är kallt. Det är KALLT!!! Vi kom hit i shorts och t-shirt och hade svettats hela bussfärden på tre timmar från Sucre, men väl framme gick folk i dunjacka och mössa. Och så fort vi checkat in på hostelet åkte alla varma kläder på. Buuurr vad kallt. Syrran sitter i sängen här brevid och har dragit på sig pyamasen, plus långa skidstrumpor, mössa och dunjacka och kryper ned under täcket nu. Haha ja vi får väl se hur långt våra "varma" kläder räcker. 

 

Jag måste ju bara säga att vi är rätt grymma på att hitta runt överallt redan, och ta oss fram på knacklig spanska. Vi klev av bussen från Sucre utan att egentligen veta om vi var i Potosi, men det visade sig att vi hoppat av rätt. Sedan skulle vi ta oss in till centrum, och ganska dåligt pålästa som vi var hoppade vi på någon buss körde iväg oss. Vi hade ingen aning om var vi skulle hoppa av, eller vart vi var på väg, eller var vi skulle bo. Men plötsligt hoppade vi av framför ett hostel vi läst om, så det gick ju prima det. Sen spelar det ju inte så stor roll om man hamnar på fel buss och hamnar i tjottahejti när bussturen kostar 1,50 spänn och en taxi en tia. 

 

 

 

 

 

Den här lilla staden Sucre är väldigt mysig faktiskt. Den känns inte alls farlig på något sätt och idag när det har varit valdag så har den varit väldigt fridfull. Gatorna har varit stängda för all trafik så barn och hundar har lekt överallt, kastat boll och haft cykelrace mitt på gatorna. Alla är väldigt glada och det känns väldigt familjärt, föräldrarna är ute och leker med barnen och många har hundar som de tar hand om klär i rosa klänningar eller sport-tröjor. De flesta verkar renrasiga och tillhör någon så det verkar inte riktigt finnas några hemlösa, magra och sjuka hundar här. Det känns väldigt rent också, inte som i Thailand där man slänger sopor överallt. 

 

Men idag har det väl varit lite speciellt, det har känts ganska öde när gatorna varit tomma och allt har varit stängt. Det har inte funnits så mycket att göra heller, så vi har hängt i en park och kört ett träningspass och spatserat runt ett antal varv i den här lilla staden. 

 

Imorgon bär det som sagt av mot Potosi, som är en av världens högst belägna städer, på typ 4000 meter över havet. Saltöknen kommer vara ändå högre, så vi ska knarka i oss lite höjdsjuketabletter ikväll och hoppas på det bästa. Får se om vi vågar oss in i en silvergruva, men det verkar lite klaostrofobiskt. Annars kommer väl dunjackan väl till pass nu för på de där höga höjderna kommer vi bo i hyddor byggda av salt där det kan bli -20 grader på nätterna. 

 

 

Äntligen är vi framme. Det tog oss endast två dygn att komma fram till Sucre där vi är nu. Vi har spenderat en tredjedel på flygplan och resterande tid på flygplatser runt om i världen. För min del blev det Tyskland - Dominikanska Republiken - Panama och sedan efter en hel oändlighet träffade jag syrran i Santa Cruz där vi hängde ytterligare några timmar för att sedan mellanlanda i Cochabamba för att SLUTLIGEN komma till Sucre. Holy shit vilken resa alltså, den var sådär mindre rolig.

 

Men nu är vi framme och efter att alla skrämt upp mig om hur farligt det är här var jag svin-nervös när vi skulle ta oss ut ifrån flygplatsen in mot stan. Där stod massor av taxibilar som tjatade ihjäl sig på oss, och de såg inte ut som "riktiga" taxibilar och sådana skulle vi ju absolut inte hoppa in i. Så vi knatade på mot bussen som skulle kosta oss sisådär 2 kronor, men pressen från taxichaffisarna blev för hög så vi hoppade in i en bil med knallröd inredning och kom fram till gatan dit vi tänkt så det gick ju bra! Vi checkade in på hostelet vi hade sett ut, och här bor vi i ett 6-rums dorm för dryga 40 kronor per natt. 

 

Imorgon är det valdag så hela landet går i dvala typ. Alla måste rösta, annars kan man bli straffad, och man får absolut inte dricka alkohol och allt kommer vara stängt imorgon, utan möjlighet att transportera sig någonstans. Så vi började med att springa ned på marknaden på stan för att köpa på oss mat inför morgondagen. Och vi fick i oss lite lunch också. 26 kronor för tvårätters inklusive dryck. Fråga mig inte vad vi åt, för det har vi ingen aning om, men det var gott! Snacka om att spanskan fick sig en törn redan så fort jag satte mig på flyget i Frankfurt. Shit asså, den hade fallit bort mer än jag trodde, men den kommer väl tillbaka snart, för det går ju inte att göra sig förstådd på engelska här. Vi kommer bli grymma på spanska ju! 

 

Så mycket mer än så har vi inte hunnit med, vi har ju varit som två zoombies efter alla flygplats-sleepovers. Och imorgon blir det väl bara att strosa runt på gatorna då det inte kommer finnas någonting att göra, tar oss kanske en springtur också. På måndag är planen att ta oss mot Potosi och Salar de Uyuni, saltöknen. Vi kommer nog vara i Bolivia i två veckor innan vi åker vidare till Peru. 

 

So long!

 

 

...fyller år idag och jag vill gratta henne så hiiimla mycket på dagen! Asså Emelie och jag har känt varandra sedan februari och det är sjukt hur man bara kan stöta ihop med någon som man är så lik och fungerar så bra med. Hur mycket har vi inte hunnit med under det här dryga halvåret liksom? En resa till Sälen, flera seglingsturer i skärgården,  åkt wakeboard, longboard, snowkite... You name it! Så sjukt bra tjej helt klart! 

 

Nu är det dags, nu drar vi!!! Förutom den oändliga flyresan (som har 3 mellanlandningar varav en tillbringas 17 timmar i Panama....) så ser jag sjuuuuukt mycket fram emot detta! Asså vad grymt det kommer bli! Det är lite svårt att se hur det kommer bli bara, det enda vi vet är alla flyg, sedan när vi kommer fram till Sucre på Lördag får vi lösa hostel på plats. Så får vi se hur länge vi stannar där, eller hur länge vi kommer vara i Bolivia över huvud taget. 

 

Som jag nämnt tidigare har vi tänkt att lägga ut lite videoklipp, kanske ett om varje land eller så. Så här kommer första! Hahahaha asså det är heeeelt ok om ni skrattar men hey, det är första filmen jag gör med "berättar-röst" och jag kanske inte har den roligaste rösten att lyssna på men ni får vara lite snälla! Det fick bli på engelska så fler kan se den, men också för att - hallå, jag låter ju fan inte klok när jag pratar svenska? Asså vad har jag för jävla hemsk dialekt??? Herregud, vad har gjort? Haha nej det är väl aldrig kul att höra sig själv på film, men aja, jag bjuder på den! 

 

Hej dååååå! Ha det så bra här hemma i regn, slask och kyla! Moahaha :D

 

 

Asså hjälp, snart åker vi. På torsdag närmare bestämt. Nu har jag precis bokat flyg från Santa Cruz till Sucre i Bolivia, så efter mina dryga 35 timmars resande så möter jag syrran på flygplatsen i Santa Cruz och sedan blir det att spendera natten där för att flyga vidare, så ytterligare sisådär 13 timmar lades på i restiden. Det blir ju som en hel arbetsvecka nonstop med övertid. Sjukt. Vi hade tänkt stanna två nätter i Santa Cruz men nu när jag läste lite så är det tydligen valdag när vi kommer dit så det går inte att förflytta sig i landet då. Men det kanske är lika så bra, Santa Cruz verkar inte vara super sevärt och dessutom bidrar produktion och handel med narkotika till våldsamma konfrontationer mellan kriminella och polis och kriminella gäng framförallt i just Santa Cruz. Kanske inte är supersmart att hänga där på valdagen då. 

 

Alla man pratar med här hemma blir så oroliga när man säger att vi ska till Sydamerika. Så jag har väl fått läsa på lite om hur farligt det nu är, och vad vi ska akta oss för. Såhär står det på UD:s hemsida om just Bolivia (bland annat):

 

 

Men på syrrans sida där hon befinner sig just nu i Kanada är det inte så många som tar upp oroligheterna. Det är sjukt många därifrån som reser i Sydamerika så vi får istället en massa tips på turer vi ska göra. Vi har en del vänner som vi säkerligen kommer besöka under resans gång. Hennes kompis tipsade om detta i La Paz som vi ska till i Bolivia: