Our Bolivia journey as a movie2014-11-03 15:55:00
So here's the movie from Bolivia, enjoy!
Our route from Santa Cruz to Copacabana
Traveling in Bolivia2014-11-01 15:46:00
We have been in Bolivia for 15 days and with doing all this, having food, taking local buses, taxis, bying water and alcohol, we’ve been spending an average of 400 SEK/55 USD per day. Quite alright I think!
- Flying from Santa Cruz to Sucre with Amazonas: 400 BOS
- Hostel in Sucre: 7 Patos. 43 BOS 6 dorm
- Sucre to Potosi by bus: 20 BOS
- Big Deal tour to the mines: 150 BOS
- Hostel in Potosi: Casona: 50 BOS private dorm
- Bus from Potosi to Uyuni 30 BOS
- Hostel in Uyuni: Piedra Blanca 70 BOS 6 dorm
- Tour to the salt flats, 3 days/2 nights, Blue Lines 800 BOS (Some got it for 700 BOS, we got 50 back because our car broke down the last day)
- Nightbus from Uyuni to La Paz 100 BOS, Pansona
- Death Road tour, No Fear Adventures, 359 BOS with a 25 BOS fee for entering the road
- Hostel number 1 in La Paz: Bacoo 45 BOS 18 dorm
- Hostel number 2 in La Paz: Wildrover 69 BOS 6 dorm (much better that Bacco)
- Flights from La Paz to Rurrenabaque with Amaszonas: 1218 BOS return (TAM are cheaper I think, but they had no flights when we wanted to go)
- Pampas tour 3 days/2nights 548 BOS
- Hostel in Rurrenabaque: Ambaibo Hostel 40 BOS, 3 dorm
- Bus from La Paz to Copacabana: 20 BOS
- Tour to Isla del Sol half day: 30 BOS
- Bus Copacabana to Cusco in Peru: 110 BOS
Our route from Santa Cruz to Copacabana
Who to trust?2014-11-01 15:39:46
Innan vi kom till Bolivia blev jag så varnad för hur farligt det var här. Att man ska se noga ut vilka taxibilar man väljer att åka och inte lita på att folk hjälper till med välvilja. Vi har knappt vågat åka taxi på grund av detta, så lokalbussen har kännts säkrare då det är blandat med folk där. Och alla är så otroligt hjälpsamma och berättar för oss när vi ska gå av. Det känns liksom inte farligare här än i andra länder jag varit i. Man ska nog vara väldigt oförsiktig, lite blåögd och ha en hel del otur för att utsättas för alla dessa faror. Vi har dock inte varit ute på kvällar så mycket, vi har hållt oss till hostelbarerna och det kan säkert göra skillnad om man springer runt på gatorna på nätterna.
Det är väldigt svårt att veta vem man ska lyssna på. Lonley Planet säger en sak, internet-forum en annan och verkligheten säger något helt annat. Som när vi skulle välja tur i Salar de Uyuni. Vi läste om bilar som välter i kurvorna, fulla förare och så vidare. Men guiderna vill väl inte dö heller, det är deras jobb som de gör dagligen och visst kan det hända olyckor, det gör det ju överallt. Vår bil gick sönder, men det är ju ingens fel. Såklart bilarna går sönder på dåliga ökenvägar, och vaddå, ska de asfaltera på grund av turismen?
Att gå i silvergruvorna i Potosi skulle också vara extremt farligt. Enligt forum kunde taken rasa ihop och gömda hål skulle finnas i gångarna som man kunde ramla igenom. Inget av detta var något som vi upplevde, och igen – gruvarbetarna arbetar med detta varje dag – de vill väl inte dö heller. Dödsorsakerna var mest på grund av giftiga gaser de andats i sig under flera år.
Death Road skulle också vara så farligt, även Lonely Planet varnar om detta, men alltså, mycket hänger ju på hur man är som person. Kör man som en dåre får man ju vara medveten om konsekvenserna.
När vi kom fram till Rurrenabaque fanns en jättetrevlig man på plats. Han ville få oss att välja hans taxibil och hans rekommendation på hostel (så här är det ju överallt men just den här snubben var extra tjatig). Men nej, vi vågade inte lita på den trevliga mannen utan checkade in på det hostel vi sett ut på hostelworld. Detta visade sig vara ett misstag. Hostelet skulle – enligt internet – ha både kök och låsbara skåp, men hade ingenting utav det. Personalen var otrevlig och undrade vad fan vi hade som var så värdefullt att låsa in. Eh ja, pass, bankomatkort, flygbiljetter, datorer och kamerautrustning för en jädra massa pengar. Personalen tog våra grejer och ”låste” in dem i deras rum, men det kändes inte bra i magen. Så vi sket i pengarna som vi redan betalat för hostelet och checkade in på det andra hostelet som den trevliga mannen rekommenderat. Vi mötte han igen och han kommenterade att han ju bara ville hjälpa oss, men vi valde att inte ta emot hans hjälp. Så nu i efterhand skulle vi ju ha litat på honom. Hur ska man veta vem man ska lita på?
På alla forum läser man ju alltid det värsta. Men vi börjar fundera på vilka som egentligen skriver på sådana. Det känns som överkänsligt folk som gillar att klaga. Alltså, visst, maten har inte varit så bra på en del turer vi gjort, men jag varken orkar eller vill klaga på den. Vi är ett annat land och det är annorlunda här. Ta seden dit du kommer. Det är också ofta som dåliga saker kommer fram eftersom folk gillar att klaga, men de bra sakerna läggs det inte lika mycket krut på.
Summa av kardemumma: Det är inte så jäkla farligt här, och vi ska försöka bilda oss en egen uppfattning om saker och ting istället för att läsa så mycket som jagar upp en.
// Before we went to Bolivia, everyone warned me about how dangerous it is over here. You have to look carefully which taxis you pick and you can't rely on peoplet. We have hardly dared that want's to help you out. We've been afraid of taking cabs because of this, so the local bus has felt safer because it is a lot of different people there. And everyone is so incredibly helpful and tell us where we should off and so on. It doesn't feel like it's more dangerous here than in other countries I have been to. However, we have not been out in the evenings so much, we have been to hostel bars and it can certainly make a difference if you're running around the streets at night.
It's very hard to know who to listen to. Lonely Planet says one thing, the internet forums another and reality says something else. Like when we had to choose the tour to the salt flats. We read about cars that turned over, drunken drivers and so on. But the drivers do not want to die either, it's their job as they do every day, and accidents happens, but that happens everywhere. Our car broke down, but it's nobody's fault. Of course the cars break down when the roads are so bad, and what, should they build asphalt roads in the desert because of the tourism?
To walk in the silver mines of Potosi would also be extremely dangerous. According to the internet forum the roofs could collapse and hidden holes would be found in the ground as one could fall through. None of this was something that we experienced, and again - the miners are working there every day - they do not want to die. The causes of death were mostly because of the toxic fumes breathed in for several years.
Death Road would also be so dangerous, even Lonely Planet warns about this, but much depends of course on how you are as a person. If you drive like a fool you have to be aware of the consequences.
When we got to Rurrenabaque there was a really nice man on at the airport. He wanted us to choose his taxi and his recommendation on the hostel (it's like this everywhere, but this particular guy was extra tedious). But no, we did not dare to trust the nice man, but checked into another hostel that we've read about on hostelworld. This proved to be an misstake. The hostel would - according to the Internet - have both kitchen and lockers, but had nothing of it. The staff was rude and wondered what the hell we had that was so valuable to put in lockers. Eh like, passport, creditcards, flight tickets, computers and camera equipment for a damn lot of money. The staff took our stuff and "locked" them in their rooms, but we had a bad feeling. So we just skipped the money that we already paid for the hostel and checked in at the other hostel that the nice man recommended. We met him again and he commented that he's only wanted to help us, but we chose not to accept it. So now after this, we should of course have trusted him. How do you know whom to trust?
On all the internet forums you always read about the worst things. But we're wondering who actually write on those forums. It feels like over-sensitive people who likes to complain. So, yes, the food was not very good on some tours we've done, but I neither have the energy or want to complain about it. We are in a different country and it's different here. It is also often bad things that comes up on those forums because people like to complain, but the good things is not mentioned as much.
What a want to say with all of this - it's not that dangerous here, and we'll try to form our own opinions about things instead of reading as much that just will make us worried.
Isla del Sol2014-10-30 02:04:20
Efter en sista natt i La Paz drog vi vidare till Copacabana som ligger vid den enorma sjön Titicaka. Det är tydligen världens högst belägna segelbara sjö. Vad som gör en sjö segelbar är dock oklart. Men det var ju så mycket snack om denna sjö så vi var ju tvungna att ta oss en tur ut till Isla del Sol, som ska vara världens bästa ställe att titta på soluppgången på. Ja ni hör ju, världens bästa och världens högsta, alltså detta kunde vi ju bara inte missa. Isla del Sol var lite puttinuttigt med en massa åsnor och dessa bolivianska kvinnor med hatt.
De bolivianska kvinnorna är väldigt söta, de klär sig i stora kjolar i flera lager och tjocka koftor. De bär en lustig hatt mitt på huvudet och de har alltid något med sig i en stor färgglad säck på ryggen. Vad som döljer sig där i är det svårt att förutspå, det kan vara allt ifrån spädbarn till slicade köttstycken. Storyn bakom hatten: När Engelsmännen kom hit och upptäckte Sydamerika så skickades hattar hit till officerarna. Men alla hattar som skickades hit var för små. Officerarna var tvungna att bära hattarna ändå, trots att de inte ville. Sedan var det en av dem som lyckades övertala en boliviansk kvinna att det var högsta mode i England eftersom alla killarna hade det. Hon fick hatten och bar upp den med en sådan stolthet att alla kvinnorna ville ha en. Det kan ju vara en skröna, men lite kul i alla fall! Sitter hatten mitt på huvudet så är kvinnan gift, och sitter den snett är hon änka eller ogift. Tydligen är den här klädseln väldigt dyr, därför är det mest äldre kvinnor som har råd att bära den. Deras bebisar förpackas som mumier i säcken på ryggen. De kan inte röra sig och är inlindade i hundra lager filtar. Men de verkar trivas, för det inte inte en unge som skriker, det spelar liksom ingen roll om de sitter i en skumpig, överfull buss. Det kanske är som att vara i mammas mage igen?
Efter vår halvdags tur till Isla del Sol åkte vi vidare mot Peru. Och mer om den resan kommer i nästa inlägg.
// After a last night in La Paz, we went to Copacabana located at the huge lake Titicaka. It is apparently the world's highest navigable lake. What makes a lake navigable is unclear though. We went out to the island Isla del Sol, which will be the world's best place to watch the sunrise on. Yep, the world's best and the world's highest, this we could not miss. Isla del Sol had a lot of donkeys and the Bolivian women with a hat. The Bolivian women are very cute, they dress in large skirts in several layers and thick sweaters. They wear a funny hat on their head and they always have something with them in a large colorful sack on their back. What is hiding in there, is difficult to predict, it can be anything from babies to pieces of meat.
The story behind the hat: When the British came here and discovered South America the hats were sent here to the officers. But all the hats that were sent here were too small. The officers had to wear the hats anyway, even though they didn't wanted to. Then it was one of those who managed to persuade a Bolivian woman that it was the biggest of fashion in England because all the guys wore them. She got the hat and carried it with such pride that all women wanted one. It may be apocryphal, but a bit of fun anyway! If the hat is sitting straight on the head, the woman is married, and if it's on an angle, she is a widow or unmarried. Apparently this dress is very expensive, therefore it is most older women who can afford to wear it.
Their babies are wrapped like mummies in the sack on their back. They can not move and they're wrapped in layers of hundred of blankets. But they seem to like it, because the kids never scream, it does not matter as if they are sitting in a bumpy, crowded bus. Maybe it's like being in the womb again?
After our half-day trip to the Isla del Sol, we went on to Peru. And more about that trip in the next post.
Vi åkte färja över till Copacabana. Bussen åkte på en annan färja där endast bussen fick plats och den styrdes med långa pinnar.
Piranha fishing2014-10-26 03:51:00
Nästa dag i Amazonas drog vi ut på Anakonda jakt. Ut till en sjö full av giftiga ormar i marken och Anakondor som simmade runt. Det var dock väldigt svårt att få fatt på de där Anakondorna, så även om guiderna såg två stycken hann dem smita iväg innan vi hann se dem. Vi såg däremot en död giftorm som var ganska stor, kobra ägg som tydligen är ovanliga att hitta, strutsar och död catfish. Vi gick runt i den glödande hettan och svettades bort. Skönt att få svalka av sig i krokodilfloden innan vi rustade om till att fiska pirayor - i samma vatten. Tydligen hade vi badat med allt från alligatorer, pirayor och rosa delfiner varje gång vi badat. Men enligt vår guide är pirayorna bara farliga på film... Så det blev piraya till middag vilket var riktigt gott!
Sista dagen vaknade vi av regn och åska. Men det som väckte oss mest var Harlow-aporna. Herregud vilket jävla liv det var.Som om självaste satan tog livet av sig. Riktigt skrämmande ljud som lät så sjukt så vi inte kunde sluta skratta. (Kolla youtube-klippet). Först när aporna drog vidare vågade vi oss upp för frukost. Sedan var det dags att hoppa i hos delfinerna igen (och krokodilerna och pirayorna). Det var svårt att se delfinerna eftersom floden är knallbrun, och de retades med oss när de simmade runt i cirklar. Efter mycket simmande fram och tillbaka vinkade tillslut en mamma med sin bebis åt oss med sina stjärtfenor, sååå gulligt.
Efter att vi simmat runt och följt efter delfinerna blev vi övermodiga och kom tillslut väldigt nära krokodilerna utan att vi märkte det. Sjukt obehagligt att plötsligt hamna "face to face" med en Kajman alltså. Sedan bar det av till Rurrenabaque där flyget mot La Paz väntade.
Juste ja, flyget... Först av allt lyckades vi komma för sent till in-checkningen trots att vi bara hängt vid poolen hela dagen. Men på något sätt hade vi lite svårt att ta flygplatsen på allvar när den bestod av ett litet skjul. Det var inga glada miner när vi var sena, men på något vis lyckades vi komma med ändå. En liten minibuss skjutsade ut oss mot landningsbanan där flygplanet stod och väntade. 40 meter längre frampågick en mindre skogsbrand. Den enda brandmannen på plats stod och snackade med piloten. Vi tror att han tipsade piloten om att ta extra höjd för att inte fatta eld när han skulle flyga över.
Plötsligt kom en av markarbetarna springandes med en stor väska på huvudet och ropade: "Vems är detta???" En väldigt förvirrad dansk tjej svarade att det var hennes och grabben blev nöjd, sa ok och kastade in väskan i bagageutrymmet igen. Haha så flummigt. Sedan var det dags att boarda. Hallå Indiana Jones. Propellerplanet hade 18 passagerarsäten och syrran och jag hade fått plats 1 A och B. Hur ofta har man suttit på plats 1 liksom? Det var dock ingen first class här inte, med väskan i knät och utsikt in i cockpit dånade vi iväg över skogsbranden. Vi fattade aldrig eld.
Nu är vi tillbaka i La Paz och imorgon kommer vi dra tidigt med buss till Copacabana och sedan vidare mot Cusco.
// Next day in the Amazon we went on Anaconda hunting. We walked out to a lake full of venomous snakes in the ground and Anacondas who swam around. It was very difficult to get hold of those Anakondas, so even if the guides saw two of them, they managed to sneak away before we could see them. We did however see a dead poisonous snake that was quite large, some cobra eggs which apparently is rare to find, ostriches and a dead catfish. We walked around in the heat and sweated away. It was nice to cool off in the crocodile river before we went to fish piranhas - in the same waters. Apparently we had been swimming with everything from alligators, piranhas and pink dolphins every time we swam. But according to our guide the piranhas is only dangerous on film ... For dinner we had piranha which was really good!
The last day we woke up by the rain and thunder. But what attracted us most was the Harlow monkeys. Oh my god what a fucking sound they made. As if Satan killed himself. Really scary noise that sounded so wierd that we could not stop laughing. (Check out the YouTube clip). Only when the monkeys moved on, we managed to get out for breakfast. Then it was time to jump in with the Dolphins again (and crocodiles and piranhas). It was hard to see the dolphins because the river is so muddy, and they teased us when they swam around in circles. After a lot of swimming back and forth a mother with her baby waved at us with their tails, sooo cute. We became over-confident after having followed the dolphins everywhere, so that finally we came very close to the crocodiles without noticing. Not very comfortable to suddenly end up "face to face" with a Caiman. After all of this we went back to Rurrenabaque where the flight to La Paz waited.
Oh yeah, the flight ... First of all, we managed to be late for the check-in, despite the fact that we just hung at the pool all day. But somehow, we had a little hard to take airport seriously when it consisted of a small shed. There were no happy faces when we were late, but somehow we managed to come up with it anyway. A small bus drove us out to the runway where the airplane was waiting. 40 meters further forward a samll forest fire lasted. The only firefighter in place just hanged around and talked with the pilot. We think he told the pilot to take extra height to not catch on fire when he would fly over.
Suddenly a worker runned up at us with a large bag on his head and yelled: "Whose is this ???" A very confused Danish girl replied that it was hers and the kid was happy, said ok and threw the bag in the trunk again. Haha so wierd. Then it was time to board. Hey Indiana Jones. The propeller plane had 18 passenger seats and my sister and I had seat number 1 A and B. How often have you sat in number one seat before? However there was no first class, we had the bag in our lap and we had a view into the cockpit.. We never got on fire.
Now we are back in La Paz and tomorrow we will go early by bus to Copacabana and then on to Cusco.
The wierdest sound
Good morning from inside our mosquito-net.
One morning this massive Caiman had decsided to hang around our boats.
Cobra eggs
Looking for Anakondas
We thought the carfish was alive, but apparently it had been dead for a while
Piranha fishing. Robert got a yellow one
The Capybara want's to join the fishing
Our guide Luie with a piranha. And loads and loads of cocaleafs in his cheak.
Such a tiny plane
Swimming with alligators2014-10-26 02:44:00
Amazonas. Alltså wow. Det snöade i fucking La paz när vi flög därifrån, vilket tog en timme. Vi landade i Rurrenabaque och skillnaden från La Paz var ENORM. Från kyla och torr luft så att näsorna blödit till hetta och fukt. Åhhhh! Äntligen kunde vi köra ett träningspass som varit så gott som omöjligt på 4000+ meter över havet. Sedan blev det en utekväll med biljard och Capiriñas.
Andra dagen i "Rurre" drog vi ut på djungelsafari. Ut på skumpig väg med jeep och sedan en tre timmars kanot-tur på floden mitt i Amazonas. Hur ska jag ens kunna berskriva detta med ord?? Så jävla häftigt alltså. Innan vi ens satt oss i kanoten tyckte vi oss skymta krokodiler som simmade runt båtarna. Vilket det också visade sig vara. Krokodiler överallt, eller kajmaner som de heter, ett släkte till alligatoren. På land, i vattnet, under båten. Mängdvis. Och en massa andra djur också, sköldpaddor, olika slags fåglar och falkar, kapybaras. Vid ett tillfälle hoppade guiden i floden. Det var för varmt, dags att svalka av sig. Vi andra instämde och hoppade i. Rosa delfiner befann sig runt om oss med det vi fokuserade mest på var kajmanen som låg några meter bort och spanade på oss. När den tillslut dök ned under vattnet kastade vi oss upp i båten igen. Vi tuffade vidare genom floden och plötsligt såg några Herr Nilsson apor våra bananer och kapade kanoten. Aporna klättrade upp på våra huvuden och var överallt. Så söta!
Efter tre timmar på floden, helt övervädligade av djur och natur, så kom vi fram till vårt läger. Hyddor byggda på upphöjda stockar som sammanstrålas av bryggor. Under regnperiod är floden fem meter högre än vad den var nu, därför behövs bryggorna. Vid skymningen tog vi kanoten till en bar och kalasade på några öl och på väg tillbaka var det bäcksvart. Våra pannlampor lyste upp floden och runt omkring oss reflekterade röda, stirrande ögon från kajmanerna från alla hörn.
// The Amazon. Wow. It fucking snowed in La Paz when we flew from there, which took us one hour. We landed in Rurrenabaque and the difference from La Paz was HUGE. From cold, dry air, so dry that our noses was bleeding, to heat and moisture. Ahhhh! Finally we could do a workout which has been as much as impossible at 4000+ meters above sea level. After that we had a night out playing pool and drinking capiriñas.
Second day in "Rurre" we went out on jungle safari. Back on the bumpy road again in a jeep and then a three-hour canoe trip down the river in the middle of the Amazon. How am I even going to explain this with words?? So fucking awesome! Before we even sat down in the canoe, we thought we could see some crocodiles that swam around the boats. That turned out to be true. Crocodiles everywhere, or Caimans as they are called. On land, in the water and under the boat. Loads and loads. And a lot of other animals, turtles, various birds and falcons, capybaras. At one point the guide jumped into the river. It was too hot, time to cool off. The rest of us agreed and jumped in aswell. Pink dolphins were all around us. But we were most focused on the caiman lying a few feet away and starred at us. When it suddenly dived under the water, we jumped back into the boat again as quick as we could.
Suddenly some small monkeys spotted our bananas and jumped into the canoe. The monkeys climbed up on our heads and were everywhere. After three hours on the river, completely overwhelmed of all the animals and the nature, we arrived at our camp. There was huts high raised from the ground that merged onto docks. During the rainy season the river is five meters higher than it was now, therefore, the bridges are necessary.
Later that night, we took the canoe to a bar and feasted on some beers and on the way back it was pitch black. Our headlamps lit up the river and around us there was reflecting red, staring eyes from the caimans all over the place.
Capybara, the cutest little thing!
Pink dolphins
Our camp
We had electricity only a few hours a day, here we are eating dinner in the dark
We found a massive moth in out room.
Death Road – The world’s most dangerous road.2014-10-25 19:38:27
Innan vi åkte hit till Bolivia såg jag ett youtube klipp om världens farligaste väg som finns I La Paz. Där ska jag inte sätta min fot – tänkte jag då. Men, man måste väl ändå se med egna ögon hur farligt det nu kan vara. Vi tog en tur för att cykla hela vägen downhill, 64 kilometer med en höjdskillnad på 3600 meter. Vägen är känd som världens farligaste, innan 2007 då en ny, säkrare väg byggdes. Vägen är endast 3,2 meter bred på de smalaste ställena med 600 meters dropp direkt från kanten. 26 bilar per år beräknades försvinna över kanten. Det är extremt trångt för mötande bilar. Vägen är vänstertrafikerad då föraren alltid måste kunna se ut över kanten när han kör. Utmed vägen finns en del vattenfall och under regnperiod blir vägen förstörd och ännu smalare. Inte konstigt att bilar ramlar över!
Men, vi skulle ju bara cykla och då var inte vägen så extremt farlig. Turister skadar sig dock, vi har mött folk med brutna revben och någon som dragit axeln ur led när de kört Death Road. Vägen är väldigt skumpig med stenar och hål och kurvorna är väldigt snäva, så är man inte försiktig kan man lätt ramla över kanten. Turister har dött under dessa turer.
Systrarna Persson är ju så ansvarsfulla så vi klarade detta utan en enda skråma. Kul var det, och fort gick det! Vi började på 4700 meter där regnade och snöade och var svinkallt. Ju längre ned vi kom desto varmare blev det. Från karga berg till djungel. Sjukt nice var det, så fina vyer! Vi cyklade i drygt tre timmar (vår tidsuppfattning är lite usel då vi aldrig längre bär klocka). Väl nere på 1100 meter korkades ölen upp och lunchen serverades. Sedan bar det av tre timmar tillbaka till La Paz med bil där snöslask väntade oss...
// Before we came here to Bolivia I saw a youtube clip about the world's most dangerous road which is in La Paz. I thought I would never put my foot on that road ever. But, somehow I ended up there anyways. We rode a bike all the way downhill, 64 km with an altitude difference of 3,600 meters. The road is known as the world's most dangerous, before 2007. Now they have buit a new, safer road. The road is only 3.2 meters wide at its narrowest points, with a 600-meter drop straight from the edge. 26 cars per year was estimated to disappear over the edge. It is extremely crowded for oncoming cars. Along the way there are some waterfalls and during the rainy season the road becomes corrupted and even narrower.
However, we would just ride on the bikes and then the road was not so extremely dangerous. Tourists get injured, we have met people with broken ribs and someone with a dislocated shoulder from when they drove Death Road. The road is very bumpy with rocks and holes everywhere and the curves are very tight, so if you are not careful you can easily fall over the edge. Tourists have died during these tours.
The Persson sisters is so responsible, so we did this without a single scratch, of course! It was so much fun! We started at 4700 meters where it rained and snowed and it was freezing cold. The further down we got the hotter it got. From rugged mountains to the jungle. Yhe views where so nice! We rode for about three hours. Once down at 1100 feet we had some beers and lunch was served. Then we had a three hours car drive ahead of us back to La Paz where snow awaited us ...
Broken car in the middle of nowhere2014-10-25 19:02:34
Tredje dagen var vi uppe innan tuppen för att bege oss mot Sol de Mañana geyser basin – geysrar och kokande lera på 5000 meter över havet. Jag har aldrig sett en geyser förr så det var riktigt coolt. Sedan bar det av mot Laguna Verde som tydligen ska vara extremt vacker. Men vår lilla skrumpna jeep gav upp, mitt ute i ingenstans. Inte så förvånande dock, eftersom vi skumpat runt på bumpiga ökenvägar i tre dagar (eller ja, bilen körs ju varje dag på dessa vägar). Det var kylsystemet i motorn som hade gått sönder, så vår käre spanjor fick agera bildoktor och belgiern fortsatte med sitt kroppsspråk. Tiden gick men bilen blev inte helare, och det var svinkallt. Jag och syrran bestämde oss för att knata på ett par kilometer till Termas de Polores, en hotspring som kunde värma upp oss. Tillslut lyckades jeepen hosta igång i långsam takt, men jag och syrran fick hänga med en annan bil med världens snällaste chaufför som bjöd oss på klubbor.
Så småningom var vi tillbaka i Uyuni där vi hann duscha av oss tre dagars ökensand innan vi hoppade på nattbussen till La Paz på 10 timmar – och skumpandet fortsatte.
För den åksjuke är vägarna i Bolivia inte att rekommendera. Väldigt gungit och skumpigt, även med långdistansbussarna. En cool sak med att vara på så höga höjder som vi är hela tiden, är att man inte behöver titta upp för att se stjärnorna. De ligger liksom längs med horisonten.
// The third day we went up really early to go to Sol de Mañana geyser basin - which is geysers and boiling mud at 5000 meters above sea level. I have never seen a geyser before so it was really cool. Then we headed off to Laguna Verde, which apparently is an extremely beautiful lake. But our little jeep didn't want to stay with us any longer, so it stopped in middle of nowhere. Not so surprising though, because we've been on very bumpy roads the last three days (the car is driven every day on these roads). It was the cooling system of the engine that had broken down. Time passed without getting the car fixed, and it was freezing cold. Me and my sister decided to walk a couple of miles back to Termas de Polores, a hotspring that could warm us up.
Eventually the jeep started, but my sister and I got to ride with another car with the kindest driver who gave us lollipops. Back in Uyuni we just had time to shower away the three days of desert sand before we hopped on the night bus to La Paz for 10 hours
Moonscapes2014-10-21 14:36:30
Jag var visst lite trött när jag skrev det förra inlägget om Salar de Uyuni. Öknen var riktigt cool och vi stannade bland annat på en "ö" som mest bestod av kaktusar. Efter en hel dag i öknen checkade vi in i vår Hobbit-liknande hydda som var byggt av salt. Stolar, bord, sängar, väggar, golv - allt i salt. Vi gick upp på berget och tittade på solnedgången och käkade middag med vår grupp som bestod av; en spansk läkare, ett franskt par som sålt allt de hade hemma, slutat sina jobb och reser nu jorden runt. Sist men inte minst, en belgier som varken kunde engelska eller spanska men han reste runt på egen hand via kropsspråk.
Andra dagen drog vi iväg för att titta på en aktiv vulkan och alla möjliga slags månlandskap. Vi åkte till en massa olika sjöar i olika färger och såg mängdvis av flamingos. Laguna Colorada, som ligger väldigt nära Chile, är en helt knallröd sjö med vita mineraler. Vi fick uppleva mycket karga, märkliga landskap under den här dagen, typ som att vara på månen kanske?
// Apparnetly I was a bit tired when I wrote the last post of the Salar de Uyuni. The desert was really cool and we stopped at an "island" which mostly consisted of cacti. After a full day in the desert we entered our Hobbit-look-a-like hut, which was built of salt. Chairs, tables, beds, walls, floors - everything was salt. We hiked up the mountain to see the sunset and ate dinner with our group which consisted of; a Spanish doctor, a French couple who sold everything they had at home, quit their jobs and are now traveling around the world. Last but not least, a Belgian who could neither speak English nor Spanish, but he traveled alone through bodylanguage.
The second day we headed off to look at an active volcano, and all kinds of moonscape. We went to a lot of different lakes in different colors and spotted loads of flamingos. Laguna Colorada, located very close to Chile, is a bright red lake with white minerals. We experienced very barren, strange scenery during the day, kind of like being on the moon maybe?
This is an active vulcano, smoke came up from the top
Lake Colorada
Help us!2014-10-21 14:09:21
Okej, hallå, kan någon hjälpa oss med våra planer? Vi vet inte riktigt vart vi ska prioritera att åka efter Amazonas. Planen har varit att åka till Titicaka sjön och sedan mot Cusco för att vandra Macchu Picchu.
MEN. Grejen är att det är fucking kallt. Dagarna är rätt nice, så länge inte vädret slår om på två sekunder, men kvällar och nätter är svinkalla. Alla hostel är typ anpassade för värme, de ligger typ halvt utomhus och om det finns varmvatten i duschen så är det fis-ljummet. (Vi undviker att duscha, haha). Så fort solen går ned lever man i dunjacka och sockar, spelar ingen roll om man är utomhus, inomhus eller i sängen... Man vet aldrig vad man ska ha på sig, ena sekunden snöar det och andra är det svettigt varmt.
Vi vill ha beach. Vi vill befinna oss på 0 meter över havet. Det börjar bli lite smått tjatigt med: "Världens högst belägna stad." "Världens högst belägna HUVUDstad." Världens högst belägna öken." Världens högst belägna segelbara sjö". Och så vidare. Varför ska man vara så sjukt högt upp när det är asnice och varmt några kilometer ned? Och man blir så extremt flåsig så fort man ska göra något eftersom att luften är så tunn.
SÅ. Frågan är: Är vi helt dumma i huvudet om vi skiter i Titicaka och Macchu Picchu? Kan man inte ha varit här utan att göra Macchu Picchu? Det ska ju vara så fantastiskt, men å andra sidan verkar man vandra i allt från sommarväder till snöstormar. Vi har inte riktigt de rätta kläderna med oss... Dessutom är det typ bara superhajkarna Hubert som hänger häromkring, var är alla som inte äger ett par hikingkängor á 10 kg och tvådelade militärbyxor?
Värme, beach, surf. HAV! Ja tack!
// Hello, can anyone help us with our plans? We do not really know where to go after the Amazon. The plan was to go to Titicaka lake and then to Cusco to hike Macchu Picchu.
BUT. The thing is, it's fucking cold here. The days are pretty nice, unless the weather changes just like that, but the evenings and nights are freezing cold. All hostel are half outdoors and if there is hot water in the showers, it's just lukewarm. (We avoid showering, haha). As soon as the sun goes down you live in your down jacket and socks, it doesn't matter if your'e outdoors, indoors or in bed ... You never know what to wear, one minute it's snowing and the other minute it's pretty hot.
We want the beach. We want to be at 0 meters above sea level. Everything's all about the altitude: "The world's highest city." "The world's highest capital city." The world's highest desert. "World's highest navigable lake." And so on. Why being so high up when it is warm and nice a few miles down? And you get so extremely tired as soon as you do anything because the air is so thin.
SO. The question is: Are we completely stupid if we skip Titicaka and Macchu Picchu? It's supposed to be so wonderful, but on the other hand the weather seems to be everything from summer to snow storms. We do not really have the right clothes with us ... Also, the people here is just the extreme-hiker, where is everyone who does not own a pair of hiking boots of 10 kg and military pants?
Warm weather, beach, surf. OCEAN! Yes please!
The salt flats - Salar de Uyuni2014-10-20 00:53:50
Just nu befinner vi oss i Bolivias huvudstad, La Paz. Vi har hängt i Salar de Uyuni med tillbehörande månlandskap de senaste dagarna. Salar de Uyuni är världens största saltöken, 10 585 km² - lika stort som Skåne. På de djupaste ställena är det 30 meter salt. Under regnperiod blir öknen en enda stor spegel men vi fick tyvärr inte uppleva detta då regn inte fanns på långa håll. Men det var riktigt coolt ändå, helt vitt överallt.
Det kommer fler inlägg så småningom, nu ska vi dricka vin och käka kex med ost till middag (maten här i Bolivia är lite såddär... bantvänlig). Vi kommer dra till Amazonas i övermorgon, det blir nog sjukt nice!
// The last couple of days we've been at the world's largest salt flat - Salar de Uyuni. It was really cool, at the deepest places there's 30 meters of salt. In the wet season the whole desert is like a big mirror. I'm gonna upload some more posts from the trip, this is just from the first day - but now - the wine is calling! The Amazons is coming up woop!
Visiting the hard working miners in Potosi2014-10-15 05:43:43
Idag har vi till en början virrat runt i den här konstiga staden som flåsiga åsnor. Vi har inte vetat vart vi ska, inte heller vart vi vill eller åt vilket håll mat finns. Det är väldigt backigt här och extremt smala trottoarer, och när vi vimsrar runt så blir det en hel del upp och ned och tro mig, luften känns rejält tung. I jakt på restaurang, som verkar ganska ovanliga i den här staden, så blev jag ass-grabbed så jävla hårt i röven uppför en trappa in till en restaurang. Alltså fett obehagligt men rätt komiskt ändå. Snubben sprang illa kvickt iväg runt hörnet så det gick inte att se vem det var. Men undrar om det gjorde hans dag eller vaddå, vad fick han ut av det liksom? Ska undvika trappor framöver...
På eftermiddagen åkte vi till en av alla silver- och mineralgruvor som finns här i Potosi. Vi fick se hur gruvarbetarna hade det när de arbetade, och det var minst sagt hårt arbete. De rörde sig i smala, mörka tunnlar och drog och bar omkring på extremt tunga säckar fulla med mineraler. De måste nästintill krypa på vissa ställen och klättra upp för branta stegar med allt detta på ryggen. Dessutom var det en extremt äcklig och stark lukt av sulfur i hela tunnelsystemet så man blev alldeles hostig och fick svårt att andas.
De har det i alla fall bättre än hur de hade det förr. Nu får de bestämma själva hur många timmar de ska jobba och när de slutar för dagen. Till skillnad från förr då de jobbade 24 timmar om dygnet under ett halvårs tid innan de fick ledigt. Dessutom var det vanligt med barnarbetare från 10-11 år, men idag får inte barn jobba där, även om det är dåligt kontrollerat så vissa jobbar ändå.
Vi köpte med oss lite dryck och kokablad till arbetarna som vi gav till dem när vi mötte dem. Det var en upplevelse att få besöka gruvan och det kändes bra att vi bidrog med en slant till de stackars arbetarna. Under tiden de arbetar äter de tydligen ingenting, de tuggar bara kokablad tills de får hamsterkinder och dricker lite läsk. Vi besökte även deras "Gud" som hade världens ståfräs. Man skvätte "pure alcohol a 96%"på, och stoppade cigaretter i munnen på den. Vi fick även smaka på spriten,som är gjord på sockerrör, och fy satan jag trodde det var gift. Det kändes som att det frätte upp hela halsen, och fy fan vad äckligt det var. Vi var tvungna att dricka det två gånger också för annars innebar det otur.
Nu är vi trötta som satan, det går liksom inte att festa på den här höjden. De där två sipparna sprit och ett glas vin är mer än nog för att vi ska däcka. Imorgon bär det av mot Uyuni.
//
We started of the day by strolling around town, restaurants seem very hard to find here and since we´re up in the mountains we´ve been walking uphill alot. And trust me the air feels very heavy. In our search for food I got ass-grabbed by some idiot guy on our way up some stairs. The guy ran away faster than I could see him. I wonder if that made his day or like what the hell would he get out off that?
In the afternoon we went on a tour to one of the silver mines here. There we got to see what hard work the mine workers have to put in to find these minerals. The tunnels are tiny and it was absolutely pitch black in there. The workers have to walk around in these tunnels all day, carrying extremely heavy bags full of minerals, dynamite and coca leaves. They don´t eat anything else than coca leaves while working. The leaves keep them from feeling hungry and they stuff their mouths so they look like hamsters. At least their conditions are better now than before. In the colonial times they worked 24 hour days for 6 months and it was common for kids to work in there as well. Today child workers are illegal however it´s poorly controlled and our guide said that there is at least one 11 year old working in there at the moment.
We also got to visit their "God" with a huuuuuuge boner. In honour of him we splashed 96% alcohol from cane sugar on him and put cigarettes in his mouth. We got to try the drink and fuck it was disgusting. Felt like our whole palate was on fire and it tasted like poison. Oh and we had to drink it twice otherwise it meant bad luck.
We are now tired as hell, it´s impossible to party at this altitude. Two sips of sugar cane alcohol á 96% and a glass of wine was enough for us to pass out. Tomorrow we´re heading to Uyuni.
This is where they seperate the minerals from the "garbage" as they called it
There's still some silver left in the mountain
We crossed the mountain in the background, thorugh the tunnels.
An old lady of 71 years still had to work, trying to find some minerals to sell
Heavy work, one bag could weigh 60 kg and a whole wagon about 3 tons.
This is the minors "God"
With high altitude comes freezing temperatures2014-10-14 05:03:00
Snurrigt värre. Vi är nu i Potosi, och vi bor på ett hostel som ligger 4100 möh. Vi känner oss inte helt klara i skallen kan man ju lugnt säga. Det snurrar och kittlar konstigt i tårna och överläppen. Men än har vi inte drabbats av höjdsjukan, och vi hoppas verkligen att vi klarar oss utan den.
Efter vårt träningspass i Sucre kände vi oss rätt... klena. Alltså allt var så himla jobbigt och även när vi bara gick omkring i Sucre blev vi anfådda för ingenting. Sen läste vi ju att Sucre ligger på 2800 meter över havet så då var det kanske inte så konstigt att kondisen kämpade emot. MEN NU, nu på 4000 meter så har den där träningsvärken slagit till på allvar, och flåset ska vi inte ens snacka om. Herregud, asså vi kan knappt gå. Känns träningsvärk mer ju högre upp man kommer?
Det är inte bara höjden som gav oss en smärre chock. Det är kallt. Det är KALLT!!! Vi kom hit i shorts och t-shirt och hade svettats hela bussfärden på tre timmar från Sucre, men väl framme gick folk i dunjacka och mössa. Och så fort vi checkat in på hostelet åkte alla varma kläder på. Buuurr vad kallt. Syrran sitter i sängen här brevid och har dragit på sig pyamasen, plus långa skidstrumpor, mössa och dunjacka och kryper ned under täcket nu. Haha ja vi får väl se hur långt våra "varma" kläder räcker.
Jag måste ju bara säga att vi är rätt grymma på att hitta runt överallt redan, och ta oss fram på knacklig spanska. Vi klev av bussen från Sucre utan att egentligen veta om vi var i Potosi, men det visade sig att vi hoppat av rätt. Sedan skulle vi ta oss in till centrum, och ganska dåligt pålästa som vi var hoppade vi på någon buss körde iväg oss. Vi hade ingen aning om var vi skulle hoppa av, eller vart vi var på väg, eller var vi skulle bo. Men plötsligt hoppade vi av framför ett hostel vi läst om, så det gick ju prima det. Sen spelar det ju inte så stor roll om man hamnar på fel buss och hamnar i tjottahejti när bussturen kostar 1,50 spänn och en taxi en tia.
//We´re now in Potosi, staying at a hostel located 4100 meters above sea level. The altitude has made us feel more than a bit dizzy, kind of feels like we´re drunk. Our heads are spinning and theres a tingeling feeling on our lips. But so far none of us has acute mountain sickness. Fingers crossed we won´t get it either!
After our gym-session we felt pretty... weak. Everything became a lot harder even just walking around in Sucre made us loose our breaths. Later we read that Sucre is 2800 m above sea level which explains a lot. BUT NOW, at an altitude of 4000m we can barely walk, our muscles are that sore. And if we thought we got easily tired in Sucre then that is nothing compared to here. Is it true that you can feel the soreness in your muscles more at higher altitudes?
It´s not only the altitude that surprised us, it´s cold. COLD! We arrived in shorts and t-shirt and where swetting the whole bustrip but as soon as we came to the hostel we changed into all the warm clothes we have. Brr!
I must say that we´re pretty good at finding our way around. No one speaks English and our Spanish is´nt the greatest but no problems so far. When we got of the bus in Potosi we didn´t really know were we where or were we where going so we simply just hopped on some bus and somehow ended up in front of pretty much the only hostel we had read about. It probably would have helped having a map... But it doesn´t really matter if you end up somewhere completely different, the buss is only 25 cents and taxi is just over a dollar.
Arrived in Potosi... and it's fucking freezing! Here's in our private room, smells like a cave and looks like an alp-hut.
Outside our hostelroom, we live in the door to the left.
Clothes on!
Those are from our hosteldorm in Sucre.
No she's not sad, but just not a morning person.
Sucre2014-10-13 03:52:19
Den här lilla staden Sucre är väldigt mysig faktiskt. Den känns inte alls farlig på något sätt och idag när det har varit valdag så har den varit väldigt fridfull. Gatorna har varit stängda för all trafik så barn och hundar har lekt överallt, kastat boll och haft cykelrace mitt på gatorna. Alla är väldigt glada och det känns väldigt familjärt, föräldrarna är ute och leker med barnen och många har hundar som de tar hand om klär i rosa klänningar eller sport-tröjor. De flesta verkar renrasiga och tillhör någon så det verkar inte riktigt finnas några hemlösa, magra och sjuka hundar här. Det känns väldigt rent också, inte som i Thailand där man slänger sopor överallt.
Men idag har det väl varit lite speciellt, det har känts ganska öde när gatorna varit tomma och allt har varit stängt. Det har inte funnits så mycket att göra heller, så vi har hängt i en park och kört ett träningspass och spatserat runt ett antal varv i den här lilla staden.
Imorgon bär det som sagt av mot Potosi, som är en av världens högst belägna städer, på typ 4000 meter över havet. Saltöknen kommer vara ändå högre, så vi ska knarka i oss lite höjdsjuketabletter ikväll och hoppas på det bästa. Får se om vi vågar oss in i en silvergruva, men det verkar lite klaostrofobiskt. Annars kommer väl dunjackan väl till pass nu för på de där höga höjderna kommer vi bo i hyddor byggda av salt där det kan bli -20 grader på nätterna.
// So today we've been walking around Sucre. It's been really quiet because of the selection day, so any trafic havn't been excisting. The streets has been quite empty, besides of all the happy kids and dogs playing around. Tomorrow we're going to Potosi, one of the highest located citicies in the world. And it's not going to be as nice and warm as here, it can be -20 degrees at night.
The never ending journey2014-10-12 04:12:39
Äntligen är vi framme. Det tog oss endast två dygn att komma fram till Sucre där vi är nu. Vi har spenderat en tredjedel på flygplan och resterande tid på flygplatser runt om i världen. För min del blev det Tyskland - Dominikanska Republiken - Panama och sedan efter en hel oändlighet träffade jag syrran i Santa Cruz där vi hängde ytterligare några timmar för att sedan mellanlanda i Cochabamba för att SLUTLIGEN komma till Sucre. Holy shit vilken resa alltså, den var sådär mindre rolig.
Men nu är vi framme och efter att alla skrämt upp mig om hur farligt det är här var jag svin-nervös när vi skulle ta oss ut ifrån flygplatsen in mot stan. Där stod massor av taxibilar som tjatade ihjäl sig på oss, och de såg inte ut som "riktiga" taxibilar och sådana skulle vi ju absolut inte hoppa in i. Så vi knatade på mot bussen som skulle kosta oss sisådär 2 kronor, men pressen från taxichaffisarna blev för hög så vi hoppade in i en bil med knallröd inredning och kom fram till gatan dit vi tänkt så det gick ju bra! Vi checkade in på hostelet vi hade sett ut, och här bor vi i ett 6-rums dorm för dryga 40 kronor per natt.
Imorgon är det valdag så hela landet går i dvala typ. Alla måste rösta, annars kan man bli straffad, och man får absolut inte dricka alkohol och allt kommer vara stängt imorgon, utan möjlighet att transportera sig någonstans. Så vi började med att springa ned på marknaden på stan för att köpa på oss mat inför morgondagen. Och vi fick i oss lite lunch också. 26 kronor för tvårätters inklusive dryck. Fråga mig inte vad vi åt, för det har vi ingen aning om, men det var gott! Snacka om att spanskan fick sig en törn redan så fort jag satte mig på flyget i Frankfurt. Shit asså, den hade fallit bort mer än jag trodde, men den kommer väl tillbaka snart, för det går ju inte att göra sig förstådd på engelska här. Vi kommer bli grymma på spanska ju!
Så mycket mer än så har vi inte hunnit med, vi har ju varit som två zoombies efter alla flygplats-sleepovers. Och imorgon blir det väl bara att strosa runt på gatorna då det inte kommer finnas någonting att göra, tar oss kanske en springtur också. På måndag är planen att ta oss mot Potosi och Salar de Uyuni, saltöknen. Vi kommer nog vara i Bolivia i två veckor innan vi åker vidare till Peru.
So long!
//Hi! So finally we made it. Holy shit this journey took us two days and most parts we stayed over at different airports. But now we're here in Sucre in Bolivia, we're staying at a tiny little hostel in the city and everything feels really great! Tomorrow's a selection day so everything's gonna be closed, so we've got some nice food from the market to cook at the hostel. Everything is really cheap and the people are very nice! This is gonna be so awesome, I love it already!!! On monday we're planning to head to Potosi for the big desert-tour in Salar de Uyuni.
Finally made it to Sucre, after two whole days of travelling
Meat-market
These cars are everywhere
Bananas for days!
