Emelies Travels -

Traveling in Peru
2014-11-17  03:51:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
We experienced Peru more expensive than Bolivia, it's almost double the price on most stuff. However, we managed to spend less money. Our daily budget has been around 350-400 SEK, but we didn't do as many activities as in Bolivia, and we never traveled by plane. In that daily budget all underneath is included, plus food and alcohol. 1 Soles is (today) 2,5 SEK and 0,34 USD. We stayed in Peru for 17 days. 
 
- Bus from Copacabana to Cusco: 40 Soles
- Hostel number 1 in Cusco: Wildrover 29 Soles, 8 bed dorm
- Hostel number 2 in Cusco: Point: 25 Soles, 14 bed dorm
- Machu Picchu by car 2 days/1 night: 397 Soles (135 USD) We got 76 Soles back because we didn't go with the car the next day. 
- Machu Picchu train: 252 Soles (86 USD)
- Bus from Cusco to Ica, 16 h, Moviltours, 100 Soles, include dinner and breakfast
- Hostel Huacachina: Plaza de Arena, 30 Soles, 13 bed dorm
- Sandboarding with snowboardgear: 100 Soles
- Bus from Ica to Lima: Cruz del Sur, 36 Soles include snacks
- Bus from Lima to Trujillo, 60 Soles
- Hostel in Huanchaco: Casa de Amalia, 20 Soles, 3 bed dorm
- Bus from Trujillo to Piura: 35 Soles
- Bus from Piura to Mancora: 18 Soles
- Kitesurf lessons: 135 Soles/h for lessons, 170 Soles for a whole day rent with a supervisor, 150 Soles for rent a whole day
- Hostel in Mancora: Loki, 30 Soles, 6 bed dorm
- Snorkling with turtles: 80 Soles
- Bus from Mancora to Montañita: 75 Soles
 
 The hours by bus is not correct on this map, it took us a lot longer than what google says it takes. 

Kitesurfing days
2014-11-16  00:12:29

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
De sista dagarna i Peru spenderades i Máncora, vi stannade där i nästan en vecka. Chrisse tog kite-surfing lektioner och jag nötte vidare på mina ringrostiga skills. Det var ganska mycket mer vågor än när jag surfade i Thailand, så man åt väldigt mycket hav - hela tiden. Men det gick väl hyffsat och nu är vi redo för att kita oss upp mot Central Amerika. 
 
Trots att vi stannade i Máncora nästan en vecka så hade vi kunnat spendera ännu mer tid där. Det var sjukt nice och vi fick jobberbjudanden och medbjudna på kiteresa till en sjö. Men vi kände att det var dags att ta sig vidare till Equador och nu är vi i party byn Montanita. 
 
// The last days in Peru we spent in Mancora. Chrisse took kite-surfing lessons and I continued with my rusty skills. There was quite a lot more waves than when I was surfing in Thailand, so we ate a lot of sea - all the time. But it went fairly well and now we are ready to go kiting towards Central America.  
 
Although we stayed in Mancora almost a week, we had been able to spend even more time there. It was really nice and we got job offers and the kiteguys wanted us to join a kite trip to a lake. But it was time to get on to Equador and now we are in the village of Montanita with loads of partying.
 
 
 
 
 
 
 
Vi sprang iväg på en springrunda vid ett tillfälle i detta landskap. Vi trodde vi hade koll på var vi var men i själva verket sprang vi vilse in emellan dessa laburinter bland en massa skelett från hundar och andra djur. När vi tillslut insåg att vi inte skulle komma någon vart började vi klättra upp för bergen för att kunna se var vi var. Lättare sagt än gjort, bergen var gjorda av sand så allt bara föll under fötterna på oss. Ganska dum idé, men när vi väl kom upp insåg vi att vi var sjuuuukt lost och fick knata tillbaka igen. Tur att vi inte slutade som ett av alla skelett.
 
 
// We went jogging in this landscapes. We thought we'd know where we were but in fact we ran in between these mazes among a bunch of skeletons from dogs and other animals. When we finally realized that we would not get anywhere, we began to climb the mountain to see where we were. Easier said than done, the mountains were made of sand so the ground was falling under our feets. A pretty dumb idea, but once we got up we realized that we were lost and had to walk back again. Luckily we did not end as one of the skeletons. 
 
 
 
 
 
 
 
In Thailand there was those massive jellyfishes, but here we had to watch out from the sealions.
 
 
 

Swimming with turtles
2014-11-10  04:40:45

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Efter världens hårdaste fest natt så gick vi upp med tuppen för att dra iväg på snorkling tripp. Vi var fortfarande fulla typ, tur att vi tog bilder för jag minns knappt att vi var där. Det var väldigt flummigt och det roligaste jag gjort på ett tag! Kunde inte sluta skratta. Vi åkte med en svensk tjej, Amanda och hoppade i ute vid en pir där dessa enorma Galapagos sköldpaddor chillade runt. Amanda och Christines reaktion när de hoppade i vattnet och alla sköldpaddor flockades runt dem - alltså priceless. Dem fick panik. Och jag med när jag väl hoppade i. Sköldpaddorna var ju inte skygga direkt, man fick simma försiktigt för att inte råka sparka på dem. Sjukt nice alltså, jag älskar sköldpaddor. Dem är så himla relaxed och coola. 
 
Efter att ha simmat med jättarna gick vi upp och hängde en stund på piren. Men det tyckte tydligen inte fåglarna att vi skulle göra. Jag vet inte vad som hände men alltså jag blev så himla nedbajsad så jag måste ha gjort en fågel väldigt förbannad. Eller en fågel, det var typ en flock fåglar som sköt ned mig med bajs. Från huvudet ned på hela ryggen och hela benen, bajs överallt. Alla runt omkring fick sig i alla fall ett väldigt gott skratt, och jag stod i duschen ett jäkla bra tag efter det där. 
 
 
// After a crazy party night we went up really early to go on a snorkeling trip. We were still drunk, I'm happy that we took pictures because I hardly remember going there. It was one of the funniest thing I've done in a while! Could not stop laughing. We went with a Swedish girl, Amanda and jumped out to a pier where these huge Galapagos tortoises chilled around. Amanda and Christine's reaction when they jumped into the water and all turtles swam around them - that is priceless. They panicked. And me too once I jumped in. The turtles was not timid, you had to swim carefully not to accidentally kick them. A very nice trip, I love turtles. They are so relaxed and cool.
 
After swimming with the giants, we went up on the pier. But the birds didn't like this. I do not know what happened but suddenly I was so covered in poop, I must have made a bird very angry. Or one bird, it was a herd of birds who shot me with poop. From my head down on the entire back and my whole legs, poo everywhere. Everyone around got a very good laugh, and I stood in the shower a darn good while after that.

 
 
The turtles were huge!
 
 
Look, it's even bigger than Christine
 
 
 
 
 
 
 Poop all over the place....

Pirate party
2014-11-10  03:10:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Nu är vi nästan ända uppe i Equador. Vi åkte från Huanchaco till Máncora och nu jäklar har vi hittat vårt place to be! Vi älskar det här! Det är varmt, man kan surfa, kite-surfa, snorkla, det finns lite butiker och vi har hamnat på värsta party-hostelet som dessutom firar 6 års just den här veckan så det är fullt ös. Igår var det pirat-tema och festen började tidigt som satan.
 
Nu är vi dödens döda, och imorgon blir det kite-surf!
 
 
// We are at the northcoast of Peru now, almost in Equador. We went from Huanchaco to Máncora and now we have found our place to be! We love it here! It's hot, you can surf, kite-surf, snorkeling, there's some shops and we have ended up on a party-hostel that is celebrating 6 years aniversary this week, so it's pretty crazy. Yesterday they had a pirate theme party we started really early.
 
We are so tired now, the beds are calling our names.Tomorrow we will go kite-surfing!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Huanchaco
2014-11-10  02:29:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Efter Huacachina drog vi upp hela vägen till Huanchaco. Vi skippade Lima, för storstäder är inte helt vår grej, och äntligen kom vi till beachen! Från att ha kört runt på krokiga vägar i Anderna så var vägen från Ica till Hianchaco typ en enda lång raksträcka. Och det är inte mindre läskigt att åka buss för det, nej... Ganska läskiga omkörningar på de där vägarna men aja, det är tydligen den Sydamerikanska kör-stilen så jag får bara försöka hålla i mig. 
 
Till vår stora besvikelse när vi äntligen kommit till havet efter nästan en månads resande på höglandet, så var det kallt. Burrrrr! Så länge vi kom till beachen skulle det ju vara varmt, trodde vi. Men nej, kallt. Huanchaco är en surfstad men alltså, vi läste om någon som hade surfat där och som aldrig blev varm igen. Så vi skippade surf och skyndade oss vidare norrut mot Máncora istället. 
 
Huanchaco är säkert jättenice, men vi timade in väldigt mulna dagar så kanske därför det var så kallt. 
 
 
// After Huacachina we went up all the way to Huanchaco. We skipped Lima, the big cities are not quite our thing, and finally we came to the beach! From driving around the curvy roads in the Andes, the road from Ica to Huanchaco were just one long, straight highway. And it is not less scary to ride the bus on a straight road... Their overtaking is quite scary.
 
When we finally came to the sea after nearly a month of traveling in the highlands, it was cold. Burrrrr! As long as we got to the beach there would be hot weather, we thought. But no, it was cold. Huanchaco is a surf town, but then we read about someone who had surfed there and never ever got hot again. So we skipped the surf and went up north to Máncora instead.  
 
Huanchaco is very nice, but it was very cloudy when we stayed there, maybe that's why it was cold.
 
 
 
 
 
 

Sandboarding in Huacachina
2014-11-05  17:11:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Efter vår Machu Picchu upplevelse och ett par galna festnätter i Cusco begav vi oss mot Ica. Nattbussen tog 16 timmar och det var kringelikrok vägar genom Anderna hela vägen lång. Galna vägar alltså. Men väl framme i Ica var det platt och vi var äntligen nere på jorden igen (ca 400 möh). Nu gick det ju nästan att andas, om det inte vore för all ökensand som for runt i luften. Från Ica tog vi en taxi till Huacachina som är en liten oas mitt i öknen. Väldigt litet med en lagun i mitten, några byggnader och sedan de höga sandbergen runt omkring. Coolt ställe. Trots att vi åkt på en svänig väg hela natten och egentligen bara ville sova, blev vi sjukt taggade av att se alla snowboards som stod längs med väggarna brevid kaktusarna. Det såg ju ganska så märkligt ut, och det dröjde inte länge innan vi plötsligt stod på en bräda. Vi skulle bara hajka upp i sanden först. Och det var ju minst sagt jobbigare än att hajka i snö. Bra träningspass!
 
// After being in Cusco for some party nights we headed off to Ica. The night bus took us 16 hours and the roads through the Andes were not straight at all. Up, down, right, left. But in Ica it was flat and we could actually breathe again now when we were at 400 meter above sea level. We went to Huacachina which is a tiny little village built around an oasis in the middle of the desert. It was a weird sight to see all the snowboards standing all over the village next to the cactuses. Of course we had to try sandboarding! We hiked up the sand dunes and it was a lot harder than hiking in snow.
 
 
Photos by: Dito
 
 
Uppe på sandbergen såg vi Anderna i horisonten med snötäckta toppar, den hyffsat stora staden Ica tornade upp i dalen och där stod vi på en snowboard mitt i öknen. 70 km längre bort låg havet och bakom bergen fanns djungeln, och tittade vi ytterligare åt ett håll fanns det massor av vingårdar. Tydligen finns det över 100 olika landskap i världen, och Peru har typ 86 av dem. Det gick helt klart att föreställa sig där vi stod.
  
// Up on the dunes we could see the Andes in the horizon with the snowy peaks, the big city Ica in the valley and we were just standing there on a snowboard in the middle of the desert. The ocean was just 70 km away and the jungle was just behind the mountains, and at another direction there were many vineyards. Apparently there’s over a 100 of different landscapes in the world, and Peru has 86 of them.
 
 
 
Snowcrossatleten Dito, som tränar med Argentinska OS-laget, tog med oss till de bästa backarna. Sandboarding är ju faktiskt en sport, och grabbarna tränar snowcross och slopestyle på sand, i väntan på vintern då de kan åka på snö. Det var väldigt likt att åka snowboard, bara det att backarna var brantare för att få mer fart och vi var tvugna att vaxa brädan emellan varje åk. Det var lite annorlunda eftersom brädan gärna fastnade i sanden, men valde man skuggiga backar så var sanden snabbare. Sjukt kul faktiskt, vi var positivt överraskade! Och dessutom, skidlift – släng dig i väggen. Alltså jag har alltid fantiserat om ett skidsystem där liftarna var bergochdalbanor. Tänk vad kul det skulle vara! Och nu fick jag nästan det. Det funkar inte så bra att bygga liftar på berg som flyger iväg så fort det blåser, så liftarna bestod av dunebugs. En slags bil som kan köra på sand, i alla möjliga vinklar och japp – detta var fasiken som bergochdalbana. Sjuuukt kul!
 
// The snow cross athlete Dito, who’s training with the Olympic-team of Argentina, took us to the best slopes. The sandboarding guys here in Huacachina are training snow cross and slope style on the sand, while they’re waiting for the snow season in the Andes. It was pretty similar as going on snow, but the slopes were steeper to get more speed and we had to wax the board after every run. It was a bit different because the board got stuck in the sand pretty easily, but at the shady sides the sand was a bit faster. A lot of fun actually! And besides, the dune bug was way better than the ski lift. So I've always fantasized about a system where the ski lifts were roller coasters. Imagine how much fun that would be! And now I almost got it. It doesn’t work very well to build lifts on the mountains that flyes away as soon as it’s windy, so the lifts were those dune bugs. A sort of car that can run on sand, in all possible angles and yep - it was like a rollercoaster. Lots of fun!
 
 
 
 
Efter ett par åk med dunebug, brädan och några hajker senare drog vi till parken och hoppade. Det var ganska annorlunda då man verkligen skulle ta så mycket fart man bara kunde så man trodde man skulle dö, för att sedan märka att hoppet inte blev så högt. Men det var kul att testa, och alltså, jag hade ingen aning om att detta faktiskt var en sport innan vi kom hit. Men det är klart, varför inte? De kör till och med wakeboard efter dunebugs-bilarna, och om det blåser kan man köra sandkite. Fast då har man nog käkat sand så det räcker för en livstid framöver. Ja, det var väl det som var nackdelen med sanboarding, sand överallt. Annars var det ju sjukt nice att köra runt i linne och shorts och slippa frysa!
  
// After a couple of rides with the dune bug, some boarding and hikes later, we crossed into the park to hit some jumps. It was quite different because you needed so much speed as possible and, and still you didn’t jump that high. But it was fun to try it out. I had no idea that this was actually a sport before we came here. They do wakeboarding as well driving after the dune bug cars.
 
 
 
När vi kört ett par timmar var det dags för aprés-ski, eller after-beach – en blandning av de två kanske. Vi testade deras nationaldryck Pisco Sour som är gjord på Pisco, vilket är någon alkoholhaltig dryck gjord på vin, blandat med vispad äggvita, lime och kanel. Helt okej faktiskt! Däremot, ren Pisco var kanske ingen höjdare. Väldigt stark och smakade mindre bra (läs skitäckligt). Men den satte fart i våra kroppar, helt plötsligt kunde vi dansa både Salsa och Reggeaton.
 
Huacachina var riktigt nice och när vi inte körde sandboard hängde vi vid poolen och svettades sönder. Äntligen riktig värme! Dock är kvällarna fortfarande inte så varma, jeans och cardigan är det som gäller, men det är ju långt ifrån snöslaskiga La Paz!
 
 
// Then time for apres-ski or after-beach - a mix of the two, perhaps. We tested their national drink Pisco Sour which is made of Pisco, which is an alcoholic beverage made from wine, mixed with egg white, lime and cinnamon. Pretty alright actually! However, pure Pisco was perhaps not very nice.
 
Huacachina was really nice and when we didn’t drove sandboard we hung out at the pool. At last. It’s really hot here! However, the evenings are still not that warm, jeans and a cardigan is what counts, but it's far from snowy La Paz!
 
Now – off to the coast!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Machu Picchu
2014-11-03  15:48:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Vi fick ju för oss att vi ville strunta i Machu Picchu och även Lake Titicaka. Men det skulle ju inte gå för sig, och trots att vår knäppa resa som illegala i Peru så var vi lite spända på att se detta som folk bokar år i förväg. Inkaleden, leden som Inkarna gick är väl egentligen den enda riktiga vägen. Och den hade ju såklart inte vi bokat för ett halvår sedan, utan istället fanns det en massa andra olika vägar att välja på för att ta sig till den försvunna staden. Men alla leder hit och dit skulle ta flera dagar, och vi var inte jätte sugna på att spendera en massa pengar och tid på en lång hajk. Så tillslut bestämde vi oss för att ta oss dit med bil. Det var fortfarande dyrt, men billigare än tåget och vi skulle bara övernatta en natt.
 
// We decided to go to Machu Picchu by car instead of doing one of all of the different hikes. It was still expensive, but cheaper than the train and we would only stay one night.
 
Some grass anyone?
 
Så eftersom vi skulle sitta i en bil i sex timmar tyckte vi att det var en jättegod idé att vara ute och festa hela natten för att sova tre timmar innan vår tur. Detta visade sig, såklart, vara ett mindre bra beslut. Bilvägen på sex timmar blev åtta timmar, och det var snirkliga serpentinvägar uppe i bergen. Bakfyllan satt där den satt och det blev inte bättre för att vår chaufför var av sämsta slag. Han körde som en galning i kurvorna, i vänsterfil och gjorde helt vansinniga omkörningar. Vid ett tillfälle körde vi förbi en bil som blivit träffad av en stenbumling som fallit från bergsväggen. De hade täckt bilen med en stor filt och jag hoppas verkligen att allt var okej med dem. Efter att ha trott att vi skulle dö efter varannan kurva uppenbarade sig det helt oväntade.
 
// So since we were going to be sitting in a car for six hours, we thought it was a great idea to be out partying all night to sleep three hours before our tour. This turned out to be a prettty bad decision. The journey of six hours, that ended up in eight hours, was a road of serpentine curves. We were really hungover and it did'nt get better when our driver turned out to be of the worst kind. He drove like a madman in the curves, on the left side and did absolutely insane overtakings. At one point we drove past a car that had been hit by a big rock that had fallen from the cliff. They had covered the car with a big blanket and I really hope that everything was okay with them. We thought we would die in every second curve, and then the very enexpected appeared.  
 
 The road was so scetchy. Here we had to drive on the tiniest little bridge that barely held us up. 
 
Death Road. Vi hade inte den blekaste aning om att vi skulle köra på livsfarliga vägar, det var det ingen som sagt något om eller något som vi kunnat läsa oss till. Alltså vägen var precis som Death Road, inte lika långt ned om man skulle falla över, men lika död skulle man vara ändå. Vägen var skumpig och hålig, smal och INTE vänstertrafikerad. Som tur var körde vi längst in mot berget, till skillnad från de bilar vi mötte som nätt och jämt fick plats på ytterkanten. Alltså jag cyklade världens farligaste väg, visst, det var helt okej. Men jag skulle ju aldrig sätta mig i en bil med en helt galen förare som stod på tutan konstant på en väg som inte är tillräckligt bred för två bilar att mötas på, med ett stup rätt nedanför vägkanten som dessutom blivit översvämmad av vattenfall.
 
Nej fy tusan, vi höll på att skita på oss – på riktigt. Och att vi skulle köra samma väg tillbaka kändes inte bra någonstans. Då var det vår tur att köra på ytterkant, och eftersom det inte är vänstertrafik så betyder det att föraren sitter och kör in mot berget och har ingen aning om hur nära kanten han kör. Med vår galna, opålitliga, aggressiva chaufför fanns inte detta med på kartan. Kosta vad det kosta ville, men jag och syrran bokade tågbiljetter för hemresan och sket i den där stört läskiga bilvägen. När det sedan började regna när resten av gruppen skulle sätta sig i bilen kändes det som ett ännu bättre beslut. Regn på den där vägen – nej alltså självmord säger jag bara.
 
Death Road. We had no idea that we would be driving on dangerous roads. No one had told us about it or we had'nt read antything about it. The way was just like Death Road, not as drops though, but you would be just as dead if you fell over anyway. The road was bumpy and hollow, thin and driven on the left side. Luckily we drove into the mountain side, unlike the cars we met that barely fit on the outer edge. Ok, I rode the world's most dangerous road on a bike, sure, it was okay. But I would never put myself in a car with a crazy driver who was on the horn constantly, on a road that is not wide enough for two cars to meet on, with a cliff right below the side that's also has become flooded by waterfalls.
 
Oh no , we were about to shat ourselves. We would be driving the same route back, that did not feel very good. So then it would be our turn to drive on the edge, and because iwe're driving on the right side, it means that the driver is sitting towards the mountain and have no idea how close to the edge he is. With our crazy, unreliable, aggressive driver this was not going to happen. Even if the train was very expensive,my sister and I descided to book it anyways.When it started to rain when the rest of the group would get in the car, it felt like an even better decision. Rain on that road - no, thats just suicide.
 
After the "death road" we walked the train tracks to Aguas Caliente
 
 
 
 
 
 
 
 
Hur som helst, vi kom ju trots allt fram till Aguas Calientes, byn nedanför Machu Picchu. Där väntade middag och efterlängtad sömn. Men inte så mycket sömn, upp klockan fyra för att trampa upp 3000 trappsteg på en stigning på 450 meter. Lite väl tidigt för att gå i trappor alltså, det var ganska jobbigt. Men vi klarade ju även det och sedan kom vi äntligen in till den försvunna staden.
 
Jo men visst, wow. Alltså det var ju riktigt coolt. En övergiven stad högt där uppe på berget, ruiner och knallgrönt gräs. Inkaindianerna bodde där fram till 1540-talet och fram till 1911 var staden ”försvunnen” då ingen visste var den var. Men tack vare hjälp från en farmare så var det en amerikanare som hittade staden, som då redan var övergiven. Väldigt maffigt och vackert ställe, och jag är glad att vi bestämde oss för att åka dit. Och ännu gladare att vi åkte tåg tillbaka, hur dyrt det än blev. Vi kom fram till Cusco igen lagom till Halloween hysterin. Alla butiker var proppfulla av kostymer och folk satt och målade masker i barns ansikten i varenda hörn. Vi hade inte mycket tid att hitta på någon utstyrsel, så det fick bli enkelt. Jag hittade lite guldband och blev någon slags grekisk gudinna, tydligen Ophelia? Chrisse hittade ett par leopard leggings och målade sig i ansiktet. Sen var vi klara för fest! Dock var det en väldigt trött fest från vår sida då vi knappt sovit de senaste dygnen. Men det var kul ända tills våra ögonlock svek oss.
 
// Anyway, we arrived Aguas Calientes, the village below Machu Picchu. There we had dinner and some sleep. But not that much of sleep, we went up at four o'clock to walk up 3000 steps on a climb of 450 meters. A bit too early to walk that many stairs, it was pretty tough.
 
When we finally arrived the lost city- wow. It was really cool. An abandoned city high up in the mountain, there was ruins and bright green grass. The Incas lived there until the 1540's and up until 1911 the city was "lost" when no one knew where it was. But thanks to a farmer, it was an American who found the city, which already was deserted then.
 
A very impressive and beautiful place, and I'm glad we decided to go there. And even happier that we went by the train back, even if it was really expensive. We arrived to Cusco again just in time for Halloween. All the shops were full of costumes and people sat and painted masks of children's faces in every corner. We did not have much time to find any outfit, so it had to be simple. I found some gold ribbon and became some sort of Greek goddess, apparently Ophelia? Chrisse found a pair of leopard leggings and painted her face. Then we were ready to party! However, we we're very tired when we barely had any sleep the past few days. But it was fun until our eyelids betrayed us.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
So many stairs, easier on the way down though
 
 
 Happy halloween!
 
 

¡Grandes problemas. Muy grandes!
2014-11-01  19:54:28

Get more visitors to your blog! Permalink  Latin America  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Hur blev vi illegala i Peru? Vi vet knappt själva. 
 
Efter vår lilla tripp ut till Isla del Sol väntade nattbussen till Cusco på 11 timmar. En kvart från Copacabana skulle vi krossa gränsen till Peru, och en guide på bussen förklarade allt klart och tydligt för oss hur det skulle gå till. Tydligen inte tillräckligt tydligt...
 
Vi klev av bussen och fick vår exit stamp i Bolivia. Sedan skulle vi gå över gränsen till Peru där bussen väntade. Folk stod i kö för att komma in i bussen, men det var inga köer någon annan stans. Konstigt att vi inte fick en entry stamp, tänkte vi en sekund men så mycket mer än så tänkte vi inte på det. Det var en öde håla utan liv, det enda vi skådade var några Tuk-tuks. Resan tuffade vidare mot Cusco och klockan fem på morgonen kom vi fram. Vi tog in på hostel - det var först då vi insåg vad som hade hänt. Vi hade inga stämplar i passet och detta skulle såklart innebära problem. Vi var illegala. Men det skulle bara vara att gå till Migrationsverket i Cusco så skulle det lösa sig... 
 
Men så enkelt var det inte. På Migrationsverket fick vi dåliga nyheter. Detta innebar stora problem, och det enda vi kunde göra var att åka till närmsta gräns för att skaffa oss stämplarna. Närmsta gräns var ju såklart också där vi precis varit, 11 timmar bort. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka buss. Det fanns såklart inga bussar som gick när vi ville, utan det fick bli nattbuss igen. Mot fucking Copacabana och resan var oändlig. Tydligen är detta dock inte ovanligt, att tullen "glömmer" att stämpla pass. Enligt peruanerna skulle vi inte få några problem (i alla fall inte de vi valde att lyssna på). Eftersom vi planerade att ta lokalbussen tillbaka till Cusco, då alla turistbussar gick helt fel tider, så ville vi inte släpa med oss våra väskor eftersom stöldrisken är större på de lokala bussarna. Bussen kan tydligen bli stoppad och länsad på bagagen som ligger under bussen. 
 
Vi blev mer och mer nervösa ju närmre vi kom, men vi tycktes aldrig komma fram. När vi äntligen stod på samma plats som vi gjort för två dygn sedan, vände sig magarna ut och in på oss. ¡Grandes problemas. Muy grandes! repeterade gränskotrollanten om och om igen och bara skakade på huvudet. Varför hade vi lämnat våra väskor i Cusco, och hur är det att sitta i ett Peruanskt fängelse, var tankar som for igenom mitt huvud. Efter ett tag började han upprepa ¿Qué tenéis? Vad har ni? Ja, vad har vi egentligen? Jag hade som tur var lagt ned kameran i väskan för vi skämtade på bussen om att dem skulle vilja ha den som muta. Så tur det, men jo vi hade dineros. Fast inte tillräckligt. Vi hade faktiskt extremt lite, vilket vi var väl medvetna om men ingen bankomat hade fungerat under den senaste tiden. Det var precis så att vi hade pengar för bussresan tillbaka. Men gränskontrollanten bara skrattade åt oss och och fortsatte hysteriskt fråga; ¿Qué tenéis? Juste fan, vi hade ju en bunt US dollar längst ned i väskan som skulle vara bra i nödfall. Vi langade fram hela högen och bad om att få ha några dollar kvar för bussresan. Han tog ett par sedlar och kilade iväg med våra pass som han stoppade innanför västen. Det var oroligt i magen där ett tag, och han dröjde. 
 
När han väl dök upp igen ville han ha ytterligare pengar, och det är ju inte direkt som att vi stretade emot fast att vi fattade att han bara var girig. Alltså, ta pengarna, bara vi får våra pass och slipper trubbel. Han smugglade ut våra pass ur västen väldigt fuffligt. 
 
130 US dollar fattigare ville vi bort från gränsen illa kvickt och hoppade in i en konstig tuk-tuk som höll på att rasa ihop. Den tog oss till Yunguyo, en superliten håla a la Sydamerikansk vilda västern där de aldrig skådat en turist förr. Där hoppade vi in i en liten minibuss så trång så man nästan satt i knäet på varandra och hade andras bebisar i famnen. Nu var vi glada att vi inte hade våra stora ryggsäckar med oss, för dem hade aldrig fått plats. 2,5 timmars resa i minibussen, med ett stopp där polisen tryckte sig in i den överfulla bussen för att leta efter flyktingar under våra säten, så kom vi tillslut till Puno. Där hade vi hoppats på att få i oss en bit mat, men det stod redan en buss på plats för avfärd mot Cusco. Vi ville inte gärna spendera en extra sekund i Puno så vi hoppade den skruttiga lokalbussen med hål i magarna. På 25 timmar fick vi i oss en banan, ett kantstött äpple och några torra, tråkiga, ihåliga brödskorpor.
 
Men bussresan var i alla fall lite underhållande. En tant skulle flytta men hade antagligen bara råd att åka buss. Så hela hennes hem skulle in i bussen och det var kastruller i taket och bord i gången. Helt plötsligt kom det in ett gäng säljare med en färglad säck som de placerade i sätet intill oss. Där i låg det kött som kvinnan styckade med en stor slaktarkniv och sålde bitar i plastpåsar till folk. Vid ett annat tillfälle blev bussen stoppad och det var något mysko som pågick utanför. Polisen sökte igenom bagageutrymmet i bussen och helt plötsligt sprang två grabbar iväg med ihop-tejpade kartonger som det körde bort med en bil. Igen - skönt att våra ryggsäckar inte låg där. Vi har åkt lokalbuss ett antal gånger och i Uyuni till exempel, där hoppade det på en säljare som stod och pratade i evigheter om någon quinoa blandning som skulle fungera som viagra, och bjöd bussen på ett smakprov. Vid andra tillfällen är det fönstershopping, bokstavligt talat. Säljarna står på gatan och säjer läsk och annat upp i fönstrena när bussen står för rödljus. 
 
Nu är vi i alla fall lagliga, vi har lärt oss hur man korsar gränsen i Sydamerika, och vi kommer aldrig förstå hur vi kunde missa tullkontoret. Jag inbillar mig att kontoret var stängt när vi var, det känns liksom bättre då. 
 
 
/ Dum & dummare
 
 That fucking stamp. 
 
 
// How did we become illegal in Peru? We barely know ourselves.
 
After our trip to Isla del Sol we had an 11-hour bus trip to Cusco ahead of us. 15 minutes from Copacabana we crossed the border and a guide throughly explained all everything we had to do to cross it. Obviously not clearly enough. We got off the bus and got the exit stamp from the Bolivian border. On the Peruvian side everyone was just waiting for the bus and even if it did cross our minds that it was wierd that we didnt get a stamp for Peru as well we didn't think much more about it. 5 am we arrived in Cusco and it wasn't until we checked in at the hostel we realized what a huge mistake we'd made. The guy at front desk told us to go to the immigration office later that day to get it sorted. But there we only got bad news, apparently the only soloution was the go back to the nearest border to get our stamps.
 
Not much more for us to do than to book another bus, back to the stupid border. Of course we couldn't book a bus straight away but had to take another night bus and the ride there seemed endless. We were told that it's quite common that they "forget" to give the stamps and according to all the Peruvians we spoke to there shoulnd't be any issues for us. Since we planned on catching a local bus back from the border we left our luggage at the hostel (we've been told that the risk of theft is higher with local transportation) The closer we got to the border the more nervous we got. When we finally arrived to the same spot we'd been only two days ago, we almost shat ourselves. iUna grande problema, muy grande! Those were the words the officer at border kept repeating to us and we felt like total idiots for leaving our backpacks. All I could think of was how prisons in Peru are like. But then asked us what we have. ?Qué tenéis? Yeah, what did we have? The past few ATM's we tried using wasn't working so we really didn't have much. Just enough to pay for a bus back to Cusco. Of course that wasn't enough for the gready officer and luckily we remembered we had some US- dollars stashed away for emergencies. This was obviously one so we handed it over and begged him to spare us some so we could afford to get the hell out of there. He grabbed some bills and when he finally after a long, nervous wait came back he "needed" more.
 
We weren't gonna argue with him at this point so $130 later we jumped in to a sketchy tuk-tuk to the nearest town. There we got in to a minivan so full that we pretty much sat on each other with an old ladys baby on our lap. 2,5 bumpy hours later we where in Puno hoping to get something to eat before the next long bus ride. But the next bus were leaving at the same minute and reluctant to stay a second longer than we had to we stayed hungry.
 
At least now we're legal tourists and we've learnt how to properly cros a SA border. We'll probably never understand how we could miss immigration.
 
/Dumb & Dumber

I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Alberta, Canada
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit mostphotos.com/emelaia for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition



Emelie Persson
Stockholm, Sweden



Instagram @emelaias


In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...