Emelies Travels -

Josefins syn på Fiji
2011-05-28  18:26:16

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
För er som inte fick nog av läsning från Fiji så är nu Jossans blogg uppdaterad. Mycket läsning från en annan vinkel än min egen. Värt att kolla igenom! Här är hennes blogg: http://josefingoransson.blogg.se/

Nu ar vi i Melbourne!
2011-05-18  03:41:18

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Nu har ni en massa att lasa dar hemma. Ni lar inte ens se det forsta inlagget for det ligger sa langt ned. Borja las inlagget "Nadi" och las vidare uppat.

Vi hade en nice sista dag i Nadi innan vi flog vidare till Brisbane. Dar var vadret nagot svalare an nar vi var dar sist, men fortfarande tillrackligt varmt for att vi skulle kunna ligga och sola vid lagunen. Men vi hann inte vara dar sa lange innan vi flog vidare till Melbourne. Nu sitter vi har pa Peterpan och reder ut flygmissforstandet. Vi har fatt ett sa kallat Gold Club Card dar vi far komma i kontakt med deras jobbsoks bas, vi fick ett telefonkort och gratis internet 24/7 pa alla Peterpan runt om i Australien. Fragan ar nu hur vi ska gora. Ska vi soka jobb har i Melbourne? Det ar lite val kallt for oss just nu... Vi far se vad som hander. Vi blir nog kvar har en vecka i alla fall!


Glada och brunbranda brudar

 

Hej då Fiji


Vi missade flyget!
2011-05-18  03:31:46

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Då var det dags att lämna paradiset. Det var vad jag avslutade det förra inlägget med. Vi trodde det i alla fall. Vi bodde sista natten på Smugglers Cove och latade oss på stranden hela dagen, i väntan på flyget till Melbourne. När vi väl kom fram till flygplatsen möttes vi av en stängd check-in disk. Vad nu? Vi var i god tid, klockan var strax innan 5 på eftermiddagen och flyget skulle gå klockan 19.10. Det var i alla fall vad som stod på biljetten. Inte riktigt kanske. Det stod att flyget skulle gå 7.10 pm och vara framme 21.10 pm. Lite underligt tyckte vi det var att de hade använt två olika tidsbegrepp. Vi frågade receptionen på hostelet och fick till svars att det ena begreppet var hur man skriver ut siffror i Fiji och det andra var hur man skriver det i Australien. Jaha, tänkte vi, och inget mer med det. Men i själva verket gick flyget klockan 17.10. Ingen logik över huvud taget. Det visade sig att resebyrån hade glömt att skriva ut ettan framför sjuan i siffran 17. Smidigt! Lite halvt panikslagna köpte vi telefonkort för att kunna ringa till Peterpan i Australien som bokade flyget åt oss. Som tur var låg felet i deras händer (såklart), så de löste allt. Vi fick en extra natt i Smugglers, flyg till Brisbane med boende där för natten, och sedan flyg till Melbourne därifrån. En hel dag till med strålande väder i paradiset. Varför klaga?  


Hastarna gick losa pa stranden


En extra dag i solen. Vi tackar och bugar.


Kavaholics
2011-05-18  03:28:13

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

De två sista dagarna på Robinson Crusoe Island handlade mest om relaxing. Något som inte är speciellt svårt när man är omgiven av fijianer som gör allt i Fiji-time. Vi solade, snorklade, gjorde armband av kokosnötter, spelade beachvolleyball, fick massage, lärde oss dansa med höfterna och så vidare. På kvällarna satt vi på sanden, drack kava och lyssnade på sköna låtar som sjöngs till gitarr. Eftersom både jag och Jossan dricker med ögat så har vi inte lyckats få i oss tillräckligt med kava för att få den avslappnade känslan som alla fijianer är ute efter varje kväll. Däremot har vi fått uppleva hur andra beter sig efter ett par tsunamis. Allt eftersom kvällarna gick märkte man skuggan av människor som höll till lite i bakgrunden och knallade omkring som zombies. De var aldrig tillräckligt trötta för att somna sittandes, men tillräckligt slöa för att inte orka prata eller göra annat än att bara sitta och stirra ut i intet. Jag kallar det konstigt och tråkigt, de kallar det för total avslappning… Hur som helst, ön var vår och vad vi än ville göra hjälpte personalen oss. Vi blev som en liten familj och vi blev bland annat bundis med dykinstruktören, Dan. Vi kom undan för en billig penning så vi bestämde oss för att göra ett dyk. Vi dök ned på 15 meter i 45 minuter och korallerna var fantastiska. Vi såg stora och små fiskar och en sköldpadda svävade förbi oss. Det var en annorlunda upplevelse att vara så djupt ned, i Cairns såg vi fortfarande ytan när man kollade upp. Men av någon konstig anledning kunde jag inte slappna av, jag tyckte att det var obehagligt. Varför vet jag inte, kanske hade jag bara en dålig dykardag… Men nu har vi i alla fall dykt i Fiji också!


Sista kvällen bjöds det på dansshow. En riktigt jävla grym sådan. Det började med en kille som dansade med eld, och rätt var det var kastade han eldspjutet upp över vasstaket som vi satt under och över till andra sidan där en annan kille tog emot den. Sjukt coolt. Sedan bara fortsatte det i den stilen. Tjejerna vickade på höfterna med deras vackra leenden och killarna rörde sina sexiga, svettiga, vältränade kroppar i manliga mooves. (Ja, fijianer är riktigt heta.) När showen närmade sig sitt slut ropade de in oss så kallade islanders (vi få öbor som övernattade på ön) så vi fick stå och dansa hej då med dem till alla dagsgäster. Nu kom vi till det känsliga stadiet, då vi var tvungna att säga farväl till vår nya familj – och Fiji överhuvudtaget. Nästa dag var det dags att flyga ut ur landet. Nästintill lipandes tog vi oss bort till småbåtarna som skulle ta oss tillbaka till fastlandet, och både personal som nattgäster sjöng och spelade gitarr åt oss på stranden med svajande facklor i händerna. De ropade våra namn och vinkade av oss när vi långsamt tuffade iväg och lämnade ön bakom oss. Så var det dags att lämna paradiset för denna gång…



Robinson Crusoe Island
2011-05-18  03:25:26

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Så var det dags att lämna Smugglers för en andra gång. Vi hoppade på en buss som tog emot oss med kava och körde oss till en liten båt som tog oss vidare till Robinson Crusoe Island. Robinson Crusoe blev ju strandsatt på en öde ö och detta är ön som han lyckades ta sig till för att få hjälp, därav namnet. När vi närmade oss ön sprang det fram ”kannibaler” på stranden och kastade kokosnötter och pinnar på oss, men snart blev vi välkomnade med sång som vanligt. En kvinna visade oss runt resorten då vi bland annat fick lära oss hur man duschade på ön. Man fyllde på en hink med vatten som man sedan hällde över i en annan hink inne i duschen som det var ett duschmunstycke på. Sedan hissade men upp hinken i taket med hjälp av ett rep och därefter var det bara att vrida på tappen på munstycket. Vips hade man en väl fungerande dusch!


Det dröjde inte länge förrän vi hamnade i en kokosnötskola. Vi fick lära oss hur man flätar väskor och hattar av palmblad och vi lärde oss hur man lättast knäcker en nöt. Det som vi tidigare trott var kokosmjölken visade sig vara kokosjuice. Själva mjölken kramade man ut ur kokosköttet i palmväv. Trådarna från det yttersta skalet är det bästa man kan använda för att göra upp eld. Det är alltid torrt och brinner länge. Nu vet vi kokosnötens alla användningsområden och vi kan fläta tak av palmblad. Expedition Robinson, här kommer vi!


Det blev hög tid för lunch, en god sådan. Till det bjöds det på en grym dansshow och eldkastning. Sedan bar det av ut i djungeln och där fick vi lära oss om träden och vad man kan göra för mediciner bland annat. Dagen fortsatte i småaktiviteter, så som krabbrace och fejkad turtleviewing. (Vi trodde att vi skulle titta på sköldpaddor på stranden, och vi fick se en enorm sköldpadda under en massa blad som snart visade sig vara en i personalen som gömde sig under en sköldpaddssköld.)


När kvällen närmade sig fanns det lite strötid för att läsa en bok i hängmattan framför solnedgången innan middagen serverades. Därefter dracks det kava och vi kom öborna in på livet tills klockan slog 12 och generatorn stängdes av. Då sattes det upp en stor brasa på stranden. Vi satt där till ljudet av den sprakande elden under månen som speglade havet i silver.


Segling till Castaway Island
2011-05-18  03:11:42

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Efter någon timmes sömn fick vi riktig lyxfrukost. Man fick bland annat göra sin egen omelett. Sedan hoppade vi på båten som skulle ta oss bort till skutan så kallad Seaspray. Vi seglade på denna gamla skuta bland otroligt vackra rev och sagolika öar. Fiji är ett tropiskt paradis. Klimatet är fantastiskt, sandstränderna är sprakande vita med svajande palmer, klarturkosa vatten och ett vänligt, glatt folk. Gastarna spelade låtar på gitarrerna och sjöng fina sånger hela vägen bort till Castaway Island. Kan man ha det bättre? Antagligen inte. Det korkades upp champagne och det bjöds på exotisk frukt. All inclusive – drick tills du storknar.

När vi kom fram till ön kunde vi inte sluta stå och glo med öppen käft, och kameran gick i ett. Jag kan inte beskriva med ord hur vackert det var. Häpnadsväckande. Castaway Island är den ö där de spelade in filmen Castaway med Tom Hanks. Jag skulle nog klara av att vara strandad på den sagolika ön och endast leva på kokosnötter…


Vi hann inte snorkla speciellt mycket eftersom vi fotade upp all tid, men på den korta tiden vi hade såg vi enorma, färgglada fiskar i det kristallklara vattnet. Alldeles för snart kallades vi in på lunch – och vilken brakmåltid! Det bästa vi ätit på länge! Personalen var grym och behandlade oss som kungar.

På fulla magar var det dags att besöka en Village. Där fick vi ett traditionellt välkomnande med kava och sedan blev vi visade runt byn. Om man nu kan kalla det för by vet jag inte… Även här sov man på golvet i ruckel till skjul. Men här i Fiji använder man sig av uttrycket Bula, och ju oftare man säger Bula ju gladare blir man. No worries. Vi kikade på deras shellmarket innan vi tog oss tillbaka till Seaspray och seglade tillbaka. Vilken dag! Jag ville aldrig att den skulle ta slut. Personalen spelade ännu fler låtar och allt var så otroligt mysigt och vackert att man fick tårar i ögonen. Vilket liv vi lever…


Vi tog oss så småningom tillbaka till fastlandet och vi bodde återigen på Smugglers Cove. Där var det lite strul med bokningen, så det slutade med att vi fick bo på ett dubbelrum med eget badrum och TV, värt 170 Fijidollar (runt 700 sek). Tre eller fyra pizzaslizar slank ner innan vi försvann i drömmarnas värld i vår lyxsvit med havsutsikt.

 


Cuecomber eller hette det Beachcomber?
2011-05-18  03:02:42

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Äntligen en ledig semesterdag på stranden. Inga måsten, det enda vi hade att tänka på var att vila våra ömma kroppar från gårdagens promenad. Vi låg och grillade oss mest hela dagen i väntan på färjan. Man blir alltid lite tårögd när man lämnar en ö, för personalen sjunger en hej då med gitarrer i famnarna och blommor i håret. Bye, bye underbara vackra Waya Lailai.

Nästa destination blev Beachcomber, känd för att vara Fijis partyö. Detta kunde vi ju inte missa! Vi kom fram lagom till skymningen till denna vackra ö som knappt tar 5 minuter att gå runt. Vi checkade in i vårt – håll i hatten nu – 120 bädds dorm och gick sedan ned till stranden och tittade på solnedgången som gjorde hela himmelen rosa. Därefter var det dags att fräscha upp sig. Mot middagstid gick vi ned på de sandtäckta små mysiga gångarna där det växte gröna buskar längs med och stora röda blommor och tända facklor. Precis som att vara med i Paradise Hotel. Längst ned mot havet låg baren på stranden och dansgolvet var täckt av sand. Vi använder oss numera aldrig av skor och flipflopsen har vi glömt för länge sedan.  


Middagen var god och desserten likaså. Vi dansade Bula dansen och drack frozen daquiries hela natten lång. När festen dog ut gick vi ned på stranden med några norrmän. Där låg vi i sanden och tittade upp på den klara stjärnhimlen och lyssnade på vågornas brus. Vi räknade stjärnfall och gjorde önskningar och drog Norgevitsar ända fram till gryningen.



Simma med hajar
2011-05-18  02:59:34

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Efter en god frukostbuffé begav vi oss ut på havet till ett av alla rev. Att hoppa i ute på ett stort, öppet hav utan land i sikte kändes lite underligt, men när man tittade ner i cyklopet kände man sig som ”hemma” igen. Under oss uppenbarade sig ett fantastiskt rev, jag tror faktiskt att det slog the Great Barrier Reef. Efter bara någon minut simmade en haj förbi precis framför oss. Nu snackar vi revhajar här, alltså ofarliga, vänliga hajar (för oss människor) som kan bli runt 1,5 meter långa. Ingenting i jämförelse med vithajen, men för oss var de tillräckligt stora. Det simmade runt en tre, fyra stycken omkring oss, och vår lokala guide dök ned och lockade dem med mat. Han kom de så nära att han kunde fånga dem och ta upp de till ytan så vi fick känna på en levande haj. Mäktig känsla! Är lite tveksam dock om hajen verkligen uppskattade detta… Men det var en riktigt cool upplevelse och nu har jag äntligen fått simma med hajar. Det enda som saknas nu är att dyka ned i en bur och mata vithajarna i Adelaide!


Vi hämtade upp några fijianer på vägen hem som var ute och fiskade. Simmandes i snorkel och en lång spetsig sticka fångade de massvis med fisk stora som små. Riktigt oldschool alltså.


Väl tillbaka på resorten blev vi inbjudna av några fijianska kvinnor och barn att lära oss fläta armband. Vi satt där på hopflätade palmblad i sanden tillsammans med familjerna och gjorde smycken med snäckor och torkade växter. Tillslut ville de visa oss hur man gjorde armband av kokosnötter (eftersom Jossan såklart kläckte att hon gillar kokos) Barnen tog oss i handen och visade oss till deras Village. Där satt folk och åt lunch på marken och de bodde i små skjul med madrasser på golven. Men inte verkade de besvärade av detta, de visste ju inte bättre. De samlades runt om oss, frågvisa och nyfikna, gammal som ung. De hämtade två kokosnötter och sågade bort ändarna på dem. Sedan karvade de ur kokosköttet innuti och slipade tillsist utsidan mot en skrovlig sten för att få bort trådarna från det yttersta skalet. Skitcoolt och enkelt! Detta kan ni göra hemma, köp en nöt på ICA så får ni ett stort, modernt armband som säkert är dyrt i affärerna. Jag hittade mig också en ring gjord av ett spidershell.


Dagen full av händelser var inte slut ännu. Jag och Jossan har svårt för att ha semester så vi skulle bestämt upp på den högsta punkten för att se solnedgången. En fijiansk kille visade oss upp, och vad vi inte var beredda på var att stigen knappt var en stig. Det var så lerigt och halt att man varken kunde ha Converse eller flipflop. Enda alternativet var att gå barfota uppför den branta backen. Det tog oss runt 45 minuter att komma upp och svetten forsade i floder. Med ömmande fötter och värkande ben satt vi och tittade ut över vår resort och öarna runt omkring, käkandes papaya och klementiner som vi plockat på vägen upp. Solen började gå ned och himlen lyste i alla möjliga färger bakom molnen. Otroligt vackert. Det vi inte riktigt hade tänkt på var vägen tillbaka. Det blev mörkt fort och vi hade ingen ficklampa. Detta var fullständigt livsfarligt och vi skrapade upp både tånaglar och fotsulor på vassa stenar som inte syntes i mörkret (för att inte tala om alla vurpor i leran). Jag trodde aldrig vi skulle komma ned, men det var ett äventyr som vi avslutade i ett avsvalkande bad i vattenfallet under stjärnhimlen. Den natten sov vi gott kan jag lova!



Varning för bedbugs
2011-05-18  02:57:06

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi vaknade till ljudet av trummor och det var dags för frukost. Riktigt smaskig sådan. Nybakat varmt bröd och frukt i mängder. Därefter var det hög tid för oss att ta en titt i söndagskyrkan. Där ställdes det till med körsång i stil med gospel i USA, man klappade i takt med händerna och sjöng med till sångerna som visades på en digital storskärm på väggen. Lite mer tjohej än Svenska kyrkan, även fast sången var falsk så var det faktiskt lite underhållande.


Sedan var det dags att ta sig ut och snorkla. Här i Korovou ligger revet ända upp till strandkanten, så bada kan man inte göra utan att skrapa upp hela fötterna. Det var bara att gå i och simma en bit bort där vattnet inte var så grunt och hujeda mig, vad vackert det var. Korallerna såg ut som tagna ur en film, det var alla slags olika färger och former. Det fanns kanske inte riktigt lika mycket fiskar som vi har sett innan, men revet var tillräckligt vackert för att kunna roa oss. När vi låg där och snorklade upptäckte vi en liten båt som åkte förbi oss, den båten som tar nya gäster från färjan in till ön. Där i satt Hanna och Sara, värmlänningarna. Vilken trevlig överraskning! Dessvärre hann vi inte hänga så mycket med dem, för snart var det dags att ta sig vidare söderut, till Waya Lailai. Det var en härlig båtresa över, med sol och fint väder, tills vi kom in i en regnskur. Efter skuren uppenbarade sig regnbågen över de knallgröna öarna, helt otroligt vackert.


Väl framme i Waya Lailai träffade vi Leonie igen, och en annan tjej som vi hängde med i Byron Bay tiden.  Helt sjukt, henne har vi inte sett skymten av sedan dess. Vi tog en titt runt denna underbara resort och blev varmt välkomnade av all trevlig personal. Efter ett tag gick vi förbi ett vattenfall, där några fijianska kvinnor låg och badade. De insisterade på att vi skulle hoppa i med dem, och vips fick vi håret tvättat i ett vattenfall.


Vi bodde i ett rosa 8 bädds dorm med myggnät till varje säng. Återigen kände man sig som prinsessan på ärten under det vita, genomskinliga skynket. Tyvärr är Fiji inte bara ett paradis för oss turister, utan även för insekterna så kallade Bedbugs. Ett tag trodde jag att jag fått syrrans blod, för jag hade så jäkla mycket myggbett. Överallt – på fingrarna, mellan tårna, på rumpan, i bikinilijen och för att inte glömma en inflation på överarmarna. Men det har visat sig vara bett från dessa bedbugs, små svarta insekter som gosar ned sig i lakan och madrasser och tittar fram lagom till natten. De biter i spikraka rader och kliar som tusan, så nu har vi lärt oss att bedbugs-inspektera sängarna innan vi somnar. Efter mycket om och men somnade vi till ljudet av vattenfallet precis intill fönstret och vaknade till solens ljumma morgonstrålar som lyste igenom sänghimmelen. Detta kunde inte annat än bli en bra dag!

 


It´s all about Bula!
2011-05-18  02:53:24

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi vaknade mitt i natten av att regnet piskade mot hyddans knappt regntäta tak och åskan som bullrade likt en jordbävning och blixtarna lyste upp rummet som om någon knäppte på lampan. Det var fruktansvärt läskigt men samtidigt väldigt imponerande att titta på blixtarna som var så starka och klara. Jag har aldrig sett så ihärdig åska som här Down Under, den ger sig aldrig och knallar i ett kedjespel.


Från stjärnklar himmel till ytterligare en morgon med monsunregn. Attans. Men efter lite frukost sprack det upp lite så vi kunde ta oss tillbaka till Sawailau Cave. Denna gång blev upplevelsen helt annorlunda. Nu fick vi verkligen uppleva grottan från dens riktiga sida så vi gick in och hoppade i den blåa lagunen som fanns där inne. Det var riktigt djupt och lokalborna hoppade från flera meter någonstans uppifrån taket. Efter ett tag var det vår tur att upptäcka en annan grotta. Genom att dyka under en tunnel kunde vi komma till en svart grotta utan ljuskälla. Det var lite läskigt och ganska klaustrofobiskt kan jag lova. Det gällde att hålla andan ett tag och pricka rätt var man simmade i tunneln, och försöka följa ljuset från ficklampan på andra sidan. Efter lite småpanik för att inte klara av att hålla andan tillräckligt länge kom jag upp till ytan i sista stund. Shit, man blev helt skakis. Men väl inne i grottan var det ascoolt. Vi simmade ännu längre in och hittade olika gångar med hjälp av en guide och en ficklampa. Riktigt läckert alltså. Men vi skulle ta oss ut också, så det var bara att ta ett ytterligare djupt andetag och hoppas på det bästa. Såklart kom vi upp till ytan utan större problem, men efter förmågan att förtränga rädslan var man svag och skakig i kroppen. Sedan var det bara att ta sig tillbaka igen för att hinna med färjan mot nästa destination.


Vi tog farväl av ön och dess vänliga personal för att hoppa på den lilla jollen som var identisk den som deltagarna från Expedition Robinson tar när de anländer ön för första gången. Den tog oss till färjan och vi körde tillbaka söderut mot Naviti Island. Där på Korovou Resort, precis intill White Sandy Beach, blev vi välkomnade av sång och drinkar och blev kallade till ett möte där vi fick all information vi behövde. Vi bodde i ett 32 bädds rum med mestadels engelsmän. Vi hann ligga en stund vid poolen innan det började regna igen, och sedan blev det dags för mat. Jag tar tillbaka det jag sa tidigare om maten. Här på Korovou visste de vad de gjorde för buffén var oändlig och gudomligt god! Nu kunde vi för en gångs skull äta oss mätta, och när desserten var uppslukad ställde några söta fijiankillar till show och vi fick återigen lära oss Bula dansen som vi har dansat varje kväll vid det här laget. Här i Fiji handlar allt om Bula. Alla sånger de sjunger handlar om bula, allting heter någonting med bula (Bula Bar, Bula dining, Bula som skål, som hej, som välkommen osv) och man säger bula hela tiden så ordet kan ha många betydelser. Killarna kunde showa dem så det blev en lustig kväll med mycket bula och nu ska vi försöka sova tillsammans med resten av alla 30 personer.


 


It’s Fiji time!
2011-05-18  02:50:37

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi väcktes på morgonen av en trumma och frukosten var serverad - Continental Breakfast med banan och mjuka kakor. Vädret såg dock inte lovande ut. Regnet bara öste ned och vi hade bokat en tur till en grotta på förmiddagen, kallad Sawailau Cave. Men det finns inget dåligt väder, right? Vi hoppade i en liten jolle med bikini, regnjacka och flytväst och började tuffa ut på havet. Regnet kändes som en piska mot kroppen och man var sjöblöt. Helt plötsligt verkade det som att vår vanliga tur hade vänt, vädret var kass och vi fick motorhaveri. Vår fijikapten vid namn Davida försökte tappert få igång motorn, och efter flera misslyckade försök fick vi hjälp av en annan man som dök upp som från ingenstans på en öde strand. Vi fick hoppa ur båten och låta männen sköta tekniken. Eftersom vi var ganska nedkylda av regnet så var det som att gå ned i ett varmt badkar i havet.  Det var klart mycket varmare i vattnet än i luften. Vi stod där och försökte ignorera vårt huttrande med en nedkyld regnjacka och en klumpig dyna till flytväst, och fokuserade på hur det skulle vara att delta i Expedition Robinson. Efter en dryg timme kom en annan båt till undsättning och klarar vi av att stå iskalla i kraftigt monsunregn i ödemarken så lång tid kan vi nu säga att vi skulle klara av att delta på plankan. Eller? Den nya båten skulle i alla fall försöka trotsa tiden för de som skulle passa färjan och ta oss bort till grottan i alla fall. Vi fick endast 10 minuter på oss att kika in i grottan men vi blev lovade att få komma tillbaka och uppleva den på riktigt nästa dag. 


Lyckligtvis hade det spruckit upp lagom till att vi kom tillbaka, och vi kunde hoppa på en annan jolle bort till Turtle Island och Blue Lagoon. Just precis, ett av de ställena där filmen The Blue Lagoon filmades år 1979 med Brooke Shields och Leo McKern. Där kunde vi snorkla i ett par timmar och revet var fantastiskt, i klass med Great Barrier Reef faktiskt. Det var lågvatten så man fick hålla in magen på många ställen för att inte riva sig på revet, men vi kom fiskarna in på livet, nästan att vi kunde ta på dem. Vi simmade runt i detta stora akvarium bland alla Nemofiskar som fanns överallt, tills jag stötte på en ond filur. Något som jag först trodde var en ål alldeles precis framför mig, visade sig vara en svart-vit randig orm som slingrade sig i vattnet. Med hjärtat i halsgropen tog jag en djup kallsup och sprattlade iväg i motsatt riktning så gott jag kunde i det grunda vattnet, tills jag hittade Jossan. Vi skrämde upp varandra ännu mer och plötsligt tycktes vi se ormar överallt. Detta fick oss till att känna mer trygghet att simma ut på havet än att ta sig in mot land över ännu grundare rev. Jag har nog aldrig simmat så fort på så djupt vatten, och det fick oss till att komma till en liten fiskebåt som förhoppningsvis kunde rädda oss. På resorten dagen innan hade de berättat för oss att de hittat en svart-vit seasnake och lokalborna dödade den på direkten och grävde ned den långt in i skogen. Med detta i baktankte kunde ju inte ormen vara annat än farlig, trodde ju vi. Men fijianerna i båten, som för övrigt satt och käkade en massa fisk, lugnade oss och sa att den inte alls var farlig och att den var vanlig däromkring. Så vi bestämde oss för att hoppa i igen, och denna gång i hopp om att stöta på en orm som kunde fastna på kameran. När vi sedan kom tillbaka till vår båt och berättade om ormen tittade kaptenen på oss med en allvarlig blick och menade att den är oerhört farlig och giftig. Det är en av de giftigaste ormarna i världen och efter ett bett dör man på bara några minuter. Fy fan säger jag bara, jag vill inte stöta på den igen alltså.

När vi kom tillbaka till resorten låg vi och hade Fiji time i hängmattorna (här i Fiji finns inga tider och inga måsten, frågar man vad klockan är får man till svar: It’s Fiji time!) och skrev i våra dagböcker. Vilka dyker inte upp? Jo Jack och Tom såklart, inte hade vi blivit av med dem inte! När man reser runt så som vi gör så har man en annorlunda uppfattning om saker och ting. Man lever för dagen och planerar ingenting. Har man någon slags plan så vet man den ändå inte förrän den dagen är kommen. Därför hade vi ingen aning om att vi skulle hamna på samma öar som dessa grabbar, men det blev ju en glad överraskning. Kvällen avslutades med kortspel under den stjärnklara himlen.


Nabua Lodge
2011-05-18  02:47:21

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi tog oss bort till Denarau Harbour med hjälp av en buss som plockade upp oss utanför hostelet. Där blev vi som vanligt varmt välkomnade av fijifolket som spelade gitarr och sjöng Bula sånger för oss på bryggan. Fijianer ska tydligen vara ett av världens trevligaste folkslag, och det tvekar jag inte en sekund på. Enligt min uppfattning är de t.o.m. trevligare än thailändarna. Så fort man tittar på dem ler de och om man inte tittar på dem ropar de bula (hej) till en. Deras glada attityd smittar av sig så man går runt och ler precis hela tiden och säger bula av bara farten till varenda kotte man går förbi.


Vi hoppade på en färja som tog oss runt öarna och vädret var strålande. Vi åkte längst upp norr som vi kunde komma på vår resrutt vilket tog oss drygt 4 timmar. Ögruppen som vi reser runt bland heter Yasawa öarna och består av 20 olika öar. Totalt finns det 333 öar här i det idylliska, vänliga paradiset så kallat Fiji. Solen stekte så vi låg och solade på däck men det var svårt att stänga ögonen för varenda ö man åkte förbi var något unikt för sig. Jag förstår nu varför Fiji kallas paradis. Så det var ingen långtråkig resa direkt, och vips var vi framme vid vår ö, Nacula Island och Nabua Lodge. Att det ens var möjligt att det grönturkosa vattnet såg ut som det gjorde mot de gröna bergen täckta av palmer kan jag inte förstå. Vi befinner oss just nu i en resekatalog från Fritidsresor. Jag hoppas våra bilder kan bevisa detta, men jag måste ju bara tillägga att bilderna inte visar sanningen. Det är vackrare än så.


Från färjan fick vi hoppa på en liten, liten båt som var så skruttig att man funderade på när den skulle sjunka. Med ett misslyckat försök att hålla hakan uppe puttrade vi in i den vykortsliknande viken och där stod några fijianska kvinnor, välkomnade oss glatt och insisterade på att bära våra väskor. De visade oss till terrassen och där serverades det lunch med en gång. Maten är något som jag antagligen inte kommer berätta så mycket om, för saker som man upplever som lite negativt ska man ju försöka att se positivt. Vi försöker tänka oss in i fijianernas situation och vi förstår att de gör deras bästa och vill oss bara väl. Att de inte förstår att vi kräsna européer tycker att maten är vidrig är en annan femma. Men vi tänker på barnen i Afrika och visar vår uppskattning och förhoppningsvis går vi ned lite i vikt på köpet! Dessutom är vi på en all-inclusive resa just nu, vilket innebär att vi slipper koka upp vatten till snabbnudlarna, så vad kan man klaga på?


Vi blev tilldelade våra rum och återigen fick vi inte bära våra väskor. Visst vet de vad service innebär och hur man skämmer bort turister! Vår lilla hydda bestod av 6 bäddar omsvepta av vita myggnät som såg ut som en sänghimmel. Vi hade vår egen toalett på rummet som var inbyggt i ett litet skjul. Det fanns lite småkryp här och var men man får ju göra det bästa av det man har så de hade lagt ut fina röda blommor på varenda säng. Mysigt, vi får uppleva det riktiga fijianska livet!


Resten av dagen bestod av strandhäng, och jag har inte nämnt dagens höjdpunkt ännu. Dagen till ära fyllde en liten söt tjej 23 år. En liten tjej som kallas min vän och heter Josefin. Min vän Josefin är en mycket speciell tjej. Denna tjej fattar tycke om en del saker och när hon väl bestämt sig för att gilla en grej kan hon inte släppa den. Josefin har just nu en dille på ringar, kokosnötter i alla dess former (tvål som nöt som drink som bounty), färgen lila, vattenfall, hjärtan och mycket mer. Med detta menar jag att hon kan stå och titta på en av dessa saker i all oändlighet om det inte är köpbart, annars åker plånboken garanterat upp.


Detta gjorde det mycket enkelt och roligt att hitta en present till Jossan. Det fanns mycket jag kunde komma på att köpa, men när jag såg en hjärtformad lila ring så slog jag ju tre flugor i en smäll. Denna ring var Jossan upp i dagen. Och eftersom Jossan nästintill bokade resan till Fiji endast för att få dricka ur en grön kokosnöt på Robinson Crusoe ön så hade jag ju smidit ut en plan tillsammans med bartendern på ön. (Eftersom hon hade sett en broschyr om ön med en tjej som drack ur en sådan nöt så var det detta som gällde, att det finns gröna kokosnötter överallt i Australien har ingen betydelse.) Vi gick iväg och plockade ned en grön kokosnöt och högg upp toppen, blandade en i-brist-på-annat-pina colada (=kokosmjölken med Fanta) och skrev lite texter på. En sovandes Jossan väcktes på stranden med en kokosnöt i handen! Denna oförväntade handlig fick min lilla vän att få tårar i ögonen och lika så jag. Hon blev paff och överlycklig och på det fick hon sin persongjutna present. Det blev väldigt uppskattat, och hur kan en födelsedag vara bättre än en dag omringad av kristallklart vatten, fötterna masserade av den kritvita sanden på en paradisö omringad av stränder fulla med kokosnötter och korallrev? Det är nog oslagbart.


Mycket nöjda med dagen blev det så småningom dags för middag, vilken vi spenderade med några nya människor och vår alldeles egna Leonie (en av holländskorna som jag skrev om i tidigare inlägg). Småsnacket höll på till 10 tiden då all elektricitet på området släcktes ned och det enda som fanns att göra var att sussa kudden. Under min sänghimmel sov jag gott som en prinsessa hela natten lång. 


 


Happy Birthday…
2011-05-18  02:44:36

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

…dear

Josefine!

Happy longlife to you!


 

23 bast den 5 maj 2011


Smugglers Cove
2011-05-18  02:43:27

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Innan vi flyttade vidare från nattens hostel bjöds det på lyxfrukost. En tropisk frukttallrik med färskpressad apelsinjuice till förrätt och sedan toast med scramble eggs. Mätta och belåtna förflyttade vi oss till Smugglers Cove, ett hostel som ligger direkt på beachen. Där checkade vi in i ett stort dormroom. Hittills har det största dormet vi bott i bestått av 10 bäddar, detta dorm hade 34 bäddar. En riktig sovsal helt enkelt!


Vi tog bussen för 4 svenska kronor till Nadi Town för lite shopping. Nu känns det på riktigt att man är utomlands, i Australien och Nya Zeeland är folket ganska lika oss européer och shoppingen fungerar på samma sätt som hemma. Men här blev man dragen från alla håll och kanter av fijianer som ville visa oss till deras shop eller marknadsstånd. Snälla och ärliga svenska flickor som vi är tyckte vi att det var ganska jobbigt att neka det vänliga folket, eftersom vi visste att de skulle ”lura” oss på pengar. Vi fick använda våra prutnings skills också men vi vänjer väl oss snart hoppas jag. De flesta man ser är fijianer såklart (55%) men det finns många indier också, (40%) även kineser och annat folkslag (5%). Staden var inte så mycket att hänga upp i julgranen om vi ska vara ärliga, jag hade sett framför mig klädmarknader med billiga klännigar som i Thailand. Men Nadi är en turistfälla så vi kan nog bara vänta oss bättre!


Två mycket förvirrade tjejer sprang runt bland bussarna i hopp om att hitta den som skulle ta oss tillbaka till Smuglers Cove. Efter mycket om och men och många olika direktioner hade vi hittat rätt så vi tog oss tillbaka trots allt. Denna buss körde ner oss på stranden och för ett ögonblick trodde vi att vi var tillbaka på Fraser Island i en 4W jeep. 


Vi la oss och solade på stranden fram till solnedgången och då var det dags att få i sig lite käk. Nu till något ganska sjukt. Jag ska berätta om ödet och sanningsmöjligheterna här i backpackernas värld. I Sydney, för över tre månader sedan pratade vi med några holländska tjejer på vår allra första frukost tillsammans. De gav oss tips och var mycket trevliga, ingenting mer med det – trodde vi. Men de här tjejerna har vi alltså stött på av bara slumpen i Brisbane, Rainbow Beach, Airlie Beach, Cairns, Auckland, Queenstown och även här, i Nadi. Tre olika länder alltså. Sedan har vi två engelska killar, Jack och Tom, som vi umgicks med i Noosa. Inte trodde vi att vi skulle träffa dem igen, men vilka såg vi inte i Nya Zeeland? Jo, dem såklart. Jack var den som hjälpte mig få tillbaka laddaren till min kamera så vi träffades även i Auckland. Det sjukaste av allt är att Jack fyller år 5e maj, Josefin fyller år 5e maj, och vi alla fyra skulle bo på Smugglers Cove natten till den 5e maj. Hur sjukt är det inte?!


Hur som helst, vi käkade middag med Jack och Tom och några andra sköningar, och tittade på fijianska dans- och eldshower. Vi drack lyxiga, tropiska paraplydrinkar tills det började närma sig tolvslaget.  Då beställdes det in en tre liters öltapp på bordet som snart blev två. Klockan slog tolv och någon hade viskat i personalens öra att Jack och Jossan fyllde år så de kom ut sjungandes med två banan shots och blommor i håret. Jossan som numera gillar öl fick klunka (och kunde klunka!) direkt ur tappen vilket även Jack fick göra och vips var ölen slut. Detta fick några 18 åriga småpojkar att vilja fylla upp tappen igen – med piss, och vad som hände sedan är en annan historia. Men nu kommer jag vara lite tveksam till om man verkligen vill köpa in sådana ölkannor nästa gång, inte så fräscht!



Nadi!
2011-05-18  02:40:53

Get more visitors to your blog! Permalink  Fiji  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi lämnade Nya Zeeland bakom oss och flög 3 timmar norrut till Nadi i Fiji, utan någon tidsskillnad. Så vi ligger fortfarande 10 timmar före er där hemma i Sverige. Vi flög med Airpacific som mottog oss med öppna armar. Den fijianska personalen var övertrevlig och hade blommor i håret, och den tropiska känslan var fullbordad. Vi fick ett väl mottagande när vi kom fram till flygplatsen också, där stod ett fijianskt band med hawaiiskjortor och små gitarrer och spelade en gullig trudelutt och hälsade oss Bula (välkomna). När vi fått tag på vårt bagage fick vi reda på att vi inte skulle bo på det hostelet vi hade bokat, för det var tydligen fullt. Vi fick bo på ett annat hostel lite utanför men det gjorde inte så mycket för det kostade oss endast 25 kronor att åka till Hanna och Saras hostel med taxi. Där käkade vi en avskedsmiddag med dessa härliga värmlänningar, och vi fick höra ett par sista Smala Sussie repliker.


Man ska ju ta seden dit man kommer, så självklart skulle vi testa på att dricka kava när fiji folket dukade upp för kavatid på stranden. När vi ändå är inne på Smala Sussie så kan jag ju jämföra sörjan som vi drack med den hembrända dunken som Pölsa har i sin stuga med ruttna apelsiner och gamla sura strumpor i. Vi skulle alltså joina en liten cirkel för att få smaka på denna dryck, som både såg ut som smutsigt lervatten och smakade gammal jord. I denna stora dunk fanns vatten och roten av kava växten så kallad drog. Det var tydligen starkare än alkohol men hade inte samma effekt som vanliga droger. Drack man tillräckligt mycket blev man hög först en månad senare. Eftersom vi fick alternativet att dricka en tsunami (stooor skål) eller low tide (liten sipp) så kommer vi nog inte känna av speciellt mycket där i juni månad. Men det var en upplevelse och en annorlunda livsstil vi fick erfara.


Visst domnade tungan ändå bort lite grann, och ögonen började peka i kors, så vi la oss ned i hängmattorna och hade vårt sista snack för antagligen denna gång med fröknarna Karlstad. Några goa minnen kom upp och vi började prata om hur lyxigt vi hade det borta i Kaikoura när vi för första gången på tre månader kunde se på TV och titta på film i vårt eget rum. Hur man nu kan komma in på ett sådant ämne när man ligger i en stor hängmatta i värmen på en av paradisöarna i Fiji, lyssnandes till vågorna mot stranden och lokalborna som spelar gitarr till eldfacklorna som rör sig till vinden tillsammans med gott sällskap. Jo det kan man ju fråga sig… Antagligen har vi blivit bortskämda och förstår inte bättre helt enkelt.

 


I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Alberta, Canada
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit mostphotos.com/emelaia for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition



Emelie Persson
Stockholm, Sweden



Instagram @emelaias


In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...