Emelies Travels

Sista helgen i Sydney bestod mest av jobb och riktigt ruskväder! Jag funderar på om jag kommit hem redan, för det blåser kraftigt och det är typ 15 grader och regn. Sjukt trist väder, Sydney vädret är helkonstigt. Den 1a december började sommaren men det blir bara kallare och kallare. Är det varmt och fint ena dagen kan det nästa dag bli vinter igen.

Lördagen på jobbet var helt hysterisk. Hela restaurangen var som sagt full med bokningar. En bokning på Gelato Bar är inte som en bokning på vilken annan restaurang som helst. En bokning på Gelato Bar är ryska vänner till Mila och George (ägarna) och inga andra gäster i restaurangen räknas som viktiga. Vi ska skita i att servera allt annat folk och bara kolla till deras bokningar. Man har ingen aning om vad de ska äta eller dricka, för allt är redan förbestämt men frågar man Mila så ger hon otrevliga och oklara svar. Man har ingen koll på vad som händer, vodka flaskorna dricks upp och man ska byta ut deras tallrikar hela tiden utan att veta riktigt varför. Dukar man av bordet får man skäll för att de inte är färdiga, dukar man inte av bordet får man skäll för att man inte gör det. En smäll på rumpan kan man få också av en sliskig ryss. Mila skrek på mig otaliga gånger och jag svarade tillbaka att hon inte visste vad hon höll på med. Hela sista veckan sket jag i vad de skrek åt mig, jag bara kaxade tillbaka för inte fan bryr jag mig längre. Vad jag än skulle säga så skulle de aldrig ge mig sparken eftersom de sitter i skiten, och jag slutar ju ändå. Vi hade skvallermöte med managerna som också undrar vad som fattas i skallen på Mila och de undrade hur många fler överraskningar inom personalen hon skulle få innan jul. Hmm, ja det kan man ju undra? Jag fick min lön och eftersom det var helt dött på söndagen fick jag gå hem ett par timmar tidigare. Men de hade redan gjort lönerna så om man jobbar mindre timmar än schemat så drar de av det till nästa vecka. Men det blir ingen nästa vecka för min del så jag gick hem med $ 55 extra!

Enligt schemat var jag ledig på måndagen, men Franck skulle jobba kväll. Han dök aldrig upp och jag gick förbi och gav ett litet brev till en av personalen. Jag hade inte en krona kvar på telefonen så jag kunde inte ringa dem, och det kändes lite väl elakt att bara inte dyka upp utan att säga något. Brevet var till Mila och där skrev jag att jag fått dåliga nyheter hemifrån och att jag var tvungen att åka hem. Jag skrev också att jag kände mig taskig mot personalen som är riktigt bra människor och så rabblade jag upp alla namnen på de som förtjänade att stå med där. Jag hade tänkt skriva något om hur Mila betett sig osv. men feg som jag är skippade jag det. Förhoppningsvis kan detta göra att hon inser saker och ting och kanske skärper sig (antagligen inte, det går inte att lära en gammal hund sitta). Jag undrar verkligen vad de säger just nu och vad de ska göra. Alla i personalen har dragit nu, eller inom de närmsta dagarna och kvar har vi Megan och Stephane, de två kanadensarna som började samtidigt som mig. Ganska nya med andra ord. Vilken soppa…

Sista kvällen drog jag till mitt kära Bondi Hotell en sista gång, mötte upp Franck och sa hej då och hamnade sedan på en efterfest med några snygga surfare som bodde i en lägenhet med världens bästa vy över Bondi Beach. Vi lyssnade på julmusik och drack Absoult, men det blev inte allför sent eftersom jag var tvungen att checka ut ur hostelet tidigt nästa dag.

Hela måndagen sprang jag runt och köpte en massa sista saker och fixade med taxback och gick till banken. Nu är mitt konto stängt och alla pengarna överförda till svenska kronor. Jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaka till Australien, man vet aldrig men just nu känns det som att det kommer dröja ett bra tag om jag ens kommer tillbaka. Jag har mitt andra års visum men det måste jag börja använda inom ett år har jag hört, och jag har så mycket saker jag vill göra och det finns så mycket andra länder att se så det visumet kommer jag inte använda. Om jag kommer tillbaka blir det på ett turistvisum eller studentvisum, fast jag – studera? Nej, det lät väl inte riktigt rätt…

När det var dags att säga hej då till alla började det bli lite jobbigt. Jag har ändå haft väldigt kul här, trots jobbet och den idiotiska killen jag åkte hit för. Jag har träffat sjukt mycket nya människor på väldigt kort tid, vilket inte slog mig förrän alla skulle vinka av mig. Vad många det var, och alla undrade när jag skulle komma tillbaka… Och Frenchie, min räddare i nöden, vinkade av mig när jag satt på bussen tills jag inte kunde se henne längre. Sen ringde Franck och sa ett par fina ord och hoppades att vi skulle ses någon gång igen. Oj, då blev det riktigt jobbigt, då kom tårarna. Jag och Franck har kommit varandra nära och hängt sjukt mycket, och när jag insåg att vi kanske aldrig mer kommer ses kändes det väldigt sorgligt. Jag har aldrig varit ett stort fan av Sydney, men jag älskar Australien. Surfkulturen, trevliga människor, alla stränder och konstiga djur… Såklart kommer jag sakna mitt älskade Australien och allt som hör där till!

Joe, jag och Saliya!

Black Sambuca, nu kör vi!

Slap the goon!

Tyckte det var lite lustigt att receptionen tror att jag heter Emelaia, var har de fått det ifrån?


Hej då härliga Bondi beach!

Det hänger en hel del kändisar runt om I Sydney och det är stora festivaler runt jul och nyår med Snoop Dog och Calvin Harris bland annat. Tydligen så strosade Leonardo DiCaprio och Al Pacino runt i Bondi för några dagar sedan, och det var och åt på Icebergs. Man hade ju kunnat hoppas på att de skulle käka på mitt jobb, men hmm undrar varför de inte gjorde det? Saliyas pojkvän Shane såg Nicole Kidman genom fönstret från bussen när han var på väg hem från jobbet. Men jag har faktiskt serverat en ”kändis”! En kille från Bondi Rescue har kommit och fikat hos oss flera gånger, det ni! Sedan har jag råkat köra in i en annan kille från Bondi Rescue med surfbrädan haha, som tur var blev han inte arg eftersom vågarna var okontrollerbara.

Häromdagen simmade en haj runt i närheten av Bondi Beach. Alla rusade upp ur vattnet, helikoptrarna dånade överallt i luften och livvakterna ropade ut varningar i högtalare. Ibland glömmer man bort att det faktiskt finns hajar här, det känns så overkligt. Folk simmar långt ut ändå och det ligger surfare i vattnet från morgon till kväll varje dag i veckan – spelar ingen som helst roll om det är fint eller kasst väder. Ingen skada skedd som tur var, och jag som är en badkruka håller mig på land för jag tycker fortfarande havet är för kallt för att bada i. Det går väl an att surfa men i sådana fall med våtdräkt!

Idag träffade jag Sonia, min och Jossans härliga italienska vän som vi jobbade ihop med på Barbera Farm. Det var som om vi sågs igår, hon var sig lik och snart drar hon och Amy iväg med en campervan och reser runt Australien. Gött för dem! Jag träffade dem på Coogee Beach, och för att ta mig dit var jag tvungen att gå längs kusten en bra bit. Jag visste inte riktigt hur långt det var, men efter 1½ timme kom jag fram, men det var en fin promenad och jag behövde nog gå av mig några öl!

Imorgon ska jag jobba och jag kommer jobba varje dag tills jag drar. Jag vill inte. Tänk. På. Pengarna. Fokusering och bita ihop, japp nu kör vi!

Amy, jag, Sonia och deras italienska vän

Det tisslas och tasslas på jobbet nu. Alla har fått nog av den ryska tsaren. Vi är totalt 7 personer som jobbar i servisen och en tjej i baren förutom ägarna och managerna. Det har börjat lite ny personal som hjälper till på helgerna också, men de är väldigt färska. Restaurangen överlever alltså pga. oss 8 backpackers från olika delar av världen som springer och slavar, varav jag och två kanadensiska tjejer började för en dryg månad sedan. De andra har jobbat några månader, varav Eve har jobbat längst av alla, hela 6 månader. Ägarna vet att Eve ska börja sin Australien resa första veckan i december. Det ägarna inte vet är att alla vi andra kommer lämna restaurangen innan jul. Jag trodde inte det var så illa, men det är det. Jag drar den 5 december vilket är en måndag. Vi får lön varje söndag så jag tänkte låtsas som ingenting och ta mina pengar och sedan ringa på måndagen och säga att något hänt och jag måste åka hem på störten. Då är Eve redan borta, och Franc lämnar den 8e. Samma vecka lämnar även Francesca, och de två kanadensarna kommer lämna vilken vecka som helst nu. Kvar har vi Caroline i baren, och hon drar den 22 december. Alltså, kan det bli mer katastrof än så här? Om de bara visste hur deras snara framtid ser ut… Under jul är det hysteriskt mycket att göra, och de kommer vara tvungna att ha en restaurang full med ny personal, utan någon som kan lära upp dem. Oj, oj, oj, jag hade gärna haft en filmkamera gömd i taket så jag kan följa dramat hemifrån. Men jag känner inte den minsta skuld, jag tycker bara det är otroligt komiskt att de kommer få så mycket skit helt ovetandes. Jag vill inte låta rasistisk nu, men när man blir behandlad som skit av personer som kommer från ett speciellt land så får man inte någon speciellt bra uppfattning om det folkslaget. Alla ryssar är väl inte likadana kanske men just nu är jag väldigt anti dem. Det finns väldigt mycket ryssar här, eller så är det bara att alla samlas just på den här restaurangen. Men det är lätt att urskilja ryssar, har jag lärt mig nu. De är ganska aggressiva i deras kroppsspråk och det låter ofta som att de bråkar när de pratar till varandra. De är högljudda och kräsna och de blir aldrig nöjda. De har alltid rätt och alla andra alltid fel. Förlåt om jag försäger mig nu, men måste bara få ur min frustration. Jag har jobbat för en svensk idiot förut också, så det finns väl idioter överallt, framför allt i restaurangbranschen. Men som ni kanske förstår kommer jag aldrig jobba på en rysk ägd restaurang igen, tyvärr. Sedan förstår jag mig inte på deras mat heller, den är konstig. Men det vet jag ju att folk tycker om svensk mat också, liksom sill och surströmming vem äter det?

Igår tror jag att vi miste minst tre gäster på restaurangen. Ägarna och managerna vet inte vad service är eller hur man behandlar gäster. För det första var det en kille i ett sällskap som suttit och käkat middag som ville beställa in en kula glass i en strut till efterrätt. Det är ju trots allt Gelato Bar jag jobbar på, även fast det bara finns typ 5 olika glassorter som är gömda längst bak i baren. Men då fick jag höra av den ryska ägaren att det kunde jag inte servera. En kula är bara till för take away tydligen, och om man ska sitta där och äta så måste man beställa en dyr efterrätt som består av två kulor i en skål. Alltså va? Detta sa han otrevligt till gästen så gästen gick därifrån utan glass och kommer antagligen inte tillbaka. Där miste han pengarna för glassen och pengarna från en gäst. Situation nummer två var en kvinna som satt och läste tidningen och drack sitt kaffe, men blev avbruten av att vår upprörda hungariska manager började prata högt bakom ryggen på henne om vad det är för fasoner att ha fötterna uppe på stolen? Kvinnan frågade mig vad min manager hade för problem och tyckte att hon ”was freaking her out”. Vad ska man säga? Det sista som hände under dagen var en annan kvinna som beställde in en bakelse, och våra bakelser är ”alltid” nybakade och färska varje dag. Jo tjena. De säljer gårdagens bakverk för samma pris och låtsas som att de är färska. Men kvinnan kände ju att vaniljkrämen var gammal och sa till vår manager och tyckte att hon skulle slänga resten av bakverken som stod i fönstret så att ingen annan råkade ut för en lika dålig dessert. Vår manager svarade på ett oartigt sätt att det inte är något fel på våra bakverk och att det var hon som inte visste hur kakan skulle smaka. Kvinnan sa till mig utanför restaurangen att hon aldrig kommer komma tillbaka när hon blivit bemött på det viset och jag fick återigen ursäkta mig för min otrevliga manager. Detta händer gång på gång, jag får viska i gästernas öron och ursäkta mina chefers beteende för att jag skäms för dem, man kan inte bemöta folk på sättet de gör det på. Flera gånger får jag ljuga och säga att grädden i bakelserna antagligen blivit sur eftersom att de blivit varma i fönstret, eftersom de är ”helt färska”. Det saknas väl att någon blir sjuk av de gamla desserterna. Dessutom gormar och skriker de på oss framför alla gäster så de undrar vad det är för dårhus de hamnat på. Hur tänker man, tror man att folk tycker det är trevligt att gå på en sådan restaurang? På café och restaurang är det ju mysigt med musik, men inte på vår restaurang. Om vi sätter på musik slår cheferna av den och säger att musik kan vi lyssna på hemma. Men allt är mycket trevligare med musik och musik gör faktiskt att man köper mer. Har ni tänkt på att vissa affärer har DJ:s i sina affärer, eller spelar musik väldigt högt? Det är för att man omedvetet handlar mer när man lyssnar på musik. Och varför ökar ljudvolymen på pubarna ju senare det blir? För att man köper mer dricka ju högre volym det är. Stämmer ganska bra va?

Hur som helst, det är inte lång tid kvar nu. Jag känner mig ganska klar med Sydney och Bondi Beach trots allt, jag är ju inte så mycket för storstäder så att jag kommer byta ut bikinin mot täckbrallor snart ser jag bara fram emot. Dessutom är det dåligt väder här nu, det bara regnar konstant och då finns det ingenting att göra! Jag behöver sol nu men den verkar inte vilja komma fram, min bränna börjar försvinna. Jag kan ju inte komma hem helt blek, det går ju inte! Snälla sol kom fram!

By the way, min telefon är på väg att ge upp hoppet om livet. Under flera månader har jag inte kunnat låsa den så jag har ringt alla möjliga konstiga nummer varje dag. Men nu går det inte att höra folk när de ringer heller, och den bara stänger av sig hela tiden. Det kanske är på tiden att inse att det även är dags för mig att skaffa mig en smartphone för att inte hamna efter i utvecklingen. Men en smartphone är inte en travelphone så jag kanske rotar fram den gamla hederliga klossen längst ned hemma i byrålådan så får den leva vidare ett tag till!