Emelies Travels

En annan dag i Melbourne tog vi oss bort med tåget öster om staden till en by som heter Belgrave. Där tog vi ett annat tåg, det så kallade Puffing Billy och körde runt bland bergen. Puffing Billy är ett gammalt vedeldat tåg som sattes i bruk år 1900. Vi körde runt där i tåget och trodde att vi hade färdats tillbaka i tiden. Det tuffade fram väldigt långsamt och gav ifrån sig ett par skrik i tutväg. En mysig liten runda men det var så jävla kallt så vi höll på att förfrysa oss. Vi som tidigare sagt att vi är vikingar som kan hantera kyla, har nu insett att vi är klenare än vanligt folk och fryser som ingen annan. Dessutom är luften i Melbourne så jäkla torr, så våra kroppar är helt skrovliga av gammal hud som fläkts upp. Inte riktigt som att fjälla, bara vara så snustorr så det gör ont. Skönt ska det bli att komma upp till Queensland!

När man är här nere i Victoria så måste man göra Great Ocean Road. Det är en väg som sträcker sig 243km längs Australiens sydöstra kust från Melbourne ända bort till Adelaide. Vägen är världens största krigsmonument, tillägnat offren för andra världskriget. Den byggdes av soldater som återvänt från kriget. Vi tog en tur med en liten guidad buss och började resan med att köra igenom surfbyn Torquay och Bells Beach. I den byn var det som märket Rip Curl kom till, och under sommaren är det ett väldigt populärt område med mycket surftävlingar, tex så hålls the World Surfing Championships där. Vi åkte längs den vackra kusten tills det blev dags för lunch. Vi stannade till vid Cape Otway Lighthouse, Australiens äldsta bevarande fyr. Det bjöds på barbey (förkortning på barbeque) lammkorv med toastbröd vilket tyvärr inte var någon höjdare. Efter lunch gjorde vi ett stopp i regnskogen, the Otway Rainforest där vi fick skåda några av Australiens högsta ecalyptusträd. Det var svinkallt, det rykte ur munnen när man andades, men det var riktigt vackert.

 

Till slut kom vi fram till the 12 Apostles. Riktigt coolt alltså! Sjukt stora, gula bergsklumpar gjorda av kalksten tornade upp ur havet i alla möjliga konstiga former. Mäktigt. De uppstod genom att det svåra väderförhållandet från södra oceanen gradvis urholkade den mjuka kalkstenen. På så vis bildades grottor i klipporna som i sin tur rasade och kvar blev staplarna som är upp till 45m höga. Vi gick runt ock kollade och sedan åkte vi bort till Loch Ard Gorge och fick se de märkliga klipporna från stranden.  På vägen hem stannade vi till i en skog där det minst sagt kryllade av vilda koalor. Äntligen fick vi se dem! Magnetic Island, släng dig i väggen! Koalorna var överallt, som stora runda bollar satt de där i träden och sov. Söta små varelser. Eller små var de kanske inte, i området fanns Australiens största koalor. Det blev en heldag med äventyr och det var skönt att få komma ifrån staden lite. Synd att det var så kallt bara, men det syns ju inte på bilderna.

 

 

Två veckor i Melbourne blev det. Och vad har vi gjort egentligen? I princip ingenting, men hur mycket som helst. Vi kan huvudgatorna här i stan som vår egen ficka för vi har strosat fram och tillbaka på dem jag vet inte hur många gånger. De här två veckorna har mest bestått av planering och funderingar. Och sådant tar tid. Dessutom har vi sökt jobb, och det är ju faktiskt ett jobb i sig att bara söka. Mycket internet tid har vi haft och många besök på resebyråer och på Peterpan. Men vi har kommit fram till ett beslut. Ett beslut som vi är mycket nöjda med till slut. Jossan åker inte hem, vilket jag var ganska inställd på. Riktigt skönt att slippa bli lämnad ensam och kul att få hänga med Jossan lite till. Som man kanske kan förstå sitter vi typ ihop numera, det är till och med nästan så att vi går på toaletten tillsammans. Vi har kommit varandra väldigt nära helt enkelt, och som jag sagt tidigare tas vi ofta för syskon. Jag tror faktiskt att jag är mer lik Jossan än vad jag är min egen syrra, Chrisse. Vi rör oss likadant, är lika korta, blonda, blåögda, lite blyga men ändå sosciala, tycker om samma saker, samma musik och mat. Det gör det väldigt enkelt att leva tillsammans. Vi har också haft delat bankomatkort i 4 månader nu, och vi har gemensam ekonomi. Vi hade lika mycket respengar från början så därför har vi kunnat göra allt vi ville utan att tänka på om den ena eller andra hade råd eller inte.

Nu ska vi göra en hel del planering här. Vi ska upp till Bowen i Queensland för att jobba med frukt i kanske två månader, sedan kör vi en vända in till Ayers Rock innan vi beger oss hemmåt. Vårt flyg går från Sydney och det bokade vi i samband med resan ned till Australien. Det har kännts lite sådär kul att vara bunden till Sydney, så nu har vi varit hos flygbolaget och hört vad man kan göra åt detta. Det slutade i nya möjligheter och nya länder att upptäcka. Världen är vår. Vi ska planera allt nu inom några dagar bara, men vi kommer landa i antingen Singapore eller Bangkok och resa runt i Asien i nån månad eller två. Det bästa av allt hade varit om Jossans och min familj kunde mötas upp i Hua Hin i Thailand på semester så kunde vi ha några riktigt nice veckor med våra familjer. Sjukt kul om det skulle funka. När vi är klara med asien drar vi upp till england och kanske stannar där någon vecka, hälsar på lite kompisar innan det blir dags att ta sig hem till sverige. Vi kanske är hemma igen i Oktober någon gång. Detta är vad vi har pratat om nu, men som vanligt, allt kan ändra sig. Vi får se vad som händer!

Här i Melbourne har vi fullt upp med att söka jobb. Vi har nu fått våra Australiska bankomatkort. Det enda som saknas är pengar på dem. Vi har funderat många gånger om vart vi ska ta vägen. Det är höst här nu så vi planerar att fly uppåt landet till värmen. Kanske hänger i vi Airlie Beach ett tag och väntar på att fruktsäsongen kommer igång (i början på Juni) så jobbar vi kanske i Bowen. Vi är lite vilsna just nu, det är svårt att veta var man vill vara i detta enorma land. Men det löser sig snart förhoppningsvis. Vi stannar här till på onsdag, sedan drar vi förhoppningsvis uppåt nånstans.

Dagen efter att vi kom tillbaka från Cape Trib hängde vi med Sparrow, vår busschaufför. Han skulle egentligen ha åkt vidare med bussen vid det här laget, men var tvungen att vända tillbaka för att vägarna var avstängda på grund av översvämningar. Vi har haft ruskig tur under hela vår resa! På alla ställen vi har varit på, under alla utflykter och aktiviteter så har vi haft bra väder. Dagarna innan vi åkte upp mot Magnetic Island var vägarna avstänga för översvämningar, och nu precis efter att vi tagit oss hela vägen upp till Cairns så är de avstängda igen. Jag hoppas inte att turen vänder. Vi handlade lite käk på Woolies och drog hem till hans tillfälliga lägenhet och grillade BBQ och drack bärs på hans balkong typ hela dagen. Chill dag helt enkelt, men sedan fick vi brottom för att hinna hem och byta om för ännu en kväll på Whoolshed. Och som sagt, alla dansar på borden inne på Whoolshed, och då menar jag ALLA! Återigen en hint till dig mormor, man kan aldrig bli för gammal för att resa och ha kul!

 

Sista dagarna i Cairns har vi bara strosat runt på stan, chillat nere vid lagunen och träffat lite kompisar från världen över. Haft semester helt enkelt, och haft det bra!

Nästa dag i Cape Trib fick vi god frukost på hostelet, och sedan började vi en av våra långa vandringar igen. Ölen sätter sig på magen, men fan jag tror jag har fått muskler på benen! Vi gick bort mot Mason’s Swimming Hole och efter en oändlig vandring i fuktig, varm regnskogsmiljö var vi rejält svettiga, så det var med stor glädje som vi kom fram till vattenhålet (utan fara för krokodiler). Färskvattnet från floden var minst sagt svalkande, det var till och med nästan för kallt för min smak. Men när vi var tillräckligt avsvalkade var det dags att bege sig tillbaka. Stränderna här är helt öde, för man får inte bada i havet på grund av maneter och på stränderna lurar krokodilerna där man minst anar. Men trots det valde vi att gå strandvägen, i hopp om att få se lite lustiga djur. Stränderna var oändligt långa och otroligt vackra och vi hade en fin tur ända tills vi kom fram till ett hinder. Återigen hade vi stött på en stor flod som mynnar ut i havet, Mason Creek, och denna var ännu bredare än den i Mission Beach. Vi som hade lovat oss själva att inte gå över en sådan flod en gång till i våra liv, så stod vi där och läste varningsskylten om krokodiler och gick i ändå. Jag var så rädd att jag hade hjärtat i halsgropen men vi kom över tillslut och hoppade jämfota, ivriga av lättnad, på andra sidan den läskiga floden. Fy fan, varför säger folk till en att man kan gå vissa vägar, utan att nämna att man måste simma igenom krokodilfloder. Inte sjysst!  Aja, vi överlevde även denna gång, så vi knatade vidare in i regnskogen över Cape Tribulation Lookout och på vägen fick vi se en ödla, en sådan med blå tunga som vi höll i parken på Magnetic Island. Vi var rejält trötta när vi kom fram, men sög ändå in den vackra miljön av ständerna och den täta regnskogen som lagt sig över sanden. Ett snabbt dopp i poolen hann vi med innan vi kastade i oss en snabb lunch och sprang vidare till bussen tillbaka till Cairns. Vi åkte bort till Alexandria Lookout, otroligt fina vyer över regnskogen, havet och de gröna öarna utanför. Där berättade vår chaufför om Steve Irwin, krokodiljägaren och det var utanför där som han dog av en stor stingrocka som stack honom i bröstet. Jag tycker att Steve var en riktigt cool kille, jag har faktiskt sett mycket av hans program och det är riktigt tråkigt att han gick bort. Han är fortfarande en stor och känd person här i Australien och han kommer ofta på tal. Sedan drog vi vidare till Mossman George och tittade på ett maffigt vattenfall och några badade i det otroligt strömma vattnet. Sedan åkte vi till Port Douglas och käkade riktigt god glass innan vi satte kurs vidare mot Cairns.

 

Mason's Swimming Hole

Mason's Creek, krokodilfloden

Mossman George

Mossman George

Alexandra Lookout, där utanför var det som Stewe Irwin dog av en stingrocka

 

Upp tidigt denna morgon, för det var dags att åka till Cape Tribulation - en av de få platser där regnskogen möter revet. Vi blev upphämtade av Nic, vår chaufför för dagen och vi körde runt i 1½ timme innan vi kom fram till Daintree River. Med sina 130 km så är Daintree River en av de längsta floderna på Australiens östkust, och den kryllar av... ta-da-da-da... krokodiler såklart. Vi gick ombord på en båt som låg precis brevid en annan brygga som såg lite förfallen ut. Där fanns för inte så länge sedan, ett annat krokodilsafari företag som nu har bommat igen. Varför? För inte alls länge sedan hände en olycka. Familjeföretaget hade guidat runt turister på floden i många år, men de hade missat att verkligen förklara för deras två små barn hur livsfarlig floden egentligen är. Så en dag gick de två små flickorna ned till floden, utan sällskap av föräldrarna, och vad tror ni hände? Den fem åriga flickan blev tagen av en krokodil, sjukt tragisk händelse. Ni kanske har läst om det i tidningen där hemma?

Hur som helst, detta skulle inte hända oss, vi skulle bara cruisa runt och kika efter krokodilerna på håll i den leriga brunfärgade floden. Vi såg ett par fina färgglada fåglar, och efter ett tag såg vi en liten, liten ettårig saltvattenskrokodil ligga och sola på en stock. Den såg ju inte så farlig ut den lilla, men vi förstod nog inte hur farlig floden egentligen är förrän vi skådade två enorma hankrokodiler inte alls långt ifrån båten. De var gigantiska, den ena var lite större än den andra. 4,5 meter och runt 700 kg tung. Det var tydligen inte så vanligt att se två hanar simma runt så nära varandra, så till och med guiden som körde båten blev nervös och berättade att det kunde sluta i slagsmål för att de skulle markera sina revir. Han ville också se till att hålla ett säkert avstånd ifrån dem, för tydligen var det någon annan snubbe som tidigare inte riktigt hade visat tillräckligt med respekt för dem, och åkt alldeles för nära. Den över fyra meter långa krokodilen blev irriterad och attackerade båten så den fick sig en rejäl duns. Men tur var det, för hade krokodilen velat så hade den lätt kunnat välta hela båten med alla dess krafter.

Det var något riktigt speciellt med att se dessa farliga djur i det vilda, pumpa sig fram i vattnet med den stora muskulösa svansen. Det var med skräckfylld dörtjusning som man tittade på dem. Men som tur var blev det inget slagsmål under tiden som vi cruisade runt, utan istället hoppade vi på bussen tryggt och säkert för att ta oss vidare upp norrut. Nic körde oss till en boardwalk i Marrdja. Där guidade hon oss runt i regnskogen, och vi fick bland annat se en ödla som såg ut som en minidinosaurie. Hon var en riktigt cool guide som verkligen älskar natur och djurliv. Hon berättade många historier som hon varit med om i regnskogen. Bland annat att den största ormen hon haft i sitt hus var en tre meter lång pyton, och hon lät den ligga där i tre dagar tills den självmant slingrade sig uti djungeln igen.

Efter promenaden i regnskogen körde vi vidare och tillsut kom vi fram till Cape Tribulation. Vi bodde på Cape Trib Beach House, precis vid stranden. Otroligt vacker strand precis som på Robinson. Efter ett tag var det dags för djungelsurfing. Vi åkte in en bit i regnskogen och fick selar och fina hjälmar tilldelade oss. Så var det dags att "surfa" sig igenom djungeln högt uppe i träden. Som högst dinglade vi 23 meter över marken. För oss som hoppat skydive var detta en baggis, men det var väl en lite kul känsla när vi svingade ned i full rulle uppochned bland tät regnskog. Tarzan here we come!

När vi sedan kom fram till hostelet skulle vi laga mat, men till vår besvikelse var nästan allt borta. Någon fattig människa hade stulit våran mat, så vi fick betala dyra pengar för mat på den enda restaurangen på området. Lite senare fick vi veta att någon hade varit inne på vårat rum och stulit mat från tjejerna vi bodde med. Creepy, min laptopn låg bara under kudden så jag är glad att jag har kvar den i alla fall! Fram tills nu har vi fått uppfattningen om att folk är väldigt ärliga och stölde rär inget vanligt här. Man känner sig fullt trygg i australienarnas sällskap. Men skenet kan bedra och nu får vi sluta vara så blåögda och vara lite mer rädda om våra grejer!

En kväll på Woolshed


En liten ettårig krokodil


4,5 meter lång, ca 700 kg tung, riktigt läskig snubbe det där


Här är en liten film på en av krokodilerna, inte den allra bästa men var ändå tvungen att lägga upp den!

Inte att leka med!


En liten minidinosaurie på  Marrdja Boardwalk


En cool växt, bladen är helt runda och den kan känna av när det är en cyklon på väg, då fäller den in alla bladen så att den kan skydda sig ifrån att bli förstörd


Utanför Beach House, vacker strand på Cape Tribulation Beach


Cape Tribulation Beach


Dags för djungelsurfing!


Utsikt från linbanan



Uppochned!

Vi klev upp tidigt på morgonen för att åka in till The Reef Fleet Terminal, stället där vi skulle hoppa på katamaranen som skulle ta oss ut till revet över dagen. Great Barrier Reef är ett av de få ställena som man faktiskt kan se från rymden. Och det är även det största revsystemet i världen, det täcker en yta på runt 350 000 km2. Det var en stor katamaran, med många crew och vi var väl runt 35-40 personer ombord på den båten. Vi åkte ut till det första revet och på vägen dit var det dags för en liten lektion i hur man dyker med tuber. Jag var sjukt nervös, mer nervös än jag var för att flyga skydive! Jag har fått för mig att jag har problem med öronen under vatten, pga. en händelse när jag var ganska ung. Så jag var osäker på om jag skulle klara av att dyka över huvud taget, och att andas långt under vattnet är ganska skrämmande tycker jag. Men när vi fått på oss all utrustning (som för övrigt var sjukt tung!) och skulle hoppa ner i vattnet, då var det som om jag glömt all nervositet för det där var ju bara en barnlek! Efter lite övningar med att få ut vatten ur cyklopet m.m. så var det dags att börja ta sig nedåt. Mina öron var det inget fel på, så vi svävade runt ett bra tag nere bland stora fiskar och vackra färgglada koraller. Det var en riktigt härlig känsla att slippa snorkeln och kunna simma så nära man ville alla fiskar, och man vande sig väldigt fort vid andningen under vattnet. Vi såg clown fish (nemo), parrot fish, butterfly fish, och en massa annat som jag inte vet namnet på. Tiden gick alldeles för fort för plötsligt var det dags att ta sig upp på båten igen, och byta tuberna mot snorkeln. Vi hoppade i igen och snorklade ett bra tag till, såg en massa vackert och sedan serverades det lunch.

Det var minst sagt en lyxig lunch! Vi fick rostbiff med massa tillbehör, räkor, pasta bollo, färsk frukt, bland annat annanas doppad i kokos vilket var sjukt gott! Precis när vi käkat färdigt hade vi anlänt till ett annat rev, där var det riktigt vackert! Framför oss låg en kritvit sandö och revet såg man klart och tydligt. Vattnet skiftade i alla nyanser av blått och turkost och fiskarna gjorde oss sällskap redan innan vi hade hoppat i. Riktigt stora fiskar dessutom, bland annat så kallade fladdermusfiskar och en fisk som liknar en haj och kan bli enormt stor. Eftersom jag blev helt förtjust i att dyka så testade jag och Jossan på det en andra gång. Denna gång i 40 minuter istället för 30 minuter. Nu fick vi lite mer frihet av vår instruktör, så vi simmade runt och tittade på det vackra landskapet och alla tusen fiskar som simmade omkring en. Det var helt sjukt hur klart vattnet var, man kunde se hur långt som helst. Vi fick se nemofiskar igen och en rocka som gömde sig under sanden. Vi fick lära oss att nemofisken, Clown Fish, lever i familjer och de bor i havsanemoner som egentligen har giftiga tentakler, men nemofisken är immun mot detta och tar istället skydd av dem. Det är alltid den största fisken i familjen som är honan, och om hon skulle dö så så måste den näst största fisken göra en könsomvandling och bli hona. Så hade man gjort Hitta Nemo filmen med verkligt innehåll hade det blivit en helt annan film...

Återigen gick tiden alldeles för fort så innan man visste ordet av var det dags att gå upp. Men fort i igen, denna gång med snorkel. Det fanns hur mycket som helst att titta på, jag såg ytterligare en rocka och plötlsigt dök min bästa vän upp, Herr Skalman, rakt framför mitt ansikte. Varje gång jag ser en sköldpadda får jag en liten chock för en sekund, men sedan blir man så glad och sköldpaddans harmoniska rörelser smittar av sig på en. Den här sköldpaddan var den största jag har sett hittills, och jag simmade ensam med den länge, länge. Ni kanske tror att man blir så van av att se sköldpaddor här att man tillslut slutar bry sig om dem. Men så är det inte, jag slutar aldrig fascineras av detta underbara djur! Den här gången simmade jag ned och klappade den, och den brydde sig inte för fem öre. Den bara kikade lite underligt på mig och simmade vidare upp mot ytan för att ta luft. Så häftigt! Visste ni förresten att sköldpaddan sover, precis som delfiner och valar, med halva hjärnan i taget? Och den kan hålla andan i upp till 8 timmar och äter främst slibbiga maneter! Coolt djur. Vid det laget var jag väldigt nöjd och tyckte det var helt okej att gå upp när båtcrewet började ropa in oss. Det var tills jag kom upp på båten, det vill säga. Där fick jag nämligen höra att det var flera stycken som hade sett hajar. Attans, det hade ju jag också velat se! Det finns faktiskt runt 400 olika sorters hajar, och bara fyra av dem är farliga för oss människor. Så oftast är hajen räddare för dig än vad du är för den! Hur som helst, jag kan ju i alla fall skriva att jag simmat omkring bland hajar, för det låter ju ganska coolt!

Trots att vattnet var så varmt att man trodde att man simmade in i en jacuzzi på vissa ställen, så blev man rejält avkyld av den där stinger dräkten, så det var skönt att få av sig den och lägga sig på däck och sola lite. Det var dags att segla tillbaka till hamnen, så vi låg och halvsov resten av resan, grymt nöjda efter en härlig dag på revet.
Efter båtturen drog vi runt en sväng på stan, käkade gratis mat och sedan bar det av hemmåt för ett snabbt ombyte - partytime! Vi har gått på så sjukt många som vi känner här i Cairns, så det gällde att passa på innan alla dragit vidare till andra hörn runt om i världen. Återigen blev det Woolshed och det slutade i en kul kväll, dock var vi väldigt trötta så vi somnade som klumpar senare på hostelet.

En fladdermusfisk




Nemo the Clown Fish i havsanemonerna


En rocka gömmer sig i sanden


Vackra färgglada koraller


Fladdermusfisken säger hej!


En Butterfly Fish




Kristallklart vatten och kritvita sandöar ute på revet




Ta lite luft




Den var ganska stor faktiskt!

Här är en liten film som Jossan filmade när hon såg en sköldpadda. (Vi hade nämligen snorklat ifrån varandra så vi såg helt olika saker)

När vi kom fram till Cairns checkade vi in på vårt hostel som ligger mitt i smeten. Väl incheckade var det bara att sätta fart, in i duschen, på med andra kläder och sedan var det dags att möta upp OZ Experience gänget och chauffören Sparrow på Whoolshed. Stället där allt händer här i Cairns, ungefär som Cheeky Monkeys i Byron Bay. Och det gillade vi ju, så när vi kom till Whoolshed käkade vi billig och god mat och fick gratis kannor med öl och cider som Sparrow fixade fram. Sedan kan man kanske bara räkna ut hur den kvällen slutade, men kul hade vi med dans på borden bland annat. Det fanns till och med drinkhyllor i taket, bara för att alla dansar på borden på Whoolshed, det är så det fungerar där helt enkelt. Nästa dag i Cairns checkade vi ut från vårt hostel för att byta till ett mycket bättre, dock lite utanför stan men väl värt för där får vi gratis frukost, middag och internet. Så hela den dagen gick åt till att lägga upp alla blogginlägg som vi låg efter med, höjdpunkten på den dagen var bbqn som vi fick gratis vid poolen, annars hände inte speciellt mycket. Ingen alkohol denna kväll, för nästa dag skulle vi dyka med tuber och då får man inte vara bakis!

Som sagt, jag och Jossan tog ett impulsivt beslut igår kväll. Vi bestämde oss för att hoppa skydive. Egentligen hade vi tänkt göra det i New Zeeland, men det är kallare där nu, så man måste använda fula overaller. Därför bestämde vi oss för att Mission Beach is the shit! Vi hoppade in i bussen tidigt på morgonen som tog oss till kontoret så vi kunde få vår briefing. Första gruppen drog iväg och vi hamnade i den andra gruppen, så våra nerver satt på helspänn under tiden vi fick vänta. Tillslut var det vår tur. Det hade regnat på morgonen men det hade börjat spricka upp lite, men vi skulle ändå få flyga genom molnen. Killen som jag skulle hoppa med heter Dan och en annan kille, Toddy, skulle flyga med oss och filma och ta bilder. Vi hoppade in allihop i en liten minibuss för att ta oss till flygplatsen. Stämningen i bussen var ganska spänd och nervös, inte så konstigt kanske! Men jag hade inte riktigt fattat vad vi hade gett oss in på, jag hade inte hunnit jaga upp mig så nervositeten var hanterbar, än så länge! Väl framme vid flyget hoppade vi in med våra flygkillar och knäppte fast oss med dem, och sedan bar det av. Vi flög iväg och såg den cyklonförstörda regnskogen, en stor brun krokodilflod, vackra Dunk Island och några gnuttar av barriärrevet. Hittills var allt lugnt, men när vi fick höra att det var dags och att vi var på 14 000 fots höjd (Australiens högsta skydive!) började det kittla till ordentligt i magen. Och när dörren öppnades och det första paret kastade sig ut, då hade luften gått ur mig. Utanför var det helt vitt, vi var uppe bland molnen och nästa på tur var livrädda Jossan. Det gick så fort, man såg när de stack ut benen ur planet och sedan bara försvann de, det var som om någon tryckte på en knappt så skjöts en katapult iväg. Sedan var det min tur… Jag stack ut benen utanför planet ochd et kändes som att de skulle blåsa iväg, och innan jag visste ordet av så hade vi slängt oss ut i intet. Det var som att simma omkring i ett mjölglas, och det gick så jäkla fort. Kinderna flög upp, huden fladdrade och trycket på kroppen var enormt. Men jag kunde inte sluta skrika och skratta, och det enda jag tänkte var ”shiiiiiiiit ska det verkligen gå så här foooort…”Jag kan försöka förklara känslan med tusen ord, men enda chansen att verkligen förstå vad vi har varit med om är att uppleva det själv. Känslan var enorm, en helt otrolig kick som jag aldrig ville skulle ta slut. Under ca 60 sekunder flög vi som en blyklump ner mot marken i fritt fall. (Fritt Fall på Grönalund, släng dig i väggen!) Sedan dundrade vi in i ett tjockt moln och när vi kom ut från det såg man landskapet under sig och då vecklade Dan ut fallskärmen. Från något som kändes nästan som ett behagligt självmord så bromsades farten rejält och känslan av att sväva över vackra öar och milslänga stränder kom emot en som en chock. Nu dinglade vi ner i behaglig takt mot stranden och jag fick testa att styra fallskärmen i cirklar. Det var fantastiskt, och plötsligt var det dags att landa och det enda jag kunde göra var att skratta. Vilken upplevelse!!! Detta var definitivt inte sista gången som jag hoppade fallskärm, kanske blev man beroende och kanske måste vi göra det i New Zeeland ändå! En sak är säker, detta är något som ALLA borde prova någon gång i livet. Man kan inte bli för gammal för den äldsta som har hoppat var 101 år gammal! Nu hoppas jag att du bokar in detta, mormor!

 

Nu sitter vi på bussen, vår allra sista tur med OZ Experience, på väg upp till Cairns. Det måste vara ödet, för konstigt nog åker vi med chauffören Sparrow. Killen som plockade upp oss från Sydney vår allra första tur med OZ Experience. Då var vi små rädda harar som inte alls visste vad vi hade att vänta oss, annat är det idag när vi har skaffat oss kött på benen (både bokstavligt och bildligt talat!)

 

Jag lägger upp filmen en annan dag, för nu måste jag gå och lägga mig! Vi ska upp tidigt imorgon och dyka med tuber.

 

Planet

Jag och Dan, redo för att flyga!

Det går så jääävla fooooort!!!

Wohoooow!!!

In i molnet

Mjuk landning

"It was fuckin' awesome!!!"

Kunde inte sluta skratta!

Skydive får 10 poäng av 10!

 

Det är hur länge jag har varit här nu, och jag trivs fortfarande lika bra! Såhär ser planen ut framöver:

• Vi stannade två nätter på fantastiska Magnetic Island.
• Vi drog till Mission beach och flög skydive.
• Mot Cairns den 26 mars för tre nätter.
• Den 28 mars drar vi iväg på en dagsutflykt på en katamaran till Great Barrier Reaf med ett introduktionsdyk.
• 29-30 mars åker vi till Cape Tribulation. Vi sover över en natt där regnskogen möter revet och testar på djungelsafari.
• Vi stannar i Cairns i ytterligare tre nätter 30 mars – 1 april.
• 2 april flyger vi från Cairns till Auckland i New Zealand, reser runt med en guidad buss som heter Stray (systerbolag till OZ Experience) i en månad.
• 3 maj flyger vi från Auckland till Nadi i Fiji. Där kommer vi åka runt bland Yasawa öarna och avslutar vår Fiji vistelse på Robinsom Crusoe Islands.
• 15 maj flyger från Nadi till Melbourne och då är det dags att skaffa sig ett jobb!

Dag två i Mission Beach bestämde vi oss för att gå till Mission Beach ”village”, eftersom vi bor i södra Mission Beach. Ibland är vi inte så uppmärksamma jag och min lilla vän, så vi förstod inte vilken resa vi hade gett oss in på innan vi började gå. Solen gassade, svetten rann och solkrämen försvann vid ögonblicket vi försökte fästa den på oss. Så vi gick där, längs det reflekterande vattenbrynet i över en timme, så ni kanske kan tänka er hur bränd jag är just nu med pandaringar runt ögonen efter solbrillorna. Men det var en resa för sig det med, för efter halva promenaden stötte vi på en bred flod som mynnade ut i havet. Något som receptionisten på hostelet inte hade sagt någonting om. Där stod vi och funderade på hur sjutton vi skulle lösa detta, att vända tillbaka var ju inte ett alternativ. Efter att vi samlat tillräckligt mycket mod tog vi oss ned i den rostbrun färgade floden som gick oss ända upp till midjan, och bad till gudarna att vi inte skulle bli träffade av någon irjukandji eller jellybox (dödliga maneter). Men vi tog oss över, och det var inte förrän vi kom fram till byn som vi först förstod hur oförsiktiga vi hade varit. Där fick vi veta att det lurar krokodiler i just den floden, och inte ens lokalborna vadar över där. Så jäkla läskigt!

 

Vi hade hoppats på att det skulle finnas ett stingnet i byn, ett nät i havet där man kan bada utan fara, för att kunna svalka av oss. Men så var fallet icke, vi fick bada i vår egen svett i brist på vattenkällor. Mitt i alltihopa kom våra holländska roomies nerdinglandes i en skydive, så vi fick lön för mödan genom att skåda detta. Små prickar högt upp i luften som svävade ner i sina fallskärmar och landade på stranden. Men tillslut blev det alldeles för varmt så vi gick runt och frågade lokalbefolkningen var man kunde bada. En otroligt vänlig man (såklart aussie, alla aussies är underbara) visade oss till hans hem och lät oss bada i hans egna privata pool medans han själv återgick till sitt grova byggarjobb. Så otroligt snällt alltså! Det räddade vår dag, och sedan hade vi fått tillräckligt med energi till att börja promenera vidare hemmåt, dock innervägen denna gång, inga fler krokodilfloder för vår del tack! Vi gick och gick och trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tack och lov kom det ytterligare en vänlig aussie som stannade med sin bil och erbjöd oss skjuts. Ni kanske kan föreställa er att detta är inget ovanligt här, här vill man bara hjälpa till och vara vänlig, något som är helt underbart med detta land!

 

Efter en dag i denna väldigt öde byn, alltför skadad av cyklonen, så har det ändå hänt väldigt mycket och det slutade med att vi bokade oss själva en skydive till morgondagen. Det ska bli grymt kul!

 

Vi såg när de hoppade skydive

Vi fick bada i en privat pool som låg med utsikt över havet

 

Efter vår sista natt på Maggie begav vi oss motvilligt till färjelägret. Det kändes inte som att vi hade fått tillräckligt med tid på denna fantastiska ö, men det var bara att bita ihop och åka vidare. Så vi hoppade så småningom på vår näst sista tur med vår kära OZ buss mot Mission Beach som tog oss runt tre timmar från Townsville. På vägen såg vi små byar som var helt förstörda av cyklonen Yasi för ett tag sedan. Husen var förstörda, statyer hade blåst bort och träden stod som knäckta tändstickor huller om buller. Tragisk syn, området kring Mission Beach var det stället som blev mest förstört av cyklonen, och det kommer ta tid att bygga upp. För någon vecka sedan var det dessutom översvämningar här, så motorvägen stängdes av och det blev totalt kaos.

Men vädret var strålande när vi kom fram till Mission Beach, och miljön var väldigt lugn och stillsam. Jag vet inte hur länge som jag och Jossan har snackat om att ha tjejkväll med ost och frukt på stranden, så detta var ett ypperligt tillfälle för detta. Vi sprang in på Woollies (Woolworths, en mataffär) och köpte kex, vindruvor, melon och brieost, och sedan sprang vi förbi närmsta Bottle Shop och köpte oss ett gott rött flaskvin (inte goon!). Hör och häpna, här i Australien säljer man alkohol i egna butiker, typ som Systembolaget i Sverige. Här i Mission Beach finns t.o.m. en Bottle Shop – Drive Thru, det ni!

 

Hur som helst, efter lite snabb middag (=nudlar) så sprang vi ned till stranden lagom till solnedgången och dukade upp vår picknick under en palm, grymt mysigt! Tyvärr var inte stranden lika fin som den en gång varit, palmerna hade dragits upp ur marken och låg som ett plockepinn överallt, och vi stötte på ett par stora, äckliga döda fiskar som spolats upp på stranden. Vi hade det i alla fall väldigt trevligt, men när det började bli alltför mörkt och läskigt så gick vi hem. Vår busschaufför skrämde nämligen upp oss på vägen hit, det finns tydligen en stor fågel här, så kallad Cassowary. De ser ut som en EMU men har en blå nacke och de kan vara väldigt aggressiva och farliga. Får de syn på dig slutar de inte jaga dig förrän de tagit kol på dig…

 

Cyklonen har förstört skogarna

Picknick med ost och vin

 

Nästa dag var det fullspeckat schema. Det var mycket som vi ville hinna med på denna fantastiska ö. Vi började med att åka till Koala Sanctuary, en liten djurpark eller vad man ska kalla det, som låg mitt inne bland ett hostel. Där fick vi en guidad tur av en riktig safari snubbe, och vi fick mata och hålla i alla djur vi tittade på. En svart kakadua, ödlor varav en var en blåtunga, krokodiler, ormar och tillsist fick vi gosa med en koala, m.m. Det var riktigt kul faktiskt, och vi fick lära oss en hel del intressanta saker. Visste ni att världens farligaste haj heter Bullshark? Det är den enda färskvatten hajen som finns, och när det blir översvämningar så simmar den runt på gatorna och det är den som orsakar mest olyckor hos människor. Värre än vithajen alltså!

 

Efter koala safarit drog vi ner till Horseshoe Bay och käkade lite lunch innan vi hoppade på bussen mot the Forts, en liten buschwalk genom nationalparken. Där gick vi i den stekande hettan i nästan två timmar, och jag tror aldrig att jag har svettats så mycket någonsin. Det gick inte att ha kläder på oss så vi gick runt i bikini mitt i skogen, och spanade efter koalor. Jag önskar att jag kunde citera Jossans kompis hemifrån, som skrev ett brev till oss om hans vistelse i Australien. Han skrev: ”Åk till Magnetic Island, där kan ni få koalor höga på eukalyptus blad nedramlande i huvudet på er.” Folk sa också överallt att det nästan var garanterat att se vilda koalor, men vi fick dock inte skåda något sådant. Folk sa också att det kunde bero på cyklonen som förstört en massa av träden, så koalorna är svårare att hitta. Typsikt. Och envisa som vi är kunde vi ändå inte ge oss, vi ville se en vild koala och fortsatte vandra en annan led, trots att vi var så svettiga och trötta i benen så vi knappt kunde lyfta på fötterna. Jag har ingen aning om hur länge vi egentligen gick den dagen, men skam den som ger sig! För runt hörnet dök ett vattenfall upp, med en svalkandes naturlig pool under. Och till vår förvåning hängde där några killar som jobbar på hostelet och bjöd oss på kall öl. Det var nog den godaste ölen jag någonsin har druckit, den hade vi gjort oss grymt förtjänta av! Sedan fick vi skjuts tillbaka av grabbarna, och vi hade hoppats på att hinna snorkla men återigen hade det börjat skymma. Det var bara att lägga snorklingen bakom sig. Vi chillade även denna kväll, vilket var grymt skönt!

 

Riktiga kompisar

En svart kakadua

Kolla, den har blå tunga!

Skön liten snubbe på 4 månader, "no worries"

Buschwalk i nationalpraken

Den ölen satt fint den!

Vi bodde i bungalows

Livet är bra härligt!