Emelies Travels -

Hej då Sundsvall
2013-12-17  00:41:08

Get more visitors to your blog! Permalink  Sundsvall  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Nu är det bestämt. Jag har äntligen tagit ett beslut. Varför det har varit så svårt att ta beslutet vet jag inte riktigt. Jag har skrivit tidigare att det är lite som en bergochdalbana här och att ena dagen är bra och andra dålig och så vidare. Sanningen är att ingen dag har varit bra, det har bara funnits de dagar som har varit lite mindre dåliga på sin höjd. Jag vantrivs här, så varför ska jag plåga mig själv att härda ut tiden med något jag inte vill hålla på med? Nej, det går inte längre, jag har fan konstant hjärtklappning, svårt att sova, en stor klump i magen och jag är nervig hela tiden.
 
En vecka kvar, sedan bär det av till Åre över jul. Sedan flyttar jag hem till Stockholm, bor hemma och myser med min familj som jag saknar något så fruktansvärt mycket. Jag får väl försöka hitta något jobb, och så tänkte jag gå några kurser i vår så att jag kan komma in på någon annan utbildning till hösten. 
 
Varför trivs jag inte här uppe då? Jo asså det har varit en jäkla resa kan jag lova. För det första är det det här med fotot. Hjälp, oj och herregud vad jobbigt det har varit, och ÄR. Det var ju verkligen kul att jag kom in med mina arbetsprover, folk puschade mig och jag har fått fina kommentarer från alla håll och kanter som: "du kan det där med foto" "du har verkligen öga för det där" "dina bilder är så fina".... osv. Tack, supersnällt och jättekul, verkligen. Problemet är att jag kan inte fota. Jag har ingen aning om vad jag håller på med och jag hade aldrig hållit i en systemkamera innan jag började här. Jag fotade med min lilla "kompakta systemkamera" på autoläge som jag hade ägt i ett halvår innan jag sökte till utbildningen. Jag hade ingen som helst aning om hur man fotade manuellt, och när det började närma sig skolstart fick jag panik. Jag gick en kort internetkurs för att få ett hum om vad ens ISO, bländare och slutartid var, typ två veckor innan skolan började. Under tiden här uppe har jag fått hjälp av klasskompisar och det är verkligen en helt ny vetenskap för mig det här med att fota. Det är inget som man lär sig på en dag bara såddär, inte för mig i alla fall. Att vara så färsk med en manick i handen som man inte hanterar och tvinga sig på främlingar, stoppa upp den där kameran i ansiktet på dem och försöka bete sig "professionellt", nej fy säger jag bara. Snacka om ångest. Jag vet ju inte vad jag håller på med! Jag har gått före mig själv genom att hoppa på den här utbildningen, men jag trodde ju att man gick i skolan för att lära sig saker. Men så är det inte nu, nej, jag skulle haft mer kunskaper och erfarenheter först. I alla fall för min egen del och för mitt sjukt dåliga självförtroende som hamnat längst ned på botten nu. 
 
Självförtroende har verkligen åkt på sig en enorm törn sedan jag började här. Jag har tappat mig själv helt och hållet, jag vet typ inte vem jag är längre. Jag har ingen lust med någonting och vill liksom aldrig vakna för det är så himla långt till att jag får gå och lägga mig igen, då jag kan sluta tänka. Den sociala biten har varit väldigt speciell också. Det är något jag inte tänker skriva om här men det har haft stor påverkan på hela mitt liv här uppe. Jag vet inte hur många gånger jag har dragit iväg på säsong eller någon resa till andra sidan jorden helt själv, och har aldrig haft problem att trivas och skaffa vänner. Här uppe har jag bara gått och undrat när sjutton jag ska börja trivas, men den dagen kommer aldrig komma har jag insett nu. Jag passar inte in här, och jag är definitivt ingen journalist. Alltså, herregud hur tänkte jag egentligen? Jag läser ju aldrig tidningen, varför skulle jag då helt plötsligt börja skriva innehållet i den? Jag är inte intresserad av politik, samhälle var definitivt inget favoritämne och jag hatar att vara påflugen och jobbig mot folk. Nej det här är inte jag överhuvudtaget. Jag sökte hit med inställningen att jag gillar att fota och skriva. Men nu gillar jag ingenting av det. Jag har kommit fram till att jag gillar att efterbehandla bilderna mer än att fota, jag gillar att fota bland folk jag känner mig trygg med - inte bland främlingar! Och foto är nog mer en hobby (som precis har kommit in i mitt liv för sjutton!) mer än något jag skulle vilja jobba med. Eller jag vet inte, men jag vet att jag måste lära mig hur jag hanterar en kamera innan alla ska börja gå runt och kalla mig för fotograf. Jag är ingen fotograf!
 
Det är en sådan fruktansvärd lättnad att ha tagit det här beslutet. Som ett stort isberg som smält över mina axlar. Hundra arga flugor som varit instängda i min mage under flera månader börjar sakta flyga iväg. Nej, ibland måste man gå igenom vissa saker för att komma fram till andra saker. Nu vet jag vad jag inte ska bli, och jag har ändå lärt mig en jäkla massa på vägen, även om mig själv trots att jag ramlat ned i en självförtroendegrop. 
 
Tack till mamma som alltid lyssnar när jag ringer och tjatar om ditten och datten, tack till Daniel som är en bra människa rätt igenom och tack till söta klasskompisar som alltid funnits där. 

Surfa i Sundsvall
2013-11-27  21:25:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Sundsvall  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Den senaste veckan har vi jobbat med ett kortare reportage. Vi fick välja vilket ämne vi ville så jag var lite nyfiken på surfstreamen de har på Himlabadet. Så jag var där och fotade i förra veckan och var fruktansvärt missnöjd med resultatet och insåg hur sjukt svårt det var att få det bra. Men igår fick jag möjlighet att gå tillbaka och det blev mycket bättre. Dessutom fick jag surfa lite själv och det var ju kul! 
 
Sundsvall är i alla fall först i Europa med att ha en surfstream. I Australien och Singapore såg vi det på flera ställen. Kul grej i alla fall, de kör kurser och det var många som drog iväg utomlands för att uteckla sig vidare för att surfa på riktigt. 
 
 
 
 
 
 
 

2013-11-27
2013-11-27  21:13:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Sundsvall  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Livet rullar på här borta i Sundsvall, ungefär som en bergochdalbana. Ena dagen är positiv, andra dagen är mindre positiv. Och jag är splittrad i mig själv och vad jag vill hålla på med. Men nu är det inte långt kvar till jul och innan dess ska en hemsk tenta i Massmedierätt avklaras och en redaktionsövning hållas där vi ska publicera vår egen tidning. Det blir nog spännande. 
 
Vi har hållt igång med våra fotouppdrag. Ett kallades för "uppdrags lappen" då vi fick boka olika personer för någon form av nyhet som någon annan i klassen skulle dra lott om. Jag anordnade en fotografering på Restaurang Kanel som är en nyöppnad restaurang som hör till det stället där jag jobbar på. Mitt uppdrag blev att fota polisen Andreas Larsson angående att cykelstölden har ökat i Sundsvall (påhittad nyhet). Jäklar vad nervös jag var innan jag kom dit. Det känns liksom jätteläskigt att gå in med en kamera och fota främlingar som tar en för "fotograf". Fotograf! Hjälp, jag är inte van eller bekväm med att bli kallad för fotograf än. Det har gått så snabbt och jag får en sådan sinnesjuk press på mig själv hela tiden. 
 
 
 
Ett annat uppdrag vi har haft kallades för "det avgörande ögonblicket". Jag skulle egentligen åkt till förlossningsavdelningen på sjukhuset och fota relationen mellan föräldrar och deras nyfödda barn, för det är ett avgörande avblick för mig. Men mötet blev aldrig av så jag tolkade uppgiften som "något som händer plötsligt". Typ. Nedan är en blandning bilder som jag tagit på sista tiden. 
 
 Insamling till Filippinerna på torget. 
 
 
Bron gör framsteg
Fotade lite brottning tillsammans med klassen och Jonas Lindkvist från DN
 
 
 
 

Selångers kyrkoruin
2013-11-06  19:33:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Photojournalism  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Jag kan verkligen tacka Nathalie att hon redan lärt mig en massa om att fota porträtt, för till dagens fotouppgift var det just det vi skulle göra. Så vi drog ut till Selångers kyrkoruin och fotade en massa. Vädret var kass; dimma och jämngrå himmel, men med hjälp av en reflexskärm blev det ganska bra ändå! Dock var de flesta porträtten inte tillräckligt fotojournalistiska, men det beror ju på hur man definierar ett porträtt. Jag blev nöjd i alla fall!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Detta var tydligen ett bättre fotojournalistiskt porträtt än de flesta andra "vanliga" porträtten, enligt vår lärare
Daniel har någon slags fetish för gasmasker

Pappersbruket i Svartvik
2013-11-06  19:08:11

Get more visitors to your blog! Permalink  Photojournalism  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Vårt andra fotouppdrag var att fota vad som helst, men utan att kolla i sökaren. Jag åkte med Daniel till ett gammalt pappersbruk i Svartvik och fotade lite övergivna byggnader. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skoluppgift
2013-11-06  18:46:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Photojournalism  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Nu har fotograferingen kommit igång på riktigt. Vår absolut första fotouppgift var att springa runt på stan och fota folk som hade olika yrken och titlar osv. Snabba porträtt hette uppgiften, och det var minst sagt jobbigt och läskigt att fota främlingar. Men det gick det med, men resultatet blev inte jättebra. Jag fokuserade mest på att faktiskt gå fram till så många jag kunde än att bilden skulle bli bra.
 
Jag tänkte lägga upp allt här på bloggen, även om jag skäms över vissa bilder, men det kan ju trots allt vara kul att se utvecklingen i fotograferingen, främst för mig egen skull!  
 
Nu ljög jag ju lite, vår allra första fotouppgift var i början på september när vi blev avsläppta vid ett köpcentrum och uppgiften var att hitta en nyhet. Inte helt lätt att hitta något "nytt" i ett ganska öde köpcentrum bland 60 andra journalister... Men min nyhet var att köpcentrumet fortsätter att utöka och blir större. Tanken med bilden var: storshopping i Birsta, typ. 
 
Här nedan kommer "Snabba porträtt". Vi fick runt 30 olika punkter som vi kunde välja att fota och jag fick fatt i 13 stycken. Några är så hemska så de tänkte jag inte visa här!
En bussresenär
En hundägare
En chef. (Jag har ju börjat jobba nu på en restaurang lite extra, så detta är min kökschef)
En yrkeschaufför
Kommunalarbetare
Hantverkare
Snabbmatskunder
Restaurangarbetare (detta är Javier, personalansvarig på mitt jobb)
 

Så ska man bli bildjournalist då!
2013-07-12  13:04:00

Get more visitors to your blog! Permalink  Photojournalism  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Nu har jag gått och varit nervøs før skolan som jag søkt in till før høsten. Jag høll ju på dær sista tiden i Kanada med det hær projektet och ett tag kændes det omøjligt och jag funderade på att skita i det. Men jag klarade att genomføra det och så kom jag in också! Fan vad kul!!! Så det blir Sundsvall før mig i høst, skønt att æntligen få reda på det. Dags att styra upp lægenhet och grejer nu då! 
 
För att komma in på skolan var jag tvungen att skicka in två arbetsprover. Det första var en satt rubrik som jag skulle tolka: "arbeta för brödfödan" genom en text och berättande bilder. Det andra var en egen uppgift där jag själv fick välja ut foton ur en fotojournalistisk synvinkel, så där valde jag lite blanade bilder från olika resor. 
 
ARBETA FÖR BRÖDFÖDAN
 
Iskalla tår, frostbitna kinder och dåliga löner.
 
Vad är det egentligen som gör att dagens ungdomar väljer att arbeta under extrema väderförhållanden i främmande länder långt hemifrån?
 
Sunshine Village Ski and Snowboard resort är en av alla skidorter som ligger beläget i hjärtat av de Kanadensiska, så kallade Rocky Mountains. Det har lockat ungdomar från hela världen, från olika länder, bakgrunder och kulturer. Majoriteten kommer från Australien och England och många har aldrig sett snö innan deras vistelse i Kanada. De tjänar 9 Kanadensiska dollar i timmen, vilket i dagsläget representerar 60 Svenska kronor, för 6-8 arbetstimmar om dagen. Med transport till och från berget samt en 20 minuters gondoltur upp till anläggningen är de borta i 12 timmar om dagen.
 
De dåliga arbetsförhållandena är inget man skulle lägga märke till av ett besök uppe i Sunshine Village. Du blir bemött av personal som ständigt ler och hälsar glatt på alla runt omkring. Marcus Sandberg, 24, är inget undantag, för honom verkar det inte finnas några bekymmer.
 
    - Vi arbetar efter mottot; ”work hard, play hard”, menar Marcus, en av svenskarna som tagit sig till andra sidan Atlanten.
 
Vinden yr och det är svårt att urskilja liften som ligger lite längre bort på grund av sikten. Nästippen isar av kylan och det har bildats ett par istappar i Marcus fluffiga mustasch. Snön knarrar när folk går förbi i sina pjäxor och det doftar friskt av bergsluften.
 
Marcus kom till Banff i början av november och har arbetat i Sunshine Village de senaste sex månaderna. Säsongen är den längsta i Kanada och slutar inte förrän i slutet på maj. Han arbetar som skidpatrullerare för en lön som aldrig skulle vara rimlig i Sverige. Han tar personalbussen från byn till berget varje morgon innan solen gått upp och kommer inte tillbaka förrän det blivit mörkt igen. Dagarna är långa och krävande, men samtidigt väldigt givande.
 
   - Inte en dag är sig lik, säger han med ett stort leende på läpparna. Ena dagen kan man rädda någons liv, andra dagen kan man åka sina livs bästa svängar.
 
Det gäller att ha huvudet på skaft under arbetstid. Alla möjliga skador kan förekomma, från att värma upp en frostskadad kind till att frakta någon med brutna ben från den högst belägna toppen. De måste alltid vara väl förberedda för laviner och i värsta fall gräva upp personer ur djup, hårdpackad snö. Att vara vältränad och uthållig är en stor del av arbetet. En skidpatrullare har ett stort ansvar och spelar en extremt stor roll för skidorten. De utbildas regelbundet i säkerhet och många av dem arbetar frivilligt som brandmän efter arbetstid – utan lön.
 
   - Jag är inte här för att tjäna pengar, jag vill ha en erfarenhet för livet.
 
Det är framförallt en sak som Marcus tillsammans med resten av säsongsarbetarna har gemensamt, och det är deras passion för skid- och snowboardåkningen.
 
   - Det är en givande och väldigt social sport som ger vänskap för livet, berättar Marcus.
 
Det är väldigt lätt att komma tätt inpå varandra eftersom de spenderar så mycket tid tillsammans. De bor trångt i gemensamma rum, de arbetar tillsammans och de spenderar all fritid ihop. Att skaffa livslånga vänskapsband är ett faktum och många har även träffat kärleken under deras vistelse.
 
Det är tydligt att personalen har ett starkt band emellan dem. Man skulle kunna tro att de känt varandra sedan barnsben. Det finns inga bekymmer. De största besvären de har är var förfesten är för kvällen eller hur de ska ta sig till områdena med nysnö som ingen åkt på tidigare. Eller hur de kan skramla ihop tillräckligt med pengar till mat och fest. De lever i en bubbla som är otillgänglig för omvärlden, det är bara ögonblicket som existerar.
 
   - Det får bli nudlar ikväll, säger Marcus.
 
Under en tvåveckors period dokumenteras det vad personalen har gjort för tabbar, och därefter är det tid för en så kallad Jugnight då alla som gjort bort sig köper kannor av öl till de andra. Det festas en hel del bland personalen, de flesta går ut på den lokala baren eller nattklubben flera nätter i veckan. Att de ska upp och arbeta tidigt dagen efter verkar inte heller vara något bekymmer. Det är en del av deras livsstil. Men det är inget som skulle dra ned på mängden alkohol de dricker.
 
   - Är man kung om natten får man se till att vara kung om dagen också.
 
Skrivet: den 27 maj 2013 av Emelie Persson. Referens: www.skibanff.com
 
VARFÖR JAG VALT ATT DOKUMMENTERA DETTA
 
Att resa är det enda du kan köpa som gör dig rikare, sägs det. Världen är stor och den som inte har möjlighet att uppleva den vet heller inte vad den går miste om. Detta är en självklarhet för mig och jag har själv varit delaktig i säsongslivet i flera år. Det är dock inte lika självklart för de som aldrig fått uppleva ett liv som detta själva. Vissa är fascinerade av den livsstil vi väljer att leva men skulle aldrig våga ta steget dit själva. Andra är skeptiska och förstår sig inte på varför vi väljer att ”slösa bort” våra liv på det här sättet.
 
Jag har valt att dokumentera om livet som en fattig säsongsarbetare för att visa varför säsongsarbetarna frivilligt väljer att arbeta för en så låg minimilön. Det är inte alltid lätt, det finns en hel del nackdelar. Vissa hamnar i dåliga umgängeskretsar och blir narkomaner och alkoholister. Andra har inte råd att äta näringsrik mat och får problem med hälsan. Det kretsar mycket droger omkring sådana här områden där ungdomar samlas och testar sina gränser. Framför allt Cannabis är nästan lika vanligt som att dricka alkohol.
 
Att arbeta för brödfödan behöver dock inte enbart handla om något eländigt och tråkigt. Här i Kanada arbetar ungdomar från all världens hörn för en lön som, i princip, bara räcker till nudlar och öl. Deras arbeten är krävande och högst nödvändiga och ingen lokal invånare skulle gå med på att utföra dessa arbeten för den lönen de får. Utan säsongsarbetarna hade skidorterna haft svårt att gå runt eftersom de har sådana stora utgifter och kan inte betala ut högre löner. Säsongspersonalen klagar dock inte, de är lyckliga så länge de får göra det de tycker allra bäst om. Deras största passion här i livet är skidåkning. Metervis med snö, champagnepuder och att droppa ut för klippor, bland annat. Ungdomarna älskar sina liv, deras oförglömliga upplevelser och nya vänskaper. De skulle inte vilja byta ut det mot något annat i världen. De arbetar för brödfödan för att få uppleva det bästa som finns – det vita guldet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Arbete nummer 2, egna bilder utan någon röd tråd
 
Lake Louise, Banff, Kanada
 
Lake Louise, Banff, Kanada
 
Waya Lailai, Fiji
 
 Lake Louise, Banff, Kanada
Reefshark på Waya Lailai, Fiji
 
 Sunshine Village, Banff, Kanada
 Canmore, Kanada
 Waya Lailai, Fiji
Waya Lailai, Fiji
 
 Robinson Crusoe Island tour, Fiji
 

I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Alberta, Canada
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit mostphotos.com/emelaia for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition



Emelie Persson
Stockholm, Sweden



Instagram @emelaias


In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...