Emelies Travels -

Hej då kära Australien
2011-08-15  20:28:39

Get more visitors to your blog! Permalink  The Red Centre  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Det blev en sista natt i vårt kära, nya "hemland" Australien och dess huvudstad Sydney. Vi flög från Alice Springs med mellanlandning i Melbourne och sedan vidare till Sydney. Vi som hade planerat att övernatta på flygplatsen fick en sängplats hos Jake, en kille som jobbade i Bowen. Så vi bodde nära och bra precis intill Bondi Beach, och det blev en lyckad sista utgång i staden där vi först började vår resa. Sorgligt att lämna detta underbara land, vi har nog inte insett förrän nu hur mycket vi gillar det. Kanske måste vi åka tillbaka? Tur att vi hade världens bästa chef på Barbera Farms eftersom vi fick våra papper signade trots att vi bara hade jobbat hälften av tiden som vi egentligen borde ha gjort. Det jag pratar om är ett andra års visum. För att få ett sådant måste man ha jobbat på farm i minst 88 dagar, vilket vi inte ens var i närheten av. Men vi lyckades få tillgång till detta coola land i ytterligare ett år. Om vi kommer utnyttja det eller inte återstår att se.
Här kan ni ialla fall se hur jag har rest runt de senaste 7 månaderna.

Kings Canyon & Never – Never land
2011-08-15  20:11:52

Get more visitors to your blog! Permalink  The Red Centre  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi möttes av en ljuv doft av nybakat bröd och morgonen var fortfarande svart och stjärnklar. Klockan var återigen 5 men det var inte riktigt lika kyligt som morgonen innan. Tom hade bakat bröd i en gryta över elden med glödande kål på locket, en outback ugn helt enkelt. Vi har inte ätit nybakat bröd på över ett halvår, det enda som krävdes var att ta sig ut i öknen. Vi värme upp oss med en ljummen syltsmörgås och en varm kopp te innan vi begav oss till bussen och Kings Canyon. Detta välkända område är röda klippformationer som består av över 100 meter höga klippväggar. Det har bildats under miljoner år av erosion. Vi tog oss upp för en brant klippa så vi blev varma i den tidiga morgonen. Solen steg upp över klipporna och gav dem ett lysande rött sken. Vi fortsatte vidare vår tur och fick lära oss om olika växtliga mediciner och förbjuden vildvuxen tobak. Vi kunde se fossila spår efter urtida marina djur och vågmärken från ett urtida hav. Tillslut kom vi till den enorma Canyonklippan. Klippan tog slut och öppnade sig i ett helvetesgap och uppenbarade sig igen flera hundra meter bort. Jag hade inga problem att kasta mig utför 134 meter bungyjump, men dessa 100 meters höga stup fick mig att få svindel. Folk gick så nära kanten och helt plötsligt kändes det som att hela världen gungade. Mina knän började skaka och jag fick kalla kårar längs ryggraden. Våra kära fransmän, Bill och Bull som gjorde allt för den perfekta bilden, gick med sina gamla, stapplandes ben till den yttersta kanten och jag trodde helt ärligt att de skulle falla ned. När svindeln lugnade ned sig kunde jag förstå hur coolt det såg ut, det var så stort. Vi fortsatte bort och kom ned till en liten vatten oas emellan klipporna. Vandringen fortsatte, i det stora hela gick vi runt 4 timmar, och tillslut kom vi ned på platt mark och nu väntade färden hemåt mot Alice Springs.

 

På hemvägen körde vi helt plötsligt in på någon slags ökenmotorväg i något som den lilla pojken i Australia filmen säkert hade kallat för Never - Never land. Vägen var skumpig som tusan och vi började fundera var sjutton vi var någonstans. En liten minitornado som blåste runt den röda sanden stoppade oss för någon minut och några kor stod plötsligt i vägen. Så småningom kom vi fram till en kamelfarm, så jag och Jossan skulle självklart upp på den största, trögaste kamelen. Om vi tyckte jeepen guppade mycket på ökenvägen innan så vet jag inte vad jag ska kalla detta. Vi fick oss ett gott skratt när den konstiga varelsen skulle trava och vi nästan ramlade av. Efter denna kamelritt var det inte långt kvar till slutet på resan. Det var dags att säga adjö till våra nya pensionärsvänner och icke engelsktalande spanjorer och checka in för en sista natt i Australiens centrala mitt.

 

Nybakat bröd

Förbjuden, vildvuxen tobak. Fungerar ungefär som snus, men är så stark och giftig att man kan dö av den

Bungyjump utan bungy?

Vi kanske är ganska lika ändå...

En överkörd cowboy


The Valley of the Winds - Kata Tjuta
2011-08-15  19:34:12

Get more visitors to your blog! Permalink  The Red Centre  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi vaknade av det sprakande ljudet av elden och värmen tinade upp våra frusna nästippar. Natten var kall, runt 2 grader. Men man sov gott ute i det vilda, trots att jag kunde svära på att en dingo hade nosat mig i örat. Klockan var 5 på morgonen och vi toastade russinmackor runt elden som frukost. Så småningom fick vi skynda på, vi skulle se Kata Tjuta, även så kallat the Olgas, till soluppgången. Vi tog oss bort med jeepbussen och gick upp på en kulle där vi hade fantastiska vyer över ökenlandskapet och de konstiga stenbumlingarna. Visst sjutton måste en av stenarna ha varit inspirationen till Lejonkungen klippan med savannen nedanför. Det var vackert, men kallt. Vi värmde oss med en kopp varmt te och försökte få liv i våra tår igen. Men snart var solen uppe och värmen trängde sig på. Nu var det dags för att gå närmre Kata Tjuta och se det på nära håll. Vi gick en tur på 3 timmar på den så kallade The Valley of the Winds. Här var det vackert kan jag lova, det var som att gå omkring i ett sagolandskap. Kata Tjuta betyder många huvuden, och man kan förstå varför det heter så. Stenarna är höga, runda och lika röda som Uluru, och det ser precis ut som en massa huvuden överallt. Runt om och emellan stenarna var det mycket växtlighet och alla färger var så klara. Knallgula blommor, mörkröda stenar, klargröna växter, ljus blå himmel och mörkblå fåglar. Det var en härlig promenad, man gick omkring och kände sig som en liten hob bland alla enorma stenar, lyssnade till ljudet av kvittrande papegojor och kände lukten av eukalyptus.

 

Efter Kata Tjuta tog vi oss till ett Culture Centre och tittade på Aboriginsk konst innan vi fick i oss en välförtjänt lunch. Det var dags att säga hej då till Uluru och Kata Tjuta för att bege sig mot Kings Canyon. Denna resa var lång så det tog oss hela eftermiddagen att hitta till vårt nästa läger. När vi kom fram körde vi in på en liten, nästintill oframkomlig ökenväg och natten var becksvart. Efter många hopp och skutt kunde vi skymta vårt läger. Denna gång var vi på en ”riktig” lägerplats, fast fortfarande långt ute i ödemarken, långt ifrån civilisation och andra campare. Vi hade ett öppet, rostigt skjul till toalett med ett draperi till dörr och en liknande dusch som man värmde upp via en vedeldad kamin. Att klä av sig i kylan för att blöta ned sig var inte ett alternativ för oss vikingar som vanligtvis kan kasta sig ut i snön efter ett bastubesök. Dessutom låg dessa tillgängligheter en bit bort från lägerelden, så för att ta sig dit fick man vara beredd på att bli uppäten av dingos och ormar. Nej, vi hade det bra vid den sprakande elden i väntan på middag som vår cowboy återigen lagade. Denna gång blev det kycklingwook med ris, och vi funderade när vi senast fått sådan lyxmat. Denna natt var om möjligt ännu stjärnklarare, och vi lärde oss nya stjärntecken och letade efter stjärnfall. Det var nästan fullmåne och snart kröp vi ned i vår varma Swagsovsäck och lyssnade till elden som sakta men säkert slocknade ut.

 


Uluru – a World Heritage Area
2011-08-15  19:30:09

Get more visitors to your blog! Permalink  The Red Centre  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi gick upp tidigt på morgonen för att bli upphämtade av vår safaribuss som skulle ta oss ännu längre ut i öknen och mot Uluru, kanske mer känd som Ayers Rock - världens största sten och ett av naturens underverk i världen  Det var en lång resa och vår grupp var kanske inte den roligaste, i alla fall till en början. Pensionärer och märkliga skogsmullar med ett överintresse för fotografering. Men det visade sig trots allt vara ett ganska roligt gäng med många starka personligheter. Äldre människor som reser mycket inspirerar mig. Dels hade vi en äldre fransyska som reste runt Australien själv när hon egentligen skulle hälsa på hennes son som jobbar på Östkusten. Hon ville passa på att se hela Australien så hon hade hunnit vara nästan överallt på en månad. Dessutom kunde hon, dock lite knagglig, engelska och hon kunde göra sig gott förstådd på spanska. Sedan hade vi Bill och Bull, två äldre franska gubbar. De reste överallt tillsammans, de hade gjort hela Afrika och nu var det dags för att göra hela Australien. Med sig hade en av gubbarna 20 minneskort till hans systemkamera. Vi får inte heller glömma Jesus, en fotonörd till spanjor som inte kunde ett ord engelska.  I vanliga fall är det Jesus som leder vägen, men inte i detta fall. Jesus kom vilse, försvann bort i sin egen fotovärld med sitt kamerastativ i högsta hugg och han hamnade efter. Hur många olika vinklar kan man behöva på röda stenar, kan man ju undra?

 

Hur som helst, det tog oss flera timmar att ta sig bort till vår campingplats, och på vägen stannade vi mitt ute i bushen för att samla på oss ved för lägerelden. Vi rev ned träd, stora som små, med bara händerna. En kvist reva hit eller dit skadar väl inte, så länge man har ved för att hålla värmen under natten! Sedan var det dags att besöka den välkända stenen. Vi tog oss bort till Uluru och första anblicken av den röda klossen var väldigt mäktig. När jag var liten brukade vi leka på Stora Stenen. En, för mig, enorm sten som stod mitt placerad på en platt äng och jag har många roliga minnen därifrån. Men man växte ifrån den stenen, och nu i vuxen ålder hittade jag min nya sten. Uluru var Stora Stenen i total överdimensionering och lika röd som allt du hade runt omkring dig. Hel konstig känsla att se denna gigantiska sten uppenbara sig framför dig. Man kunde inte riktigt förstå hur stor den egentligen var. Den är 348 meter hög, 1,9 km bred och 3,6 km lång. Om inte detta var stort nog, så ligger den största delen av stenen under ökenjorden, på hela 5 km. Vi bestämde oss för att gå runt stenen (och under tiden gick jag och nynnade på Mora Träsk - Tigerjakt) vilket tog oss runt 2,5 timmar. Egentligen var det inte så speciellt att gå runt den, eftersom allting såg lika dant ut. Man fick lite känsla av att gå på månen. Det var fint med alla gula blommor mot den röda färgen på sand och sten. Kanske hade det varit roligare att klättra upp till toppen av Uluru. Men området och stenen är heligt för aboriginerna, heliga leder runt stenen är avspärrade och om man går dit kan man bli straffad. Uluru är som en helig kyrka, och vem skulle få för sig att börja klättra på en kyrka? De stackars aboriginerna får försöka leva med att folk klättrar på sin heliga sten, men klättringen är rent av farlig och många turister dör varje år. Det är brant och halt och folk skadar sig om de inte ramlar ned och stupar. Aboriginerna visar sin sorg för folk som dör genom att skära sig på överarmarna. För dem är det förbjudet att klättra upp för Uluru, det är bara den starkaste och högst satta mannen som har tillåtelse att gå upp, och enbart för att bära upp en påle som symboliserar att det är dags för någon slags ceremoni. Efter att vi fick reda på detta kändes det lite vemodigt att ta sig upp för stenen, men vi fick lite tid över så vi ville ändå testa att gå upp en bit. Som sagt, det var väldigt brant och man fick inget fäste, man fick faktiskt lite känsla av svindel när man vände sig om och skulle försöka glida ned. Nu kunde man förstå varför så många dör, man inser inte hur farligt det är förrän det är dags att gå ned.

 

Uluru är runt 600 miljoner år gammal och är gjord av sandsten. Man tror att stenen har varit hårdare än andra stenar runt omkring och att de haft mer sprickor och svagheter som gjort att väderförhållandena brutit ned dem. Kvar stod Uluru. Den röda färgen kommer från järnmineraler som bildats av vatten och oxygen, liknande effekten av rostande järn. Detta händer bara till ytan, stenen är grå längre in vilket man kan se i grottor runt om stenen. Uluru uppstod genom att stora delar av hela centrala Australien låg under ett hav för runt 900 miljoner år sedan. Då bildades olika lager på lager av sediment i området vilket höll på i flera hundra miljoner år. På något komplicerat sätt uppstod Uluru genom att sedimenten samlades och bildades till hård sten medans resten spolades bort.



Kvällen närmade sig och det var dags att bege sig en bit bort från Uluru för att se hur den skiftade färg till solnedgången. Vi körde bort med vårt rymdskepp till jeep till en liten ökenplätt och korkade upp en flaska mousserande vin med tillbehörande ost och kex. Uluru har förmågan att lysa i olika färger, på dagen är den brunröd, till solnedgången är den mörk mahogny röd, till kvällen grå och vid regn svart. Vi stod där med vårt bubbel och tittade på den vackra, overkliga utsikten som lyste i rött. Snart kröp kylan på och vi fick sätta på oss några extra lager kläder, och det var dags att ta sig bort till vår camping innan det blev alltför mörkt. Vi slog läger mitt ute i ingenstans, långt ut wayoutback. Röd sand, små buskar och djurliv var vår omgivning. Vi tände en stor lägereld och fick upp värmen igen. Vår cowboy guide Tom började laga ihop middag, kängurubolognese. Riktigt gott var det faktiskt! Efter lite snicksnack var det hög tid att bädda ned sig i sin Swag. En sovsäck i tältform. Vi sov direkt under världens stjärnklaraste himmel i Australiens röda öken. Det var kallt, men elden värmde och snart kom sömnen ikapp efter att ha tittat på alltför många stjärnor.

 

 


Alice Springs
2011-08-09  05:33:12

Get more visitors to your blog! Permalink  The Red Centre  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Efter avslutet i Bowen tog vi Greyhound bussen upp till Townsville. Där var det ännu varmare än i Bowen och vi hade ingen aning om var vi skulle bo. Vi träffade på en schysst kille som hade ett nyrenoverat hostel, så vi hängde med honom till villan. Jo, det var en riktig villa, en kåk helt enkelt. Så jävla coolt ställe, det var som att bo på en överdimensionerad fjällstuga med en massa ungdomar i ren lyx. Huset var inrett i gammaldags stil fast med en modern tolkning, riktigt häftigt faktiskt. Köket hade diskmaskin, espressomaskin, ismaskin från kylskåpet och glänsande svart sten på arbetsbänkarna. Det fanns en stor öppen veranda och en pool, och trädgården var prydd med vita stenar och skulpturer. Det var som att gå omkring i ett dockhus. Riktigt coolt ställe om man ska stanna och jobba i Townsville, kan tänka mig att man känner sig som hemma och hostel supandet blir mer som hemmafester. Foreign Exchange heter stället, och kostar endast 23 dollar per natt.

Hur som helst, vi bodde där en natt och försökte överleva vår bakfylla så det blev en tidig lördagsnatt. Dagen därpå blev också tidig, framför oss hade vi en 27 timmar lång bussresa in till Alice Springs. Det tog oss 4 bussbyten och utsikten var inte speciellt varierande om man säger så. Men resan gick väldigt fort trots allt! Vi har blivit lite idiotförklarade för att vi för det första ska åka in i ödemarken bara för att titta på en sten och för det andra för att åka buss istället för flyg. Men hey, det var billigare! Och har man inte sett Ayers Rock har man ju missat en stor del av det som kännetecknar Australien, tycker jag! Det återstår väl att se hur värt det var att åka och titta på världens största sten som dessutom är röd. Under bussresans natt vaknade vi till vid ett tillfälle. Klockan var ett på natten och det var solnedgång. Eller vänta nu… Gick inte solen ned runt 6-tiden? Då måste det väl vara soluppgång då. Fast den borde ju inte gå upp förrän runt 6 på morgonen. Vad sjutton var det som lyste upp hela himlen röd långt där borta i fjärran land? Det visade sig vara en enorm skogsbrand. Eller skogsbrand, kanske det kallas savannbrand eller steppbrand? Den hade i alla fall hållit på ett par dagar och skulle antagligen hålla på minst lika länge till. Den var så stor att man kunde se flammorna och röken trots att det var så långt borta, och den lyste upp himlen mer än om det hade legat en storstad där. Det såg verkligen ut som en solnedgång. Men här ute i bushen finns det ingenting, så varför ska man släcka elden? Den får liksom ta hand om sig själv. Kan man förstå hur stort detta ingenmansland är då? Antagligen inte ändå. Trots att branden var så stor så var den en nål i en höstack om man tittade runt omkring och bara såg… ingenting. Det är helt sjukt hur stort detta land är, men hur liten yta som faktiskt är bebodd.

 

Vi kom in i Northern Territory och helt plötsligt var det dags att dra tillbaka klockan en halvtimme. Udda tid… Så småningom tornade Alice Springs fram som en oas i öknen och vi checkade in på vårt hostel. Nu väntade 2 nätter i denna stad, eller jag menar byhålan, innan vi skulle ut på vår Uluru tur. Alice Springs är som ett villaområde i en förort, fast du är mitt i den centrala stadskärnan. Bottle Shop butiken öppnar klockan 2 på eftermiddagen men du får inte köpa goonboxar förrän efter klockan 6 på kvällen. Goon på flaska gå bra, men inte på box. Logiskt? Inte för fem öre. Antagligen handlar det om att aboriginerna dricker för mycket, för vi hörde rykten om att det inte ens fanns Goon här överhuvudtaget för att försöka minska på alkoholismen. Tydligen ska det vara farligt att gå ut på kvällarna, så vi håller oss till hostelet. Vi är inte här för att se Alice Springs, vi är här för att se den där stenbumlingen. Det är i alla fall väldigt varmt här, och jag är överlycklig att jag inte är här under sommartid. Kvällarna blir däremot riktigt kyliga, så jag förstår varför vi måste hyra tjocka sovsäckar till Uluru turen när vi ska sova under den stjärnklara himlen.

 

Vi har inte druckit svensk cider på över 7 månader. Hur sannolikt är det att vi hittar tre olika svenska cidermärken när vi kommer in i mitten på Australien, mitt ute i ödemarken? Gott var det, speciellt till paprikan.


Mot den röda mitten!
2011-08-06  12:37:26

Get more visitors to your blog! Permalink  The Red Centre  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Nu är det slut på farmar, sheds, plantering, packning, böjda ryggar, tråkiga minutrar och framför allt, det är slut på CAPSICUMS! Ingen paprika för mig på ett tag nu alltså… Men det betyder också att det är slut på Bowen, ny vänskap och en rolig tid. Det ska bli så fruktansvärt lättande att lämna detta lilla stället, men samtidigt väldigt, väldigt sorgligt. Vi efterlämnar goda minnen och glömmer det tråkiga, snart kommer vi tänka tillbaka och undra hur vi kunde klaga på att det var så tråkigt det där jobbet, vi fick ju i alla fall pengar… Men nu är det slut på jobb, vi har nu åtminstone 2 månaders semester. Vi drar in till Alice Springs nu på söndag, in i mitten på Australien. Där ska vi åka runt i jeepar och utforska Uluru a.k.a. Ayers Rock. Efter en vecka där inne i Red Centre så drar vi tillbaka till Sydney för en natt, innan nästa flyg bär av till Bangkok i Thailand. Därefter är ingenting bestämt. Men som det ser ut nu kommer vi nog stanna några nätter i Bangkok, shoppa loss som bara den för vi behöver nya kläder!!! (Har jag inte glömt kläder, har jag haft sönder dem, eller så har jag missfärgat dem eller så har de blivit uttänjda. Det finns inte mycket kläder kvar att välja på nu…) Efter Bangkok kommer vi nog åka norrut, upp till Chiang Mai och Pai för att hälsa på tigertempel och titta på elefantshower och umgås med thailändare som har smycken som halsförlängare. Planen efter det är ganska vag, men tåg eller flyg ned till Phuket kanske är en god idé, för att göra Phi Phi öarna och sedan åka buss norrut igen mot Koh Phangang och Koh Tao. Kanske hinner vi tima in Full Moon Party och sedan skynda ut ur landet eftersom vårt visum går ut, och sedan bege oss till Singapore. Stanna ett par dagar där och sedan bussa vidare genom Malaysia till Kuala Lumpur. Åka till Pulau Penang och kanske Pulau Langkawi. Efter en tid i Malaysia bär det av tillbaka till Thailand, denna gång direkt upp till Hua Hin där vi möter våra familjer och bor i förväntad lyx med riktig mat varje dag där vi blir bortskämda som riktiga döttrar ska bli. En grillad köttbit kanske? Två månader med Chicken Cashew kan nog bli lite mycket.   Vi ser fram emot detta väldigt mycket, det ska bli riktigt kul att umgås med våra familjer och se hur de fungerar ihop eftersom de aldrig har träffats förr. Men det blir nog bra, eftersom jag och Jossan tas som syskon/tvillingar ungefär tio gånger per dag. Det börjar bli väldigt jobbigt faktiskt. Att folk inte kan hålla reda på vem som är vem, hur svårt kan det vara? Droppen var när Paul, ägaren på hostelet skulle ge Jossan nya anställningspapper, och han skrev ut en kopia på mitt pass och gav det till henne. Eller när chefen på jobbet ska säga till om vi gör rätt eller fel, så är jag numera Jossan och Jossan är Emelie. Eller när Jossan får sms av en snubbe från vår gamla farm men han tror han smsar med mig. Ja, listan kan göras lång. Sjukt är det i alla fall. Så lika är vi väl inte? Vi börjar undra om vi växte upp i fel familj, eller kommer våra familjer ta fel dotter? Det återstår att se!

 

 


I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Alberta, Canada
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit mostphotos.com/emelaia for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition



Emelie Persson
Stockholm, Sweden





In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...