Emelies Travels -

Sista...
2011-09-30  22:00:47

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
... dagen, sista dyket, sista gemensamma middagen, sista ölen tillsammans, sista kvällen, sista galna fyllan, sista natten på ett rum utan aircondition, sista natten utan sömn. Sista av allt som varit vår underbara resa tillsammans. Av 9 månader har tiden passerat till den dagen då slutet på drömbubblan sprack.

Efter en vecka full av fest vaknade vi på morgonen pigga och fräsha (för en gångs skull) lagom till turen ut mot vårt sista dyk. Vid det här laget hade vi inte riktigt insett att det faktiskt var vår sista dag tillsammans på vår resa, utan gick enligt våra vanliga rutiner och dagen kändes som vilken annan dag som helst i vår drömvardag. Vi hade i alla fall hört mycket gott om dykningen i Malaysia på östkusten, men den skulle dock inte vara så speciell runt Langkawi. Men trots detta tyckte vi att det kunde vara ett bra slut på resan med ett dyk, så vi tog oss iväg till Pulau Payar en bit utanför Langkawi utan några som helst förväntningar. Båten var fullproppad av arabiska, otrevliga turister, men vi behandlades som V.I.P. av Thailändarna. Vi hade ingen aning om var vi skulle dyka, men när vi kom ned på bottnen och möttes av tre vrak blev vi rejält positivt överraskade kan jag lova. Det var hur coolt som helst med olika färgglada fiskar överallt. Vi dök igenom vraken vilket var lite läskigt stumtals eftersom det var trångt och lätt att fastna i lösa vrakdelar. Grymt var det i alla fall, och vi fick bland annat se en stor, vacker Lionfish. Inte trodde vi att något kunde överträffa detta dyket, men tji fick vi. Under det andra dyket möttes vi av det vackraste vi någonsin skådat på havsdjupet. Runt omkring oss hade vi massor av soft coral, koraller som var självlysande i lila och vitt. Helt fantastiskt, man kunde inte sluta fashineras. Vi såg bland annat två andra Lionfish och en räka med självlysande spröt och en annan gigantisk krabba som gömde sig bland korallerna. Dyket var det bästa hittills, så vi ångrar definitivt inte att vi dök i Langkawi.

Jag kanske ska summera våra dyk vi hittills har gjort. Jag dök för första gången någonsin i Barriärrevet i Australien, och jag tyckte det var ashäftigt. Både snorklingen och dykningen (som var ett introduktionsdyk) var riktigt bra. Andra dyket gjorde jag i Fiji, och det var ännu häftigare. Där var t.o.m. snorklingen helt otrolig, så klara vatten med så otroligt mycket fisk kunde jag inte drömma om. Fiji var vårt favoritställe för både snorkling och dykning under lång tid, sedan tog vi dykcert i Koh Tao i Thailand, och där var dykningen bra men inte alls i klass med Fiji. Däremot är som sagt dyken i Malaysia hittills de bästa, ännu bättre än Fiji. Sedan måste man väl lägga till att hur bra ett dyk är kan ha väldigt många olika orsaker. Om jag åker tillbaka till Barriärrevet hade jag gjort ett mer avancerat dyk, och kanske upplevt det annorlunda. I Thailand tog vi dykcert och koncentrerade oss mer på att klara kursen än på själva dyken. Sedan har allt att göra med väder, synlighet, vilka man dyker med osv. Ingen kan nog säga vart i världen det är bäst dykning, allt bedöms olika från olika personer och upplevelser. Men som sagt, Malaysia och Fiji har varit klart bäst för min del!

Hur som helst, efter våra fantastiska dyk hade vi lite tid på beachen på Pulau Payar, och där vimlade det av revhaj som höll till precis intill strandkanten. De simmade runt benen på oss, den ena större än den andra. Riktigt coolt det också. Världens bästa sista dag på världens bästa resa skulle också innebära en helt fantastisk kväll. Såklart. Vi började kvällen med en riktigt god middag som vi lyxade på oss (förrätt, huvudrätt och öl för 60 kronor = lyxpris för oss). Sedan blev det fest och fireshow på stranden med våra underbara ö-vänner, och kvällen blev lång, ända in till morgon. Då var det dags att säga farväl, och nu kom alla känslor på en och samma gång. Som sagt, allt var sista för oss. Efter en vecka med för lite sömn, en kväll som var vår sista och underbara människor att säga hej då till, fick mig, som i vanliga fall inte gråter så lätt, att fälla ett par förvirrade tårar. Inte hade jag trott det, men verkligheten kom väl ifatt mig och känslorna bara sprudlade. Dessutom när fantastiska människor berättar för en att man själv är fantastisk blir man väldigt rörd, och när man vet att man aldrig kommer träffa de personerna igen utan de önskar att vi ses i nästa liv så är tårarna ofrånkomliga.

Sista, för mig och Jossan tillsammans, men det var ändå inte slutet på resan. Det var dags att möta våra familjer i Thailand. Våra familjer som aldrig träffats förr lyckades samla ihop sig och ta sig ända ned till Thailand för att träffa oss. Den sista natten då vi gick direkt från festen till färjan mot Satun i Thailand var också vår sista bakfylle -, sömnlösa-, hysteriskt jobbiga resdag. Utan någon direkt aning om hur lång dagen skulle vara från Langkawi i Malaysia till Hua Hin i Thailand så tog vi oss ändå fram. Med färja och passkontroll, en skruttig buss som spelade thailändsk musik så högt att man inte kunde höra sina tankar till Hat Yai och slutligen ett rostigt tåg med hårda säten slutade med en resa på runt 24 timmar. Thailändarna i södraste delarna av Thailand var inte vana vid turister och kunde inte ett ord engelska, och dessutom var de otrevliga. Det gällde att chansa sig fram och hoppas på det bästa, eller försöka göra sig förstådd med ljudeffekter och teckenspråk. Nattåget på 15 timmar kostade oss runt 50 kronor, men man får också vad man betalar för. En halvt igenfallen tågvagn med öppna fönster som tågen i Maddicken och matförsäljare med tuppen i halsen. Det var vår natt det, vi fick försöka kura ihop oss på de stenhårda sätena och lyssna till tågets skrikande ljud och tuffande läten utifrån fönstrena. Vi fick vakna till Thailändarna som förvanlade tåget till en hönsgård vid varje stopp då de försökte sälja på oss färdigtuggad hundmat och torkad fnöskfisk på pinne som luktade värre än något annat i världen, som de kallade för mat. Herregud vilken resa, men en upplevelse också. Runt klockan halv 6 på morgonen kom vi fram till Hua Hin och lyckades ta den enda taxin i hela staden som inte hittade vägen till våra föräldrars resort. Resfärden som i normala fall ska ta ca 10 min tog 45 minuter, men tillslut kom vi fram och vi fick träffa våra efterlängtade familjer i en morgonsol som var varm som satan.

Men familjerna kan jag berätta om lite mer i nästa inlägg, nu tänkte jag ägna lite tid åt min småländska, bästa vän Josefin. Hur började hela den här resan egentligen? Tanken var att jag och syrran skulle åka till Australien, men i sista minut drog hon sig ur. Resan var bokad så jag fick lite panik och funderade på om jag verkligen var beredd på att åka själv till andra sidan jorden. På något sätt fick jag kontakt med Jossan, om det var via Facebook eller något annat minns jag inte. Vi gjorde i alla fall en skidsäsong i hålan Storlien år 07-08, alltså för 4 år sedan, och har haft lite småkontakt sedan dess men egentligen inte speciellt mycket mer än några få återträffar, sms på födelsedagar och kommentarer på Facebook. Jossan ville i alla fall hänga med, och utan någon som helst aning om vi skulle fungera ihop tyckte vi att det var en bra idé. Vi åkte till Australien, Jossans flyg tillbaka till Sverige var bokat efter 4 månader, medans mitt var bokat efter 6 månader. En resa som lika gärna hade kunnat sluta i katastrof slutade med en vänskap som är värd mer än guld. Resan blev 9 månader lång med några småtjaffs som går att räkna på en hand. Inte trodde väl jag att det skulle sluta såhär bra, jag har haft den bästa tiden i mitt liv på denna underbara resa med en fantastisk tjej som har kommit att bli min bästa vän, tvillingsyster och sambo. Att resa med någon som man inte känner för bra är nog den bästa man kan resa med, eller bo ihop med. Det har jag lärt mig av tidigare erfarenheter också.

Tack Jossan för den bästa tiden i mitt liv!!!





Pulau Langkawi
2011-09-23  20:00:13

Get more visitors to your blog! Permalink  Malaysia & Singapore  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Sista Josefin-Emelie veckan nu på vår långa resa. Eftersom vi ska träffa våra familjer nästa vecka i Thailand passar det ju bra att dra iväg och festa av sig ordentligt innan. Langkawi är huvudön av alla 99 andra småöar en timmes båtavstånd ifrån Thailand. Vi tyckte inte riktigt att Malaysia hade levererat innan vi kom till Langkawi, alla pratade om hur fint det är på östkusten och hur bra dykning det är där osv. Vi ville jätte gärna åka dit, men det passade inte riktigt i vår planering. Från västkustsidan av Malaysia är det väldigt enkelt och säkert att ta sig över till Thailand via båt, men från östkusten måste man passera gränsen via buss eller tåg och området där är riktigt ostabilt. För några dagar sedan smälldes en bomb där bland annat. Men vi har det bra på Langkawi istället, det är inte lika fint som andra ställen i Thailand, men det finns mycket att göra och lokalborna är otroligt vänliga. Och festa kan man göra långt in på natten. Vi har lärt känna många Malaysiska grabbar här, vi är mer eller mindre kända nu. Det kan ju vara kul att känna på hur det skulle vara att vara känd, men det är lite obehagligt också. Man kan ofta få känslan av att folk stirrar på en och man vill helst sjunka genom jorden, men oftast kanske man inser att det bara var inbillning. Så är inte fallet här dock, har vi fått veta. Vi är i slutet av lågsäsongen och snart drar turismen igång på riktigt. Då kryllar det av svenskar här. Men tydligen har det varit svensktomt här väldigt länge nu, och vi är de första svenskarna inför säsongen. Att vara svensk här är som att heta Brittney Spears. Alla kan prata lite svenska, eller ganska mycket faktiskt, och de allra flesta har haft en svensk flickvän. Vi har retat upp hungern på hungriga vargar ungefär. Känslan att ALLA glor är inte inbillning, hela ön har fått nys om att det kommit två blonda, unga svenskar. De kommer från alla håll och kanter, jag känner mig som ett djur i bur. Folk kommer fram och tar kort tillsammans med oss utan att fråga, de filmar oss när vi går uppför trappan. När huvudattraktionen är att titta på t.ex. örnar så fotar man oss istället. Jag börjar fundera på att ta betalt, eller börja använda burqa.

 

På tal om burqa, Malaysia är ett muslimskt land och mestadels av befolkningen lever efter Islam. Därför badar alla med kläderna på, kvinnor bär allt från huva till burqa (eller niqab som det egentligen heter när man klär sig i svart skynke med endast en springas öppning för ögonen.) Man äter inte griskött och kvinnor får inte visa sig men männen får ha flera fruar. Jag är inte speciellt påläst på den här religionen, men jag står som ett frågetäcken när jag ser detta, undrandes hur man kan vilja leva så eller hur folk kan tycka det är ett normalt liv. Men jag ska väl inte yttra mig för mycket eftersom jag inte vet så mycket om hur det egentligen är, men detta är också en orsak till att det är lite obehagligt att vara känd på Langkawi. Killarna ser söta ut och är väldigt trevliga, men vad döljer sig där bakom? Vad har de för tankar och åsikter om en? Vi går omkring i korta shorts och linne med ljus hy och blonda hår, det är klart att folk tittar när de är vana att se tjejer i svarta slöjor. Dessutom är det mycket turister från arabländerna, och dessa killar har inte hög syn på tjejer i minimala kläder. Nu ska ni inte bli oroliga där hemma, vi har det riktigt bra och vi har lärt känna grymma människor som tar hand om oss som ”The queen of England” som en kille sa. Man är lite försiktig bara. En dag hängde vi med ett gäng bort till Monkey Island, en ö där grabbarna förbereder för lördagens Full Moon Party. Det snickrades bord av palmer och röjdes undan löv och skräp från stranden medans vi låg på beachen och blev serverade lunch. Vi har också hyrt moppe en dag och åkt kabinbana för att se vackra vyer av Langkawi. Vi har varit på en fruktfarm och sett hur de allra konstigaste frukterna växer och vi har åkt runt på Island hopping och matat örnar.

 

Men framför allt, vi har levt otroligt billigt. Langkawi är en ö full av Tax Free, vilket innebär löjligt billig alkohol. En öl på puben kostar inte ens 10 kronor och en 1 liters flaska Absolut Vodka i affären kostar en hundring. Vi bor för 35 kronor per natt och vi käkar för mellan 2 – 10 kronor per måltid. Det låter kanske för bra för att vara sant. Men man kanske ska nämna också att vi bor med delad toalett och dusch, när man varit där inne känner man sig skitigare än man gjorde innan man gick in. Jag har lärt mig att uppskatta toaletterna som är ett hål i marken. Här i Asien använder man sig inte av toalettpapper utan av en vattenslang som sitter bredvid toaletten. Det betyder att toalettsitsen konstant är blöt och ingen sitter på den vilket resulterar i både en blöt och skitig sits. För att inte riskera att nudda toaletten med vare sig rumpa eller ben eller att riskera att få krampattack i låren så är det mycket mer praktiskt och hygieniskt att gå på ett hål i marken.

 

Maten är billig, man kan få 4 stycken vårrullar för 2,50 kronor, en pannkaka för 1,50 eller fried noodles/rice för 9 spänn. Maten är helt ok och pannkakorna är svingoda. Men vad saknar jag mest från Sverige? MAT!!! En natt drömde jag att jag inte kunde gå hemifrån huset hemma på Ekerö för att kylskåpet var full av svensk mat, en annan natt drömde jag att jag skulle dö av svält för jag var så hungrig. Jag kan snart inte äta mer nudlar, ris eller pannkakor. Jag saknar en egen säng som jag kan sova i en hel dag utan att få panik för att gå ut i solen eller upptäcka sevärdheter. Jag saknar en temperatur som inte innebär extrema svettningar och jag saknar en ren toalett som man kan sitta på. Och såklart saknar jag min familj men dem träffar jag om några dagar.

Det finns vilda apor överallt, man får hålla hårt i väskan
Kabinbanan, det är moln och inte snö om ni trodde det
Många ser ut såhär
En man och en kvinna. Frågan är bara vem som är vem? En annan fråga är också varför ladyboys slipper använda slöja?
På fruktfarm
Vi träffade en orm med läskiga ögon
Pantai Cenang Beach
Mot Monkey Island
Vi tyckte öarna runt om Langkawi liknade Stockholms skärgård, fast vattnet var kanske aningen blåare
Vi matade vilda örnar

Pulau Penang
2011-09-23  18:35:36

Get more visitors to your blog! Permalink  Malaysia & Singapore  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Efter Kuala Lumpur drog vi bort till västkusten och ön Penang. Bussresan skulle ta runt 5 timmar men såklart gick bussen sönder så det tog ytterligare tid att komma fram. Vi boddepå Batu Ferringhi beach, käkade billig mat (mer eller mindre god), chillade på stranden och strosade på nattmarknaden. En kväll gick vi och lyssnade på ett filippinskt band på Hard Rock Café som var asgrymt, men drinkarna var svindyra. Vädret var dock inte det bästa, och någon fest var det inte heller tal om, så vi åkte bort till Langkawi tidigare än tänkt.

 

Batu Ferringhi

Hard Rock Café


Kuala Lumpur
2011-09-17  17:55:21

Get more visitors to your blog! Permalink  Malaysia & Singapore  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Från Singapore tog vi en buss över till Malaysia, stämplade våra pass på gränsen och körde vidare upp till huvudstaden Kuala Lumpur. Där tog vi in på ett guesthouse där vi bodde i ett minirum men vi fick i alla fall bo själva till skillnad från Singapore där vi bodde i ett 12 bädds dorm. Sedan gick vi ut på stan och shoppade i ett stort köpcentrum, BB Plaza, som liknar MBK i Bangkok fast detta var bättre. Det var riktiga affärer och det var mer variation av prylarna än i Thailand, och fortfarande billigt. Jag köpte örhängen och skor, och vi testade på hur vi skulle se ut som brunetter i en perukaffär. Jag som många gånger funderat på att färja håret mörkare insåg nu att detta kanske inte alls var något bra alternativ. Det passade inte riktigt.

 

Nästa dag gjorde vi något så icke-backpackigt som möjligt. Vi åkte med på en Hop on – hop of buss och tittade på staden genom fönsterrutorna. Vi börjar bli lata så detta kändes som ett bra sätt att få se det mesta på. Jag antar att vi kan behöva ett break, för när man har varit ute och rest så länge som vi så slutar man uppskatta saker och ting och att titta på sevärdheter blir som att gå till jobbet. Men det var en bra tur och vi fick bland annat se Twin Towers, två torn på runt 450 meter med världens högsta skybridge emellan. Dessutom åkte vi förbi T.G.I Friday’s när vi var som mest hungriga, så vi gick såklart in där. Om jag blev besviken på Friday’s i Singapore så blev jag positivt överraskad här. Vi möttes med ett handslag av servitören och jag fick min efterlängtade Oreoshake och mozzarellasticks. Jag som alltid serverade i röd-vit randiga piké tröjor tyckte det var lustigt att se de malaysiska servitörerna med beiga, guldprydda mantlar på sig. Men killarna tyckte det var desto roligare att titta på oss med blonda yrväder så det togs foton hej vilt från alla parter.

 

Vi avslutade kvällen med ännu mer shopping och vi hamnade av en slump på en modelltävling med malaysiska killar och tjejer, och sedan bar det av hemåt för att packa väskorna igen.

Twin Towers

I taket på en Hop on - hop of buss

T.G.I Friday's personal, inga rödvitrandiga pikeér här inte

Oreo milkshake, nam!


Singapore
2011-09-15  17:33:26

Get more visitors to your blog! Permalink  Malaysia & Singapore  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Singapore, en otroligt vacker och modern stad i landet med samma namn. Singapore är en ö nedanför Malaysia som består mestadels av Kineser. De pratar blandningar av språk som kallas för Malay, men det finns också ren kinesiska och indiska m.m. Det var enorm skillnad att komma från Thailand direkt till Singapore. Thailand är fattigt och ganska skitigt med små, ruckliga hyddor till hus. Singapore är rikt och rent med ett stort intresse för arkitektur och framtidsplaneringar. För oss var det fortfarande billigt, men det kändes som att vara i en stad i minivariant av Sydney. Deras lagar är väldigt hårda, knarkhandel kan sluta med dödsstraff och att skräpa ned eller ens spotta på gatan resulterar i höga böter.

 

När vi kom ut ur flygplatsen möttes vi av rosa blommor. Hela vägen från flygplatsen in till staden var prydd av rosa blommor i refugen. Första dagen i Singapore gick vi runt i Little India där vi bodde, kollade runt och gick på marknader. Det var billigt men dyrare än Thailand. Fram mot kvällen åkte vi iväg på nattsafari. Vi åkte omkring i ett tåg runt 11 på kvällen i stora burar med alla möjliga slags djur. Typ som på Kolmorden fast på natten. Man körde inne i burarna så man kom djuren nära inpå, de kunde hoppa in i tåget om de ville. Vi såg enorma lejon, tigrar, leoparder, elefanter, giraffer och en massa nattdjur bland annat. Jag tror dock att vi måste åka till Afrika och gå på riktig safari, för vi har sett djur i bur alldeles för många gånger nu.

 

Andra dagen åkte vi bort till det kända Sentosa Island. En äventyrsö som man kan komma till via en kabinbana. Där finns en undervattenspark, Undiversal Studios, stränder där man kan surfa på konstgjorda vågor och inomhus skydive m.m. Allt möjligt helt enkelt, men vi nöjde oss med att strosa runt på området och käka glass istället. Vi kände att vi har gjort det mesta vid det här laget. Dessutom var det alldeles för varmt. Jag tyckte Thailand var varmt, men vad sjutton var inte Singapore då? Det går inte ens att förklara hur varmt det var, svetten rann i floder och kläderna var dyblöta. Man blev slö och irriterad och orkade ingenting annat än att ligga i vattnet. Jag klarar inte av sådan värme! Man uppskattar inte det man ser för man vill bara fly undan värmen in i någon byggnad med iskall AC. Jag läste någonstans att den kallaste temperaturen de har haft var runt 19 grader och det var för många herrans år sedan. Det konstiga är att man aldrig är nöjd. När man svettas i sådan värme undrar man hur man någonsin kan klaga på att man fryser, och är man hemma i Sverige i vinterkylan tror man att man var knäpp när man tyckte värme var jobbigt. Men så är det i alla fall, och trots att vi har varit i värme under så lång tid nu så har vi fortfarande inte vant oss. Vi är för evigt svenskar helt enkelt.

 

Nog om det, efter Sentosa tog vi oss bort till Marina Bay Sands. Ett otroligt vackert område med ett pariserhjul, ett museeum som påminner om operahuset i Sydney, en fotbollsarena som ligger i vattnet och en båt som flyger i luften. Som jag sa innan så är de väldigt intresserade av arkitektur i Singapore, och en byggnad planeras 30 år innan projektet börjar byggas. Om man har pengar över som man inte vet vad man kan spendera på så kan man ta in på det lyxiga hotellet i området. För 3000 kronor kan man få ett rum under den flygande båten. Det är ett hotell i tre höghus med en lång takvåning i form av en båt. Där uppe, på närmre 200 meter finns barer, palmer, jacuzzis och en stor pool som ser ut att rinna över kanten på båten. Utsikten är fantastisk, och hela idén är helt sjuk. Vem kom på att bygga en stor på uppe på tre höghus med en pool på? Det är något unikt i alla fall. Vi satt och njöt till utsikten ända till skymning då vi kunde se hela Singapore lysas upp av alla lampor. Sedan åkte vi ned igen och gick in på det konstiga museet och kollade på konst av Dalí bland annat. Efter det satt vi jämte båthotellet och tittade ut över skyskraporna på andra sidan viken och plötsligt började en vattenshow framför oss. En show där bilder och text målades upp i luften med hjälp av vatten i bakgrunden. Mysiga låtar spelades, upplysta färgade vattenstrålar sprutade upp ur vattnet och tusentals såpbubblor flög runt omkring oss. What a wonderful world med Louis Armstrong spelades och vi funderade för oss själva hur rätt han har och hur fantastisk världen är. Hade Jossan varit min pojkvän hade hon fått en fet kyss för det var riktigt romantiskt kan jag lova.

 

Tredje dagen hängde vi på en gratis stadstur från hostelet, på sparkcykel. Vi såg nog riktigt töntiga ut när vi hoppade runt på scootrarna men det var en grym tur! Vi fick se allt som man ska se i Singapore, vi fick gå in på en massa olika museer och vi lärde oss mer om deras sätt att tänka i arkitektur och religion. Överallt i alla affärer finns pappersversioner av alla prylar som finns, så som Ipad, skor, hus, ferarris, rakhyvlar, juveler, you name it. Ganska dyra är de också, men vad finns det för vitts med att ha en pappers Ipad? Jo, om någon i din familj har dött och du vet att den personen alltid hade önskat sig en Ipad, så kan du skicka den genom att skriva personens namn på den och sedan bränna den. Eller om man tycker att personen var värd ett stort hus kan man skicka det osv. Pengar fanns såklart också, i flera hundra miljonersedlar stora som en platt-tv. Märklig religion alltså. Vi skuttade i alla fall runt på våra sparkcyklar hela dagen i den svettiga värmen och vi fick en inblick i hur folket i Singapore fungerar.

 

Lite senare på kvällen tog jag och Jossan oss bort till Orchard Road, och gick igenom ett lyxigt köpcentrum. Vi blev snabbt ganska hungriga och skulle testa något annat typiskt för Singapore än Chicken Rice. Vi gick 10 varv runt i en foodcourt och försökte desperat hitta något som föll oss i smaken. Stora kycklingar med huvudet kvar på hängde överallt, det serverades vita bollar som såg ut som stora fiskägg, soppor i konstig konsistens, dumplings som luktade skunk och nudlar i alla olika variationer förutom så som vi ville ha det. Det var en riktig fräsch foodcourt med mycket folk, det är bara våra matvanor det är fel på. Efter lite hjälp lyckades vi beställa nudlar som vi trodde skulle passa oss, men nu är jag trött på att beställa mat som jag inte kan äta upp. Fy fan, var är min pizza säger jag bara. Jag har försökt flera gånger men det vänder sig i magen varje gång. Jag är helt enkelt ingen kines. Det slutade med en japansk dessertpannkaka med banan och chocklad, en grekisk yoghurt glass och karamellpopcorn istället. På det hittade vi ett T.G.I Friday’s dit vi var tvungna att gå eftersom jag jobbat på Friday’s,  så då blev det en Strawberry Daquiri och en Strawberry Mojito också. Vi slapp ju vara hungriga i alla fall! Dock blev jag besviken på Friday’s eftersom de hade ett litet utbud och Friday’s standards var inte alls som hemma i Sverige. Tråkiga kläder utan pins hade de också. Men efter lite hemmakänsla på Friday’s hittade vi också ett H&M! Vi har inte sett skymten av H&M på 8 månader, det har inte funnits i något av länderna vi varit i innan. Dessutom var den här affären nyöppnad sedan en vecka tillbaka, så hysterin var total. Jag som tänkte hitta en färgglad bikini i den stekande värmen i Asien möttes av ett europeiskt höstmode med orangea och bruna koftor med varma mössor och halsdukar. Nej tack, jag blev svettig bara av att titta på det. Vi tog oss bort till Mustafa Center istället, ett shoppingcentrum som har öppet 24 timmar om dygnet. Men indiska krusiduller och guldfärgade klänningar var inget för oss, så vi fastnade på Supermarket istället. Oj, oj, oj säger jag bara. Klockan var 12 på natten och supermarket bestod av godis i alla färger och former. Det tog aldrig slut, jag har aldrig sett så mycket godis på en och samma gång. När man trodde att hyllplanen med godis var slut stod det skyltar: ”More chocolate this way”. Ingen bra tidpunkt att hamna på en sådan avdelning på, vi fick i alla fall i oss snabb energi för att orka promenaden hem till hostelet.

 

Singapore är ett eget land och en stad på en ö.

Fejk surfing

Marina Bay Sands

Uppe på båt hotellet med poolen i bakgrunden

Poolen på dagen

Poolen på kvällen (sorry för suddigheten)

Marina Bay Sands på kvällen

Vattenshow

Vi gick på museum men fastnade mer för speglarna än för konsten

Här kan man köpa strykjärn, ficklampor, mobiltelefoner, playstations, Ipads, ölburkar m.m. Allt i papper, för att kunna offra till de döda

Muppar på sparkcyklar

Dags för lunch

Lyxigt, coolt shoppingcentrum


ลาประเทศไทย
2011-09-13  19:32:17

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Vilket betyder hej då Thailand och uttalas La-korn. Konstigt språk, men jag är faschinerad av det och skulle vilja lära mig mer. Efter den tragiska båtfärden så var vi väldigt chockade och trötta. Jossan mådde verkligen inte bra heller så vi behövde vila upp oss ordentligt. Därför såg vi absolut ingenting av Phuket. Vi checkade in på hotellet, stannade på rummet, gick ned på restaurangen och käkade och var sedan på rummet resten av kvällen. Lite tråkigt kanske, men vi var helt förstörda och varje gång jag slöt ögonen kunde jag bara se personen som föll överbord. Vi har disskuterat det många gånger om. Jag kan prata mycket gott om Thailändare men de vet ingenting om säkerhet, men å andra sidan kanske det var det enda alternativet att efterlämna sig en person än att riskera att hela båten sjönk, så illa var det faktiskt. Båten försökte vända om men kunde inte eftersom vågorna forsade över när de kom in sidleds.

Nästa morgon gick flyget och vi som aldrig varit flygrädda förr var lite veka i benen för det kändes som att vi hade otur i ryggen. 11e september är nya fredag den 13e. Men flygresan gick bra och vi kom fram till Singapore hela och rena. Vi ställde fram klockorna från Thailand så nu är vi 6 timmar före er hemma i Sverige! Mer om Singapore får ni veta lite senare. Här kommer i alla fall bilder av firandet av min födelsedag kvällen innan.
Detta var det enda vi såg av Phuket

Lilla Thai Kai fick stanna kvar på hotellet i Phuket, han fick inte följa med längre. Men vi gjorde en film i Phi Phi och vi hade hysteriskt roligt. Antagligen är det bara vi som tycker detta är kul men jag lägger upp den ändå! Han kallas också för Callooo eftersom han håller i en carrot vilket heter nästan samma sak på Thai, det låter i alla fall nästan likadant. (แครอท-Khærxth)

11 September
2011-09-11  16:01:29

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

World Trade Center och mordet på Anna Lindh. USA:s nödtelefonnummer 911. Men även min födelsedag. Den 11 september föddes jag och därför är dagen till för att firas, men efter detta år blev det ytterligare en anledning till att sörja. För några timmar sedan trodde jag inte jag skulle vara i livet vid det här laget. Det är väl bäst att jag tar det från början.

 

 

Kvällen innan den 11 September var vår sista kväll på party ön Phi Phi, och eftersom vi skulle resa vidare mot Phuket på min födelsedag så passade det bättre att gå ut och fira just denna kväll istället. Framåt kvällen började det blåsa och regna oerhört kraftigt. Folk höll på att blåsa bort och gatorna fylldes med vatten upp till anklarna. Grodorna som i vanliga fall var tysta började bräma som kossor. Något vansinnigt med vädret var på väg att hända. Det var kraftig storm. Men festen blev inte inställd för det, vi hade en galen kväll där jag fick roliga shots som present av Jossan och folk grattade mig lite varstans. Efter mindre än 3 timmars sömn blev jag väckt av Jossans sköna morgonstämma med födelsedagssång, blommor och paket. Jag fick ett vänskapsarmand, ett som hon har likadant och en rulle Oreo. Visst känner vi varandra väl vid det här laget, Oreo är mina favoritkex! Bakfulla och trötta tog vi oss bort till piren och funderade på varför vi inte tidigare insett att det skulle gå hög sjö på havet. Kraftig storm är lika med hög sjö, det vet vi ju. Och Jossan som i vanliga fall blir åksjuk av en busstur skulle dessutom peppra upp med en bakfylla. Hon knarkade några sjösjuketabletter i alla fall, men jag som har sjöben tyckte inte att jag skulle behöva det. Vi satte oss på den lilla färjebåten, längst bak och längst ned för där gungar det som minst. Men såfort båten kom utanför viken ut på öppet hav förändrades allt. Vågorna var höga som hus och båten var så oerhört liten på detta stora, öppna, kralliga vatten. Jossan blev dålig på en gång och gick upp på däck men jag tyckte det var helt okej att sitta kvar nere i båten. Det dröjde dock inte länge förrän även jag började må illa, jag som aldrig blir sjösjuk i vanliga fall. Det var fruktansvärt vad båten krängde omkring, men när jag skulle gå upp på däck möttes jag av alla sjösjuka människor som låg och spydde överallt och detta fick mig att må ännu sämre så jag ville hålla mig långt ifrån dem. Istället satt jag nere i den skuttiga båten, fokuserandes på horisonten och lyssnandes till knarrande och gnisslande ljud och regnet piskade ned. Rätt var det var stannade båten, och jag trodde det var något fel på motorn. Shit vad båten gungade, man kunde nästan tro att den skulle välta över. Jag trodde det var kört. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en lysandes gul livboj flyta omkring. Hjärtat hoppade upp i halsgropen och det enda jag såg framför mig var: Jossan. Jag rusade upp på däck, ramlade nästan ner för trappan baklänges och tittade efter min kompis. Ingen Josefin på däck. Jag fick panik och började fråga folk om de sett en liten blond tjej men ingen visste. Vad fan skulle jag göra, hon hade ingen flytväst på sig. Plötsligt såg jag några välkända, solblekta tygarmband på en arm bakom ett hörn, och skyndade mig dit. Jossan var kvar på däck, tack gode gud. Men någon hade ramlat över bord. Utan flyväst. Havet var svart och man kunde inte se horisonten för vågorna var så höga. Hur i helvete skulle man kunna se ett litet huvud stort som en knappnål flyta omkring där? Efter en bra stunds letande körde båten iväg igen, utan att ha hittat personen. Istället ringde de en polisbåt och lämnade över problemet hos dem. Jag vet inte om det var en man eller kvinna som föll överbord, inte heller om det var en turist eller en thailändare. Det enda vi visste var att personen reste ensam och hade inga anhöriga ombord. Jag vet inte vad som hände med personen eller om de hittade den. Inte för att låta pessimistiskt men situationen var katastrofalt kritisk. Frågan är vad som händer med personens familj och vänner, kommer någon kunna komma i kontakt med dem och berätta vad som hände? Kommer de aldrig få veta att han drunknade just denna dag? Antagligen inte. Fy fan, det är så jävla hemskt och jag trodde inte jag skulle få uppleva något sådant. Jag vill bara gråta. Det hade lika gärna kunnat varit Jossan eller jag som ramlade överbord, däcket var extremt halt av regn och sjö och folk som spyr har ingen kraft i kroppen att hålla sig kvar.

 

Detta var bara början på resan. Jag sprang ned och hämtade upp flytvästarna som var någon centimeter tunna utan någon visselpipa, och den orangea färgen var solblekt. Bättre än ingenting i alla fall, Jossan var tvungen att sitta ute det fanns liksom inget annat alternativ. Lilla stackars hjälplösa Josefin satt dyngsur i en hög på däck och spydde hejdlöst. Men alla våra värdesaker låg inne i båten och jag kände att jag var tvungen att sitta vid dem. Sjövana Emelie som inte brukar vara rädd för båtar och hav satt inne i hytten med flytvästen på. Jag skakade som ett asplöv, livrädd som aldrig förr. Jag hade precis försökt lugna Jossan med att säga att båtar inte kan välta, det ska till ännu högre sjö för att det ska kunna ske.  Men själv satt jag och tittade på hur fönstrena rörde sig i sidled till fönsterramarna, undrandes när de skulle gå sönder och vattnet skulle börja forsa in. Jag lyssnade till alla knakande ljud och funderade på när båten skulle gå av på mitten. Jag var blöt för det droppade in massvis med vatten från taket i hela båten. Jag satt och tänkte på skräckscenarion och undrade om våra familjer skulle få veta att vi sjönk i en båt i Thailand. Jag förberedde mig på att spy för jag mådde fruktansvärt illa. Jag var svag i kroppen för att jag var så rädd, jag har aldrig skakat så mycket. Men snart var hela båten fylld av folk som spydde och låg överallt, så nu var det inte längre ett alternativ att sitta inne. Jag behövde frisk luft för att inte hamna i samma kedja som alla andra, dessutom var jag sjukt orolig för Jossan. Om någon snor våra grejer så är väl det skit samma, de kommer ändå förstöras när vi sjunker, tänkte jag. Om jag kände mig svag i kroppen, hur kände sig då Jossan som spytt ut allt som någonsin funnits i hennes kropp? Dessutom var hon räddare än mig. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram och tiden gick i slowmotion. Jossan kved att hon inte orkade mer, hon ville bara sluta andas. Men efter 3 timmar som kändes som en livstid kom vi fram till fastlandet och vi kunde ställa oss på fast mark. Världen snurrade fortfarande men Jossan kände att hon mådde lite bättre. Vi satte oss i en liten minibuss som skulle ta oss till hotellet men Jossan klarade inte av att åka buss heller. Hon mådde dåligt och folk i bussen var väldigt hjälpsamma och förstående. När hon började viska fram att hennes ansikte stack och hela kroppen kändes som när foten somnar visste jag inte alls vad jag skulle göra. Hon var i chocktillstånd och skakade hejvilt men hon var inte kall. Ett Australiskt par gav bort hjälpande tabletter och försökte prata med henne så hon kom på andra tankar. Hon var nära på att svimma. Paret var helt fantastiska och dessutom var de psykologer så de visste vad de gjorde. När vi kom fram till hotellet var vi lämnade själva, Jossan kunde inte bära någonting, hon kunde knappt gå. Benen vek sig på henne och hon var svår att nå när man pratade med henne. Hon hade inga som helst krafter kvar. Vi kom upp på hotellrummet och hon fick lägga sig i sängen. Hon såg ut att må bättre, men jag var livrädd. Vad skulle hända om hon somnade? Jag försökte få i henne vätskeersättning men allt kom upp igen. Kombinationen av för lite sömn, alkohol, lite vätska och ingen energi kunde allt annat än vara bra. Efter lite tips och råd från mamma hemma i Sverige kämpade vi oss bort till sjukhuset där hon kunde få hjälp. Hon fick en massa olika mediciner för att få henne att sluta kräkas och tillslut kunde hon få i sig vätskeersättningen. Efter lite välbehövlig sömn mår Jossan nu bra och vi får se om det finns krafter för att få i sig lite mat senare ikväll. Vilken dag säger jag bara, jag är upprörd, chockad och ledsen. Jag kan inte sluta tänka på personen som föll överbord. Vi ska kanske vara tacksamma att vi fortfarande är i liv.

 

Den 11 September är ingen dag att fira på, den är endast till för sorger.


Nostalgi!
2011-09-10  12:14:50

Get more visitors to your blog! Permalink  RESTIPS  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Mellan mina fingrar rinner kritvit sand när jag ligger på beachen på Phi Phi, en av Thailands vackraste öar. Stranden är lång och bländande vit, omringad av svajande palmer och barer i form av hyddor med stråtak. Bob Marley och annan skön, avkopplande musik spelas högt ur högtalarna. Framför oss har vi en klar turkos vik som skiftar i alla färger av blått och grönt, där korallen lyses upp av den stekande solen och himlen är ljusblå med några bomullsliknande moln som svävar omkring. Mäktiga klippor och stenbumlingar tornar upp ur vattnet som är nästintill lika varmt som i en jacuzzi. Det blir ingen svalkande effekt när vattnet är varmare än luften, därför är enda sättet att kyla ned sig att beställa en iskall cocktail serverad i en urgröpt kokosnöt av den coola thailändska reggae bartendern som chillar i hängmattan. Vid strandkanten ligger longtailbåtar ankrade med thailändska flaggor fladdrandes i vinden. Brisen gör ett susande ljud i palmbladen och man kan höra kluckandet från vågorna som möter skrovet på båtarna. Runt omkring ligger brunbrända, vältränade ungdomar som njuter av livet och man känner lukten av solkräm och saltvatten. Brevid mig ligger min grymmaste kompis Jossan som bara kommer mig närmre för var dag som går. Snart börjar det skymma och när solnedgången lyser upp himlen i starka färger av rött, gult och rosa börjar barerna längs med stranden tända sin belysning i form av blinkande ljusslingor och lampor i klarblå färger. Så småningom tänds facklorna och den harmoniska stranden förvandlas snart till en bargata full med olika fireshows, dunkande musik och snygga människor som dansar på borden. Det är dags att fylla på drinken.

 



Detta är vår vardag, detta är vårat liv. Med risk för att låta kaxig måste jag bara få skriva av mig och säga att jag är sjukt nöjd med mitt liv. När jag ligger på stranden till dessa vackra miljöer lyssnandes till skön musik så blir jag helt nostalgisk och nästan gråtfärdig. Bara för att jag inser hur glad jag är över att jag har fått uppleva så mycket och att just jag har lyckats göra en sådan här resa. Jag inser att jag lever världens bästa liv, och undrar när jag ska vakna ur drömmen. För den som tror att vi vunnit på lotto eller fått hjälp från personer hemifrån så vill jag bara klargöra att vi har jobbat och slitit för våra pengar som vi sedan valt att spendera på en sådan här upplevelse. Från början till slut har vi gjort allt detta för våra egna pengar. Hemligheten är att kunna spara och spendera rätt. Vi har fortfarande en månad kvar av våra totala 9 månader på andra sidan jorden, men det känns som att resan snart är slut. Men för mig som aldrig kommer nöja mig med ett vanligt Svensson-liv så innebär detta bara början på nya äventyr.  Jag älskar att resa, träffa människor från hela världen och uppleva saker som kommer finnas i mitt minne och utveckla mig som person för resten av mitt liv. Än är vi inte klara, det finns så mycket mer att upptäcka, frågan är bara var man ska ta vägen härnäst?








The Beach
2011-09-10  12:05:02

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

En dag åkte vi ut med en longtailbåt till öarna runt omkring Phi Phi. Vi började med ett stopp på Monkey Beach, en strand där det finns vilda apor. Frågan är hur vilda de är nuförtiden när stora turistlass kommer stup i kvarten och stoppar i dem meloner och rom och cola. Stackars apor, söta var de dock. Vi snorklade och såg många fiskar i regnbågens alla olika färger i det kristallklara vattnet. Vi kan ha sett en sjöhäst också, men den var så liten så det var svårt att se. Vi åkte bort till en ö med en fantastisk strand och käkade thailunch med färsk ananas, letade snäckor och badade i det turkosa vattnet. Sedan drog vi vidare med långtailbåten och den gigantiska, rostiga motorn som lätt kan kapa av ett finger om man kommer för nära. Nästa detination var Maya Bay, eller The Beach som den också kallas. Filmen The Beach med Leonardo DiCaprio spelades nämligen in där. För att ta sig dit var vi tvungna att klättra på vassa stenar och slänga oss i tampar invirade som i ett spindelnät. Vi hade stora förväntningar på Maya Bay, men eftersom vi vid det här laget har blivit ganska bortskämda efter både Fiji och Australien så möttes våra förväntningar med en smått besvikelse. Men det var fint såklart och så fort vi kom till stranden kom den ena kinesen efter den andra och ville ta kort med oss. Snart bildades en chingchong kö av män som fick förklara för sina fruar varför de ville vara med på kort med oss. Jag vet faktiskt inte anledningen, eftersom de inte kunde ett ord engelska, men jag antar att de aldrig har sett blonda tjejer förut. Hur som helst, efter The Beach bar det av tillbaka mot Phi Phi och ännu mer fireshows såklart.


Koh Phi Phi
2011-09-10  11:58:18

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Här på västkusten ser det helt annorlunda ut än det vi sett innan i Thailand. Bergen är som stora kullar ur vattnet, höga som sjutton och maffiga. Det gör Phi Phi till något speciellt, med vita stränder och höga berg. Mycket vackert. Vi har mest legat på stranden och spanat på folk, badat i det alldeles för varma och långgrunda vattnet och njutit av livet. Vi har hängt med några Australiensare och några Thaikillar, shoppat och käkat pizza. Druckit fruitshakes tittandes på havet på dagarna och druckit Rom och Cola buckets på fireshowerna på kvällarna. Vad mer har vi gjort egentligen? Bara chillat och haft kul helt enkelt. Vi drog iväg på en utflykt en dag, det kan ni se i nästa inlägg!


Att pruta i Thailand
2011-09-07  15:37:40

Get more visitors to your blog! Permalink  RESTIPS  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Hur ska man veta hur mycket man kan pruta här i Thailand, eller vad som är dyrt eller billigt? Ett enkelt sätt är att tänka i svenska kronor. Priserna i Thailand är relativa till svenska priser i Sverige i den svenska kronan. En klänning för 200 Baht skulle kunna kosta 200 kronor i Sverige. En dyrare maträtt kan kosta upp till 200 Baht och det kan även en dyrare maträtt i Sverige kosta, om inte mer. Om man tänker efter vad saker och ting skulle kunna kosta i Sverige så har man ett pris på varan. Säger försäljaren att en badboll kostar 400 Baht så vet man att den aldrig hade kunnat kosta 400 kronor i Sverige. Den kanske skulle kunna kosta 50 kronor och det är hur många Baht du ska betala. På detta sätt kan man enkelt tänka ut vad som är relevanta priser på saker och ting, och det bästa är att det är 4 gånger billigare här, eller mer! Hur mycket ska man dricksa? Jag som servitris tycker att 15 - 20 kronor per person är bra dricks i Sverige, den summan uppskattar jag. Det är inte mycket för en person, men det blir mycket för mig om alla ger den summan. Därför är 20 Baht bra att ge i dricks. Att 20 Baht bara är 4 kronor för dig så betyder inte det att det är lite pengar för den thailändska servitören. Makes sense? Enkelt och bra!

 

Var inte rädd för att pruta, om de blir sura för att du tar i för mycket, skämta bara bort det istället

 

 

 


Half Moon Festival
2011-09-07  15:22:39

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Vi missade som sagt det kända Full Moon Partyt, men istället drog vi på Half Moon Festival. En galen fest som utspelar sig i djungeln fullt med fulla ungdomar som lyser i neonfärger. Jag och Jossan dansade svetten ur oss till konstig housemusik, och egentligen hade vi mycket roligare på beachen där vi tillbringade alla andra kvällar. Men det var annorlunda så vi hade kul ändå! Det finns inte så mycket att berätta om den festen, bilderna får tala för sig själva helt enkelt.

 


Bag in Box och Thailändska pojkar!
2011-09-07  15:17:40

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     

Efter Samui drog vi till Koh Phangan, partyön nummer ett! Här gör man inte speciellt mycket annat än festar till soluppgången och härdar ut bakfyllan i poolen nästa dag. Vi bor på ett resort i en bröllopssvit där vi får frukost på sängen serverad varje dag. Tydligen renoverar de rummet som vi egentligen skulle ha, så vi blev uppgraderade gratis. Som jag nämnt hundra gånger förr så tas jag och Jossan för syskon, tvillingar och sambos, men numera är vi det nygifta paret på bröllopsresa.

 

Koh Phangan är känt för sitt Full Moon Party som är en gång i månaden, och det är en hysterisk fest. Runt 30 000 pers festar på stranden fram till lunch nästa dag. Tyvärr missar vi detta, eftersom vi måste göra ett visarun samma datum som det är fullmåne. Men vi kunde tima in Half Moon Festival istället, en nästan lika galen fest som utspelar sig i djungeln. Och det blir nog inte fy skam det heller! Vi kan fortfarande festa på Full Moon Party Beach varje kväll, där det bjuds på ännu coolare fireshows än tidigare som jag aldrig kan sluta fascineras av. Beachen är inte som alla andra. Längs med stranden ligger små buckets stånd som enbart säljer hinkar med sprit och att välja vilken shop man ska köpa ur är ingen lätt match. Bucketsförsäljarna är som på en hästkapplöpning och försöker överprestera grannen genom att bjuda på kramar eller skrika högre. Helt galet. Folk är dyngfulla överallt vilket kanske inte är så svårt att förstå när man kan köpa hinkar fulla med sprit för inga pengar. När folk hittar ragg uträttar de sina behov i någon av alla longtail båtarna som ligger utmed stranden. Man kan ju fundera på hur hysteriskt det är under självaste Full Moon Partyt när det är tillräckligt galet en vanlig kväll. Kanske är det lika så bra att vi missar den festen. Hur som helst, vi har hängt mest på en bar full med massa snygga, vältränade, coola thailändare. Vi är trötta på alla dräggiga turister som inte kan hyffs så vi hänger mer än gärna med thaigrabbar som är grymma på att leka med eld. Baren har mer eller mindre blivit vårt hem och vi blir varmt välkomnade varje gång av hela personalstyrkan på runt 15 pers som överöser oss med gratis drinkar, hjärtan och rosor gjorda av sugrör. De har också tagit med oss på fyllekäk då tanken var att vi skulle lära oss äta riktig thaimat. Soppa i konsistens gelé med allt slags kött man kan blanda ihop från hav och land och tjocka nudlar som växer som gummi i munnen. Både jag och Jossan tittade på varandra och försökte svälja maten för att vara artiga men det var bland det äckligaste vi någonsin ätit. Vi har i alla fall lärt oss vilka maträtter som går att äta eller inte. Mitt i maten blev vi avbrutna av att en dyngfull man ramlade in genom taket ner i köket på gasolspisen. Resultatet blev ett trasigt tak och en deep-fried englishman som inte ville betala för skadorna. Varför han gick på taket är en bra fråga och att han inte slog ihjäl sig i fallet är oförklarligt. Men som sagt, folk vet inte hyffs som normalt folk och de tror att de står högre i rang än thailändarna. Något som jag tycker är fruktansvärt tråkigt att se eftersom thailändarna är bland det trevligaste folkslag man kan umgås med och de är coolare och snyggare än de flesta andra töntiga turister.

 

Killarna har också lärt oss att jonglera vilket har visat sig vara sjukt svårt men det ser så enkelt ut när de gör det. Vi får fortsätta öva på stranden så kanske vi kan tända på och jonglera med eld så småningom.

 

Som sagt, baren blev mer eller mindre som ett hem och thailändarna blev snyggare för varje dag. Charmiga killar med glimten i ögat och vältränade kroppar som kan göra de mest avancerade tricken med eld är sjukt sexigt. Jag ock Jossan satt i timmar och bara dreglade över deras shower. Killar åker till thailand för att titta på Ping pong shower, men vi åker hit för att titta på fireshows. Vi har lärt oss en del Thailändska på köpet också, och vi hade beundrare i varje hörn. Så jäkla söta var dem, de kom och överraskade oss med pimpade drinkar och kärleksförklaringar på lappar.

 

Sista kvällen blev helt galen. Showen som var grym från början blev ännu grymmare och de hoppade i brinnande ringar. De hade gjort hjärtan i sanden och jag fick en gosedjurskanin som avskedspresent av en kille vid namn Kai. Vi kunde inte slita oss, ville inte lämna Koh Phangan, vi hade nog blivit lite smått förälskade i hela situationen. Det slutade med att vi festade till soluppgången, som alla andra kvällar. Men den här kvällen blev lite mer hysterisk. Vi hittade ingen taxi och plötsligt var vi alldeles för sena för transporten till båten mot Koh Phi Phi. I sista sekund kom vi fram till resorten och slängde ihop våra väskor, i brådska och fylla hade vi ingen aning om vad vi egentligen packade ner. Sedan gick taxin bort till båten strax innan klockan 7 på morgonen och hela den dagen bestod av transport till västkusten utan sömn. Antagligen klarade vi detta alldeles utmärkt enbart för att det är någonting med deras Redbull  här i Thailand. Den är helt galen, liten och stark och den sitter i hur länge som helst, ögonen spärras upp och man kan inte sova, reservenergin tar aldrig slut. Och när man blandar den med vodka kan ni förstå hur det kan sluta. Hela dagsfärden var ganska komisk. Vi hann aldrig byta om eller tvätta bort sminket, så det var ganska uppenbart att vi kom direkt från festen och dessutom gick jag runt med en illrosa kanin i öronen som snart blev ganska känd. Jag hade inte hjärta att slänga lilla Thai Kai som jag precis hade fått, dessutom fungerar han perfekt som kudde. Folk skrattade åt oss och gav oss kakor i tron på att det skulle hjälpa vårt hysteriska humör. Men tillslut kom vi fram till Phi Phi, sorgsna men fortfarande pigga och deprimerade över att ha lämnat ön som kom att bli vårt favoritställe.

 

 

En kanin från en beundrare och en kärleksförklaring från en annan.

 


Samui på moppe
2011-09-01  05:37:20

Get more visitors to your blog! Permalink  Thailand  Trackbacks ()   Follow on Bloglovin     
Sista dagen på Samui bestämde vi oss för att hyra moppe. Eller det var egentligen en spontangrej när vi var på väg till stranden. Det var billigt som sjutton så vi tutade oss bort i den hysteriska, thailändska vänstertrafiken där regler inte finns. Efter ett par missar på fel sida av vägen klarade vi oss fram till en reggae bar som låg på en öde strand uppe i klipporna, typ som en koja. Coolt ställe. Sedan hittade vi fram till Grandfather och Grandmother rocks. Om ni tittar på bilderna kan ni förstå hur namnen kom till. Vad ska man säga om detta? Helt sjukt att båda dessa klippformationer har skapats på samma ställe. Vi körde vidare till lite andra ställen och utforskade ön från moppens synvinkel och vi kom fram till att thailändare vet inte hur man skyltar. Vi åkte vilse ett antal gånger och kartan stämde inte för fem öre. Hur som helst, vi kom ialla fall tillbaka till hotellet tillslut, och då var vi lagom hungriga! Med risk för att låta tjatig så blev det svenskt även denna kväll, skagentoast till förrätt, mozzarellafylld kyckling med potatisgratäng och kebabrulle med kebabsås som vi delade på. Smaskens! Det blev dock alldeles för mycket för våra magar så vi rullade in på en thaimassage och fick våra kroppar utdragna till rummets alla hörn. Speciell massageteknik alltså, jag föredrar nog vanlig, hederlig oljemassage. Trötta, mätta och nöjda somnade vi sedan som stockar på vårt sköna hotellrum.
Breakfast-time!
Tvillingar på moppe
En reggae bar bland klipporna
Grandfather rock & Grandmother rock
Bli inte upprörda nu, detta är som sagt bara en sten
Vi körde förbi världens sötaste små valpar, de kan inte har varit många veckor.
Black and white
Har jag tidigare nämt att jag gillar sådana här bilar?
Thaimassage på G

I have moved! Check out my new site at Emelie's Travels.
Home

Welcome to my blog! I'm writing mostly in Swedish, but feel free to use the google translation tool to read it in your language.
Stockholm, Sweden
Follow on Bloglovin




Are you interested in my photos? Please visit mostphotos.com/emelaia for more information.


My photography interest started in 2012 when I did my snowseason in Canada. I bought my first DSLR in December 2013 and since then I've been practicing on my own, always trying new things and ame for getting better photos.
- Nikon D610
- Panasonic Lumix DMC GX1
- GoPro Hero3+ Black Edition



Emelie Persson
Stockholm, Sweden



Instagram @emelaias


In this blog I'm writing about my life as a backpacker and a seasonal worker. I've been traveling the past five years and just can't stop. I'm simply too dependent and the grass is always greener on the other side they say... I hope to inspire and help other Travellers by sharing my experiences through this blog. If there's any questions, don't hesitate to write a comment or contact my mail. And remember, a little comment will inspire me to write more often!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...