Emelies Travels

19 days spent in Colombia, a total of 405 SEK a day with all the activities listed belo with food and drinks. We are still on the budget, even though it gets more expensive the more north we go. We had to stay at some hotels a couple of times, instead of hostels, because we arrived at night and were recommended to check in at closest place. 

 

Colombia, the best country so far! Higlights: Medellin and Taganga. Skip: Santa Marta, just go straight to Taganga instead. Don't miss Cocora Valley in Salento (as we did), it's supposed to be beatiful! If you know your route in advance, check the flights. They are as much as the buses but takes less than an hour. 

 

- Supertaxi from Ipiales to Cali: 35 000 COP

- Hotel in Cali: 23 500 COP/person in a private room

- Bus from Cali to Armenia: 20 000 COP

- Bus from Armenia to Salento: 1 900 COP (x2)

- Hostel in Salento, La Casona, 5 bed dorm: 17 000 COP

- Coffee tour in Salento: 8 000 COP + hitch hiking back to town for 2000 COP

- Bus from Armenia to Medellin: 35 000 COP

- Hostel in Medellin, Casa de Kiwi: 24 000 COP 4 bed dorm

- Traintickets one way in Medellin: 1 900 COP

- Bus from Medellin to Cartagena: 105 000 COP

- Hostel in Cartagena, Casa Viena: 15 000 COP (shared bed in a 4 bed dorm)

- Mud vulcano tour: 45 000 COP

- Bus from Cartagena to Santa Marta: 42 000 COP (there is cheeper options though, but we were lazy)

- Hostel in Santa Marta, Casa Familiar: 16 000 COP

- Bus from Santa Marta to Taganga: 1 500 COP

- Hostel in Taganga, Casa de Felipe: 19 000 for 8 bed dorm. (great hostel with awesome steak)

- 2 Fun dives, Oceano Scuba: 130 000 COP/Discovering Scuba (without certificate) 190 000 COP

- Stand up paddle board: 25 000 COP/hour

- Partybus: 35 000 COP

- Bus from Santa Marta to Tayrona: 6000 COP

- Entrance for Tayrona National Park: 38 000 COP

- Sleeping in a hammock at Don Pedro: 12 000 COP

- Horsebackriding 2 hours: 30 000 COP

- Bus from the stable to the entrance of the park: 3 000 COP

- Bus from Santa Marta to Minca: 7 000 COP

- Hostel in Minca, Casa Loma: 22 000 COP

- Entrance for a waterfall in Minca: 3 000 COP

- Bus from Santa Marta to Cartagena 20 000 COP + taxi from busterminal 15 000 COP

- Partyboat in Cartagena: 80 000 COP

 

 

Efter en slirig natt i Cartagena så mötte vi vår kära vän Jonathan som vi träffade i Medellin. Han hade dragit ihop en partybåt för nästa dag och den kunde vi ju inte missa. Jäklar vad nice det var, hängde med ett skönt gäng på en nice båt med drinkar i kokosnötter. Vi käkade lunch vid ett fort där jag och Chrisse blev attackerade av stickiga bollar från marken. De bara dök upp från ingenstans och gjorde så att våra fötter blödde. AJ. Hur som helst, grym dag!

 

 

Efter nationalparken åkte vi upp en bit, till Minca på 650 möh. Riktigt mysig liten hippie-by i djungeln med en massa fina vattenfall runtomkring. Vi bodde på ett hostel som låg uppför en brant backe, efter att ha gått upp där med hela vår packning var man död. Hostelet ordnade "familjemiddagar" så vi åt allihopa tillsammans, väldigt mysigt. När vi gick till ett av vattenfallen följde Lola med oss, en hund som bodde på hostelet. Han bestämde sig för att hänga med oss hela vägen bort och tillbaka, han följde med oss på restaurang och han vakade över oss. Lustig hund, det var liksom bara vi två som gällde, alla andra runt omkring struntade han i. 

Efter nattens spöregn i nationalparken så kröp vi ur våra fuktiga hängmattor när de sista dropparna hade passerat. Vi ville gå tillbaka till Cabo San Juan och vidare en bit bort innan vi skulle vända tillbaka ut ur parken. Hajken såg något annorlunda ut än dagen innan. Det var gyttjigt och blött, vi fick gå barfota med lera halvvägs upp på benen. Det hade bildats floder som krossade stigarna så vi fick vada över i de bruna vattnen. Det var ganska äckligt att gå i det där, och det enda jag tänkte på var att vi fått lära oss att det finns giftormar som bor i lera. Men vi överlevde och kom fram till stranden, så vi chillade där ett tag. Tyvärr hade regnet smutsat ned havet så det var inte alls så klart som dagen innan, men det var fint ändpå. 

 

Efter vår leriga hike hade vi inte så stor lust att gå tillbaka i samma terräng, så vi hoppade upp på varsin häst. All mat och dryck i parken fraktas av hästar och åsnor, så det var ganska hög åsne-trafik. De stackars hästarna fick gå på den mest svåra terrängen, smala stigar mellan berg där vi knappt fick plats och genom djupa lervällingar. Tayrona var superfint och en annorlunda upplevelse, men det räckte helt klart med en natt. Att sova i hängmatta ute i djungeln i spöregn kanske man inte vill göra varje dag hehe. 

Taganga - ett av favoritställena här i Colombia. Och folk som sa att man skulle åka hit endast för att dyka och sedan dra illa kvickt. Vi hörde att det skulle vara så farligt här och bla bla... Men vi har tyckt jättebra om det här stället! I fredags åkte vi Chiva, en partybuss som tydligen är populärt att åka bland Colombianerna, fast vår variant var via hostelet så bara en massa turister. Fri dricka och partybuss till stränder och barer, sköj! De har en grym nattklubb här i Taganga, den ligger en bit upp på berget så man har utsikt över viken. Baren är utomhus utan tak så man dansar under stjärnhimlen och vinden fläktar så att det går att dansa i värmen. 

 

 

 

Nu är vi på den Karibiska kusten av Colombia och det är NICE! Vi har hängt i Taganga ett par dagar där vi bland annat har dykt. Syrran som inte har dykcert, eller aldrig ens provat att andas under vatten förr, kunde ändå hänga på mitt dyk för här i Taganga är det inga problem. Hon fick gå titta på en liten film, sedan testa att göra lite övningar under ytan vid strandkanten och det var det! Sen var hon dyk-klar. Hur bra som helst, för då kunde vi dyka tillsammans! 

 

Sikten var inte den bästa, men det var fint ändå. Vi såg några coola bläckfiskar och en lionfish bland annat. På andra dyket vet jag inte riktigt vad som hände, jag andades upp min luft för fort. Så efter halva dyket borde jag ha gått upp, men min guide tyckte vi kunde köra på lite längre. Efter att vi kollat luften ett antal gånger så började jag få svårt att andas. Luften stod på noll. Men det var ingen idé att få panik, bara att byta till guidens extra reglulator så åkte vi upp till ytan och det gick hur smidigt som helst. Att jag ens kom ihåg hur man gjorde, det var ju svinlänge sedan jag övade på det där. Kul att få dyka igen! 

 

Första rånförsöket har drabbat oss så här in i mitten på resan. Men det blev inte så farligt som tur var. Vi gick upp klockan 6 på morgonen för en löptur (det är för satans varmt för att springa på andra tider). Vi hade blivit rekommenderade att springa uppför en väg som gick från Taganga till Santa Marta, och på den vägen sprang vi förbi ett gäng pojkar. Dem var inte gamla, men tillräckligt gamla för att kunna råna någon, tydligen. Vi var väl medvetna om att vi var lite korkade som sprang den vägen så tidigt på morgonen, så vi hade ingenting av värde med oss. Och jag hade inte en tanke att de där små killarna skulle kunna vara farliga. De bytte sida av vägen när de såg oss komma, Christine sprang igenom gänget utan problem och jag sprang efter. Men en av killarna grabbade tag i mig, typ hoppade på mig och höll om mig. Fast jag fortsatte springa och han släppte efter inte så lång tid. Antagligen för att en motorcykel kom och "räddade oss". Mannen på motorcykeln sa åt oss att ta oss därifrån så han följde oss tillbaka genom grabbgänget och lät oss springa tillbaka igen. Ingen fara skedd, och även om vi inte hade några värdesaker på oss eller pengar, så kanske killarna hade haft knivar på sig, inte vet jag. Tur att vi har skyddsänglar i varje hörn på den här resan! 

 

 

 

Ifrån Cartagena tog vi en dagtur bort till vulkanen Totumo som är en liten vulkan fylld med ljummen lera. Det var bland en av de konstigaste sakerna jag har gjort faktiskt. I den lilla öppningen av den här vulkanen skulle 10-15 personer ned i omgångar för att doppa sig i den helande leran. Man flöt som en kork, och man kunde inte röra sig. Man var tvungen att bli puttad fram och tillbaka där i, och jag vet inte hur djupt det var för jag vågade aldrig stoppa ned tårna för att känna efter. Istället flöt jag runt som en köttbulle där i och det var bara allmänt konstigt. Huden skulle ju i alla fall bli len och fin, så vi tänkte att våra hår borde få sig en omgång också. Det var desto värre att få bort den där leran, först nu ett par dagar senare tror jag att jag lyckats skrubba bort smutsen som liksom grodde sig in i huden - och öronen. 

 

Tydligen, enligt lokal myt, så brukade vulkanen spruta eld, lava och aska, men en lokal präst som trodde att den var Djävulens verk, strödde heligt vatten i vulkanen som tillslut förvandlade lavan till lera.

 

Efter Medellin drog vi vidare med nattbuss till Cartagena. Förutom att Medellin var supercoolt så hade dem det bästa tänkbara vädret också. Det var varmt på dagarna, behaglig värme men ändå lite småsvettigt. På kvällarna blev det lite kyligare så man kunde dra på sig ett par långbyxor, men klänning gick lika bra. När vi kom till Cartagena dog vi. Satan vilken värme. Alltså aldrig är man nöjd, antingen klagar man för att man sitter i sin dunjacka och fryser och andra stunden när man äntligen kommer till värmen så önskar man att man hade en kran man kunde slå av för forsen som rinner ned för pannan. 

 

Tanken var att vi skulle åka på kite safari här på kusten. Men de lyckades aldrig hitta fler personer än oss så det blev inte av. Vi tänkte kita ändå, men det blir alldeles för dyrt ock komplicerat när man reser runt. Varje gång vi kommer på ett nytt ställe måste vi börja om och ta lektioner för att visa våra kunskaper så att de vågar hyra ut utrustning till oss. Så det är typ helt onödigt att kita en dag på ett ställe, vi borde istället stanna en längre tid. Vi har bestämt oss för att satsa på det här hemma istället, brorsan har köpt utrustning så vi får hjälpa honom att slita ut den hehe. 

 

Hur sjutton vi skulle hunnit med en 6 dagars kitesafari undrar vi nu, för helt plötsligt blev det jäkligt stressigt. Vi ska möta brorsan i Panama den 20 december och innan det ska vi segla över från Colombia till San Blas öarna. Nu har vi äntligen bokat den seglatsen, så om en vecka bär det av på stora havet i fem dagar. 

 

Cartagena var mysigt, den gamla staden låg innanför en mur intill stranden, ganska mycket Visby känsla eller som gamla stan på Rhodos. Men dock så dyrt. De gulliga damerna här nedan rånade oss på fruktsalladen där. Vi skulle bara ha lite frukt och dem insisterade på att vi skulle fota dem. Det blev dyr frukt, 70 SEK. Akta er för färgglada frukt-damer, dem vet hur man tar betalt, och hoppas ni tittar en extra gång på bilderna för det har vi för sjutton betalat för. 

 

Medellin var inte bara en cool stad, den erbjöd galen fest också. Sjukt sköna barer överallt med reggaestil. Ett barområde låg vid en flod där man satt ute på stubbar, det påminde väldigt mycket om Klubb Blå i Oslo för den som varit där. Vi tillbringade kanske lite väl mycket tid på alla shotbarer, och sista kvällen lyckades vi hamna på den ena hatt baren efter den andra. Det var som om vi var i Alice i underlandet, jag vet inte var alla hattar kom ifrån, eller hur många olika hattar jag hade på mig den kvällen. 

 

Kvinnorna är väldigt vackra i Medellin, väldigt modemedvetna och bara allmänt snygga. Vid 17 års ålder har de flesta tjejerna haft någon form av plastikoperation. Var och varannan har inlägg i både rumpa och bröst. Och när man väl började tänka på det, så kunde man inte sluta stirra på alla absurt utåtputande rumpor som gick omkring. Till och med skyltdockorna har gigantiska rumpor. Läs mer här. 

 

Alla gringos var ganska galna efter dessa vackra kvinnor. Och fick dem någon på kroken, så väntade sms med tecknade hjärtan i överflöd. En kille visade oss deras sms konversation och den var ganska sjuk, bara en massa änglar, hjärtan och pussmunnar efter bara en kväll. 

 

Bästa staden vi varit i hittills! Alltså vilket coolt ställe. Vi som inte är så stora fan av storstäder, men här hade jag kunnat stanna en längre tid.

 

Medellin är Colombias näst största stad och stadskärnan ligger i en dal som omringas av en massa maffiga berg. Man tar sig överallt via skytrain, hur smidigt som helst, och inom systemet kan man ta sig vidare upp till förortskvarteren som ligger uppe i bergen med antingen olika gondoler eller världens längsta utomhus-rulltrappa. Uppe i bergen bor de fattigare, folk som har tvingats fly från de väpnade konflikterna i landet. Medellin är känt som kokainhandelns huvudstad. Medellinkartellen sprängdes på 1990-talet och då minskade brottsligheten. Däremot blev Medellin en av de mest våldsamma städerna igen under 2000-talet. Under 2009 dödades i snitt 9 personer om dagen och staden var under 2010 skådeplats för ett av de blodigaste drogkrigen i Colombias historia.

 

Pablo Escobar är ett stort namn för Medellin, han var ledare för Medellinkartellen. Han höll på med kokainförsäljning och kokaintrafiken från Colombia till framför allt USA gjorde Escobar till en av världens mest rikaste människor. Hans motto var "plata o plomo", vilket översätts till silver eller bly, vilket i sin tur betydde att man antingen accepterade muta eller så blev man ihjälskjuten. I början av 1980-talet var han politiskt aktiv och invald som ersättare i parlamentet, eftersom han vann popularitet bland Medellins fattigare invånare då han agerade Robin Hood hjälte med sin rikedom. Han blev dock utsedd till brottsling vilket fick honom att döda justitieministern, och därefter blev han satt i exil i Panama och Niquaragua. 

 

Tillslut överlämnades han till Colombia på grund av en grundlagsändring och sattes i en katedral som var som ett lyxigt fängelse som han själv fick styra över. Hans brottslighet fortgick och blev hotad att bli flyttad till ett riktigt fängelse, varav han tog till flyckt. Amerikanska specialstyrkan Delta Force kom till undsättning och började jakten på Escobar. Tillslut lyckades man spåra honom i Medellin där han sköts ihjäl. Trots att han var en sådan skurk var det många som sörjde honom vid hans begravning. 

 

Vi upplevlde hur som helst inte Medellin som speciellt farligt. I hela Colombia har folk varnat oss vart vi inte ska gå, och även här. I princip varje dag kom det fram randoms på gatan och undrade om vi verkligen skulle fortsätta gå den långa gatan bort, och rekommenderade oss att vända om och ta metron istället, muy peligroso... Vi åkte upp i en av gondolerna en dag och där kunde man verkligen se skillnaden på de fattigare områdena. Vi hörde till och med en skottlossning men vi satt ju tryggt i vår gondol. Däremot åkte vi aldrig till rulltrappan för den skulle vara så farlig. 

 

Vi har skämtat om att folk i Colombia drabbas av sjukdomen Torrettz, fast en finare variant. I de tidigare länderna har killar, grabbar, män, gubbar, hejat på oss på spanska och sagt fina ord till oss. Här är dem bättre på engelska och ropar gärna ut OMG BEAUTIFUL. Börjar de säga ett ord så kommer sedan resten på räls som för en med Torrettz, och då går det spanska ordförrådet bättre. LINDAS, BONITAS, Hermosas, Preciosas, guapas.... Haha helt hysteriska blir dem.

  

 

 

 

Efter att ha gått kaffe kurs i Salento har vi blivit lite småberoende av kaffe. Eller nja, fortfarande som Latte men ändå. Och vi åt den godaste burgaren hittills, och vi unnade oss en peanut brownie till efterrätt. (Yep, vi kommer komma hem som feta kossor, den där träningen hinns liksom aldrig med...) Det var ganska pissigt väder när vi var i Salento, annars hade vi nog åkt till Cocora Valley. Jag ångrar lite att vi skippade det faktiskt, det hade kunnat bli en del coola bilder. Aja man kan inte göra allt. Efter Salento tog vi oss vidare mot Medellin. 

 

After attending the coffee tour in Salento, we have become a bit addicted of coffee. Oh well, still as Café Latte. And we ate the most delicious burger so far, and we had a peanut brownie for dessert. (Yep, we'll come home as obese cows, our workouts are none ...) It was pretty shitty weather when we were in Salento, otherwise we would have probably been going to the Cocora Valley. I regret that we skipped it actually, there could have been some cool pictures. You can't do everything... After Salento we went on to Medellin. 

 

Efter Cali tog vi oss upp till Salento. Det är tydligen högre upp även här, vilket vi inte visste, så från att ha kommit i inga kläder sitter vi nu under täcket och huttrar igen. Kollar man inte hur högt nästa stad ligger innan man åkt dit så får man en surprise när man kommer fram. Och dessutom slutar det aldrig regna här. Men trots det är det väldigt fint här, väldigt grönt och mysiga små hus i alla möjliga färger. Det är en liten cowboystad där folk är klädda i mexikanska filtaktiga ponchos och cowboyhattar. Colombia är för övrigt väldigt grönt, även om vi är högre upp. Perus kust är typ bara öken och Bolivia var väldigt kalt. 

 

I områdena häromrking odlas det mycket kaffebönor så största anledningen att åka hit var för att besöka en av farmerna. Så idag har vi lärt oss massor om kaffe - på spanska. Det fanns ingen engelsktalande guide så det fick bli på spanska, och det gick faktiskt riktigt bra. Tydligen finns det två typer av kaffe, en bättre typ och en sämre. När kaffebönorna plockas så faller det med omogna bönor samt dåliga bönor, som senare sorteras bort för hand av tålmodiga kvinnor. De fräsha bönorna exporteras ut i världen, medans de sämre blir kvar här i Colombia och det är svårt att få tag på det finare kaffet här. Bönorna exporteras ut efter att de har skalats till sin innersta kärna, och sedan är det upp till respektive land att rosta bönorna på det sättet som de vill ha det på. 

 

Jag ock Christine som inte dricker kaffe i annat fall än med skummad mjölk, smaksatta syrups eller massor med socker till, tyckte faktiskt att kaffet smakade riktigt gott - svart! Vi fick såklart dricka av den finare typen och det var en enorm skillnad på dofterna från det fina och det sämre kaffet. Väldigt intressant faktiskt, framför allt då vi båda jobbar en hel del med kaffe på alla restauranger vi varit på. Det är ju extremt viktigt att inte bränna kaffet heller, vattnet får inte vara varmare än 90 grader för då bränns bönan och aromen försvinner. Det gäller såklart också när man rostar bönan, rostar man för hårt förstör man den helt. Detta är en stor anledning till varför många tycker att kaffe smakar olika på olika cafeér. Är cafeét kunniga på kaffe så vet dem hur man rengör kaffemaskinen och att man absolut inte får ha kaffet för länge i hållaren till espressomaskinen innan man låter vatten rinna igenom, för då bränns det. 

 

Det gick ju hur bra som helst att ta sig över gränsen till Colombia. Det var lite annorlunda än gångerna innan, då vi alltid åkt samma buss över gränsen. Men det gick inte den här gången, utan vi var tvugna att ta taxi i Equador, gå över gränsen, och sedan ta en annan taxi i Colombia. Vi stannade i Ipiales eftersom det tydligen ska vara farligt att åka från gränsen till Popayan kvällstid. Så vi tog in på hotell och käkade god pizza. 

 

Det var helt säkert en farlig väg, för nästa dag när vi åkte så var det poliskontroller i vartannat hörn. De skulle kolla allas ID och våra pass. Poliserna är klädda i militärkläder med pistoler hängandes i byxorna, och hagelgevärer på ryggarna som slänger omkring där de går i de trånga bussarna. När de kollade passen var det som att man hade det där läskiga hagelgeväret i knät. Men det är ju bra att dem har kontroller! Colombia har ju varit väldigt farligt, men de börjar komma ifrån det där ryktet mer och mer nu. Colombia ska inte vara farligare än de länder vi har varit i. Och eftersom de har haft ett sådant dåligt rykte så gör de allt för att ändra på det nu. De vill att ha hit turister och alla är hur vänliga som helst och vill mer än gärna hjälpa oss hitta rätt väg och tipsa om ställen vi ska undvika att gå på. Hittills har vi fått åka med busschaufförer två gånger längre än ändstation för att dem tycker att det är bättre att de skjutsar oss en bit till istället för att vi ska gå. Och deras spanska är väldigt bra för oss, ganska långsam och lätt att förstå. 

 

Cali var varmt och skönt, vi gick runt på gatorna i centrum som var ganska hysteriska med alla stånd och högljudda försäljare, men sedan hittade vi till ett shoppingcentrum som var betydligt lugnare. Och dyrare. De riktiga affärerna är i nästan samma prisklass som hemma. Och dessutom känns allt extremt dyrt här då en mango kostar 1000 soles och vår kitekurs som vi ska göra om några dagar kostar 1 800 000.