Emelies Travels

Efter Samui drog vi till Koh Phangan, partyön nummer ett! Här gör man inte speciellt mycket annat än festar till soluppgången och härdar ut bakfyllan i poolen nästa dag. Vi bor på ett resort i en bröllopssvit där vi får frukost på sängen serverad varje dag. Tydligen renoverar de rummet som vi egentligen skulle ha, så vi blev uppgraderade gratis. Som jag nämnt hundra gånger förr så tas jag och Jossan för syskon, tvillingar och sambos, men numera är vi det nygifta paret på bröllopsresa.

Koh Phangan är känt för sitt Full Moon Party som är en gång i månaden, och det är en hysterisk fest. Runt 30 000 pers festar på stranden fram till lunch nästa dag. Tyvärr missar vi detta, eftersom vi måste göra ett visarun samma datum som det är fullmåne. Men vi kunde tima in Half Moon Festival istället, en nästan lika galen fest som utspelar sig i djungeln. Och det blir nog inte fy skam det heller! Vi kan fortfarande festa på Full Moon Party Beach varje kväll, där det bjuds på ännu coolare fireshows än tidigare som jag aldrig kan sluta fascineras av. Beachen är inte som alla andra. Längs med stranden ligger små buckets stånd som enbart säljer hinkar med sprit och att välja vilken shop man ska köpa ur är ingen lätt match. Bucketsförsäljarna är som på en hästkapplöpning och försöker överprestera grannen genom att bjuda på kramar eller skrika högre. Helt galet. Folk är dyngfulla överallt vilket kanske inte är så svårt att förstå när man kan köpa hinkar fulla med sprit för inga pengar. När folk hittar ragg uträttar de sina behov i någon av alla longtail båtarna som ligger utmed stranden. Man kan ju fundera på hur hysteriskt det är under självaste Full Moon Partyt när det är tillräckligt galet en vanlig kväll. Kanske är det lika så bra att vi missar den festen. Hur som helst, vi har hängt mest på en bar full med massa snygga, vältränade, coola thailändare. Vi är trötta på alla dräggiga turister som inte kan hyffs så vi hänger mer än gärna med thaigrabbar som är grymma på att leka med eld. Baren har mer eller mindre blivit vårt hem och vi blir varmt välkomnade varje gång av hela personalstyrkan på runt 15 pers som överöser oss med gratis drinkar, hjärtan och rosor gjorda av sugrör. De har också tagit med oss på fyllekäk då tanken var att vi skulle lära oss äta riktig thaimat. Soppa i konsistens gelé med allt slags kött man kan blanda ihop från hav och land och tjocka nudlar som växer som gummi i munnen. Både jag och Jossan tittade på varandra och försökte svälja maten för att vara artiga men det var bland det äckligaste vi någonsin ätit. Vi har i alla fall lärt oss vilka maträtter som går att äta eller inte. Mitt i maten blev vi avbrutna av att en dyngfull man ramlade in genom taket ner i köket på gasolspisen. Resultatet blev ett trasigt tak och en deep-fried englishman som inte ville betala för skadorna. Varför han gick på taket är en bra fråga och att han inte slog ihjäl sig i fallet är oförklarligt. Men som sagt, folk vet inte hyffs som normalt folk och de tror att de står högre i rang än thailändarna. Något som jag tycker är fruktansvärt tråkigt att se eftersom thailändarna är bland det trevligaste folkslag man kan umgås med och de är coolare och snyggare än de flesta andra töntiga turister.

Killarna har också lärt oss att jonglera vilket har visat sig vara sjukt svårt men det ser så enkelt ut när de gör det. Vi får fortsätta öva på stranden så kanske vi kan tända på och jonglera med eld så småningom.

Som sagt, baren blev mer eller mindre som ett hem och thailändarna blev snyggare för varje dag. Charmiga killar med glimten i ögat och vältränade kroppar som kan göra de mest avancerade tricken med eld är sjukt sexigt. Jag ock Jossan satt i timmar och bara dreglade över deras shower. Killar åker till thailand för att titta på Ping pong shower, men vi åker hit för att titta på fireshows. Vi har lärt oss en del Thailändska på köpet också, och vi hade beundrare i varje hörn. Så jäkla söta var dem, de kom och överraskade oss med pimpade drinkar och kärleksförklaringar på lappar.

Sista kvällen blev helt galen. Showen som var grym från början blev ännu grymmare och de hoppade i brinnande ringar. De hade gjort hjärtan i sanden och jag fick en gosedjurskanin som avskedspresent av en kille vid namn Kai. Vi kunde inte slita oss, ville inte lämna Koh Phangan, vi hade nog blivit lite smått förälskade i hela situationen. Det slutade med att vi festade till soluppgången, som alla andra kvällar. Men den här kvällen blev lite mer hysterisk. Vi hittade ingen taxi och plötsligt var vi alldeles för sena för transporten till båten mot Koh Phi Phi. I sista sekund kom vi fram till resorten och slängde ihop våra väskor, i brådska och fylla hade vi ingen aning om vad vi egentligen packade ner. Sedan gick taxin bort till båten strax innan klockan 7 på morgonen och hela den dagen bestod av transport till västkusten utan sömn. Antagligen klarade vi detta alldeles utmärkt enbart för att det är någonting med deras Redbull  här i Thailand. Den är helt galen, liten och stark och den sitter i hur länge som helst, ögonen spärras upp och man kan inte sova, reservenergin tar aldrig slut. Och när man blandar den med vodka kan ni förstå hur det kan sluta. Hela dagsfärden var ganska komisk. Vi hann aldrig byta om eller tvätta bort sminket, så det var ganska uppenbart att vi kom direkt från festen och dessutom gick jag runt med en illrosa kanin i öronen som snart blev ganska känd. Jag hade inte hjärta att slänga lilla Thai Kai som jag precis hade fått, dessutom fungerar han perfekt som kudde. Folk skrattade åt oss och gav oss kakor i tron på att det skulle hjälpa vårt hysteriska humör. Men tillslut kom vi fram till Phi Phi, sorgsna men fortfarande pigga och deprimerade över att ha lämnat ön som kom att bli vårt favoritställe.

En kanin från en beundrare och en kärleksförklaring från en annan.