Emelies Travels

Vi gick upp tidigt på morgonen för att bli upphämtade av vår safaribuss som skulle ta oss ännu längre ut i öknen och mot Uluru, kanske mer känd som Ayers Rock - världens största sten och ett av naturens underverk i världen  Det var en lång resa och vår grupp var kanske inte den roligaste, i alla fall till en början. Pensionärer och märkliga skogsmullar med ett överintresse för fotografering. Men det visade sig trots allt vara ett ganska roligt gäng med många starka personligheter. Äldre människor som reser mycket inspirerar mig. Dels hade vi en äldre fransyska som reste runt Australien själv när hon egentligen skulle hälsa på hennes son som jobbar på Östkusten. Hon ville passa på att se hela Australien så hon hade hunnit vara nästan överallt på en månad. Dessutom kunde hon, dock lite knagglig, engelska och hon kunde göra sig gott förstådd på spanska. Sedan hade vi Bill och Bull, två äldre franska gubbar. De reste överallt tillsammans, de hade gjort hela Afrika och nu var det dags för att göra hela Australien. Med sig hade en av gubbarna 20 minneskort till hans systemkamera. Vi får inte heller glömma Jesus, en fotonörd till spanjor som inte kunde ett ord engelska.  I vanliga fall är det Jesus som leder vägen, men inte i detta fall. Jesus kom vilse, försvann bort i sin egen fotovärld med sitt kamerastativ i högsta hugg och han hamnade efter. Hur många olika vinklar kan man behöva på röda stenar, kan man ju undra?

Hur som helst, det tog oss flera timmar att ta sig bort till vår campingplats, och på vägen stannade vi mitt ute i bushen för att samla på oss ved för lägerelden. Vi rev ned träd, stora som små, med bara händerna. En kvist reva hit eller dit skadar väl inte, så länge man har ved för att hålla värmen under natten! Sedan var det dags att besöka den välkända stenen. Vi tog oss bort till Uluru och första anblicken av den röda klossen var väldigt mäktig. När jag var liten brukade vi leka på Stora Stenen. En, för mig, enorm sten som stod mitt placerad på en platt äng och jag har många roliga minnen därifrån. Men man växte ifrån den stenen, och nu i vuxen ålder hittade jag min nya sten. Uluru var Stora Stenen i total överdimensionering och lika röd som allt du hade runt omkring dig. Hel konstig känsla att se denna gigantiska sten uppenbara sig framför dig. Man kunde inte riktigt förstå hur stor den egentligen var. Den är 348 meter hög, 1,9 km bred och 3,6 km lång. Om inte detta var stort nog, så ligger den största delen av stenen under ökenjorden, på hela 5 km. Vi bestämde oss för att gå runt stenen (och under tiden gick jag och nynnade på Mora Träsk - Tigerjakt) vilket tog oss runt 2,5 timmar. Egentligen var det inte så speciellt att gå runt den, eftersom allting såg lika dant ut. Man fick lite känsla av att gå på månen. Det var fint med alla gula blommor mot den röda färgen på sand och sten. Kanske hade det varit roligare att klättra upp till toppen av Uluru. Men området och stenen är heligt för aboriginerna, heliga leder runt stenen är avspärrade och om man går dit kan man bli straffad. Uluru är som en helig kyrka, och vem skulle få för sig att börja klättra på en kyrka? De stackars aboriginerna får försöka leva med att folk klättrar på sin heliga sten, men klättringen är rent av farlig och många turister dör varje år. Det är brant och halt och folk skadar sig om de inte ramlar ned och stupar. Aboriginerna visar sin sorg för folk som dör genom att skära sig på överarmarna. För dem är det förbjudet att klättra upp för Uluru, det är bara den starkaste och högst satta mannen som har tillåtelse att gå upp, och enbart för att bära upp en påle som symboliserar att det är dags för någon slags ceremoni. Efter att vi fick reda på detta kändes det lite vemodigt att ta sig upp för stenen, men vi fick lite tid över så vi ville ändå testa att gå upp en bit. Som sagt, det var väldigt brant och man fick inget fäste, man fick faktiskt lite känsla av svindel när man vände sig om och skulle försöka glida ned. Nu kunde man förstå varför så många dör, man inser inte hur farligt det är förrän det är dags att gå ned.

Uluru är runt 600 miljoner år gammal och är gjord av sandsten. Man tror att stenen har varit hårdare än andra stenar runt omkring och att de haft mer sprickor och svagheter som gjort att väderförhållandena brutit ned dem. Kvar stod Uluru. Den röda färgen kommer från järnmineraler som bildats av vatten och oxygen, liknande effekten av rostande järn. Detta händer bara till ytan, stenen är grå längre in vilket man kan se i grottor runt om stenen. Uluru uppstod genom att stora delar av hela centrala Australien låg under ett hav för runt 900 miljoner år sedan. Då bildades olika lager på lager av sediment i området vilket höll på i flera hundra miljoner år. På något komplicerat sätt uppstod Uluru genom att sedimenten samlades och bildades till hård sten medans resten spolades bort.

Kvällen närmade sig och det var dags att bege sig en bit bort från Uluru för att se hur den skiftade färg till solnedgången. Vi körde bort med vårt rymdskepp till jeep till en liten ökenplätt och korkade upp en flaska mousserande vin med tillbehörande ost och kex. Uluru har förmågan att lysa i olika färger, på dagen är den brunröd, till solnedgången är den mörk mahogny röd, till kvällen grå och vid regn svart. Vi stod där med vårt bubbel och tittade på den vackra, overkliga utsikten som lyste i rött. Snart kröp kylan på och vi fick sätta på oss några extra lager kläder, och det var dags att ta sig bort till vår camping innan det blev alltför mörkt. Vi slog läger mitt ute i ingenstans, långt ut wayoutback. Röd sand, små buskar och djurliv var vår omgivning. Vi tände en stor lägereld och fick upp värmen igen. Vår cowboy guide Tom började laga ihop middag, kängurubolognese. Riktigt gott var det faktiskt! Efter lite snicksnack var det hög tid att bädda ned sig i sin Swag. En sovsäck i tältform. Vi sov direkt under världens stjärnklaraste himmel i Australiens röda öken. Det var kallt, men elden värmde och snart kom sömnen ikapp efter att ha tittat på alltför många stjärnor.