Emelies Travels

Trots att jag bestämde mig för att inte åka några fler enkel-dagar innan jag fått mitt säsongskort från jobbet så kunde jag inte hålla mig hemma. Alla andra skulle ut och åka så det var bara att punga ut de där pengarna för ett en-dagars liftkort. Men det är ju egentligen ingen summa om man jämför vad säsongskortet egentligen hade kostat mig om jag inte skulle jobba för Sunshine Village. Typ närmre 11 000 kronor efter en kurs-rabatt på 2 800 kronor. Och så busskort på det för ca 5 600 kronor. Det är inte billigt i det här landet kan jag lova. Och Kanadensarna verkar vilja dra pengar ur varenda minsta lilla detlaj. Till exempel måste man betala 12 dollar extra i månaden på sitt mobilabonnemang för att få se vem det är som ringer. Nu står det bara Okänd på luren och varje gång någon ringer hoppar hjärtat i halsgropen för man tror att det är jobb. Eller att man måste betala med mynt i tvättmaskinen som är i vårt hus. Eller bara det att man tror att en grej är billig men så tillkommer det skatt när man betalar och så blir man besviken som sjutton. Hmm det är väl bara att bita i det sura äpplet och trots den dyra standarden endast tjäna ca 68 kr i timmen... 

 

Jaja, hur som helst, i helgen ska jag jobba på nattklubben Sasquasch som shooter istället för Chrisse, men vi får se om det blir en engångsgrej eller om Chrisse tar tillbaka jobbet. Hennes nattreceptionistsjobb var inte så bra trots allt, så hon sa upp sig och letar nu efter nytt jobb. Men jag tror inte det blir några problem för VÄRLDENS BÄSTA SYSTER!!! Hon grejar allt, hon ska bara fatta det själv också! 

 

Tillbaka till åkningen! Vi var i Sunshine igår och Blake guidade oss överallt och ingenstans tillsammans med vår nyfunna svenne-vän Klara. Det var en härlig dag med mycket sol och vi fick snudda lite puder på Goats Eye innan det blev allt för uppåkt.

 

Det blir nog en bra säsong det här när allt väl faller på plats, men det är ingen dans på rosor kan jag lova. Glad är jag att jag har systern min vid min sida för det är en del jobbiga moment och man känner sig lite vilsen ibland. Framför allt när man är arbetslös och nu börjar nerverna spöka inför torsdag och min första arbetsdag... 

 

 

 

 

 

Så var det dags för systrarna Persson att bege sig ut på tur. Vi fick åka en billig sväng runt Banff och Lake Louise och för att utforska de största sevärdheterna runtomkring. Bland annat Fairmont Springs, Bow Falls, The Hoodoos, Lake Louise och Fairmont Chateau. Vi fick se en hel del djurliv också, och guidemicken gick i ett men det mesta vi kommer ihåg är hur KALLT det var. Korkskruvarna P hade alldeles för lite kläder på sig. Hur ska jag klara av att stå i en lift i alla väder?? 

 

 

 

 

 

 

Så har man nu lyckats få jobb också! Det blir en säsong som liftvakt haha, det känns rätt nice ändå. Skönt att slippa restaurangbranchen ett tag. Jag börjar nästa torsdag i Sunshine Village. Det lustiga är att Chrisse också fick jobb nästan samtidigt, fast som nattreceptionist på ett hotell här i Banff. Det blir nog bra, fast vi lär ju aldrig ses eftersom vi har helt olika arbetstider... 

 

Den där jobb-ångesten höll inte i sig så länge. Idag var en dag då saker helt plötsligt började ske. Chrisse var på en intervju imorse och så var vi båda på en intervju vid lunch. Jag ska provjobba i baren på ett Christmas Party på Lördag och Christine väntar på att få besked om ett nattvaktsjobb. Så har jag också fått svar från en restaurang som jag verkligen skulle vilja jobba på, som vill att jag kommer på intervju imorgon. Och på allt detta, så ringer liftkillen och säger att jag får jobbet som liftvakt om jag vill. GAAAH just nu är jag helt förvirrad. Jag har funderat mycket på det där med liftvakt och att det skulle vara ganska nice faktiskt. Jobbade som det i Storlien för typ fem år sedan, och det var ju riktigt chill. 

 

Gratis liftkort

Lunch på 2 timmar om dagen då man får åka bräda

Chill jobb

Slipper hantera jobbiga gäster i restaurangsyfte

Bli solbränd 

Det är sjukt många anställda så man träffar mycket folk

 

Kallt!

Dålig lön utan dricks

Måste laga min egen matlåda 

En aning långtråkigt

Det är dagtid då man vill åka (men så får man åka 2 timmar varje dag) 

 

Dålig lön men grymt bra dricks

Man får gratis mat

Jag utvecklas och pratar mycket med människor

Vara inomhus i värmen

Kvällstid så man kan åka på dagen

 

Jag är less på branchen

Det finns alltid idioter som äter på restaruang och jag orkar inte med dem

Är inne och ser inte Kanadas natur

Kommer antagligen jobba frukostar och det suger

 

HJÄÄLP, jag vet inte hur jag ska göra nu helt plötsligt. Jag tror kanske att jag mest känner för att vara liftvakt just nu faktiskt. Har försökt få tag på den managern igen men kommer inte fram så jag är rädd att jag sumpat den chansen... 

 

 

 

Efter allt jobbsök och panik-ångest-känslor för att ingen hört av sig var vi värda en dag i backen. Vi har inte köpt liftkort än eftersom det är sjuktligt dyrt. Så beroende på vad man får för jobb kan man få rabatter osv. Men ett dagskort tyckte vi att vi kunde kosta på oss. 

 

Vi åkte i Sunshine Village, och för att ta oss dit måste man åka buss i ca 30 minuter och sedan en gondol för att komma upp i liftsystemet. Berget var enormt med MASSOR av nysnö och det slutade aldrig snöa. Sikten var ganska dålig högst upp på toppen så vi flög fram i en vit dimma och försökte orientera oss så gott vi kunde. I det stora hela var det riktigt nice, men vi vågade inte ta oss bort mot offpisten eftersom vi åkte vilse hela tiden. Vi väntar på att nån kan guida oss istället! Vi hann lämna CVn för att få jobba i liften vilket lättade vår depression en aning från kvällen innan. Vi fick nämligen reda på att våra CVn inte alls var Canada anpassade, utan att vi var tvugna att skriva om dem helt och hållet. Detta var ett slag i magen eftersom vi levererat ut fel CVn överallt med bild, natonalitet och ålder på. Tydligen är det enligt lag förbjudet att anställa folk genom utseende, nationalitet och ålder så därför kan arbetsgivarna bli så nervösa när de får sådana CVn att de kastar dem. 

 

Nedtryckta som vi blev av den Kanadensiska arbetsförmedlingen kände vi inte längre hopp för att bli kontaktade av jobb, men vi lyckades i alla fall knåpa ihop nya CVn. Vi har också varit på en kurs om Banff så att vi kan få 400 dollars rabbat på säsongspassen, och vi ska ytterligare på en kurs för att bli en av alla "locals".

 

Yipii, snööö!

Nu har det redan gått en vecka sedan vi anlände Banff. Shit, vad tiden går fort! Jobbsökandet fortsätter men vi blir allt mindre effektiva känns det som. Man får väl vänta på lite svar också, det tråkigaste som finns är ju att gå runt och söka jobb. Det löser sig alltid, så det borde väl göra det den här gången också! Jag var på en intervju för några dagar sedan och den gick väldigt bra. MEN han ville inte anställa mig eftersom det var dåligt att jag bara jobbat 6 månader på varje ställe och att jag inte kände till Banff som min egen ficka. Nej jag skulle minsann vara bästis med the locals från scratch. Intervjun var i alla fall väldigt seriös och jag fick förklara varenda minsta detalj från mitt CV. Detsamma var det för Chrisse på hennes intervju, fast 100 gånger värre. Hon satt och snackade i 1½ timme och när intervjun var slut skulle hon svara på ytterligare frågor via mail. Det slutade med att Chrisse tackade nej till jobbet innan hon visste om hon skulle få det, eftersom det var så dåliga arbetstimmar. 

 

Det verkar lite annorlunda med jobben här än vad vi är vana vid. Alla säger att de kommer anställa folk om cirka två veckor och därför är det ingen idé att leverera sitt CV. Men alltså, om man ska ansätlla om två veckor är det väl dags att börja håva in CV:n nu och fånga de som är duktigast innan någon annan gör det? De verkar inte tänka så, förstår inte riktigt hur de tänker. Sedan verkar det inte så vanligt att få ett servitris jobb med detsamma, utan man ska springa runt som en nisse först innan man kanske kan få ta beställningar. Nu är jag kanske lite kräsen, men alltså jag kan det här yrket nu och jag pallar inte slava omkring med något som jag inte har lust att göra. Man måste ju inte direkt vara värsta Einstein för att servera. Eller ska man söka jobb som diskare måste man ha tidigare erfarenhet som det. Öhh hur svårt är det att diska då, och vem har aldrig diskat förr?

 

Vi var ute och käkade ikväll och studerade systemet de jobbar med. Ojojoj vad struligt säger jag bara. De använder GIGANTISKA brickor, alltså en vanlig servisbricka gånger tre. Den är så stor att man inte kan hålla den  framför sig utan man måste bära den över huvudet och eftersom man inte kan plocka glas eller tallrikar från skallen ska man bära med sig ett ihopfällbart bord för att ställa brickan på. Sedan när du ska ge gästen sin dryck ska du dra upp en stort block där du ritat upp en karta över vem som ska ha vad. Du står alltså där och läser innantill samtidigt som du försöker puzzla ihop den kladdiga bordsritningen. Hmm, konstigt system! Sedan serveras allt med en sidesalad eller soppa. Även om du käkar burgare får du soppa till. 

 

Vi får väl se hur det här slutar, men hittills har vi det bra och jobbpaniken kommer nog ligga på topp i mitten på nästa vecka skulle jag tro. Alla är väldigt trevliga här, så trevliga att vi undrar hur vi ska kunna vara lika trevliga. Det där med att svenskar är eftertraktade arbetsmyror kanske inte riktigt är så kännt på den här sidan av jorden, jag vet inte. 

 

Man kan inte gå runt och söka jobb dagarna i ända, så vi har faktiskt varit ute och promenerat och klättrat på berg. Dave som vi bor med tog oss upp till toppen av ett berg som vi trodde skulle vara en enkel promenad. Phu, det gick uppförs vill jag lova, och vi var inte direkt rätt klädda. Vacker utsikt var det och benet har jag med mig iallafall, även om jag envisar mig om att ramla just på det knät hela tiden...

 

Vi ska nog försöka ta oss ut i backen snart också. Det är bara så sinnesjukt dyrt men det är väl bara att bita i det sura äpplet. Ikväll blir det chill här i stugan men imorgon är det Sunday Funday igen!

 

 

Igår drog vi ut allihopa från huset, "The Otters" som vi tydligen kallas och käkade på The Elk. Det blev saftig steak med sweets and greens och jag blev lite fundersam över hur det ska gå för mig att jobba i restaurang när jag inte ens fattar vad det är jag beställer.. Ja, det var ju gott i alla fall och på fulla magar tog vi oss sedan ned för lite biljard-, och bordsfotbolls spel. 

 

Idag har vi varit ute hela långa dagen och lämnat CV:n överallt känns det som. Vi började gå en runda upp till Fairmont Springs, ett välkänt hotell som ser mer ut som ett slott. Vi slängde in våra ansökningar där och kostade på oss en lunch i en av hotellets alla restauranger (eller café var det nog, något annat hade inte plånboket gått med på). Vi traskade vidare och upptäckte Bow River Falls och en massa, massa djur. Vi har hört att Banff är känt för sina vilda djur men att det skulle finnas så här många överallt, helt orädda för människor och hundar kunde vi inte ana. Man kan nästan gå fram och klappa dem där de gnatar fram på parkeringarna och mellan husen. Snart reagerar vi väl inte längre, men nu i början är det lite kul när ekorrarna nästan hoppar fram på en. 

 

Vi har en del möten imorgon med managers som vi ska till, och jag ska börja dagen med att gå på en intervju för restaurangen vi var och käkade på igår. De flesta verkar anställa folk om två veckor och frågan är nu hur kräsen man kan vara? Ska man anta att man har tur om man får ett jobb och bara ta det även om det inte verkar som det man kanske helst vill göra? Eller ska man säga nej och hoppas på att någon annan hör av sig? Hmm, lurigt... Tycker dock inte att det verkar helt omöjligt att få jobb som alla säger. Men jag ska inte säga för mycket innan jag märker hur det ligger till. 

 

Vi får se hur det går helt enkelt! 

 

 

 

Vi bor helt klart så sjuuukt bra här. Våra roomies är verkligen trevliga och en av dem har bil, åker asmycket bräda och kommer göra flera roadtrips till typ Revelstoke och alla de där andra bergen som ligger en bit härifrån. Perfekt, för det vill vi också! 

 

Eftersom jag och Chrisse skulle fixa ett så kallat SIN-number så var vi tvugna att åka till Canmore eftersom det inte går att göra här i Banff. Så alla vi fem här från huset drog iväg tillsammans och fixade en massa saker och sedan drog vi upp till Mt Norquay och kikade på utsikten över Banff. Vi körde förbi två, vad ska man kalla dem, älgrenar? De stod precis vid väggrenen och tittade konstigt på oss när vi turistade med kameror i högsta hugg. Det var lite oklart om det var håriga, små älgar eller bruna, lurviga renar. De ser inte ut så där i Sverige väl? 

 

När vi kom tillbaka det Banff var det ytterligare fix som skulle uträttas för mig och Chrisse. Skaffa telefonnummer och bank och köpa täcken. Och söka jobb. Puha, fy vad det är jobbigt och tråkigt. Och nervöst. Vi fick i alla fall en del halvt positiva svar men vi söker vidare idag heeela långa dagen. Chrisse ska faktiskt alldeles strax på en intervju, vi får se hur det går!

 

 

Eller trasigt iallafall. Någon måste ha lagt ett bananskal på en isfläck igår natt eftersom jag inte kan gå idag. Tror lårbenet är på väg ut ur knät, det känns så i alla fall. Typsikt mig, nu haltar jag som en annan töntig vekling. Herregud, får flashbacks till alpsäsongen då jag bröt handleden första veckan. Hoppas det går över till imorgon, annars känns det lite svårt att söka jobb och mena att man är pigg och alert med ett krassligt ben efter sig. 

 

Det var en galen afton igår i alla fall. Vi träffade svenskar och Jersey Shore look-a-likes och dansade till konstig musik. Fullsmockat med folk var det överallt och det känns redan som att vi har varit här i minst en vecka efter bara två dagar. Vi trivs so far, och jag tror det här kommer bli en kanon säsong! 

 

Från att vi satte foten här i Banff tog det oss helt seriöst mindre än 24 timmar innan vi skrev på kontrakt för boende. Hur gick det till? Inte en aning. Vi var spontana i vanlig ordning. Istället för att hänga på några kanadensare ut i backen bestämde vi oss för att få lite nytta gjord så vi satt i kanske två timmar och sökte runt på nätet och bombmailade varenda annons vi kunde hitta. Plötsligt fick vi svar från en annons. Det framgick inte speciellt mycket vad det var för något, men vi skulle få titta på den en halvtimme senare. Vi trodde inte alls att det var något som skulle passa oss, men vi tänkte att vi ändå skulle ge den en chans. Vi träffade hyresvärdinnan som är en supergullig liten thailändska (tror jag). Lägenheten är en källarvåning i ett hus typ 3 minuter från huvudgatan. Det är tre sovrum där det bor en tysk tjej och kille i ett rum och en kanadensare i det andra, varav det tredje var ledigt. Vi bestämde oss ganska fort att vi skulle ta det, även om det kändes lite läskigt att ta "första bästa" och vi funderade på om vi skulle bli lurade eftersom alla sa att det var så himla svårt att få boende. 

 

Det visade sig ganska snart att hyresvärdinnan, Mercy, var seriös och det var en riktig process med kontrakt osv. Vi fick nyckeln direkt och bestämde oss för att stanna på hostelet över natten och flytta in dagen efter. 

 

Idag flyttade vi in så jag och syrran delar alltså rum men vi delar inte säng den här gången! Det blir superbra det här, kan inte bli bättre! Nu har vi träffat alla rommies också, och de verkar riktigt sjyssta. Skönt att bo i ett kollektiv ändå, så man slipper vara själv när Chrisse jobbar tex. Hyran är också bland det billigaste vi kunde hitta, om vi skulle få det billigare skulle vi nog vara tvugna att tränga in oss för många människor i ett för litet hus. 

 

Nu gäller det bara att fixa jobb också, vi får väl se om det är så svårt som alla säger. Hoppas verkligen inte, annars sitter vi här med ett boende för ett halvår utan jobb... 

 

Puha, lite läskigt att kasta iväg så mycket pengar så där spontant. Men bra blev det!

Vi tog en buss mot Banff och resan tog ca 2 timmar. Strålande solsken och underbara vyer, underbart! Vi checkade in på hostelet och bor just nu med två aussie tjejer och några fransyskor. Vi drog och turistade oss genom byn och insåg att den var ganska stor. Köpcentrum och massor av affärer överallt. Kallt som in i bomben, näsan frös fast och ögonfransarna blev till is, nästan. Hittills verkar det vara supernice, massor med folk överallt och Banff ser ut precis som man föreställt sig en kanadensisk skidort med massa gamla timmerhus och stenklädda skorsten. 

 

Vi dog lite pga tidsomställningen och sov några timmar innan vi taggade till och drog ut för fest. Vi träffade en hel del aussies och några locals, fick tips om boende och hur man fixar till sig billiga liftkort. Trots att vi nu fått höra klart och tydligt hur grymt bra åkningen varit de tre sista dagarna med puder upp över knäna hela dagarna långa så måste vi sitta inne och försöka få styr på våra liv. Det är lite krångligare att bo i två gigantiska resväskor och en snowboard än en liten backpackväska som jag är van vid. Man hittar ingenting och det är prylar överallt. Så nu ska vi verkligen hitta något ställe att bo på, även om folk säger att det är svårt!

 

Ikväll ska vi möta upp lite svenskar som vi haft kontakt med via nätet, och tydligen är Sunday funday här så nu gir vi den gas!

 

Mot Banff!

Banff Avenue

 

Grattis världens bästa pappa på fars dag! Hoppas du blir överöst med god mat av mamma där hemma och ser på Solsidan för oss också! 

 

När vi lyfte från Reykjavik var klockan 5, isländsk tid. Det började skymma och himlen lyste i rött vid horisonten. Det skulle inte dröja länge innan det skulle bli bäcksvart. Trodde vi. Men den där röda horisonten gav sig aldrig, den var där hela tiden och skiftade från skymningsröd till ljusrosa gryningsljus. Det blev liksom aldrig mörkt eftersom att vi reste med ljuset och vår flygresa till Seattle tog -14 minuter. I själva verket tog flög vi ju i 8 timmar men tiden gick fort då vi glodde på film hela vägen. Resan var rätt cool faktsikt, vi åkte över Grönland och såg stora isflak och snötäckta berg nästan hela vägen, tyvärr missade vi isbjörnarna och blåvalen... Väl framme i Seattle insåg vi hur trötta vi var eftersom våra kroppar var inställda på att klockan var runt 2 på natten och vi hade inte sovit någonting. Seattle tid var klockan 5 och Christine insåg plötlsigt att hon tappat bort sitt visum. Oh SHIT! Det är inte möjligt, hur sjutton skulle hon kunna ta sig in i Canada utan visum?? Vi sprang runt och försökte på alla möjliga sätt att skriva ut det från mailen vilket var omöjligt. Det enda vi kunde göra var att hoppas på att mötas av snälla, förstående människor. Vi skyllde såklart på killen i incheckningen på Arlanda som var under upplärning. Han tog Chrisses superviktiga visum, klantskalle! 

 

Vi satte oss på ett Alaska airlines plan, troligen från andra världskriget och sov som stockar i två timmar innan vi tillslut kom till Calgary. Där väntade en immigration disk med en tuff brud i skottsäker väst som tog emot våra pass och visum. Som tur var lyckades Chrstine få sin stämpel i passet och passera vidare in i landet. Phuu. Flygplatsen var öde eftersom det var sent på natten så vi ringde vårt hotell och fick skjuts av en shuttlebus. Klockan var runt halv 9 på morgonen för våra kroppar innan vi kunde sova gott på hotellet.

 

Nu är vi utvilade och sitter och väntar på bussen till Banff! 

 

Jag ringde hotellet och telefonen ställde om sig på rätt tid. Jag ringde alltså om 6 timmar...

 

 

 

 

Äntligen var det dags! Neverna var på topp när vi trippade in på Arlanda med mamsen och papsen. Vi checkade in våra STORA bagage till en snubbe under upplärning. Trevliga killar det där, dock visade sig denna upplärningsakten få lite oanade konsekvenser senare under resan... Mer om det senare! 

 

Vi sa farväl till våra älskade föräldrar och det var nära till tårar. Men snart var tankarna på att shoppa upp hela Arlandas taxfree innan vi satte oss på planet mot Reykjavik. Trötta och nervösa blev det mest sömn under den 3 timmar korta resan och vi vaknade till utsikten av ett kalt och månlandsliknande, öde Island. Vi spejade efter gejsrar men såg endast en ynka bil på en oädnlig raksträcka. 

 

I Reykjavik stötte på vi många roliga isländska ord och funderade på hur det där finsk-liknande språket egentligen fungerade. Men vi hann inte tänka allt för länge innan det var dags att boarda planet mot Seattle. 

 

 

Wihooo taggade till tusen!