Emelies Travels

En vecka har redan gått sedan jag lämnade trygga Sverige och hoppade ut i det oförutsägbara – igen. Men trots att jag hatar känslan av att inte veta vad som kommer att hända, vilka människor jag kommer möta eller vad för slags ställe jag kommer jobba på, så älskar jag det ändå. Det är trots allt spännande, och det slutar oftast alltid bra ändå. Det gäller ju att övervinna sina rädslor. Ett tag undrade jag vad sjutton jag gör här borta, helt ensam i ett hus med 5 andra grabbar, skulle jag ens få ett jobb? Men det var ju inte så svårt, imorgon så är jag redan inne på fjärde arbetsdagen av 7 dagar i Sydney. Jobbet fungerar bra, det är en rysk restaurang precis framför Bondi Beach, så utsikten kan man inte klaga på. Det finns mycket att titta på, mycket snyggt folk och bara överkroppar som åker runt på longboards eller går runt med surfbrädan under armen. Det är en hel del sköna tjejer som jobbar på restaurangen, så det kommer nog bli super! Dock kan den ryska ägarinnan få frispel ibland och skrika ut lite otrevliga ord på ryska, men en annan är väl van vid galna chefer…

Det har flyttat in ytterligare en kille i huset, en till engelsman. Vi är nu 4 engelsmän, en skotte och så jag, lilla svensken. Det är lite speciellt att bo med grabbar som går omkring i fillingarna, rapar och dricker öl 24/7. Men det blir väl fason på dem med, huset har grovstädats och tvättmaskinen går i ett, så de kanske behövde lite kvinnligt sällskap. Dock har det roliga med att göra sig i ordning för fest tappat poängen. Vad ska jag ha på mig, kan jag ha den här klänningen? Ska jag ha högklackat, hur ska jag ha håret, hur mycket kan jag sminka mig? Jag får väl försöka göra mitt bästa ändå, och inte hamna i samma sunkträsk som grabbarna!

Jag har det bra i alla fall, och bättre kommer det att bli! Väntar på att solen ska komma fram så att man kan glassa på stranden, men värmen är tillbaka nu i alla fall. Lite kyligt kan det bli på kvällarna dock.

Inte sa mycket folk pa stranden nar det ar mulet...


...men alla ligger i vattnet...


...och surfar

Ar det nagon som befinner sig i Sydney just nu och har lust att ses sa skulle det vara kul! Jag behover lite svenska kompisar har borta!

Nu har det gått ett par dagar här i Sydney och saker och ting verkar ordna upp sig ganska bra trots allt. Jag kom i måndags, sökte jobb i tisdags och hade provjobb på onsdag vilket jag också fick. Det är en restaurang nere vid Bondi Beach, så bättre läge går knappt att hitta. Jag börjar jobba på fredag, så det blir säkert bra. Två andra ställen har hört av sig också så jag kanske tar ett snack med dem idag och kollar vad det kan vara för något. Annars lär det bli beachen för min del! Nu verkar det som att värmen har kommit tillbaka igen, solen skiner här utanför. Det har varit riktigt dåligt väder de senaste dagarna och kallt som satan. Jag borde tagit med en jacka. Men det ska ju bara bli varmare och varmare, det är fortfarande vår här. Igår träffade vi Saliya och Shane borta vid The Opera Bar och satt och snackade gamla Bowen minnen. Mycket mysigt med schysst utsikt mot Harbour Bridge. De gamla rutinerna börjar sakta men säkert falla på plats. Börja morgonen med gröt, russin och mjölk och så lite nudlar på det senare under dagen. Inget fel med det, eller vad säger du Jossan?

Flygplatsen i Abu Dhabi - bara öken


Vy från The Opera Bar - Harbour Bridge


Opera huset


En bild från sista kvällen hemma i Sverige

Vilken resa sager jag bara. I fredags blev det en sista utgang i Svearike, en riktigt trevlig sadan med harliga vanner, men med lite somn. Sedan gick jag upp, motte mina foraldrar och akte och halsade pa min farmor och farfar. Trott och bakfull var jag, jag kunde inte annat an langta till att fa sova pa planet. Jag flog i lordags fran Stockholm till Frankfurt, och sedan Frankfurt - Abu Dhabi och tillsist landade jag i Sydney pa mondag morgon. En resa som tog 30 timmar. Kampigt. Men sa har jag ju kommit tillbaka pa andra sidan jorden ocksa. Under resan satt jag brevid en trevlig Australiensare, sa tiden gick trots allt fort och vantetiden i Abu Dhabi blev ganska kul anda. Sedan sov jag mest hela tiden pa planen, jag var sa trott att jag inte ens vaknade till maten trots att folk forsokte ruska om mig.

Fram kom jag i alla fall, dock om ankomsten var lite sisadar. Jag blev inte upphamtad pa flygplatsen som avtalat, men saker och ting loste sig trots allt. Jag bor hos Jake och hans 3 rumspolare i en typisk ungkarlslya. En skotte, en irlandare och tva engelsman. Det luktar ol, dorrarna hanger pa sniskan, tomma glasflaskor star lite overallt och madrasserna ligger pa golvet. Det ar fester typ varje helg och det verkar ga ganska galet till. Nagon fick harborttagningsmedel pa huvudet nar han lag och sov och har nu en kal flack pa skallen, en annan blev vackt av en hink iskallt vatten och hyssen bara fortsatter. Ja, vi far val se hur det har urartar, jag hoppas jag far behalla mitt har i alla fall.

5 minuter bort ligger Bondi Beach, och det borjar bli sommar har nu. Det ar behaglig varme, typ som svensk sommar. Vi gick ned och kakade lunch pa stranden och sedan var det dags att battra pa brannan som efter tva veckor hemma i kylan redan hade fallit bort. Valkomna tillbaka fraknar! Stranden var knokfull med folk och vattnet vimlade av surfare som fangade de stora vagorna. Vattnet var forresten riktigt kallt, jag far nog skaffa mig en vatdrakt om jag ska surfa. Sedan satte vi oss och tog ett par riktigt laskande bars i varmen, och jag insag att jag kommer nog inte ha svart att trivas har i Bondi Beach. Folk gar omrking lattkladda overallt, alla ar unga, snygga och brunbranda. Folk aker omrking i oppna cabs i bara badklader och spelar musik pa hogsta volym. Surfbradorna knallar omkring overallt pa gatorna. Aven om man inte kan aka kan man bara en brada, bara for att det ar coolt och det ar sa man gor har i Bondi. Livvakterna kor omkring i sma bilar pa stranden och helikoptrarna aker runt och spanar efter hajar.

Nu maste jag ut och soka jobb, annars haller inte planboken sa lange till!

(Bilder fran google)

Det första jag möts av min hemstad är folk som springer till tunnelbanan. Fort, skynda, det är brottom nu. Inte. Komma. Försent. Tunnelbanan kommer in på plattformen med ett susande ljud. Folk går av. Folk går på. Folk sätter sig på ett säte där ingen annan sitter i närheten. Om det är fullt överallt sätter man sig brevid någon främling. En främling som man inte kan prata med, eller tänker prata med. Man synar personerna runt omkring från topp till tå. I hemlighet. Att få ögonkontakt vore katastrof. Mode. Vad är inne? Vad är ute? Alla ser bra ut. Alla ser likadana ut. Högklackat under dagtid, manikyrfixade naglar, blonderat och stylat hår, slimmade jeans och sotade ögon. Skjorta, åtsittande jeans, halvlångt hår med vax i, röda Converse och en stor stickad halsduk. Det luktar speciellt på plattformen. En doft som bara finns i tunnelbanan. Alla strömmar mot rulltrappan. Det gäller att hålla sig på höger sida för att inte bli omkull sprungen. Se upp för ögonkontakt med folk i motsatt riktning. Det är kallt ute. Alla fryser. Ingen ler, ingen säger hej. Ingen säger någonting i onödan. Att prata med en främmande människa klassas som konstigt. Skynda in i värmen, gå in i ett tunnelseende. Försvinn in i dig själv och gå i ide för vintern.

Detta är typsikt Stockholm för mig. Det är opersonligt och tråkigt. Men jag är precis som alla andra och går in i exakt samma mönster. Jag är inte ett dugg bättre själv. Jag kanske överdriver också, alla är väl inte så som jag beskrev. Men det är något speciellt med Stockholm som man inte ser på andra ställen. Något som jag ser som negativt. Det är tråkigt. Svenskar har ett helt otroligt gott rykte runt om i världen. Att vara svensk är en merit på CV:t. Under vår resa mötte vi bland annat en malaysisk tjej som blev oerhört lycklig av att veta att vi var svenskar. För henne fanns det inga så bra människor som svenskar. "Swedish people are the nicest people in the world, they are always happy, always friendly, funny and good looking. But the swedes would never ever go up to you, you have to go to them. And never expect that the person will be open to you in the first place, but after a while you know that the person will open up and be one of the best persons you can find." Så sant som det var sagt. I Stockholm pratar man inte med främlingar, men utomlands blir vi glada, öppna och galna. Antagligen för att vi behöver pushas på. Vi går inte fram till andra, andra måste gå fram till oss. Därför fungerar vi så bra och uppskattas så mycket i andra länder där folk är mer framfusiga. Det är min teori. Även med detta i bagaget så kom jag in i samma, gamla vanliga mönster så fort jag landade på hemmaplan. Jag vill inte vara så, jag försökte vara annorlunda, men jag kunde inte annat än att följa strömmen. Man blir som sin omgivning.

Snart åker jag till varmare breddgrader och slipper den deppiga, slaskiga vintern. Jag har gett Stockholm många chanser, men nu är jag helt säker på att Stockholm inte kommer vara min framtida hemstad.

 

Visst är det skönt att komma hem till trygga Sverige ibland. Träffa familjen, vänner och höra det svenska språket. Sverige är ju faktiskt fint det också. Men på lördag är det slut på hösten för då åker jag tillbaka till Syndey och sommaren.

Hem ljuva hem






Sötaste lilla Chips


Ett album av 6 avklarade, ett heltidsarbete...




Ylva och jag på Supper


Föräldrarna har gått och skaffat jacuzzi. Som att komma tillbaka till Tongariro National Park i Nya Zeeland, I like!

Ny header betyder ny resa. Eftersom Sverige inte lockar mig för fem öre så räcker två veckor i kylan. Jag åker istället tillbaka till Sydney och jobbar ett tag, dock inte allt för länge eftersom en skidsäsong i norska Hemsedal väntar!

19 januari – 10 oktober. 9 månader och 11 flygresor senare är jag 6 länder rikare. Jag har haft den bästa tiden i mitt liv och upplevt helt otroliga saker som många kanske inte ens upplever under en hel livstid. Jag har blivit bättre på engelska, jag har blivit starkare som person, jag har lärt mig om mig själv och andra människor. Jag har tagit till mig många olika kulturer och känner mig som en ny människa. En bättre människa med mycket kunskap och erfarenhet. Som ni förstår har den här långa resan gett mig otroligt mycket, och jag önskar att alla kan få uppleva något liknande. Av 9 månader har vi jobbat 2 månader, och i det stora hela har vi gjort av med runt 120 000 kronor under loppets gång. En summa som inkluderar alla flyg, boenden, mat och aktiviteter. Det kanske låter mycket, men allt som jag har lärt mig och fått uppleva har varit värt vartenda öre. Vi har hoppat bungyjump och skydive, tagit dykcertifikat, åkt rafting, gått på whalewatching, simmat med vilda delfiner och hajar, seglat i Whitsundays och åkt på ett antal olika safaris, bland annat. Listan kan göras lång. Istället för att köpa en lägenhet, en bil, en skönhetsoperation eller vad vet jag vad man kan spendera så mycket pengar på, så har vi gjort något som kommer ligga djupt i våra minnen och hjärtan för resten av våra liv. Det kan inte gå sönder, det kan inte försvinna. Det finns för alltid i oss.

 

Som jag sagt innan har vi jobbat hårt och sparat pengar för att kunna göra en sådan här resa, vi har varit helt oberoende av andra och lärt oss vara ekonomiska. När pengarna började sina var det dags att jobba. Vi har inte vunnit på lotto och vi har inte fått ett plötsligt arv. Kan jag göra det, kan du göra det. Det gäller bara att kunna hålla i pengarna och veta hur man ska spendera dem.

 

Vi visste inte hur länge vi skulle vara borta, men allt blev väldigt spontant och man märker snabbt hur enkelt det är att göra saker som man vill göra. Man bara gör det, man ställer sig uppe på ett stup och hoppar bungyjump, man faller ut från ett flygplan utan att tänka efter. Bara för att man kan, det är kul, och ju mer man tänker på någonting desto mer börjar man tveka och då är det bara att beta av det med en gång istället. Man ångrar aldrig det man gör, men man ångrar alltid det man aldrig gjorde. Ett uttryck som är så sant. Varför ska man ångra sig? Lev i nuet, ta dagen som den kommer och utnyttja ditt liv till fullo. Man lever bara en gång, så ta vara på det livet och gör det du vill göra.

 

Under resan har vi sett och lärt oss mycket. Australien har varit drömlandet för mig. Ett land med många djur; kängurus, koalor, krokodiler och spindlar. Det visade sig också vara lika fantastiskt som jag hade hoppats på. Australiensare är urtrevliga människor och landet har otroligt vacker natur. En natur som skiftar från outback till regnskog. Landet påminner om Sverige, fast med ett bättre klimat. Alla som åker till Australien älskar Australien. Så är det bara.

 

 

Nya Zeeland har alltid varit ett speciellt land för mig, det ligger långt bort och har en märklig men otroligt vacker natur och efter Sagan om Ringen filmerna har det också blivit ett overkligt sagoland. När vi ändå var i Australien var vi ju såklart tvungna att ta oss över till grannlandet och se det med egna ögon. Vi åkte med en buss som tog oss runt den norra och södra ön, och vi fick uppleva sommar, höst, vår och vinter under 1 månads tid i ett land som skulle kunna vara 4 olika. Vackra snötäckta berg kontras av knallturkosa floder, glaciärer och vita sandstränder. Befolkningen är sociala och glada, och urinvånarna är söta som få. Nya Zeeland är helt fantastiskt med en oslagbar natur och kultur som lagt sig varmt om mitt hjärta.

 

 

Har man en gång börjat resa är det svårt att sluta. Man får mersmak och när man väl är på andra sidan jordklotet så vill man se så mycket som möjligt. Har man åkt så långt kan man lika gärna åka en liten bit till för att få se Fiji, paradiset med kritvita sandstränder, klarturkosa vatten och oslagbart vackra koraller och fiskar. För att inte tala om det vänliga folkslaget med varsin gitarr i famnen och en sångröst i stil med Bob Marley. Kommer jag någonsin få se något så vackert som Fiji igen? Bilderna i Fritidsresors katalog behöver inte vara redigerade, bilderna visar sanning. Det är så vackert om inte vackrare. Fijianerna är det mest vänliga folkslaget i världen, de lever med ett simpelt sinne och älskar livet även fast det är fattigt. Dykningen är fantastisk, stränderna likaså och vattnet är sagolikt blått och turkost.

 

 

Adlink

 

Från ett av världens dyraste länder - Australien, tog vi oss bort till ett av världens billigaste länder – Thailand. Vi var på väg hemåt, men ombokade flygbiljetten så vi hade två månaders resstopp i Asien. Varför inte passa på när man ändå kör förbi? Från ett rent och prydligt Australien kom vi till ett smutsigt och fattigt Thailand. Något som var en ganska stor omställning för oss, och det tog ett tag att komma in i den annorlunda vardagen. Men allt eftersom blev vi så gott som thailändare, och insåg att det fattiga även kunde innebära rikedom. En rikedom som inte består av pengar eller ägodelar, utan en rikedom där vänskap är det prisvärda och förmågan att se möjligheter i svåra situationer. Thailand kunde inte mäta sig emot paradisöarna i Fiji, men det väger tungt på många andra sätt. Thailand - ett land som gjorde mig konfunderad och imponerad många gånger, ett land som kom att tillhöra ett bland favoriterna.

 

 

Adlink

 

Singapore, en otroligt vacker och modern stad i landet med samma namn. Singapore är en ö nedanför Malaysia som består mestadels av Kineser. Det var en enorm skillnad att komma från Thailand direkt till Singapore. Thailand är fattigt och ganska skitigt med små, ruckliga hyddor till hus. Singapore är rikt och rent med ett stort intresse för arkitektur och framtidsplaneringar. Antagligen den vackraste staden jag sett hittills.

 

 

Malaysia har gett mig mycket, framför allt från befolkningen. Det är ett vackert land men för mig blev jag mest imponerad av invånarna. Vi kom dem nära inpå livet, vi lärde oss leva som dem. Vi bodde skitigt och åt billigt, så långt man någonsin kan komma ifrån den säkra vardagen hemma i Sverige. Men vi hade det jätte bra ändå, och man inser att man inte alltid behöver köpa saker för pengar som man gör i Sverige, oftast för att imponera på andra. Det finns så mycket annat i livet som är värt att lägga tid och pengar på. Malaysia har lärt mig att uppskatta saker och ting som tas förgivet och det har lärt mig att se livet från en annan synvinkel.

 

 

En helt fantastisk resa som jag hoppades aldrig skulle ta slut kunde inte blivit lika lyckad om jag inte hade med mig min speciella vän. Josefin, Jossan, Josse, Joe, Jos, Josef - kärt barn har många namn. Den lilla smålänningen som var ganska osäker till en början har blommat ut och blivit en färgstark person. Vi har utvecklats otroligt mycket båda två, men det är lättare att se det på andra. En tjej som hade stark hemlängtan i början på resan förvandlades till den som aldrig ville hem. Att resa är beroendeframkallande och när man får uppleva så många andra länder inser man vad som finns utanför Sveriges gränser. Sverige är bra på många sätt, men det finns mycket annat bra också. Man blir rik av att resa, och jag tycker synd om dem som aldrig får se annat än Sverige. Det finns ingen som någonsin kommer förstå vad vi har upplevt tillsammans, och det finns ingen vänskap som kan bli så som vår. Tillsammans har vi skapat ett starkt band och hur lång tid det än går emellan att vi hörs så kommer resan alltid hålla oss samman. Jag har sagt det förr, men måste ändå avsluta med att tacka min underbara vän Josefin för allt vi har fått uppleva.

 

 

Under vår långa resa har vi mött otroligt många männiksor. Vissa påminde oss om kändisar eller kompisar hemifrån. Här är några av alla look-a-likes som vi har stött på.

Jag måste rekommendera hotellet som vi bodde på i Bangkok. At One Inn heter det och ligger nära Hua Lampong Train Station. Det är ett nyöppnat hotell med inte så många gäster än så länge, men personalen är underbar. Sopa, ägarinnan, är den vänligaste människan man kan hitta. Hon hjälper till med allt, hon behandlar en som sin vän och man får ut så otroligt mycket av att bo hos henne. För alla som ska bo i Bangkok så tycker jag att ni kan ge Sopa en chans och hjälpa henne få igång sitt hotell. Hon har även en resebyrå som kan hjälpa till att tipsa om planering och även bokningar om man vill det. Sopa är duktig på engelska och berättar gärna allt hon kan om Thailand, vart man ska åka och inte, vad man ska passa sig för osv. Hotellet ligger som sagt nära Hua Lampong Station, och ska man resa vidare upp till Chiang Mai eller söderut med tåg så passar det riktigt bra att bo där. En tuk-tuk till Siam Square eller MBK kan man få för 80 Baht. En hotellnatt kostar runt 800 Baht för ett dubbelrum och då ingår frukost och gratis internet. Det finns såklart billigare sätt att bo på, men det här är ändå billigt och man kan få så mycket hjälp om man vill. Vi fick lämna kvar packning i ett förråd hos henne eftersom vi skulle tillbaka till Bangkok, och utan hennes hjälp hade vi inte kunnat shoppat så mycket som vi gjorde!

Sopa är en fantastisk person, så bo gärna på At One Inn!

Sopa och vi

At One Inn

45/9-10 Soi Sunthornphimol Jarumuang Road Phathumwan

Bangkok, Thailand 10330

[email protected]

Hemsida

Facebooksida

We are located just off of the expressway from the airport, within blocks of the MRT, the bus at the end of the lane and just minute from the Hua Lamphong Train Station, which is the gateway for travel through-out Thailand and many places nearby are Yoawarat, Siamsquare, Suriwong, Siphaya, Lotus, Siam Paragon, World trad Center all you can raech within 15 minute.

En resa måste ta slut någon gång, och det har den gjort nu. Två underbara veckor med två härliga familjer gick fortare än någonsin. Efter Koh phangan gjorde vi allt som vi redan gjort flera gånger, hyrde moppe, gick på marknad, drack drinkar, åt för mycket, brände oss i solen. Ja, allt som man gör under goda dagar helt enkelt.

 

Vi hängde med familjerna till flygplatsen i Bangkok, vinkade av dem där och sedan väntade en sista kväll för mig och Jossan i huvudstaden. Vi åkte till vårt kära hotell som vi bodde på i början, där vi fick lämna av typ hälften av vår väska för att kunna shoppa nya grejer. Hur hade vi klarat oss utan Sopa, den underbara hotellägarinnan som behandlade oss som sina döttrar? Världens mest hjälpsamma och vänliga tjej, jag önskar att det går bra för henne och sitt nyöppnade hotell. Vi kom fram sent på kvällen, men personalen satt uppe och väntade på oss och visade oss vårt rum. Nästa dag kunde vi ha kvar rummet så länge vi ville, utan att checka ut. Så jäkla sjysst. Hela dagen gick åt till den sista shoppingen. Vi åkte bort till en superstor söndagsmarknad som var helt kaos, tills vi insåg att vi var tvungna att spendera den sista tiden på shoppingcentret MBK en sista gång. Vi shoppade loss tills vi storknade, Levis jeansshorts för 12 kronor, otaliga Ray Ban solglajor för 50 spänn styck, hörlurar för 20 lappen, Mulberry skinnväska för 500 kronor och Converse skor för 200 spänn. Bland annat. Thailand är allt bra billigt, men allt är också fejk. Fast vad gör det? Det är kul att shoppa i alla fall. Efter alltför många timmars shopping så bar det av till hotellet för en sista dusch och en sista packning i den välanvända resväskan som återigen var proppfull. Resten av packingen flög hem i familjens väskor kvällen innan, så vad hade vi gjort om inte Sopa låtit oss lämna våra grejer hos henne? Helt perfekt var det. Sedan var det bara att säga Lakorn Thailand och ta sig ut mot flygplatsen. Som sagt, resan måste ta slut någon gång, och denna gång är nu vilket inte känns kul alls. Men allt är inte alltid kul, vi får väl försöka lära oss det.

 

Hej då Thailand, böljande värme, klarblåa vatten och glatt folk. Hej Sverige, kyla, slask och instängda människor.

 

Vi gick på floating market

Oscar leker stekare

Coolaste tuk-tuken ever

Två familjer i en tuk-tuk

Oscar blev brun

 

Detta ska vara en Thailändsk delikatess

Man vet inget om man inte testar!

Men mamma Carina var inte lika förtjust

Fiskmassage med delade upplevelser

Spela biljard med Thailändsk polis

Jossan käkar cocosglass i Bangkok

På väg hem med hotellägarinnan Sopa

Inte riktigt kanske. Mitt och Jossans absoluta favoritställe i Thailand var Koh Phangan, så varför inte dra med familjerna dit? Från Hua Hin var det bara 4 timmars bilfärd så vi tyckte att de skulle få uppleva ännu bättre snorkling, ännu finare vatten och mer ös på kvällarna. Sagt och gjort, 8 ungdomar och 4 föräldrar åkte iväg till party ön som backpackers. Bilen och båten var bokad men väl framme på Koh Phangan var det dags att försöka bestämma sig för ett boende. Ett inte så lätt beslut med 12 olika åsikter och minst lika många Thailändska påflugna försäljare. Efter många om och men lyckades vi komma fram till en lösning. När jag och Jossan var på Koh Phangan var det billigt för oss att åka Tuk-Tuk, det kostade oss endast 100 Baht var (ca 25 kr), vart vi än skulle. Det vi inte riktigt var beredda på var att det var samma pris per person oberoende på hur många man var i en Tuk-Tuk, vilket betydde att vi skulle betala 1200 Baht för att ta oss någonstans. Inget alternativ för oss, så vi hyrde moppar istället, trots alla varningar för livsfarliga vägar och lurendrejare till moppe uthyrare. Enkelt, billigt och bra blev det i alla fall, eftersom vi kunde köra runt och titta vilket boende som passade bäst. Det slutade med några små bungalows längs med en vit strand framför klarblått vatten på en resort med en urgullig Thailändsk ägare. Vi chillade på stranden tills det blev dags att ta sig bort mot Haad Rin, vårt favoritparty ställe ”Full Moon Party Beach”. Vi lyckades missa Full Moon Partyt även denna gång, men tur var nog det för annars hade väl våra päron undrat hur sjutton dem kunnat lämna bort sina döttrar på resande fot. Hur som helst, de skulle i alla fall få uppleva att dricka ur en Bucket och se alla bucketshopar längs med stranden, och sist men inte minst, få uppleva en av Thailands bästa fireshows. Vi gick bort till vårt stammis hak Drop In Bar och blev välkomnade av grabbarna som kom fram och kramade oss. En liten överraskning blev det allt, för inte hade vi berättat att vi skulle komma tillbaka. Efter allför mycket eldångor för ”gamlingarna” så blev de för trötta och åkte hem. Kvar stannade såklart vi och festade precis som på gamla goda tider, ända fram till gryning med alltför många gratis buckets. I love Koh Phangan, mer behöver jag inte säga.

 

Denna gång på Koh Phangan bjöd dock inte på någon sovmorgon och heller ingen frukost på sängen. Istället var det upp och hoppa efter någon timmes sömn för att utforska ön tillsammans med familjerna på moppe. Vi tog oss runt utan att somna och med fullständig fokusering på att hålla humören på topp. Dock med ett halvdant resultat kanske ska nämnas… Vi snorklade uppe på nordligaste toppen och såg många fina fiskar, dock var familjerna mesiga och trodde de skulle drunkna när cyklopen fylldes med vatten. Oerfarna dykare säger jag bara! (Annat är det med mig som slarvat bort min viktiga loggbok för mina dyk…) Hur som helst, vi körde runt halva ön, käkade lunch och fikade med glass. Men snart var dagen slut eftersom timmarna går onormalt fort på andra sidan jordklotet, och det var dags att börja fylla på för nästa kvälls festande. Vi käkade god Thailändsk mat och sedan drog ungdomarna in till partystranden igen, där Hampus gjorde en bambu tatuering och vi andra kollade på fireshowen som vanligt. Även denna kväll blev lyckad, och det var ledsamt att lämna våra thailändska vänner för en andra gång. Ännu mer ledsamt blir det när man inser att man antagligen aldrig kommer ses igen, men så fungerar det när man reser runt så det är bara att leta reda på nya vänner!

 

Efter två nätter på Koh Phangan var det dags att bege sig tillbaka till Hua Hin igen. Det var en lång dags transporterandes för familjerna, men en baggis för mig och Jossan som har många timmars resor i bagaget. Till slut kom vi fram till Hua Hin där folk tittade konstigt på oss och våra ryggsäckar med klisterlappar där det stod Koh Phangan på. Inte hade de sett 2 familjer på 12 pers som backpackers förr. De fick sig nog ett gott skratt. Vi fick oss i alla fall ett välbehövligt skrovmål! Det blev revbensspjäll och Tacos för hela slanten, sedan rullade vi hem. Fråga brorsan om ni inte tror mig.

 

Som sagt, säkerheten i Thailand är väl sisådär

Vi åkte förbi Koh Tao

Här kommer Fidde

'

Oscar var hungrig

Att vara i Thailand utan att åka ut till någon av alla öarna, då har man inte varit i Thailand. För att se de vackra stränderna, det klarturkosa vattnet och de färgglada fiskarna så får man ta sig ut en bit ifrån fastlandet. Vi gjorde en utflykt på en natt till ön Koh Talu, som ligger runt 2,5 timmar söder om Hua Hin. De båda familjerna på 12 pers hoppade in i en taxibuss med en thailändsk chaufför som var för kort för att nå ner till pedalerna. Färden var den mest osäkra bilfärden någonsin. Han parerade med gasen konstant och körde sicksack mellan alla bilar i en fart som var dårdristig. Folk blev åksjuka och satt som på nålar, men som jag nämnt tidigare så finns det inga trafikregler i det här landet. Fram kom vi tillslut, och det kvarstod bara en liten båtfärd ut till ön Koh Talu (som betyder hål i ö). Där väntade en vacker strand med små bungalows, och vi hade så gott som hela ön för oss själva. Vi började med att snorkla, och jag hittade äntligen min favoritsnäcka som jag alltid letar efter. Den var på tillräckligt grunt vatten för att jag skulle kunna hämta upp den, men tyvärr var det inte bara jag som tyckte om den här snäckan. Snäckan var redan upptagen, det var huset till Mr Mussel, en liten slemmig snigelliknande mussla. Det blev en stor kamp mellan mig och Mr Mussel, han fick bo på badrummet och tanken var att han skulle klättra ut ur snäckan och byta hus men Mr Mussel var inte villig att göra något husbyte. Vi försökte med många olika tricks, och snart började folk vilja gröpa ur slemproppen och faktiskt mörda den lilla stackaren. Nej, så långt skulle vi inte gå, så Mr Mussel fick komma tillbaka till sitt hem Stora Havet.

 

Vi gick på trekking och tittade på utsikten, pappa och brorsan drog ut och seglade, vi strosade runt på stranden och vissa tog massage. Till kvällen bjöds det på Thailändsk middag, och till pappas förtjusning så fick han en färdigtuggad fruktkärna nedramlades från en fladdermus i taket. Det är bara att tacka och ta emot.

 

Nästa dag drog vi iväg på en konstig brygga till båt och snorklade på finare ställen, och vi matade fiskar med bananer tills de stora halvmeters bjässarna vågade sig fram. Familjerna tyckte snorklingen var vacker, men jag har blivit riktigt bortskämd så jag tyckte egentligen inte att det var så mycket att ha… Men det var kul att kasta sjögurkor på syskonen och visa dem Christmas tree worms och havsanemoner. Vi hade det bra på Koh Talu, men snart bar resan av till Hua Hin igen, denna gång med en bättre taxichaufför.

En hejare på att knäcka nötter

De födde upp sköldpaddor på ön, denna var 10 dagar gammal

Koh Talu - hål ö

Vi hittade en fin snäcka

Men Mr Mussel ville inte flytta ut

 

 

Tiden har bara runnit iväg på vår resa. Det var 9 månader sedan vi stod på svensk mark och alltså lika länge sedan vi såg våra familjer. Halvvägs på resan när vi bestämde oss för att resa runt i Asien, så tyckte vi att det kunde bli ett bra avslut med två veckor i Thailand med båda våra familjer tillsammans. Jag har aldrig träffat Jossans familj, Jossan har knappt träffat min och familjerna i sig visste inte ens hur den andra familjen såg ut. Men jag och Jossan har ju fungerat riktigt bra tillsammans, och alla ”barnen” i familjerna är i samma åldrar så förutsättningarna för en bra match var ganska goda. Familjen Göransson och familjen Persson möttes upp på Arlanda, och gissade sig fram till vilken familj som kunde vara den rätta genom att bara ha sett foton på mig och Jossan. De flög hela vägen till Thailand och bilade ner till Hua Hin, där två veckors familjesemester väntade.

 

I samma stund satt jag och Jossan på ett skruttigt tåg genom hela Thailand ända från Malaysia i många, många timmar. Vi skulle komma fram mitt i natten men tåget var försenat så vi ringde och väckte dem klockan 6 på morgonen. Ut kom ett par yrvakna föräldrar med lyckliga ansikten och glädjetårar i ögonen. Det var ett kärt återseende, men samtidigt kändes det som att man sågs senast igår. Vi har upplevt så mycket på vår resa, och det finns så otroligt mycket att berätta om men istället var man tom. Var skulle man börja? Vem orkar höra på allt vi varit med om, och framför allt, man orkar inte berätta. Ingen förutom jag och Josefin kan någonsin förstå hur vi har haft det, inga ord och inga bilder kommer någonsin kunna förklara våra upplevelser. De finns djupt inom oss och kommer aldrig försvinna därifrån. Istället korkades det upp tyskt mousserande vin från syrran (som numera jobbar i Tyskland) och det öppnades några försenade födelsedagspresenter. Bra start på dagen! Brorsan hade blivit ännu större och fått ännu mörkare röst och ännu manligare utseende, men annars var de andra sig lika.

 

Vi bodde i huset jämte familjen Göransson, en familj med 4 ungdomar och en pojkvän, på en resort med tre olika pooler. Aircondition, riktiga toaletter man kan sitta på, ett kylskåp med normal frukost och framför allt, nu kunde vi lämna över all planering, allt ansvar och alla beslut till de andra. Vi kunde bara glida med för en gångs skull, och faktiskt ha riktig semester. Vi låg på stranden, fick timmars massage, shoppade på marknader, tittade på krokodilshower, tutade runt på moppar och käkade god mat. Mat som är dyr i våra ögon, vi som tidigare inte betalat mer än 25 kronor för en måltid, men billig för familjerna (50 -70 kronor för en rejäl maträtt). Vi hade filmkväll för familjerna och visade våra galna bungyjumps, skydives, dyk och andra egengjorda filmer. Vi drack goda drinkar och mådde gott. Vi umgicks med våra familjer och härligt sällskap och njöt av semestern tillsammans helt enkelt. Bra tider!

 

Två glada familjer

Det bjöds på läskig ormshow

Söta Matilda vågade hålla en krokodil...

...men hon vågade inte riktigt testa det här...

Syskonkärlek

Familjelycka

5 av 6 moppar. Folk vände sig om när vi tutade förbi med 12 pers

Det blev en tur upp till apberget, men aporna ville ta över mopparna

Dotter och mor

Såhär kan man se ut...

...eller så här...

...man kan också se ut såhär...

...eller såhär. Det finns många sett man kan se ut på

Syster och bror

Takiab Beach

Syrran, pappsen och mamsen

Förlåt för dålig uppdatering här på sidan, men vi har fullt upp! Det finns ingen tid för bloggen just nu, att resa med två familjer med 12 pers betyder väldigt många olika åsikter vilket i sin tur betyder minimal egentid. Dessutom består den minimala egentiden till att söka jobb, för nu är det slut på semstern för min del. Jag åker tillbaka till Sydney i två månader för jobb, och därefter blir det en skidsäsong i Norge. Jag får kalla kårar när jag tänker på att komma hem till kalla Sverige och att resan snart är slut, därför flyr jag vidare för andra äventyr. Inom en snar framtid kommer jag lägga upp massvis med bilder och text här, så keep in touch!