Emelies Travels

I helgen har det varit Gladmat Festival här i Stavanger, men som de partysvenskar vi är har det mest blivit gladsprit festival i fyra dagar. Min kropp pustar ut nu när det är söndag då jag slipper dricka ikväll. Men kul har vi haft! Och beslut har vi tagit. Det blir en kortare vistelse än planerat här borta, så jag hänger med Jossan hem till Ljungby på fredag och kör lite Afterbeach och Måndagsklubben i Halmstad innan jag beger mig hem till Stockholm. Och där hemma är det väl bara att börja förbereda sig för plugget. Hjälp. Plugga? Hur ska detta gå? Fattigt studentliv. Jag? Neej det kommer ju bli knas, planer om att åka till Åre, alperna och Hemsedal i vinter har redan börjat dyka upp i min snurriga hjärna. Jag tror jag går och köper en triss lott, kan nog behövas. 

I helgen drog vi till Kjerag, som är ytterligare en bergsformation utöver det vanliga här i Stavanger. Vi körde med bil in till botten av Lysefjorden och upp för kurviga vägar som Jossan tyckte väldigt bra om (inte). Men fram kom vi tillslut och denna hike var inte alls lika jobbig som den till Trolltunga. Det här tog oss kanske fem timmar tur och retur. 

 

Kjeragbolten är en sten som är fastkilad mellan två berg som man då kan hoppa ut på för att få en liten adrenalinkick. Om man ramlar, halkar eller får svindel kan man vänta sig ett fall på över 1000 meter. Men det var faktiskt inte så läskigt som jag trodde det skulle vara. Eller så är vi vana nu efter både Preikestolen och Trolltunga. Vissa tog med sig hunden ut på stenen och andra stod på händer. Vi skippade det dock. 

 

Vi avslutade helgen i Godalen med sol och bad i sommarvärmen. Ändå hade vi tankar om att dra till ett sommarskid-center någon helg för att åka lite bräda. Får se om det blir av eller om det blir alldeles för dyrt... 

 

Nu har jag gått och varit nervøs før skolan som jag søkt in till før høsten. Jag høll ju på dær sista tiden i Kanada med det hær projektet och ett tag kændes det omøjligt och jag funderade på att skita i det. Men jag klarade att genomføra det och så kom jag in också! Fan vad kul!!! Så det blir Sundsvall før mig i høst, skønt att æntligen få reda på det. Dags att styra upp lægenhet och grejer nu då! 

 

För att komma in på skolan var jag tvungen att skicka in två arbetsprover. Det första var en satt rubrik som jag skulle tolka: "arbeta för brödfödan" genom en text och berättande bilder. Det andra var en egen uppgift där jag själv fick välja ut foton ur en fotojournalistisk synvinkel, så där valde jag lite blanade bilder från olika resor. 

 

 

Vad är det egentligen som gör att dagens ungdomar väljer att arbeta under extrema väderförhållanden i främmande länder långt hemifrån?

 

Sunshine Village Ski and Snowboard resort är en av alla skidorter som ligger beläget i hjärtat av de Kanadensiska, så kallade Rocky Mountains. Det har lockat ungdomar från hela världen, från olika länder, bakgrunder och kulturer. Majoriteten kommer från Australien och England och många har aldrig sett snö innan deras vistelse i Kanada. De tjänar 9 Kanadensiska dollar i timmen, vilket i dagsläget representerar 60 Svenska kronor, för 6-8 arbetstimmar om dagen. Med transport till och från berget samt en 20 minuters gondoltur upp till anläggningen är de borta i 12 timmar om dagen.

 

De dåliga arbetsförhållandena är inget man skulle lägga märke till av ett besök uppe i Sunshine Village. Du blir bemött av personal som ständigt ler och hälsar glatt på alla runt omkring. Marcus Sandberg, 24, är inget undantag, för honom verkar det inte finnas några bekymmer.

 

    - Vi arbetar efter mottot; ”work hard, play hard”, menar Marcus, en av svenskarna som tagit sig till andra sidan Atlanten.

 

Vinden yr och det är svårt att urskilja liften som ligger lite längre bort på grund av sikten. Nästippen isar av kylan och det har bildats ett par istappar i Marcus fluffiga mustasch. Snön knarrar när folk går förbi i sina pjäxor och det doftar friskt av bergsluften.

 

Marcus kom till Banff i början av november och har arbetat i Sunshine Village de senaste sex månaderna. Säsongen är den längsta i Kanada och slutar inte förrän i slutet på maj. Han arbetar som skidpatrullerare för en lön som aldrig skulle vara rimlig i Sverige. Han tar personalbussen från byn till berget varje morgon innan solen gått upp och kommer inte tillbaka förrän det blivit mörkt igen. Dagarna är långa och krävande, men samtidigt väldigt givande.

 

   - Inte en dag är sig lik, säger han med ett stort leende på läpparna. Ena dagen kan man rädda någons liv, andra dagen kan man åka sina livs bästa svängar.

 

Det gäller att ha huvudet på skaft under arbetstid. Alla möjliga skador kan förekomma, från att värma upp en frostskadad kind till att frakta någon med brutna ben från den högst belägna toppen. De måste alltid vara väl förberedda för laviner och i värsta fall gräva upp personer ur djup, hårdpackad snö. Att vara vältränad och uthållig är en stor del av arbetet. En skidpatrullare har ett stort ansvar och spelar en extremt stor roll för skidorten. De utbildas regelbundet i säkerhet och många av dem arbetar frivilligt som brandmän efter arbetstid – utan lön.

 

   - Jag är inte här för att tjäna pengar, jag vill ha en erfarenhet för livet.

 

Det är framförallt en sak som Marcus tillsammans med resten av säsongsarbetarna har gemensamt, och det är deras passion för skid- och snowboardåkningen.

 

   - Det är en givande och väldigt social sport som ger vänskap för livet, berättar Marcus.

 

Det är väldigt lätt att komma tätt inpå varandra eftersom de spenderar så mycket tid tillsammans. De bor trångt i gemensamma rum, de arbetar tillsammans och de spenderar all fritid ihop. Att skaffa livslånga vänskapsband är ett faktum och många har även träffat kärleken under deras vistelse.

 

Det är tydligt att personalen har ett starkt band emellan dem. Man skulle kunna tro att de känt varandra sedan barnsben. Det finns inga bekymmer. De största besvären de har är var förfesten är för kvällen eller hur de ska ta sig till områdena med nysnö som ingen åkt på tidigare. Eller hur de kan skramla ihop tillräckligt med pengar till mat och fest. De lever i en bubbla som är otillgänglig för omvärlden, det är bara ögonblicket som existerar.

 

   - Det får bli nudlar ikväll, säger Marcus.

 

Under en tvåveckors period dokumenteras det vad personalen har gjort för tabbar, och därefter är det tid för en så kallad Jugnight då alla som gjort bort sig köper kannor av öl till de andra. Det festas en hel del bland personalen, de flesta går ut på den lokala baren eller nattklubben flera nätter i veckan. Att de ska upp och arbeta tidigt dagen efter verkar inte heller vara något bekymmer. Det är en del av deras livsstil. Men det är inget som skulle dra ned på mängden alkohol de dricker.

 

   - Är man kung om natten får man se till att vara kung om dagen också.

 

 

 

Att resa är det enda du kan köpa som gör dig rikare, sägs det. Världen är stor och den som inte har möjlighet att uppleva den vet heller inte vad den går miste om. Detta är en självklarhet för mig och jag har själv varit delaktig i säsongslivet i flera år. Det är dock inte lika självklart för de som aldrig fått uppleva ett liv som detta själva. Vissa är fascinerade av den livsstil vi väljer att leva men skulle aldrig våga ta steget dit själva. Andra är skeptiska och förstår sig inte på varför vi väljer att ”slösa bort” våra liv på det här sättet.

 

Jag har valt att dokumentera om livet som en fattig säsongsarbetare för att visa varför säsongsarbetarna frivilligt väljer att arbeta för en så låg minimilön. Det är inte alltid lätt, det finns en hel del nackdelar. Vissa hamnar i dåliga umgängeskretsar och blir narkomaner och alkoholister. Andra har inte råd att äta näringsrik mat och får problem med hälsan. Det kretsar mycket droger omkring sådana här områden där ungdomar samlas och testar sina gränser. Framför allt Cannabis är nästan lika vanligt som att dricka alkohol.

 

Att arbeta för brödfödan behöver dock inte enbart handla om något eländigt och tråkigt. Här i Kanada arbetar ungdomar från all världens hörn för en lön som, i princip, bara räcker till nudlar och öl. Deras arbeten är krävande och högst nödvändiga och ingen lokal invånare skulle gå med på att utföra dessa arbeten för den lönen de får. Utan säsongsarbetarna hade skidorterna haft svårt att gå runt eftersom de har sådana stora utgifter och kan inte betala ut högre löner. Säsongspersonalen klagar dock inte, de är lyckliga så länge de får göra det de tycker allra bäst om. Deras största passion här i livet är skidåkning. Metervis med snö, champagnepuder och att droppa ut för klippor, bland annat. Ungdomarna älskar sina liv, deras oförglömliga upplevelser och nya vänskaper. De skulle inte vilja byta ut det mot något annat i världen. De arbetar för brödfödan för att få uppleva det bästa som finns – det vita guldet.

 

Vilken helg vi har haft här borta i Norge. Det är tisdag kväll och mina ben värker fortfarande så att jag tror de blöder innifrån. I fredags packade vi ihop en liten väska för att fara iväg på äventyr. Ett ganska spontant sådant trots att vi bokade hyrbil. Eftersom vi klickade på knappen "boka bil" såddär på onsdagskvällen var det väl bara att se till att komma iväg någonstans. Så passande att plats nummer 4 på listan "10 awe-inspiring places around the world" bara ligger dryga fyra timmars körtid från Stavanger. Turen bar av mot Trolltunga, en av de mest spektakulära fjällsformationerna i Norge. 

 

Vi proppade in vårt bagage i den lilla Audin och även täckena fick åka med då vi inte hade bokat något ställe att sova på. Och att tälta uppe på fjället var det inte frågan om, sånt orkar man ju inte bära med sig! Tyvärr började turen med långa bilköer och vi kom fram långt senare än beräknat. Vilken tur att vi ändå hade i baktanke att sova i bilen, eftersom alla incheckningar hade stängt när vi kom fram till Odda. Vi parkerade bilen och bäddade ihop det lagom mysigt och kröp ihop fem personer som packade sillar. Det var ganska klaostrofobiskt kan jag säga, och dålig luft också. Men det gick ju bra det med, så länge man inte är rädd för andras tår i ansiktet så! 

 

Det var ju inte frågan om någon sovmorgon vare sig tidsmässigt eller bekvämlighetsmässigt så grabbarna packade upp grillen och började grilla korv på parkeringsplatsen. Hela turen som var beräknad på ca 10 timmar började med en lång trappa som gick intill en gammal tågräls rätt uppför berget. Över 2000 steg var den på och det var mer som en ihop-spikad trästege än en trappa. Det var kämpigt och jävligt svettigt, men upp kom vi tillslut. 

 

Bra början, med lagom mycket mjöksyra i benen hade vi bara lite över 9 timmar kvar att gå. Men det gick det med, naturen var otroligt vacker med vattenfall överallt och på vissa ställen kändes det som om man var i något slags Edens Lustgård. När vi väl kom fram till målet, Trolltunga, stod där fullt med folk samlat längs med bergskanterna som låg runt 1100 meter över havet och 700 meter över fjorden Ringedalsvattnet. Det såg ut som att alla skulle ramla ned, folk stod och gjorde hoppbilder på de mest läskigaste ställena och ute på Trolltunga-spetsen stod folk på händerna eller hängde och dinglade med benen över kanten. Herregud säger jag bara, alltså jag trodde inte jag var speciellt höjdrädd men jag fick panik. Hela kroppen skakade och det blev väldigt svettigt i handflaterna alltså. Det sprang lösa hundar överallt också som gärna tittade ut över stupen och det var ju omöjligt att hålla koll på att folk inte trampade fel eller halkade i. Men det var bara att försöka lugna sig och ställa sig i kön som gick ut till Trolltunga. Alla kunde ju inte stå där ute på en gång, då hade den ju antingen gått av eller så hade folk råkat putta i varandra. Så man fick gå ut en och en och känna på skräcken och akta stegen för att inte snubbla på någon konstig spik som stack ut ur stenen. Phuuu jag gjorde det, dock dinglade jag ju inte med benen som alla andra. Det var ganska konstigt hur jag reagerade så här på Trolltunga med var hyffsat lugn på Preikestolen som bara är 100 meter lägre. Man fick en adrenalinkick i alla fall vilket kanske var nödvändigt för att orka gå hela vägen tillbaka igen. 

 

Det var inte dirket lättare att gå ned för trapporna än att gå uppför dem om det var någon som trodde det. Benen var tämligen slut efter 10 timmars vandring och att gå ned i det stupet på de benen var ju som att gå på styltor - minst sagt darrigt och ostabilt. Men vi kom ned tillsut och eftersom vi fortfarande inte hade bokat något rum för natten var det bara att dyka i sjön för att bli av med svetten. En svalkande cider satt inte så fel heller. 

 

Planen var att dra in till Odda och festa i våra smutsiga joggingskor så vi tog första och enda restaurang i byn och käkade pizza. Taggade som få undrade vi var festen var men det enda vi mötte var alkoholister och pundare, överallt. Odda var så vackert till utsidan men det visade sig att vi var tvugna att fly illa kvickt. Vi tog oss bort till Röldal och checkade in på en fjällhytte som var riktigt sjysst med goa sängar. Vi försökte oss på några kortspel men det gick inte utan att stoppa tandpetare i ögonlocken så det dröjde inte länge innan alla slocknade. 

 

På söndagen var det dags att åka hem igen, efter en välbehövlig sovmorgon. Återigen har vi häpnats av Norges otroligt vackra natur med trollsliknande berg och klarblå fjordar, fluffiga får och mäktiga vattenfall. Vi avslutade helgen med att dra till Sola Strand där vi kollade på kitesurfare innan vi tog oss tillbaka hem till sängen som var skönare än någonsin. 

 

 

 

Oj vilken helg. Det var en ruskigt lång Måndag idag kan jag ju bara nämna. Nickade till ett par gånger under tiden jag stod och plockade varor. Men det var en bra helg! Fest, hike och sprucket öra, svårt att toppa detta. Vi drog till Månafossen i Lördags och jisses vad vackert det här landet är! Alltså man slutar inte förstummas. Kanske är det för att man inte har några förväntningar, det är ju trots allt "bara" grannlandet vi är i.

 

Det är hög tid för mig att sova för ungefär två timmar sedan så nu säger jag tack och hej för mig.