Emelies Travels

Jag hittade en mapp med en massa gamla arbeten jag sparat från skolan. Det var riktigt underhållande att läsa mycket av det faktikst! Här är en berättelse tagen från vår semester i Caribien som jag skrev när jag var 15 år.


Redan tidigt på morgonen gassade solen över det klara, turkosa vattnet när pappa gick upp för att göra frukost. Det var bara han som var vaken, resten av båten låg och sov i den kvava värmen. Efter ett tag vaknade Peter och Ingis, ägarna av den stora katamaranen i Västindien. De började prata och då gick det inte att sova längre, så jag gick ut i sittbrunnen och tittade ut över det vackra dykarpalatset Tobago Keys. Det här stället är något som jag aldrig kommer glömma. Så många minnen lever kvar här, tänkte jag. Som igår när vi snorklade i revet och såg så många underbara fiskar och till och med en stor sköldpadda. Vi låg på svaj så vi låg lite för oss själva.

Plötsligt kom en liten jolle som ville sälja bröd till oss. Det var mycket vanligt här, och egentligen behövde vi inget bröd, men mannen i jollen var mycket trevlig. Sydney hette han och började berätta lite om Tobago Keys.
   - Har ni snorklat ute på revet än då? Åk inte för långt ut, för där är det bara för dem som djupdyker. Det är lite läskigt där, tycker jag. Vill ni ha tröjor? Jag har massor med olika färger och tryck.
   - Ja kanske det, sa mamma.
   - Har ni varit inne i byn? frågade han. Där är väldigt trevligt. Jag har också en restaurang där. Om ni har tid skulle det vara mycket trevligt om ni kunde hälsa på.

Jag kände direkt att han inte var som alla andra. Han ville inte lura oss för att få pengar, han pratade mycket bra och trevligt.
   - Du verkar tycka om det du gör, sa jag.
   - Ja du, det gör jag! sa han med ett skratt. Jag föddes här och det är här som jag hör hemma. För några år sedan reste jag till Tyskland, och där fann jag en så underbar person! Steffanie heter hon och vi flyttade ihop i Tyskland. Hon är väldigt duktig och har ett välbetalt jobb, så vi bodde som kungen och drottningen! Vi var förälskade och livet lekte. Efter några år skaffade vi två helt underbara barn. Men jag började tröttna på det röriga Tyskland och det lyxiga boendet. Jag hörde inte dit, jag är en västindier! Så jag var tvungen att lämna det jag älskade mest för att åka hem. Här älskar jag varenda sekund av mitt liv och saknaden av mina barn gör att det blir så mycket roligare när jag får träffa dem! Mitt jobb är så fritt. Jag kan ta ett dopp när det blir för varmt och sedan fortsätta att sälja mitt bröd och mina tröjor. jag tjänar bra, faktiskt. Så bra att jag varje år reser två gånger till Tyskland för att träffa mina barn. Men nu måste jag fortsätta vidare, vi ses!

Vi såg hans färggranna båt åka vidare till en annan båt, och efter ett tag kom en ny båt fram till oss.
   - Köp bröd! Hallå, köp bröd av mig då!!! sa killen i båten.
   - Nej, tyvärr, sa pappa. Vi har redan köpt bröd av din kompis Sydney.
Killen blev arg, kastade brödet i vattnet och sa något vi inte kunde förstå. Sedan åkte han in mot land.

Jag förstod att alla konkurrerade med Sydney, att han var den som alla visste om. Det han berättade kommer jag nog aldrig glömma. Man ska testa på nya saker, men om det inte känns rätt så ska man inte tvinga sig till att känna så. Man ska göra som man vill och det man tycker är roligt. För om man gör det så känner omgivningen det och blir trevligare tillbaka. Sydney har roligt och tjänar ganska bra, medan de andra med samma jobb vantrivs och tjänar dåligt.

Sydney har gjort så att jag ser på livet på ett nytt sätt!

Tobago Keys