Emelies Travels

Queenstown är känt som ”the world home of bungy” och att åka till Queenstown utan att hoppa ett bungyjump är som att åka till Egypten utan att se på pyramiderna. Och det går ju inte. Och ska man göra det kan man lika gärna slå på stort. Vi bokade in oss på världens tredje högsta bungyjump med ett fall på 134 meter. Är vi helt dumma i huvudet kan man ju undra? Jossan som har lovat sig själv att aldrig någonsin i sitt liv hoppa bungyjump, lyckades jag ”tvinga” med på detta självmord. Efter incheckningen och invägningen hoppade vi in i en liten buss som körde oss 40 minuter bort från staden. En liten resa som kändes i magen kan jag lova. Vyerna var helt fantastiska, hösten är kommen och löven lyser i alla färger mot de vita, snötäckta bergstopparna. Dessutom hade vi, återigen, tur med vädret så solen lyste.

Vi närmade oss målet och började klättra upp med bussen för en smal skumpig grusväg uppför en megabrant backe, bara den resan var läskig i sig. Men upp kom vi och rakt framför oss hade vi bungyjump plattformen, mitt emellan bergen högt, högt upp från dalen. Skulle vi verkligen göra detta? Nu var man riktigt nervös, det sög till i magen så fort man tänkte tanken på att man skulle hoppa. Efter att vi fått på oss selar och allt vad man nu skulle ha på sig, så slussades vi ut i en liten lift bort mot själva plattformen. Den där lilla springan till flod där nere under oss är nog inte så liten, vi är bara alldeles för högt upp… Väl inne i självmordsburen gick allt så fort. Helt plötsligt var det min tur och jag hade knappt hunnit se de andra hoppa. Men det var bara att ta ett djupt (kanske sista) andetag och låta sig bli fastknäppt i den elastiska gummilinan som bestod av väldigt många små gummiband och det såg inte alls speciellt hållbart ut… Men jag antar att små saker gör sig starka tillsammans och med vetskapen att detta är den bungy med bäst säkerhet i världen så var det bara att sluta tänka för mycket. När jag var fastknäppt och klar hoppade jag bort till helvetesgapet och tittade ut mot de massiva bergen och den lilla, lilla floden långt där nere. Helvete vad rädd jag var, jag kunde inte föreställa mig att slänga mig ut där… Men om jag tvekade så visste jag att jag skulle orsaka en olycka i Jossans byxor, och eftersom jag tvingade med henne på detta måste jag ju visa henne att detta är inget farligt. Med ett falskt lugn till utsidan men världens nervigaste och räddaste tjej till insidan, började nedräkningen. Snubben som stod bakom mig sa: “You are an eagle and you are going to fly over the mountains, three, two, one, JUMP!” Utan att jag visste ordet av hade jag slängt mig ut i något som verkade som ett självmord, det var den sjukaste känslan jag haft i hela mitt liv. Det var fruktansvärt, det värsta jag någonsin gjort, men samtidigt det bästa! Jag skrek så jag fick ont i halsen och tårarna bara sprutade av farten och tillslut blev jag helt tyst och jag kunde inte få ut mer skrik. Efter 8,5 sekunder var jag nere och slungades upp igen två gånger innan jag kunde dra ut linan så jag kunde sitta upp resten av resan upp. Hela kroppen skakade av denna sjukaste adrenalinkick och jag var i chocktillstånd. Herregud det var helt galet, men det gick så fort så jag kommer fan inte ihåg det. Tur att vi fick det filmat, ni får försöka tänka er in i känslan men ni kommer aldrig känna den förrän ni själva har gjort ett bungyjump. Nu känns det som att jag kan övervinna hela världen, det finns ingenting som jag inte kan göra. När jag kom upp hade jag tårar i hela ansiktet och jag skakade så mycket att jag hade svårt för att stå upp. Jag kunde inte ens fånga Jossan på bild for att händerna skakade sa våldsamt!

Men nog om mig, nu var det Jossans tur. Denna lilla tjej som är livrädd för detta, skulle nu övervinna sin rädsla. Hon såg ut som ett lik i ansiktet, tog flera djupa andetag och när hon kom fram till kanten fick hon panik. Hon kunde inte titta ut och klämde sig fast vid killen som hjälpte henne bort. Han fick kämpa för att hon skulle släppa honom och så började han räkna ned. Jag började undra vad sjutton jag har gjort mot stackars Jossan, för hon var totalt livrädd. När han ropade att hon skulle hoppa tvekade hon och fick till ett riktigt skrik, men hon stod fortfarande kvar. Detta upprepades en andra gång och jag funderade på om hon verkligen skulle klara av att hoppa. Men tredje gången gillt tog hon steget och hoppade ut, flaxade med armar och kropp nerför gapet och skriket tog aldrig slut och det ekade i hela dalen. Jag var livrädd för vad jag skulle få för kommentar när hon kom upp, hon kanske ville döda mig. Men upp kom en lycklig Jossan med tårar i ögonen och det största smilet i världen. ”Jag gjorde det, och det värsta är att jag skulle kunna göra det igen!!!”, var det första hon sa. Jo det sägs ju att det bästa är att ”face your fear” och det kan man lugnt säga att Jossan gjorde. Nu är jag stolt!

Det var ett busslass ungdomar som satt tysta på vägen tillbaka till Queenstown, borta i sina tankar och nöjda med sina prestationer. Nu var vi väl värda en fet hamburgare, så vi gick med våra svenska buddies till Fergburger. Ett känt ställe för Queenstown där det är kö 24/7 och burgarna ska vara grymt goda, och stora. Vi pressade i oss dessa mumsigheter och sedan var det bara att ladda om för fest. Ikväll skulle det firas att vi överlevde ett självmord. Det blev en riktigt rolig kväll som slutade med tjurridning och öl större än våra huvuden.

 
Vackra, underbara Queenstown


En nervos tjej pa vag mot sjalvmordsburken




Glad till utsidan med skitnervos pa insidan


Nu ar det nara...


I will fly like an eagle over the mountains


Nu ska jag snart do


Och dar dok jag ivag!


Helt sjukt




"Kolla vad jag skakar!!" Efter hoppet, tarogd




Fergburger!!


Vackra svenska flicka




Weeeiihaaa


Tappa ol ur revolvrar


Ol stor som mitt huvud, lycklig


Att rida tjur har blivit min grej


Brendan, jag och Jossan. Jo visst kunde vi slurka i oss olen, men den var for stor och klumig att dricka ur sa vi fick ta till sugroret