Emelies Travels -

Kings Canyon & Never – Never land
2011-08-15 20:11:52

Get more visitors to your blog! Permalink The Red Centre Trackbacks ()

Vi möttes av en ljuv doft av nybakat bröd och morgonen var fortfarande svart och stjärnklar. Klockan var återigen 5 men det var inte riktigt lika kyligt som morgonen innan. Tom hade bakat bröd i en gryta över elden med glödande kål på locket, en outback ugn helt enkelt. Vi har inte ätit nybakat bröd på över ett halvår, det enda som krävdes var att ta sig ut i öknen. Vi värme upp oss med en ljummen syltsmörgås och en varm kopp te innan vi begav oss till bussen och Kings Canyon. Detta välkända område är röda klippformationer som består av över 100 meter höga klippväggar. Det har bildats under miljoner år av erosion. Vi tog oss upp för en brant klippa så vi blev varma i den tidiga morgonen. Solen steg upp över klipporna och gav dem ett lysande rött sken. Vi fortsatte vidare vår tur och fick lära oss om olika växtliga mediciner och förbjuden vildvuxen tobak. Vi kunde se fossila spår efter urtida marina djur och vågmärken från ett urtida hav. Tillslut kom vi till den enorma Canyonklippan. Klippan tog slut och öppnade sig i ett helvetesgap och uppenbarade sig igen flera hundra meter bort. Jag hade inga problem att kasta mig utför 134 meter bungyjump, men dessa 100 meters höga stup fick mig att få svindel. Folk gick så nära kanten och helt plötsligt kändes det som att hela världen gungade. Mina knän började skaka och jag fick kalla kårar längs ryggraden. Våra kära fransmän, Bill och Bull som gjorde allt för den perfekta bilden, gick med sina gamla, stapplandes ben till den yttersta kanten och jag trodde helt ärligt att de skulle falla ned. När svindeln lugnade ned sig kunde jag förstå hur coolt det såg ut, det var så stort. Vi fortsatte bort och kom ned till en liten vatten oas emellan klipporna. Vandringen fortsatte, i det stora hela gick vi runt 4 timmar, och tillslut kom vi ned på platt mark och nu väntade färden hemåt mot Alice Springs.

På hemvägen körde vi helt plötsligt in på någon slags ökenmotorväg i något som den lilla pojken i Australia filmen säkert hade kallat för Never - Never land. Vägen var skumpig som tusan och vi började fundera var sjutton vi var någonstans. En liten minitornado som blåste runt den röda sanden stoppade oss för någon minut och några kor stod plötsligt i vägen. Så småningom kom vi fram till en kamelfarm, så jag och Jossan skulle självklart upp på den största, trögaste kamelen. Om vi tyckte jeepen guppade mycket på ökenvägen innan så vet jag inte vad jag ska kalla detta. Vi fick oss ett gott skratt när den konstiga varelsen skulle trava och vi nästan ramlade av. Efter denna kamelritt var det inte långt kvar till slutet på resan. Det var dags att säga adjö till våra nya pensionärsvänner och icke engelsktalande spanjorer och checka in för en sista natt i Australiens centrala mitt.