Emelies Travels

Förra veckan var ett rent helvete på jobbet. Fy fan säger jag bara. Vi skulle plantera paprika på ett stort fält, och det såg väl inte så farligt ut från början. Men allt gick bara emot oss. Plantorna var väldigt små, så när man tog i dem så bara föll de i bitar. Och jorden var så jäkla kass. Stenar överallt, och den sög åt sig allt vatten. När vi planterar så gör traktorn hål och det rinner i en vattenblandning i hålen. Då blir det en liten pöl där i, så jorden blandas runt och täcker plantan. Men eftersom jorden sög åt sig allt vatten så var det som att plantera torrt, vilket betydde att vi var tvungna att gå efter traktorn och täcka över varenda lilla planta för hand. Det var det riktiga helvetet. Vi stod böjda från morgon till kväll, så tillslut kunde man inte räta ut ryggen för man fastnade i böjd ställning. Det gjorde ont som fan i rumpan och undersidan av låren eftersom man stod med ena benet uppe på jorden hela tiden. Fingrarna ska vi inte ens prata om. Hela handen var katastrof, helt förstörd av den hårda jorden och de vassa stenarna. Jag trodde aldrig att vi skulle klara det. Men de gjorde vi och det tog oss en hel vecka att bli klara med det där helvetesfältet.

Detta förjävliga arbetet fick oss på dåligt humör, så vi bestämde oss för att skita i allt och gå ut på fredagskvällen. Vi drog in till nattklubben Cubie och festade loss och kom hem lagom för 1½ timmes sömn innan jobbet. Den dagen var lång, och det blev ju inte bättre för att traktorchauffören körde över min ryggsäck på morgonen. Vi såg allihop hur nära han var området där våra väskor var, men vi trodde aldrig han lyckades köra över något. Jag som hade planerat bakisdagen med överösta vattenflaskor och energidryck, fick en besvikelse när jag öppnade väskan. Allt var mosat, förutom matlådan och två apelsiner konstigt nog. Fan tänkte jag, jag som var så jäkla törstig. När jag sedan kom på att mina solglasögon låg i väskan och upptäckte att de var i tusen bitar så blev jag ursinnig och ledsen. Tänk om jag hade haft kameran och mobilen i väskan också som jag brukar… Det tog chauffören ett par timmar att tänka igenom vad han hade gjort, och tillslut slutade han förneka att han kört över väskan och gav mig 100 dollar för glasögonen. Det trodde jag aldrig, så då blev jag glad igen! Däremot gick jag runt och funderade på en händelse från förra året. En tysk tjej hade varit ute kvällen innan hennes första dag på jobbet, hon gick direkt från festen till jobbet och drack bara en liter vatten, och hon hade heller ingen hatt på sig. Det slutade med att hon dog på grund av vätskebrist, och jag bara tänkte att det skulle hända mig. Kepsen var neddränkt av energidryck (som jag för övrigt har fått av Barbera och får mig att se ut som Emil i Lönneberga) och jag hade inget vatten. Men tillslut fick jag två stora vattenflaskor och jag tog mig igenom dagen med livet i behåll.

Allt verkar hända mig, kanske har jag fått tillbaka min otur som jag hade i säsongen i alperna. (Bruten handled, spricka i revbenen, svart sår på näsan, ögoninflammation och allt vad det nu var.) En tjej i vårt rum blev utslängd från hostelet, så då fanns det helt plötsligt en undersäng ledig. Den skulle jag ha! Nästa dag insåg jag att jag hade blivit ihjälbiten av bedbugs. Fy fan. Det kliade som fan så jag visste inte var jag skulle ta vägen. De jävla krypen bodde i hennes madrass så nu fick jag flytta tillbaka till min gamla säng efter att ha tvättat alla mina grejer för att ta död på dem så de inte skulle sprida sig. Betten är hundra gånger värre än myggbett, och de biter i rader direkt efter varandra. Så jävla äckligt är det. Man ser dem inte, och de kommer fram under natten när det är mörkt och när de känner kroppsvärmen, och så börjar de vandra runt på en utan att man märker det. Men nu har de köpt in en ny madrass så jag hoppas att jag har lyckats få bort dem från mina kläder så jag slipper gå och riva upp min hud.

Efter att fältet var klart fick vi en dags ledigt, och kvällen till ära var det Fancy dress party på hostelet. Inte så lätt att klä ut sig när man knappt ens har vanliga kläder att ta på sig. Men jag hittade ett par gamla fjäderörhängen i rummet och så fick jag bli Pocahontas. Jossan var leopard och det fanns alla möjliga kostymer. Kul kväll! Det tråkiga är att dem vi har lärt känna på jobbet och på hostelet börjar dra sig vidare nu, så hela denna vecka har vi sagt farväl till en drös med folk. Riktigt tråkigt, men det kommer in nytt folk nu också och vi har faktiskt tagit oss halvvägs igenom tiden här i Bowen. Dessutom firar jag halvår den här veckan. Det har alltså redan gått 6 månader från att jag senast var i Sverige. Sjukt. Tiden går fort när man har roligt!