Emelies Travels

Inte riktigt va... Vi ”kämpar” vidare på vårt nya jobb. Det oturliga är att vi knappt har några timmar. Förra veckan tjänade jag tillräckligt för hyran så jag hade resterande 700 kronor. Jaja, vi går ju i alla fall inte back… Vi tjänar lika mycket i timmen som det förra jobbet, problemet är bara att vi aldrig jobbar. Vår farm suger. Maskinen har gått sönder 3 gånger så att vi har varit tvungna att åka hem eller sitta och vänta på reparation i timmar. Inte får vi betalt för den tiden inte… Vi har försökt se oss omkring, kollat efter andra hostel och jobb osv. Men det är så lite tid kvar för oss här nu, så det är liksom ingen vits. Vi kommer inte få ett nytt jobb för en dryg veckas arbete. Det är väl bara att stänga av tankarna i huvudet om pengar och bara ha kul istället (utan att spendera pengar?!). Vi har i alla fall börjat motionera. På Barbera fick vi ju värsta workouten varje dag, men nu när vi står och packar paprika använder vi inte speciellt många muskler. Det är väl ögongen som rör på sig mest, så man till slut blir hypnotiserad och tror att man ska somna på rullbandet… Så vi har börjat gå powerwalks runt 1½ timme per dag, för nu finns det ju massa dötid helt plötsligt. Vi brukar gå förbi en hel del olika fält. Vi pallade majs en dag och käkade rå, färsk majs, jätte gott, och senast idag gick vi förbi ett par chilis.

Det är jätte dumt att vi inte får några timmar på jobbet å ena sidan, men å andra sidan blir jag lika lättad varje gång när vi får höra att vi har ledigt. Jag hatar det där jobbet. Det är det tråkigaste man någonsin kan göra, det mest IQ befriade man kan ägna sig åt och cheferna är dumma i huvudet. Vår chef ser ut och låter som en man men är kvinna, hon luktar så mycket svett så jag har aldrig varit med om något liknande. Och såklart så har jag fått den positionen på jobbet där jag måste stå och jobba jämte henne hela dagarna. För den som känner mig så vet ju ni att jag har fått mormors luktsinne (mormor har inget luktsinne så jag fick en persons extra luktsinne) så jag håller på att dö under arbetstid. Jag vet inte var jag ska ta vägen, kippar efter luft, håller andan, räknar ner hur länge jag kan klara av utan ny luft… Och så stanken av rutten paprika eller lukt av paprika över huvud taget. Jag kräks. Nej nu får jag sluta klaga, men jag säger bara en sak till: jag sätter inte min fot på industri igen, och den som bjuder på fylld ugnsbakad paprika när jag kommer hem blir inte uppskattad!

Men hur som helst, vi har det riktigt bra här, trots tråkiga jobb. Vi har roligt. Jossan som var osäker på om hon ville stanna här i Australien, har nu separationsångest. Vi vill liksom inte åka härifrån, fast vi ändå vill det för vi ska få resa mer! Jossan har i alla fall erkänt att hon är glad att hon stannade, och hon är glad att jag pushade henne så. Hon hade ångrat sig om hon hade åkt hem.  Sverige finns ju kvar! (Förhoppningsvis, man vet ju inte med världen längre…) Vi har haft riktigt roliga utgångar i lilla Bowen, sjungit karaoke och blivit tajta med en hel del folk.  Bland annat Sonia, italienaren, och Paul, gubben med skägg. Det är ganska komiskt faktiskt, det ser säkert hel sjukt ut när vi går ut och festar med honom, men han är vår polare och vi har riktigt kul med honom. Han har tagit hand om oss sedan början på Barbera farmen, han är ingen slusk som han kanske ser ut att vara.

Förresten! Tack för brevet mormor, och tack mamma för paketet! Algrens bilar och Marabou, det satt fint det! Det satt bra med nya kläder också, och enligt bilderna kan ni ju se hur trötta vi är på våra gamla kläder. Så fort paketet kom slet jag och Jossan tag i varsitt stycke plagg och vips kände vi oss som nya! Och nu rullar Solsidan på datorn här varje kväll. Lite nostalgi på svensk sommar, men bara lite! Herregud, er sommar är ju snart slut och vi får det bara varmare och varmare här! Nu kanske jag är elak… Vi ska ju till Alice Springs efter nästa vecka, och då måste vi tydligen ha med oss plastpåsar till skorna ifall det kommer frost i dem under nätterna. Men dagarna ska vara riktigt varma, svårt att föreställa sig… Undrar hur vi ska klara oss i våra silkessovsäckar där ute i öknen?