Emelies Travels

Vi väcktes på morgonen av en trumma och frukosten var serverad - Continental Breakfast med banan och mjuka kakor. Vädret såg dock inte lovande ut. Regnet bara öste ned och vi hade bokat en tur till en grotta på förmiddagen, kallad Sawailau Cave. Men det finns inget dåligt väder, right? Vi hoppade i en liten jolle med bikini, regnjacka och flytväst och började tuffa ut på havet. Regnet kändes som en piska mot kroppen och man var sjöblöt. Helt plötsligt verkade det som att vår vanliga tur hade vänt, vädret var kass och vi fick motorhaveri. Vår fijikapten vid namn Davida försökte tappert få igång motorn, och efter flera misslyckade försök fick vi hjälp av en annan man som dök upp som från ingenstans på en öde strand. Vi fick hoppa ur båten och låta männen sköta tekniken. Eftersom vi var ganska nedkylda av regnet så var det som att gå ned i ett varmt badkar i havet.  Det var klart mycket varmare i vattnet än i luften. Vi stod där och försökte ignorera vårt huttrande med en nedkyld regnjacka och en klumpig dyna till flytväst, och fokuserade på hur det skulle vara att delta i Expedition Robinson. Efter en dryg timme kom en annan båt till undsättning och klarar vi av att stå iskalla i kraftigt monsunregn i ödemarken så lång tid kan vi nu säga att vi skulle klara av att delta på plankan. Eller? Den nya båten skulle i alla fall försöka trotsa tiden för de som skulle passa färjan och ta oss bort till grottan i alla fall. Vi fick endast 10 minuter på oss att kika in i grottan men vi blev lovade att få komma tillbaka och uppleva den på riktigt nästa dag. 

Lyckligtvis hade det spruckit upp lagom till att vi kom tillbaka, och vi kunde hoppa på en annan jolle bort till Turtle Island och Blue Lagoon. Just precis, ett av de ställena där filmen The Blue Lagoon filmades år 1979 med Brooke Shields och Leo McKern. Där kunde vi snorkla i ett par timmar och revet var fantastiskt, i klass med Great Barrier Reef faktiskt. Det var lågvatten så man fick hålla in magen på många ställen för att inte riva sig på revet, men vi kom fiskarna in på livet, nästan att vi kunde ta på dem. Vi simmade runt i detta stora akvarium bland alla Nemofiskar som fanns överallt, tills jag stötte på en ond filur. Något som jag först trodde var en ål alldeles precis framför mig, visade sig vara en svart-vit randig orm som slingrade sig i vattnet. Med hjärtat i halsgropen tog jag en djup kallsup och sprattlade iväg i motsatt riktning så gott jag kunde i det grunda vattnet, tills jag hittade Jossan. Vi skrämde upp varandra ännu mer och plötsligt tycktes vi se ormar överallt. Detta fick oss till att känna mer trygghet att simma ut på havet än att ta sig in mot land över ännu grundare rev. Jag har nog aldrig simmat så fort på så djupt vatten, och det fick oss till att komma till en liten fiskebåt som förhoppningsvis kunde rädda oss. På resorten dagen innan hade de berättat för oss att de hittat en svart-vit seasnake och lokalborna dödade den på direkten och grävde ned den långt in i skogen. Med detta i baktankte kunde ju inte ormen vara annat än farlig, trodde ju vi. Men fijianerna i båten, som för övrigt satt och käkade en massa fisk, lugnade oss och sa att den inte alls var farlig och att den var vanlig däromkring. Så vi bestämde oss för att hoppa i igen, och denna gång i hopp om att stöta på en orm som kunde fastna på kameran. När vi sedan kom tillbaka till vår båt och berättade om ormen tittade kaptenen på oss med en allvarlig blick och menade att den är oerhört farlig och giftig. Det är en av de giftigaste ormarna i världen och efter ett bett dör man på bara några minuter. Fy fan säger jag bara, jag vill inte stöta på den igen alltså.

När vi kom tillbaka till resorten låg vi och hade Fiji time i hängmattorna (här i Fiji finns inga tider och inga måsten, frågar man vad klockan är får man till svar: It’s Fiji time!) och skrev i våra dagböcker. Vilka dyker inte upp? Jo Jack och Tom såklart, inte hade vi blivit av med dem inte! När man reser runt så som vi gör så har man en annorlunda uppfattning om saker och ting. Man lever för dagen och planerar ingenting. Har man någon slags plan så vet man den ändå inte förrän den dagen är kommen. Därför hade vi ingen aning om att vi skulle hamna på samma öar som dessa grabbar, men det blev ju en glad överraskning. Kvällen avslutades med kortspel under den stjärnklara himlen.