Emelies Travels

Vi lämnade Nya Zeeland bakom oss och flög 3 timmar norrut till Nadi i Fiji, utan någon tidsskillnad. Så vi ligger fortfarande 10 timmar före er där hemma i Sverige. Vi flög med Airpacific som mottog oss med öppna armar. Den fijianska personalen var övertrevlig och hade blommor i håret, och den tropiska känslan var fullbordad. Vi fick ett väl mottagande när vi kom fram till flygplatsen också, där stod ett fijianskt band med hawaiiskjortor och små gitarrer och spelade en gullig trudelutt och hälsade oss Bula (välkomna). När vi fått tag på vårt bagage fick vi reda på att vi inte skulle bo på det hostelet vi hade bokat, för det var tydligen fullt. Vi fick bo på ett annat hostel lite utanför men det gjorde inte så mycket för det kostade oss endast 25 kronor att åka till Hanna och Saras hostel med taxi. Där käkade vi en avskedsmiddag med dessa härliga värmlänningar, och vi fick höra ett par sista Smala Sussie repliker.

Man ska ju ta seden dit man kommer, så självklart skulle vi testa på att dricka kava när fiji folket dukade upp för kavatid på stranden. När vi ändå är inne på Smala Sussie så kan jag ju jämföra sörjan som vi drack med den hembrända dunken som Pölsa har i sin stuga med ruttna apelsiner och gamla sura strumpor i. Vi skulle alltså joina en liten cirkel för att få smaka på denna dryck, som både såg ut som smutsigt lervatten och smakade gammal jord. I denna stora dunk fanns vatten och roten av kava växten så kallad drog. Det var tydligen starkare än alkohol men hade inte samma effekt som vanliga droger. Drack man tillräckligt mycket blev man hög först en månad senare. Eftersom vi fick alternativet att dricka en tsunami (stooor skål) eller low tide (liten sipp) så kommer vi nog inte känna av speciellt mycket där i juni månad. Men det var en upplevelse och en annorlunda livsstil vi fick erfara.

Visst domnade tungan ändå bort lite grann, och ögonen började peka i kors, så vi la oss ned i hängmattorna och hade vårt sista snack för antagligen denna gång med fröknarna Karlstad. Några goa minnen kom upp och vi började prata om hur lyxigt vi hade det borta i Kaikoura när vi för första gången på tre månader kunde se på TV och titta på film i vårt eget rum. Hur man nu kan komma in på ett sådant ämne när man ligger i en stor hängmatta i värmen på en av paradisöarna i Fiji, lyssnandes till vågorna mot stranden och lokalborna som spelar gitarr till eldfacklorna som rör sig till vinden tillsammans med gott sällskap. Jo det kan man ju fråga sig… Antagligen har vi blivit bortskämda och förstår inte bättre helt enkelt.