Emelies Travels

Det första jag möts av min hemstad är folk som springer till tunnelbanan. Fort, skynda, det är brottom nu. Inte. Komma. Försent. Tunnelbanan kommer in på plattformen med ett susande ljud. Folk går av. Folk går på. Folk sätter sig på ett säte där ingen annan sitter i närheten. Om det är fullt överallt sätter man sig brevid någon främling. En främling som man inte kan prata med, eller tänker prata med. Man synar personerna runt omkring från topp till tå. I hemlighet. Att få ögonkontakt vore katastrof. Mode. Vad är inne? Vad är ute? Alla ser bra ut. Alla ser likadana ut. Högklackat under dagtid, manikyrfixade naglar, blonderat och stylat hår, slimmade jeans och sotade ögon. Skjorta, åtsittande jeans, halvlångt hår med vax i, röda Converse och en stor stickad halsduk. Det luktar speciellt på plattformen. En doft som bara finns i tunnelbanan. Alla strömmar mot rulltrappan. Det gäller att hålla sig på höger sida för att inte bli omkull sprungen. Se upp för ögonkontakt med folk i motsatt riktning. Det är kallt ute. Alla fryser. Ingen ler, ingen säger hej. Ingen säger någonting i onödan. Att prata med en främmande människa klassas som konstigt. Skynda in i värmen, gå in i ett tunnelseende. Försvinn in i dig själv och gå i ide för vintern.

Detta är typsikt Stockholm för mig. Det är opersonligt och tråkigt. Men jag är precis som alla andra och går in i exakt samma mönster. Jag är inte ett dugg bättre själv. Jag kanske överdriver också, alla är väl inte så som jag beskrev. Men det är något speciellt med Stockholm som man inte ser på andra ställen. Något som jag ser som negativt. Det är tråkigt. Svenskar har ett helt otroligt gott rykte runt om i världen. Att vara svensk är en merit på CV:t. Under vår resa mötte vi bland annat en malaysisk tjej som blev oerhört lycklig av att veta att vi var svenskar. För henne fanns det inga så bra människor som svenskar. "Swedish people are the nicest people in the world, they are always happy, always friendly, funny and good looking. But the swedes would never ever go up to you, you have to go to them. And never expect that the person will be open to you in the first place, but after a while you know that the person will open up and be one of the best persons you can find." Så sant som det var sagt. I Stockholm pratar man inte med främlingar, men utomlands blir vi glada, öppna och galna. Antagligen för att vi behöver pushas på. Vi går inte fram till andra, andra måste gå fram till oss. Därför fungerar vi så bra och uppskattas så mycket i andra länder där folk är mer framfusiga. Det är min teori. Även med detta i bagaget så kom jag in i samma, gamla vanliga mönster så fort jag landade på hemmaplan. Jag vill inte vara så, jag försökte vara annorlunda, men jag kunde inte annat än att följa strömmen. Man blir som sin omgivning.

Snart åker jag till varmare breddgrader och slipper den deppiga, slaskiga vintern. Jag har gett Stockholm många chanser, men nu är jag helt säker på att Stockholm inte kommer vara min framtida hemstad.