Emelies Travels

Sista Josefin-Emelie veckan nu på vår långa resa. Eftersom vi ska träffa våra familjer nästa vecka i Thailand passar det ju bra att dra iväg och festa av sig ordentligt innan. Langkawi är huvudön av alla 99 andra småöar en timmes båtavstånd ifrån Thailand. Vi tyckte inte riktigt att Malaysia hade levererat innan vi kom till Langkawi, alla pratade om hur fint det är på östkusten och hur bra dykning det är där osv. Vi ville jätte gärna åka dit, men det passade inte riktigt i vår planering. Från västkustsidan av Malaysia är det väldigt enkelt och säkert att ta sig över till Thailand via båt, men från östkusten måste man passera gränsen via buss eller tåg och området där är riktigt ostabilt. För några dagar sedan smälldes en bomb där bland annat. Men vi har det bra på Langkawi istället, det är inte lika fint som andra ställen i Thailand, men det finns mycket att göra och lokalborna är otroligt vänliga. Och festa kan man göra långt in på natten. Vi har lärt känna många Malaysiska grabbar här, vi är mer eller mindre kända nu. Det kan ju vara kul att känna på hur det skulle vara att vara känd, men det är lite obehagligt också. Man kan ofta få känslan av att folk stirrar på en och man vill helst sjunka genom jorden, men oftast kanske man inser att det bara var inbillning. Så är inte fallet här dock, har vi fått veta. Vi är i slutet av lågsäsongen och snart drar turismen igång på riktigt. Då kryllar det av svenskar här. Men tydligen har det varit svensktomt här väldigt länge nu, och vi är de första svenskarna inför säsongen. Att vara svensk här är som att heta Brittney Spears. Alla kan prata lite svenska, eller ganska mycket faktiskt, och de allra flesta har haft en svensk flickvän. Vi har retat upp hungern på hungriga vargar ungefär. Känslan att ALLA glor är inte inbillning, hela ön har fått nys om att det kommit två blonda, unga svenskar. De kommer från alla håll och kanter, jag känner mig som ett djur i bur. Folk kommer fram och tar kort tillsammans med oss utan att fråga, de filmar oss när vi går uppför trappan. När huvudattraktionen är att titta på t.ex. örnar så fotar man oss istället. Jag börjar fundera på att ta betalt, eller börja använda burqa.

På tal om burqa, Malaysia är ett muslimskt land och mestadels av befolkningen lever efter Islam. Därför badar alla med kläderna på, kvinnor bär allt från huva till burqa (eller niqab som det egentligen heter när man klär sig i svart skynke med endast en springas öppning för ögonen.) Man äter inte griskött och kvinnor får inte visa sig men männen får ha flera fruar. Jag är inte speciellt påläst på den här religionen, men jag står som ett frågetäcken när jag ser detta, undrandes hur man kan vilja leva så eller hur folk kan tycka det är ett normalt liv. Men jag ska väl inte yttra mig för mycket eftersom jag inte vet så mycket om hur det egentligen är, men detta är också en orsak till att det är lite obehagligt att vara känd på Langkawi. Killarna ser söta ut och är väldigt trevliga, men vad döljer sig där bakom? Vad har de för tankar och åsikter om en? Vi går omkring i korta shorts och linne med ljus hy och blonda hår, det är klart att folk tittar när de är vana att se tjejer i svarta slöjor. Dessutom är det mycket turister från arabländerna, och dessa killar har inte hög syn på tjejer i minimala kläder. Nu ska ni inte bli oroliga där hemma, vi har det riktigt bra och vi har lärt känna grymma människor som tar hand om oss som ”The queen of England” som en kille sa. Man är lite försiktig bara. En dag hängde vi med ett gäng bort till Monkey Island, en ö där grabbarna förbereder för lördagens Full Moon Party. Det snickrades bord av palmer och röjdes undan löv och skräp från stranden medans vi låg på beachen och blev serverade lunch. Vi har också hyrt moppe en dag och åkt kabinbana för att se vackra vyer av Langkawi. Vi har varit på en fruktfarm och sett hur de allra konstigaste frukterna växer och vi har åkt runt på Island hopping och matat örnar.

Men framför allt, vi har levt otroligt billigt. Langkawi är en ö full av Tax Free, vilket innebär löjligt billig alkohol. En öl på puben kostar inte ens 10 kronor och en 1 liters flaska Absolut Vodka i affären kostar en hundring. Vi bor för 35 kronor per natt och vi käkar för mellan 2 – 10 kronor per måltid. Det låter kanske för bra för att vara sant. Men man kanske ska nämna också att vi bor med delad toalett och dusch, när man varit där inne känner man sig skitigare än man gjorde innan man gick in. Jag har lärt mig att uppskatta toaletterna som är ett hål i marken. Här i Asien använder man sig inte av toalettpapper utan av en vattenslang som sitter bredvid toaletten. Det betyder att toalettsitsen konstant är blöt och ingen sitter på den vilket resulterar i både en blöt och skitig sits. För att inte riskera att nudda toaletten med vare sig rumpa eller ben eller att riskera att få krampattack i låren så är det mycket mer praktiskt och hygieniskt att gå på ett hål i marken.

Maten är billig, man kan få 4 stycken vårrullar för 2,50 kronor, en pannkaka för 1,50 eller fried noodles/rice för 9 spänn. Maten är helt ok och pannkakorna är svingoda. Men vad saknar jag mest från Sverige? MAT!!! En natt drömde jag att jag inte kunde gå hemifrån huset hemma på Ekerö för att kylskåpet var full av svensk mat, en annan natt drömde jag att jag skulle dö av svält för jag var så hungrig. Jag kan snart inte äta mer nudlar, ris eller pannkakor. Jag saknar en egen säng som jag kan sova i en hel dag utan att få panik för att gå ut i solen eller upptäcka sevärdheter. Jag saknar en temperatur som inte innebär extrema svettningar och jag saknar en ren toalett som man kan sitta på. Och såklart saknar jag min familj men dem träffar jag om några dagar.