Emelies Travels

Det gick inte fort den där natten. Förväntansfulla vaknade vännerna och stack ut huvudena från varenda lucka för att se hur långt vi hade kommit. Till vår stora besvikelse hade inte de där landremsorna vi skymtat kommit mycket närmre. Vinden var fortfarande obefintlig och vi alla insåg att det skulle ta ytterligare ett dygn för att komma fram – eller till och med veckor. Det började kännas väldigt motigt, det verkade som om vi aldrig skulle komma fram.

 

 

We were not moving fast that night. The friends woke up all excited to see how far we had come. To our great disappointment the land we glimpsed had not come much closer. The wind was still non-existent and we all realized that it would take an additional day to arrive - or even weeks. We began to feel hopeless, it seemed like we would never arrive.

 

Paul började segla i cirklar. Han menade att han var tvungen att hämta vind längre ut för att få fart. Seglingssystrarna tittade fundersamt på varandra och undrade hur seglingsteknikerna fungerade i Australien. Men eftersom vi var tjejer, så hade vi inget att säga till om.

 

Efter halva dagen började Paul klia sig i huvudet, han tyckte att vi skulle vända tillbaka en bit för att gå i hamn så att han kunde laga motorn. Han började fiffla med motorn igen så att vi skulle kunna komma någonstans, och äntligen började den där landremsan närma sig. Motorn hostade på och lyckades ta oss hela vägen in till en vik vid fastlandet, utanför Kuna-byn Carreto.

 

   - First, I’m going to sleep, and then I’ll try to fix the engine ok? Sa Paul när vi lagt oss för ankar.

 

Han tyckte att vi skulle ro i hamn för att utforska stället, och vi var alla vädligt exalterade av att få komma i land efter 65 timmar på det öppna havet. Paul hade dock aldrig varit i Carreto, men han påstod att det var början av San Blas skärgården. Vi fick läsa den enda lilla kvadraten som stod om byn i hans hamnbok. Där stod det att byborna är vänliga så länge man försöker ta sig därifrån fortast möjligt. Om man skulle ta en kokosnöt eller banan skulle man anklagas för stöld. Vi blev lite osäkra om detta var en bra idé när vi såg människor smyga omkring i buskarna längs med stranden, men Paul schasade iväg oss.

 

Vi hoppade i den läckande gummijollen som knappt hade någon luft kvar i sig, så vi fick en ofungerande pump att försöka pumpa upp den med. Med hjälp av en plastpåse, en massa tid och lite trix gick det att få någorlunda ordning på den. Vi fick en åra, men motorn ville han inte sätta på. Vi rodde på för glatta livet, en med den enda åran och resten med våra cyklop eller bara händer. Det var stark ström så vi drev i sidleds, men tillslut kom vi fram. Till vår enorma besvikelse var det första vi beskådade ett berg av skräp. Hela stranden var full av plasflaskor, burkar, annat skräp och en massa matrester som en flock gamar satt och gnagde på. En Kuna-kvinna gick precis ned till stranden med två hinkar skräp som hon hällde ut mitt framför ögonen på oss. Detta var inte riktigt det San Blas vi hade förväntat oss.Vi försökte ändå underhålla oss själva genom att bada och snorkla, men det enda vi såg var fyra fiskar och en skräptäckt botten.

 

  

Paul started to sail in circles. He meant that he had to retrieve wind further out to gain speed. The sailing sisters looked thoughtfully at each other and wondered how sailing techniques worked in Australia. But since we were girls, we had nothing to say.

 

At mid-day, Paul began scratching his head, he thought we should turn back a bit to go in to a bay so that he could fix the engine. He began fiddling with the engine again so that we could get anywhere, and that strip of land was finally starting to approach. The engine coughed on and managed to take us all the way to a bay at the mainland, outside the Kuna village Carreto.      

 

   - First, I'm going to sleep, and then I'll try to fix the engine ok? Paul said when we put out the anchor.

 

He thought we should row in to the beach and explore the place. We were all very excited to come ashore after 65 hours on the open sea. Paul had never been in Carreto, but he said it was the beginning of the San Blas Archipelago. We got to read the only small square that was readable about the village in his guide book. It said that the villagers are friendly as long as you try to get out of there as quick as possible. If one were to take a coconut or banana he would be accused for steeling. We were a bit unsure if it was a good idea to visit when we saw people sneaking around in the bushes along the beach, but Paul hushed us away.  

 

We jumped into the leaking dinghy that barely had any air left, so we got an unfunctional pump to try and pump it up with. Using a plastic bag, a lot of time and some tricks we got it in a reasonable shape. We got one oar, but the engine he did not want to put on. We rowed on for our lives, one with the single oar and the rest of us with our facemasks or bare hands. There was a strong current so we drove sideways, but eventually we got there. To our disappointment the first thing we saw was a mountain of garbage. The whole beach was full of bottles, cans and a lot of leftovers where a flock of vultures sat and ate. A Kuna woman just went down to the beach with two buckets of garbage that she poured out right in front of us. This was not quite the San Blas we had expected. We still tried to entertain ourselves by swimming and snorkeling, but the only thing we saw was four fishes and junk covering the ground.

 

Paul tyckte att vi skulle besöka byn, men vi var lite osäkra på om det var en bra idé. Vi bestämde oss i alla fall för att gå dit och köpa en varsin läsk. Det var mycket märkligt att gå in i den där byn, alla vi åtta gringos. Det där Kuna folket hade nog inte skådat turister många gånger i sina liv. Vi var beredda på att vända, men de vinkade in oss till kiosken. Där fick vi köpa oss en varsin läsk, de överöste oss med plaststolar så att vi kunde sitta och ha en trevlig stund och hela byns barn flockade sig runt oss. De stod och hängde längs staketet och bara tittade. Vi försökte prata med dem, men de kunde ingen spanska och blev väldigt blyga, de flinade och gömde sina ansikten bakom händer och hår. De var extremt nyfikna och någon bad dem att visa oss runt i byn. Ett gäng på 10 – 15 barn i alla olika åldrar sprang hand i hand framför oss, fnittrande, och tog oss runt bland labyrintgångar emellan hyddorna. Byn bestod av små skjul byggda av bambu pinnar med vasstak. Det var väldigt mysigt och genuint. Vi blev visade till olika Kuna familjer som alla ville titta, känna och skratta åt oss. Vi var betydligt mycket större än deras folkslag, så de grabbade tag i våra armar och kallade oss för ”gorditas” - en komplimang för tjockis. De skrattade också åt våra fötter, men det var oklart vad som var så roligt med dem. Själva bar dem färgglada klänningar, de hade armband i gult och rött på hela underarmarna och smalbenen, samt en piercad tjurring i näsan. De ville absolut inte vara med på bild, men barnen var desto mer nyfikna på våra kameror. Det var en helt unik upplevelse att möta det vänliga folket, men det var också lite skrämmande att inkräkta i deras by. När vi frågade var vi var sa de att vi var i Darién, och det visste vi att det inte bådade gott. Darién är en provins som man ska undvika för att det är så farligt, mycket droghandel och krimminalitet. Det var därför vi valde att segla över till Panama, att krossa gränsen över Darién gap är som att be om att bli kidnappad. Det var antingen segla eller flyga som gällde. Paul hade ljugit för oss, vi var inte alls i San Blas. Vi visste inte om barnen skulle ta oss till något obehagligt rum där vi skulle gå rätt in i en fälla, men jag antar att vi sett på för mycket film.

 

  

Paul thought we should visit the village, but we were a little unsure whether it was a good idea. However we decided to go and buy a soda. It was very strange to walk into the village, all eight of us gringos. Those Kuna-people probably had not seen tourists many times in their lives before. We prepared to turn around, but they waved at us to come to the store. There we bought some sodas, they gave us plastic chairs so we could sit and have a nice time and every kid in the village gathered around us. They stood around the fence and just watched us. We tried to talk to them, but they didn't speak Spanish and were very shy, they grinned and hid their faces behind hands and hair. They were extremely curious and someone asked them to show us around the village.

 

A bunch of 10 - 15 children of all ages ran hand in hand in front of us, giggling, and took us around the maze paths between the huts. The village consisted of small shacks built of bamboo sticks with thatched roofs. It was very cozy and genuine. We were shown to various Kuna-families who all wanted to look at us, touch and laugh at us. We were a lot bigger than their people, so they grabbed our arms and called us "gorditas" - a compliment for fat. They also laughed at our feet, but it was unclear what was so funny about them. They wore colorful dresses, they had bracelets in yellow and red on their entire forearms and legs, and a pierced bull ring in their nose. They did not want to be photographed, but the kids were very curious about our cameras. It was a unique experience to meet these friendly people, but it was also a bit scary to intrude in their village. When we asked where we were, they said that we were in Darien, and we knew it did not bode well. Darien is a province that you should avoid because it's so dangerous, it consists a lot of drug trade and criminality. That was why we chose to sail over to Panama, to cross the border of the Darién Gap is like asking for being kidnapped. We could either sail or take a flight to Panama. Paul had lied to us, we were not at all in San Blas. We did not know if the kids would take us to an unpleasant place where we could walk right into a trap, but I guess we've seen too many movies.

 

Vi rodde tillbaka till Ave Maria igen, och efter att vi fått vara på egen hand ett tag hade vi kunnat ventilera våra känslor med varandra. Vi visste nu att alla var missnöjda med hur resan tagit form, och vi började känna oss stressade för att vi aldrig skulle komma fram då merparten av oss hade ett schema att passa. När vi kom fram till båten hade Paul precis börjat mecka med motorn, lagom till att mörkret hade lagt sig. Vi fortsatte bada och för första gången hade vi möjlighet att duscha eftersom vi låg still. Vi var strikt förbjudna till att använda duschen i båten, eller ens tvätta händerna efter toabesök, men det kändes som att man kunde bli lite fräschare av att shampoonera sig i saltvattnet. Eftersom det var mörkt kunde man skymta plankton runt om sig, det var som en stjärnhimmel som glimrade så fort man rörde vattnet.

 

 

We rowed back to Ave Maria again. After being on our own for a while we had been able to vent our feelings with each other. We now knew that everyone was unhappy with how the journey had taken shape, and we began to feel stressed because we would never arrive when most of us had a schedule to follow. When we arrived at the boat Paul had just started to fix the engine, just in time for the dark. We went swimming around the boat. For the first time we had the opportunity to shower because we were laying still. We were strictly forbidden to use the shower in the boat, or even wash our hands after visiting the toilet. We felt that we would get a bit fresher if we showered in the salt water. Because it was dark, we could catch a glimpse of the plankton around us, it was like a starry sky that glittered as soon as you touched them.

 

När Paul äntligen var klar med motorn bestämde han att vi skulle ta oss ut till havs igen. Dock hade vi 15-20 timmar framför oss, så det gällde att vi satte fart. Hur de där fyra timmarna plöstligt kunde bli 20 är en obesvarad fråga. Vi var iallafall mer än samtyckande, så några av killarna började hjälpa honom att lämna hamnen. Vi andra blev ombedda att sätta oss inne i båten med alla lampor släckta, så det fanns inte så mycket annat att göra än att krypa till kojs. Paul började tjuvkoppla motorn så att gnistor flog åt alla hall och kanter, väldigt nära sängarna så att lakanen nästan tog eld. Det kändes verkligen inte bra längre, vi hade alla tappat förtroendet för Paul, även om förtroendet var minimalt från första början, och det kändes inte längre säkert att vistas på Ave Maria. Vi visste aldrig vad som försegick eftersom att han aldrig berättade någonting för oss.

 

Jag hade en klump i magen så jag gick fram och frågade vad som hände, var det verkligen säkert att ta sig ut mitt i natten med en motor som fortfarande inte verkade fungera? Paul blev arg och stressad, han sa åt mig att sluta ifrågasätta hans säkerhet, att jag skulle gå och lägga mig igen och att han bara var väldigt trött och frustrerad. Han tände en joint och menade att det är helt normalt att tjuvkoppla en motor på det viset och att allt som hänt är helt normalt, det är sådant som händer på sjön. Men då blev Megan också upprörd; om han nu var så trött så borde det vara en väldigt dum idé att ta sig ut på havet och förlita sig på killarnas icke existerande navigationskunskaper. Dessutom hade Paul nämnt att han själv var osäker på att navigera ut ur viken, eftersom att han inte hade tillräckligt med utrustning. Vi hade ingen ström ombord, så ingen av oss kunde ladda våra kameror som vi blivit lovade, och inte ens Paul kunde ladda sin laptop där han hade den enda kartan på båten. Han hade lite batteri kvar, så han startade datorn endast i nödfall.

 

   - If the captain makes a decision, you can’t come and try to change that decision. Sa Sindry med en aggressiv ton.

 

Efter att jag och Megan hade blivit nedtryckta och bortschasade, lämnade Ave Maria viken och styrde kurs mot San Blas öarna.  

 

 

When Paul was finally done with the engine he decided that we would head out to sea again. However, we had 15-20 hours in front of us. How those four hours suddenly turned into 20 is an unanswered question. We were at least more than consenting, so some of the guys started helping him to leave the bay. The rest of us were asked to go inside the boat with all lights off, so there was not much else to do than go to bed. Paul began to jump start the engine so that sparks flew in all directions, very close to the beds so that the sheets almost caught fire. It really didn't feel great anymore, we all had lost confidence in Paul, even if the trust was minimal from the start, and it no longer felt safe staying at Ave Maria. We never knew what happened because he never told us anything.  

 

I had a bad feeling in my stomach so I went up and asked what was going on, if it really was safe to go out in the middle of the night with an engine that still does not seem to work? Paul became angry and stressed, he told me to stop questioning his safety, I'd go to bed again, and that he was just very tired and frustrated. He took a joint of marijuana and said that it is quite normal to jump start a motor like that and that everything that happened was normal, things like these can happen at sea. Megan also got upset; if he was so tired, it would be a very bad idea to get out on the ocean and rely on the guys' non-existing navigational skills. In addition, Paul had mentioned that he himself was unsure to navigate out of the bay, because he did not have enough equipment. We had no power on board, so none of us could charge our cameras as we were promised, and not even Paul could charge his laptop where it had been the only map on the boat. He had some battery left, so he only started the computer in emergencies.      

 

   - If the captain makes a decision, you can not come and try to change that decision, Sindry said with an aggressive tone.  

 

After me and Megan had been talked down to, Ave Maria left the bay and took course towards the San Blas Islands.