Emelies Travels

Vi vaknade upp i våra plaskblöta sängar, tydligen läckte varenda fönster ombord in vatten. Uppspelta Danny ropade ”dolphins!”. Vi kastade oss ut på däck i den höga sjön och klamrade oss fast i relingen för att inte ramla överbord. En flock pigga delfiner gjorde oss sällskap en bit, de blev antagligen lockade av motorljudet då vi gått för motor hela natten utan segel. Delfinerna var dagens höjdpunkt, annars var det en ganska mjäkig dag ombord på Ave Maria. Vi hissade lite segel i form av en minimal trekant i focken, men annars dånade motorn på som vanligt. Sjön var fortfarande bråkig och vännerna kunde endast koncentrera sig på att titta ut över horisonten för att inte må illa. Men det gick att stå ut, vi visste att efter den andra natten skulle vi anlända de omtalade San Blas öarna.

 

---

English version

  

Senare den kvällen fick vi reda på att vi varit fast i en hård motström under större del av tiden. Den hade sinkat oss med tre knops fart. Det var svårt att ta sig ur strömmen, så vi fick ändra kurs. Det innebar att vi inte skulle anlända förrän ett dygn senare än planerat, alltså tidig morgon på dag tre. Den nya informationen spred sig ombord och drog på ett bekymmersamt uttryck på varenda passagerare. Ytterligare ett dygn med sjösjuka vänner var kanske inte det högst önskbara, men det var bara att bita i det sura äpplet. Det fanns bara en sak att göra - som vi gjort de senaste dygnet - och det var att sova. Den där alkoholen skulle inte gå att förtära med de utmattade vännerna förrän vi stod med fötterna på stadigt land.

 

Tredje dagen hade vinden mojnat, så vi alla kunde ligga uppe på däck och sola hela dagen. Vi seglade för nästan fulla segel men även motorn puttrade på. Alla ombord hade börjat vänja sig vid båtens gungiga rytm vid det här laget, förutom stackars Megan som fortfarande var helt utslagen och inte hade ätit på två dygn. Plötsligt spred sig ett rykte ombord att vi kanske skulle kunna vara framme senare den kvällen. Vännerna tjoade och skålade med en öl. Detta var riktigt glada nyheter, och alla var väldigt pigga på att starta en lägereld på en strand för kvällen och kunna kommunicera med varandra utan en gröt i munnen.

 

Later that night we found out that we were caught in a strong current that went against us during the mayor part of the time. The current had reduced the speed with three knots. It was hard to get out of it, we had to change course. This meant that we would not arrive until a day later than planned, ie early morning on day three. The new information was spread on board and put a worrisome face on every single passenger. One additional day with seasickness friends were perhaps not our biggest wish, but we just had to deal with it. There was only one thing to do - as we had done the past few days - and that was to sleep. That alcohol we would not be able to consume with these exhausted friends until we stood on steady ground.  

 

The third day the wind had totally died, so we all could lie down on deck and sunbathe all day. We sailed nearly with full sails, but the engine also chugged on. All on board were starting to get used to the boat's rolly rhythm by now, besides poor Megan who was still completely eliminated, and had not eaten for two days. Suddenly a rumor got spread aboard that perhaps we would arrive later that night. The friends cheered and toasted with a beer. This was very good news, and everyone was very keen on making a bonfire on the beach for the evening and be able to communicate with each other without a porridge in the mouth.

 

En lukt av bränd plast började ta form inne i salongen, och snart var hela kabinen full av rök. Det kom från motorn, och Paul begärde alla att ta sig ut för det var giftig luft där inne. Samtidigt stod Sindry och lagade mat precis intill. Paul fixade till motorn och vi tuffade vidare. Det dröjde inte länge innan det började ryka igen, och den här gången såg Paul lite mer bekymrad ut. Han sa att vi skulle ta en paus, låta motorn vila och vi kunde få hoppa i plurret. Vi hade fulla segel, men vid det här laget var det ingen vind överhuvudtaget och vattnet var så gott som platt. Vi hoppade såklart i, efter ett par dygn utan dusch behövde vi skölja av oss, även om det var saltvatten. Vi insåg dock att det var en ganska dum idé, för det var extremt motströmt och hade vinden ökat på hade vi legat kvar där i havet utan möjlighet att simma ikapp. Vi flöt bak mot gummijollen och räddade oss själva i den.

 

Solen gick precis ned, det var vackert och vännerna var ändå hyffsat nöjda, de kunde för första gången sedan de lämnat Colombia skymta land långt bort i fjärran. Den där lägerelden var bara fyra timmar bort. Vi festade till det med lite öl och dryckeslekar på däck, men det blev snart kolsvart och havet började få båten i röresle igen. Det kändes inte säkert att sitta på däck berusade, utan flytvästar på ett öppet hav med en kapten som antgaligen inte kunde hantera man över bord manövereringar, så vi tog oss in i båten istället. Paul blev dock inte glad eftersom vi då tände lamprona i båten, och han menade på att han inte kunde se vart han styrde.

 

Fyra timmar på sjön kan också innebära en jäkla massa fler timmar. Det gick inte så bra för Paul och den där motorn, så det var bara till att lita på seglet för att ta oss framåt. Lägereldsplanerna gick åt pipsvängen så vännerna gick till sängs för den tredje natten, somnandes till det kluckande ljudet mot skrovet och det lätt fladdrande seglet som inte kunde fånga vind.

 

A smell of burnt rubbish began to take shape inside the saloon, and soon the whole cabin was filled with smoke. It came from the engine, and Paul ordered everyone to get out of the cabin because of poisonous air. At the same time Sindry was cooking food right next to it. Paul fixed the engine and we chugged on. It didn't take long before it started to smoke again, and this time Paul looked a little bit more worried. He said that we should take a break, let the engine rest and that we could jump into the water. We had full sail, but by now there was no wind at all and the water was almost flat. We jumped into the sea, after a few days without a shower, we needed to rinse us off, even though it was salt water. However, we realized it was a pretty stupid idea, because it was extremely countercurrent and if the wind would had picked up, we had remained there in the sea without being able to swim back. We floated back to dinghy and saved ourselves in it.

 

The sun just went down, it was beautiful and the friends were fairly satisfied, they could for the first time since they left Colombia glimpse land far away in the horizon. That bonpfire was only four hours away. We celebrated with some beers and drinking games up on deck, but it soon became pitch black and the sea began to get the boat in motion again. It did not feel safe to sit on the deck intoxicated, without life jackets on an open sea with a captain who probably could not handle a man overboard maneuver. We went back into the boat instead. Paul, however, was not happy because then we lit the lights inside the boat, and because of that he said he could not see where he was going.  

 

Four hours on the ocean can also mean a hell lot of more hours. It didn't go very well for Paul and that engine, from then we just had to rely on the sails to get us moving. We had to put the bonfire plans into the bin, instead the friends went to bed for the third night. We fell asleep to the gurgling sound from the water against the hull and the flapping sail that could not catch any wind.