Emelies Travels

Inte riktigt kanske. Mitt och Jossans absoluta favoritställe i Thailand var Koh Phangan, så varför inte dra med familjerna dit? Från Hua Hin var det bara 4 timmars bilfärd så vi tyckte att de skulle få uppleva ännu bättre snorkling, ännu finare vatten och mer ös på kvällarna. Sagt och gjort, 8 ungdomar och 4 föräldrar åkte iväg till party ön som backpackers. Bilen och båten var bokad men väl framme på Koh Phangan var det dags att försöka bestämma sig för ett boende. Ett inte så lätt beslut med 12 olika åsikter och minst lika många Thailändska påflugna försäljare. Efter många om och men lyckades vi komma fram till en lösning. När jag och Jossan var på Koh Phangan var det billigt för oss att åka Tuk-Tuk, det kostade oss endast 100 Baht var (ca 25 kr), vart vi än skulle. Det vi inte riktigt var beredda på var att det var samma pris per person oberoende på hur många man var i en Tuk-Tuk, vilket betydde att vi skulle betala 1200 Baht för att ta oss någonstans. Inget alternativ för oss, så vi hyrde moppar istället, trots alla varningar för livsfarliga vägar och lurendrejare till moppe uthyrare. Enkelt, billigt och bra blev det i alla fall, eftersom vi kunde köra runt och titta vilket boende som passade bäst. Det slutade med några små bungalows längs med en vit strand framför klarblått vatten på en resort med en urgullig Thailändsk ägare. Vi chillade på stranden tills det blev dags att ta sig bort mot Haad Rin, vårt favoritparty ställe ”Full Moon Party Beach”. Vi lyckades missa Full Moon Partyt även denna gång, men tur var nog det för annars hade väl våra päron undrat hur sjutton dem kunnat lämna bort sina döttrar på resande fot. Hur som helst, de skulle i alla fall få uppleva att dricka ur en Bucket och se alla bucketshopar längs med stranden, och sist men inte minst, få uppleva en av Thailands bästa fireshows. Vi gick bort till vårt stammis hak Drop In Bar och blev välkomnade av grabbarna som kom fram och kramade oss. En liten överraskning blev det allt, för inte hade vi berättat att vi skulle komma tillbaka. Efter allför mycket eldångor för ”gamlingarna” så blev de för trötta och åkte hem. Kvar stannade såklart vi och festade precis som på gamla goda tider, ända fram till gryning med alltför många gratis buckets. I love Koh Phangan, mer behöver jag inte säga.

Denna gång på Koh Phangan bjöd dock inte på någon sovmorgon och heller ingen frukost på sängen. Istället var det upp och hoppa efter någon timmes sömn för att utforska ön tillsammans med familjerna på moppe. Vi tog oss runt utan att somna och med fullständig fokusering på att hålla humören på topp. Dock med ett halvdant resultat kanske ska nämnas… Vi snorklade uppe på nordligaste toppen och såg många fina fiskar, dock var familjerna mesiga och trodde de skulle drunkna när cyklopen fylldes med vatten. Oerfarna dykare säger jag bara! (Annat är det med mig som slarvat bort min viktiga loggbok för mina dyk…) Hur som helst, vi körde runt halva ön, käkade lunch och fikade med glass. Men snart var dagen slut eftersom timmarna går onormalt fort på andra sidan jordklotet, och det var dags att börja fylla på för nästa kvälls festande. Vi käkade god Thailändsk mat och sedan drog ungdomarna in till partystranden igen, där Hampus gjorde en bambu tatuering och vi andra kollade på fireshowen som vanligt. Även denna kväll blev lyckad, och det var ledsamt att lämna våra thailändska vänner för en andra gång. Ännu mer ledsamt blir det när man inser att man antagligen aldrig kommer ses igen, men så fungerar det när man reser runt så det är bara att leta reda på nya vänner!

Efter två nätter på Koh Phangan var det dags att bege sig tillbaka till Hua Hin igen. Det var en lång dags transporterandes för familjerna, men en baggis för mig och Jossan som har många timmars resor i bagaget. Till slut kom vi fram till Hua Hin där folk tittade konstigt på oss och våra ryggsäckar med klisterlappar där det stod Koh Phangan på. Inte hade de sett 2 familjer på 12 pers som backpackers förr. De fick sig nog ett gott skratt. Vi fick oss i alla fall ett välbehövligt skrovmål! Det blev revbensspjäll och Tacos för hela slanten, sedan rullade vi hem. Fråga brorsan om ni inte tror mig.

Som sagt, säkerheten i Thailand är väl sisådär

Vi åkte förbi Koh Tao

Här kommer Fidde

'

Oscar var hungrig

Att vara i Thailand utan att åka ut till någon av alla öarna, då har man inte varit i Thailand. För att se de vackra stränderna, det klarturkosa vattnet och de färgglada fiskarna så får man ta sig ut en bit ifrån fastlandet. Vi gjorde en utflykt på en natt till ön Koh Talu, som ligger runt 2,5 timmar söder om Hua Hin. De båda familjerna på 12 pers hoppade in i en taxibuss med en thailändsk chaufför som var för kort för att nå ner till pedalerna. Färden var den mest osäkra bilfärden någonsin. Han parerade med gasen konstant och körde sicksack mellan alla bilar i en fart som var dårdristig. Folk blev åksjuka och satt som på nålar, men som jag nämnt tidigare så finns det inga trafikregler i det här landet. Fram kom vi tillslut, och det kvarstod bara en liten båtfärd ut till ön Koh Talu (som betyder hål i ö). Där väntade en vacker strand med små bungalows, och vi hade så gott som hela ön för oss själva. Vi började med att snorkla, och jag hittade äntligen min favoritsnäcka som jag alltid letar efter. Den var på tillräckligt grunt vatten för att jag skulle kunna hämta upp den, men tyvärr var det inte bara jag som tyckte om den här snäckan. Snäckan var redan upptagen, det var huset till Mr Mussel, en liten slemmig snigelliknande mussla. Det blev en stor kamp mellan mig och Mr Mussel, han fick bo på badrummet och tanken var att han skulle klättra ut ur snäckan och byta hus men Mr Mussel var inte villig att göra något husbyte. Vi försökte med många olika tricks, och snart började folk vilja gröpa ur slemproppen och faktiskt mörda den lilla stackaren. Nej, så långt skulle vi inte gå, så Mr Mussel fick komma tillbaka till sitt hem Stora Havet.

Vi gick på trekking och tittade på utsikten, pappa och brorsan drog ut och seglade, vi strosade runt på stranden och vissa tog massage. Till kvällen bjöds det på Thailändsk middag, och till pappas förtjusning så fick han en färdigtuggad fruktkärna nedramlades från en fladdermus i taket. Det är bara att tacka och ta emot.

Nästa dag drog vi iväg på en konstig brygga till båt och snorklade på finare ställen, och vi matade fiskar med bananer tills de stora halvmeters bjässarna vågade sig fram. Familjerna tyckte snorklingen var vacker, men jag har blivit riktigt bortskämd så jag tyckte egentligen inte att det var så mycket att ha… Men det var kul att kasta sjögurkor på syskonen och visa dem Christmas tree worms och havsanemoner. Vi hade det bra på Koh Talu, men snart bar resan av till Hua Hin igen, denna gång med en bättre taxichaufför.

En hejare på att knäcka nötter

De födde upp sköldpaddor på ön, denna var 10 dagar gammal

Koh Talu - hål ö

Vi hittade en fin snäcka

Men Mr Mussel ville inte flytta ut

Tiden har bara runnit iväg på vår resa. Det var 9 månader sedan vi stod på svensk mark och alltså lika länge sedan vi såg våra familjer. Halvvägs på resan när vi bestämde oss för att resa runt i Asien, så tyckte vi att det kunde bli ett bra avslut med två veckor i Thailand med båda våra familjer tillsammans. Jag har aldrig träffat Jossans familj, Jossan har knappt träffat min och familjerna i sig visste inte ens hur den andra familjen såg ut. Men jag och Jossan har ju fungerat riktigt bra tillsammans, och alla ”barnen” i familjerna är i samma åldrar så förutsättningarna för en bra match var ganska goda. Familjen Göransson och familjen Persson möttes upp på Arlanda, och gissade sig fram till vilken familj som kunde vara den rätta genom att bara ha sett foton på mig och Jossan. De flög hela vägen till Thailand och bilade ner till Hua Hin, där två veckors familjesemester väntade.

I samma stund satt jag och Jossan på ett skruttigt tåg genom hela Thailand ända från Malaysia i många, många timmar. Vi skulle komma fram mitt i natten men tåget var försenat så vi ringde och väckte dem klockan 6 på morgonen. Ut kom ett par yrvakna föräldrar med lyckliga ansikten och glädjetårar i ögonen. Det var ett kärt återseende, men samtidigt kändes det som att man sågs senast igår. Vi har upplevt så mycket på vår resa, och det finns så otroligt mycket att berätta om men istället var man tom. Var skulle man börja? Vem orkar höra på allt vi varit med om, och framför allt, man orkar inte berätta. Ingen förutom jag och Josefin kan någonsin förstå hur vi har haft det, inga ord och inga bilder kommer någonsin kunna förklara våra upplevelser. De finns djupt inom oss och kommer aldrig försvinna därifrån. Istället korkades det upp tyskt mousserande vin från syrran (som numera jobbar i Tyskland) och det öppnades några försenade födelsedagspresenter. Bra start på dagen! Brorsan hade blivit ännu större och fått ännu mörkare röst och ännu manligare utseende, men annars var de andra sig lika.

Vi bodde i huset jämte familjen Göransson, en familj med 4 ungdomar och en pojkvän, på en resort med tre olika pooler. Aircondition, riktiga toaletter man kan sitta på, ett kylskåp med normal frukost och framför allt, nu kunde vi lämna över all planering, allt ansvar och alla beslut till de andra. Vi kunde bara glida med för en gångs skull, och faktiskt ha riktig semester. Vi låg på stranden, fick timmars massage, shoppade på marknader, tittade på krokodilshower, tutade runt på moppar och käkade god mat. Mat som är dyr i våra ögon, vi som tidigare inte betalat mer än 25 kronor för en måltid, men billig för familjerna (50 -70 kronor för en rejäl maträtt). Vi hade filmkväll för familjerna och visade våra galna bungyjumps, skydives, dyk och andra egengjorda filmer. Vi drack goda drinkar och mådde gott. Vi umgicks med våra familjer och härligt sällskap och njöt av semestern tillsammans helt enkelt. Bra tider!

Två glada familjer

Det bjöds på läskig ormshow

Söta Matilda vågade hålla en krokodil...

...men hon vågade inte riktigt testa det här...

Syskonkärlek

Familjelycka

5 av 6 moppar. Folk vände sig om när vi tutade förbi med 12 pers

Det blev en tur upp till apberget, men aporna ville ta över mopparna

Dotter och mor

Såhär kan man se ut...

...eller så här...

...man kan också se ut såhär...

...eller såhär. Det finns många sett man kan se ut på

Syster och bror

Takiab Beach

Syrran, pappsen och mamsen

World Trade Center och mordet på Anna Lindh. USA:s nödtelefonnummer 911. Men även min födelsedag. Den 11 september föddes jag och därför är dagen till för att firas, men efter detta år blev det ytterligare en anledning till att sörja. För några timmar sedan trodde jag inte jag skulle vara i livet vid det här laget. Det är väl bäst att jag tar det från början.

Kvällen innan den 11 September var vår sista kväll på party ön Phi Phi, och eftersom vi skulle resa vidare mot Phuket på min födelsedag så passade det bättre att gå ut och fira just denna kväll istället. Framåt kvällen började det blåsa och regna oerhört kraftigt. Folk höll på att blåsa bort och gatorna fylldes med vatten upp till anklarna. Grodorna som i vanliga fall var tysta började bräma som kossor. Något vansinnigt med vädret var på väg att hända. Det var kraftig storm. Men festen blev inte inställd för det, vi hade en galen kväll där jag fick roliga shots som present av Jossan och folk grattade mig lite varstans. Efter mindre än 3 timmars sömn blev jag väckt av Jossans sköna morgonstämma med födelsedagssång, blommor och paket. Jag fick ett vänskapsarmand, ett som hon har likadant och en rulle Oreo. Visst känner vi varandra väl vid det här laget, Oreo är mina favoritkex! Bakfulla och trötta tog vi oss bort till piren och funderade på varför vi inte tidigare insett att det skulle gå hög sjö på havet. Kraftig storm är lika med hög sjö, det vet vi ju. Och Jossan som i vanliga fall blir åksjuk av en busstur skulle dessutom peppra upp med en bakfylla. Hon knarkade några sjösjuketabletter i alla fall, men jag som har sjöben tyckte inte att jag skulle behöva det. Vi satte oss på den lilla färjebåten, längst bak och längst ned för där gungar det som minst. Men såfort båten kom utanför viken ut på öppet hav förändrades allt. Vågorna var höga som hus och båten var så oerhört liten på detta stora, öppna, kralliga vatten. Jossan blev dålig på en gång och gick upp på däck men jag tyckte det var helt okej att sitta kvar nere i båten. Det dröjde dock inte länge förrän även jag började må illa, jag som aldrig blir sjösjuk i vanliga fall. Det var fruktansvärt vad båten krängde omkring, men när jag skulle gå upp på däck möttes jag av alla sjösjuka människor som låg och spydde överallt och detta fick mig att må ännu sämre så jag ville hålla mig långt ifrån dem. Istället satt jag nere i den skuttiga båten, fokuserandes på horisonten och lyssnandes till knarrande och gnisslande ljud och regnet piskade ned. Rätt var det var stannade båten, och jag trodde det var något fel på motorn. Shit vad båten gungade, man kunde nästan tro att den skulle välta över. Jag trodde det var kört. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en lysandes gul livboj flyta omkring. Hjärtat hoppade upp i halsgropen och det enda jag såg framför mig var: Jossan. Jag rusade upp på däck, ramlade nästan ner för trappan baklänges och tittade efter min kompis. Ingen Josefin på däck. Jag fick panik och började fråga folk om de sett en liten blond tjej men ingen visste. Vad fan skulle jag göra, hon hade ingen flytväst på sig. Plötsligt såg jag några välkända, solblekta tygarmband på en arm bakom ett hörn, och skyndade mig dit. Jossan var kvar på däck, tack gode gud. Men någon hade ramlat över bord. Utan flyväst. Havet var svart och man kunde inte se horisonten för vågorna var så höga. Hur i helvete skulle man kunna se ett litet huvud stort som en knappnål flyta omkring där? Efter en bra stunds letande körde båten iväg igen, utan att ha hittat personen. Istället ringde de en polisbåt och lämnade över problemet hos dem. Jag vet inte om det var en man eller kvinna som föll överbord, inte heller om det var en turist eller en thailändare. Det enda vi visste var att personen reste ensam och hade inga anhöriga ombord. Jag vet inte vad som hände med personen eller om de hittade den. Inte för att låta pessimistiskt men situationen var katastrofalt kritisk. Frågan är vad som händer med personens familj och vänner, kommer någon kunna komma i kontakt med dem och berätta vad som hände? Kommer de aldrig få veta att han drunknade just denna dag? Antagligen inte. Fy fan, det är så jävla hemskt och jag trodde inte jag skulle få uppleva något sådant. Jag vill bara gråta. Det hade lika gärna kunnat varit Jossan eller jag som ramlade överbord, däcket var extremt halt av regn och sjö och folk som spyr har ingen kraft i kroppen att hålla sig kvar.

Detta var bara början på resan. Jag sprang ned och hämtade upp flytvästarna som var någon centimeter tunna utan någon visselpipa, och den orangea färgen var solblekt. Bättre än ingenting i alla fall, Jossan var tvungen att sitta ute det fanns liksom inget annat alternativ. Lilla stackars hjälplösa Josefin satt dyngsur i en hög på däck och spydde hejdlöst. Men alla våra värdesaker låg inne i båten och jag kände att jag var tvungen att sitta vid dem. Sjövana Emelie som inte brukar vara rädd för båtar och hav satt inne i hytten med flytvästen på. Jag skakade som ett asplöv, livrädd som aldrig förr. Jag hade precis försökt lugna Jossan med att säga att båtar inte kan välta, det ska till ännu högre sjö för att det ska kunna ske.  Men själv satt jag och tittade på hur fönstrena rörde sig i sidled till fönsterramarna, undrandes när de skulle gå sönder och vattnet skulle börja forsa in. Jag lyssnade till alla knakande ljud och funderade på när båten skulle gå av på mitten. Jag var blöt för det droppade in massvis med vatten från taket i hela båten. Jag satt och tänkte på skräckscenarion och undrade om våra familjer skulle få veta att vi sjönk i en båt i Thailand. Jag förberedde mig på att spy för jag mådde fruktansvärt illa. Jag var svag i kroppen för att jag var så rädd, jag har aldrig skakat så mycket. Men snart var hela båten fylld av folk som spydde och låg överallt, så nu var det inte längre ett alternativ att sitta inne. Jag behövde frisk luft för att inte hamna i samma kedja som alla andra, dessutom var jag sjukt orolig för Jossan. Om någon snor våra grejer så är väl det skit samma, de kommer ändå förstöras när vi sjunker, tänkte jag. Om jag kände mig svag i kroppen, hur kände sig då Jossan som spytt ut allt som någonsin funnits i hennes kropp? Dessutom var hon räddare än mig. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram och tiden gick i slowmotion. Jossan kved att hon inte orkade mer, hon ville bara sluta andas. Men efter 3 timmar som kändes som en livstid kom vi fram till fastlandet och vi kunde ställa oss på fast mark. Världen snurrade fortfarande men Jossan kände att hon mådde lite bättre. Vi satte oss i en liten minibuss som skulle ta oss till hotellet men Jossan klarade inte av att åka buss heller. Hon mådde dåligt och folk i bussen var väldigt hjälpsamma och förstående. När hon började viska fram att hennes ansikte stack och hela kroppen kändes som när foten somnar visste jag inte alls vad jag skulle göra. Hon var i chocktillstånd och skakade hejvilt men hon var inte kall. Ett Australiskt par gav bort hjälpande tabletter och försökte prata med henne så hon kom på andra tankar. Hon var nära på att svimma. Paret var helt fantastiska och dessutom var de psykologer så de visste vad de gjorde. När vi kom fram till hotellet var vi lämnade själva, Jossan kunde inte bära någonting, hon kunde knappt gå. Benen vek sig på henne och hon var svår att nå när man pratade med henne. Hon hade inga som helst krafter kvar. Vi kom upp på hotellrummet och hon fick lägga sig i sängen. Hon såg ut att må bättre, men jag var livrädd. Vad skulle hända om hon somnade? Jag försökte få i henne vätskeersättning men allt kom upp igen. Kombinationen av för lite sömn, alkohol, lite vätska och ingen energi kunde allt annat än vara bra. Efter lite tips och råd från mamma hemma i Sverige kämpade vi oss bort till sjukhuset där hon kunde få hjälp. Hon fick en massa olika mediciner för att få henne att sluta kräkas och tillslut kunde hon få i sig vätskeersättningen. Efter lite välbehövlig sömn mår Jossan nu bra och vi får se om det finns krafter för att få i sig lite mat senare ikväll. Vilken dag säger jag bara, jag är upprörd, chockad och ledsen. Jag kan inte sluta tänka på personen som föll överbord. Vi ska kanske vara tacksamma att vi fortfarande är i liv.

Den 11 September är ingen dag att fira på, den är endast till för sorger.

En dag åkte vi ut med en longtailbåt till öarna runt omkring Phi Phi. Vi började med ett stopp på Monkey Beach, en strand där det finns vilda apor. Frågan är hur vilda de är nuförtiden när stora turistlass kommer stup i kvarten och stoppar i dem meloner och rom och cola. Stackars apor, söta var de dock. Vi snorklade och såg många fiskar i regnbågens alla olika färger i det kristallklara vattnet. Vi kan ha sett en sjöhäst också, men den var så liten så det var svårt att se. Vi åkte bort till en ö med en fantastisk strand och käkade thailunch med färsk ananas, letade snäckor och badade i det turkosa vattnet. Sedan drog vi vidare med långtailbåten och den gigantiska, rostiga motorn som lätt kan kapa av ett finger om man kommer för nära. Nästa detination var Maya Bay, eller The Beach som den också kallas. Filmen The Beach med Leonardo DiCaprio spelades nämligen in där. För att ta sig dit var vi tvungna att klättra på vassa stenar och slänga oss i tampar invirade som i ett spindelnät. Vi hade stora förväntningar på Maya Bay, men eftersom vi vid det här laget har blivit ganska bortskämda efter både Fiji och Australien så möttes våra förväntningar med en smått besvikelse. Men det var fint såklart och så fort vi kom till stranden kom den ena kinesen efter den andra och ville ta kort med oss. Snart bildades en chingchong kö av män som fick förklara för sina fruar varför de ville vara med på kort med oss. Jag vet faktiskt inte anledningen, eftersom de inte kunde ett ord engelska, men jag antar att de aldrig har sett blonda tjejer förut. Hur som helst, efter The Beach bar det av tillbaka mot Phi Phi och ännu mer fireshows såklart.

Här på västkusten ser det helt annorlunda ut än det vi sett innan i Thailand. Bergen är som stora kullar ur vattnet, höga som sjutton och maffiga. Det gör Phi Phi till något speciellt, med vita stränder och höga berg. Mycket vackert. Vi har mest legat på stranden och spanat på folk, badat i det alldeles för varma och långgrunda vattnet och njutit av livet. Vi har hängt med några Australiensare och några Thaikillar, shoppat och käkat pizza. Druckit fruitshakes tittandes på havet på dagarna och druckit Rom och Cola buckets på fireshowerna på kvällarna. Vad mer har vi gjort egentligen? Bara chillat och haft kul helt enkelt. Vi drog iväg på en utflykt en dag, det kan ni se i nästa inlägg!

Vi missade som sagt det kända Full Moon Partyt, men istället drog vi på Half Moon Festival. En galen fest som utspelar sig i djungeln fullt med fulla ungdomar som lyser i neonfärger. Jag och Jossan dansade svetten ur oss till konstig housemusik, och egentligen hade vi mycket roligare på beachen där vi tillbringade alla andra kvällar. Men det var annorlunda så vi hade kul ändå! Det finns inte så mycket att berätta om den festen, bilderna får tala för sig själva helt enkelt.

Efter Samui drog vi till Koh Phangan, partyön nummer ett! Här gör man inte speciellt mycket annat än festar till soluppgången och härdar ut bakfyllan i poolen nästa dag. Vi bor på ett resort i en bröllopssvit där vi får frukost på sängen serverad varje dag. Tydligen renoverar de rummet som vi egentligen skulle ha, så vi blev uppgraderade gratis. Som jag nämnt hundra gånger förr så tas jag och Jossan för syskon, tvillingar och sambos, men numera är vi det nygifta paret på bröllopsresa.

Koh Phangan är känt för sitt Full Moon Party som är en gång i månaden, och det är en hysterisk fest. Runt 30 000 pers festar på stranden fram till lunch nästa dag. Tyvärr missar vi detta, eftersom vi måste göra ett visarun samma datum som det är fullmåne. Men vi kunde tima in Half Moon Festival istället, en nästan lika galen fest som utspelar sig i djungeln. Och det blir nog inte fy skam det heller! Vi kan fortfarande festa på Full Moon Party Beach varje kväll, där det bjuds på ännu coolare fireshows än tidigare som jag aldrig kan sluta fascineras av. Beachen är inte som alla andra. Längs med stranden ligger små buckets stånd som enbart säljer hinkar med sprit och att välja vilken shop man ska köpa ur är ingen lätt match. Bucketsförsäljarna är som på en hästkapplöpning och försöker överprestera grannen genom att bjuda på kramar eller skrika högre. Helt galet. Folk är dyngfulla överallt vilket kanske inte är så svårt att förstå när man kan köpa hinkar fulla med sprit för inga pengar. När folk hittar ragg uträttar de sina behov i någon av alla longtail båtarna som ligger utmed stranden. Man kan ju fundera på hur hysteriskt det är under självaste Full Moon Partyt när det är tillräckligt galet en vanlig kväll. Kanske är det lika så bra att vi missar den festen. Hur som helst, vi har hängt mest på en bar full med massa snygga, vältränade, coola thailändare. Vi är trötta på alla dräggiga turister som inte kan hyffs så vi hänger mer än gärna med thaigrabbar som är grymma på att leka med eld. Baren har mer eller mindre blivit vårt hem och vi blir varmt välkomnade varje gång av hela personalstyrkan på runt 15 pers som överöser oss med gratis drinkar, hjärtan och rosor gjorda av sugrör. De har också tagit med oss på fyllekäk då tanken var att vi skulle lära oss äta riktig thaimat. Soppa i konsistens gelé med allt slags kött man kan blanda ihop från hav och land och tjocka nudlar som växer som gummi i munnen. Både jag och Jossan tittade på varandra och försökte svälja maten för att vara artiga men det var bland det äckligaste vi någonsin ätit. Vi har i alla fall lärt oss vilka maträtter som går att äta eller inte. Mitt i maten blev vi avbrutna av att en dyngfull man ramlade in genom taket ner i köket på gasolspisen. Resultatet blev ett trasigt tak och en deep-fried englishman som inte ville betala för skadorna. Varför han gick på taket är en bra fråga och att han inte slog ihjäl sig i fallet är oförklarligt. Men som sagt, folk vet inte hyffs som normalt folk och de tror att de står högre i rang än thailändarna. Något som jag tycker är fruktansvärt tråkigt att se eftersom thailändarna är bland det trevligaste folkslag man kan umgås med och de är coolare och snyggare än de flesta andra töntiga turister.

Killarna har också lärt oss att jonglera vilket har visat sig vara sjukt svårt men det ser så enkelt ut när de gör det. Vi får fortsätta öva på stranden så kanske vi kan tända på och jonglera med eld så småningom.

Som sagt, baren blev mer eller mindre som ett hem och thailändarna blev snyggare för varje dag. Charmiga killar med glimten i ögat och vältränade kroppar som kan göra de mest avancerade tricken med eld är sjukt sexigt. Jag ock Jossan satt i timmar och bara dreglade över deras shower. Killar åker till thailand för att titta på Ping pong shower, men vi åker hit för att titta på fireshows. Vi har lärt oss en del Thailändska på köpet också, och vi hade beundrare i varje hörn. Så jäkla söta var dem, de kom och överraskade oss med pimpade drinkar och kärleksförklaringar på lappar.

Sista kvällen blev helt galen. Showen som var grym från början blev ännu grymmare och de hoppade i brinnande ringar. De hade gjort hjärtan i sanden och jag fick en gosedjurskanin som avskedspresent av en kille vid namn Kai. Vi kunde inte slita oss, ville inte lämna Koh Phangan, vi hade nog blivit lite smått förälskade i hela situationen. Det slutade med att vi festade till soluppgången, som alla andra kvällar. Men den här kvällen blev lite mer hysterisk. Vi hittade ingen taxi och plötsligt var vi alldeles för sena för transporten till båten mot Koh Phi Phi. I sista sekund kom vi fram till resorten och slängde ihop våra väskor, i brådska och fylla hade vi ingen aning om vad vi egentligen packade ner. Sedan gick taxin bort till båten strax innan klockan 7 på morgonen och hela den dagen bestod av transport till västkusten utan sömn. Antagligen klarade vi detta alldeles utmärkt enbart för att det är någonting med deras Redbull  här i Thailand. Den är helt galen, liten och stark och den sitter i hur länge som helst, ögonen spärras upp och man kan inte sova, reservenergin tar aldrig slut. Och när man blandar den med vodka kan ni förstå hur det kan sluta. Hela dagsfärden var ganska komisk. Vi hann aldrig byta om eller tvätta bort sminket, så det var ganska uppenbart att vi kom direkt från festen och dessutom gick jag runt med en illrosa kanin i öronen som snart blev ganska känd. Jag hade inte hjärta att slänga lilla Thai Kai som jag precis hade fått, dessutom fungerar han perfekt som kudde. Folk skrattade åt oss och gav oss kakor i tron på att det skulle hjälpa vårt hysteriska humör. Men tillslut kom vi fram till Phi Phi, sorgsna men fortfarande pigga och deprimerade över att ha lämnat ön som kom att bli vårt favoritställe.

En kanin från en beundrare och en kärleksförklaring från en annan.