Emelies Travels

Sista helgen i Sydney bestod mest av jobb och riktigt ruskväder! Jag funderar på om jag kommit hem redan, för det blåser kraftigt och det är typ 15 grader och regn. Sjukt trist väder, Sydney vädret är helkonstigt. Den 1a december började sommaren men det blir bara kallare och kallare. Är det varmt och fint ena dagen kan det nästa dag bli vinter igen.

Lördagen på jobbet var helt hysterisk. Hela restaurangen var som sagt full med bokningar. En bokning på Gelato Bar är inte som en bokning på vilken annan restaurang som helst. En bokning på Gelato Bar är ryska vänner till Mila och George (ägarna) och inga andra gäster i restaurangen räknas som viktiga. Vi ska skita i att servera allt annat folk och bara kolla till deras bokningar. Man har ingen aning om vad de ska äta eller dricka, för allt är redan förbestämt men frågar man Mila så ger hon otrevliga och oklara svar. Man har ingen koll på vad som händer, vodka flaskorna dricks upp och man ska byta ut deras tallrikar hela tiden utan att veta riktigt varför. Dukar man av bordet får man skäll för att de inte är färdiga, dukar man inte av bordet får man skäll för att man inte gör det. En smäll på rumpan kan man få också av en sliskig ryss. Mila skrek på mig otaliga gånger och jag svarade tillbaka att hon inte visste vad hon höll på med. Hela sista veckan sket jag i vad de skrek åt mig, jag bara kaxade tillbaka för inte fan bryr jag mig längre. Vad jag än skulle säga så skulle de aldrig ge mig sparken eftersom de sitter i skiten, och jag slutar ju ändå. Vi hade skvallermöte med managerna som också undrar vad som fattas i skallen på Mila och de undrade hur många fler överraskningar inom personalen hon skulle få innan jul. Hmm, ja det kan man ju undra? Jag fick min lön och eftersom det var helt dött på söndagen fick jag gå hem ett par timmar tidigare. Men de hade redan gjort lönerna så om man jobbar mindre timmar än schemat så drar de av det till nästa vecka. Men det blir ingen nästa vecka för min del så jag gick hem med $ 55 extra!

Enligt schemat var jag ledig på måndagen, men Franck skulle jobba kväll. Han dök aldrig upp och jag gick förbi och gav ett litet brev till en av personalen. Jag hade inte en krona kvar på telefonen så jag kunde inte ringa dem, och det kändes lite väl elakt att bara inte dyka upp utan att säga något. Brevet var till Mila och där skrev jag att jag fått dåliga nyheter hemifrån och att jag var tvungen att åka hem. Jag skrev också att jag kände mig taskig mot personalen som är riktigt bra människor och så rabblade jag upp alla namnen på de som förtjänade att stå med där. Jag hade tänkt skriva något om hur Mila betett sig osv. men feg som jag är skippade jag det. Förhoppningsvis kan detta göra att hon inser saker och ting och kanske skärper sig (antagligen inte, det går inte att lära en gammal hund sitta). Jag undrar verkligen vad de säger just nu och vad de ska göra. Alla i personalen har dragit nu, eller inom de närmsta dagarna och kvar har vi Megan och Stephane, de två kanadensarna som började samtidigt som mig. Ganska nya med andra ord. Vilken soppa…

Sista kvällen drog jag till mitt kära Bondi Hotell en sista gång, mötte upp Franck och sa hej då och hamnade sedan på en efterfest med några snygga surfare som bodde i en lägenhet med världens bästa vy över Bondi Beach. Vi lyssnade på julmusik och drack Absoult, men det blev inte allför sent eftersom jag var tvungen att checka ut ur hostelet tidigt nästa dag.

Hela måndagen sprang jag runt och köpte en massa sista saker och fixade med taxback och gick till banken. Nu är mitt konto stängt och alla pengarna överförda till svenska kronor. Jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaka till Australien, man vet aldrig men just nu känns det som att det kommer dröja ett bra tag om jag ens kommer tillbaka. Jag har mitt andra års visum men det måste jag börja använda inom ett år har jag hört, och jag har så mycket saker jag vill göra och det finns så mycket andra länder att se så det visumet kommer jag inte använda. Om jag kommer tillbaka blir det på ett turistvisum eller studentvisum, fast jag – studera? Nej, det lät väl inte riktigt rätt…

När det var dags att säga hej då till alla började det bli lite jobbigt. Jag har ändå haft väldigt kul här, trots jobbet och den idiotiska killen jag åkte hit för. Jag har träffat sjukt mycket nya människor på väldigt kort tid, vilket inte slog mig förrän alla skulle vinka av mig. Vad många det var, och alla undrade när jag skulle komma tillbaka… Och Frenchie, min räddare i nöden, vinkade av mig när jag satt på bussen tills jag inte kunde se henne längre. Sen ringde Franck och sa ett par fina ord och hoppades att vi skulle ses någon gång igen. Oj, då blev det riktigt jobbigt, då kom tårarna. Jag och Franck har kommit varandra nära och hängt sjukt mycket, och när jag insåg att vi kanske aldrig mer kommer ses kändes det väldigt sorgligt. Jag har aldrig varit ett stort fan av Sydney, men jag älskar Australien. Surfkulturen, trevliga människor, alla stränder och konstiga djur… Såklart kommer jag sakna mitt älskade Australien och allt som hör där till!

Joe, jag och Saliya!

Black Sambuca, nu kör vi!

Slap the goon!

Tyckte det var lite lustigt att receptionen tror att jag heter Emelaia, var har de fått det ifrån?


Hej då härliga Bondi beach!