Emelies Travels

Vi blev som sagt bjudna till Ambra igår kväll för lite middag och tjejsnack. Det bjöds på god Italiensk pasta och en saffrans risotto, och till efterrätt fick vi Tiramisu. Riktigt gott och lyxigt! Det blev lite dyckeslekar på det också, så vi spelade bland annat Ring of fire och hade riktigt jäkla trevligt. De där italienarna är helt galna! Sonia ser ut som Magnus Uggla och Ambra är bara full med överflödig energi hela tiden. Det var länge sedan som jag skrattat så mycket. Dessutom ser deras Australiska kompis Amy ut som Anne Hathaway i En prinsessas dagbok. Mycket lookalikes finns det, plus att vi lurade folk att jag och Jossan är tvillingar. Folk tror verkligen på det.

Imorgon börjar vi jobba igen, det blir nog till att plantera paprika. Antingen kommer jag att börja odla paprika när jag kommer hem, eller så kommer jag aldrig någonsin i hela mitt liv hålla i en paprikaplanta igen. Tror nog att det lutar åt det sista alternativet… (Sorry mamma om jag bryter dina förhoppningar, men jag kommer nog inte förvandlas till en mirakeldotter med gröna händer så du får nog fortsätta sköta din trädgård själv…) Ja vad mer kan man säga? Ha det bra hemma i den svenska sommaren som jag har hört via rykten att den är kall och regnig, så kämpar vi vidare här borta i värmen!

För en månad sedan kom vi till Bowen, och vi är inne på vår fjärde arbetsvecka nästa vecka. Tiden bara susar förbi. Vi har fått lön för två veckor, och efter skatt sitter det 8600 svenska kronor på våra konton för den tiden. Helt ok alltså!

I fredags var det midsommar. Hur firar man det i Australien? Man får väl använda sig av det man kan få tag i, så vi shoppade ”svensk” mat. Det blev köttbullar med potatissallad och kokt potatis med dillsås. Några ägghalvor blev det också, med en röra av philadelphia och sweet chilli med konservburks räkor i brist på annat. Självklart unnade vi oss jordgubbar till efterrätt med ett fettsnålare alternativ än grädde och glass – mjölk. Vi fick låna två blommor av vår rumskompis Joe som vi kunde ha i håret istället för en midsommarkrans, men lite senare dök det upp ett hawaiihalsband som funkade utmärkt som inhoppare. Vi köpte vodka shots som skulle representera nubben, och vi sjöng Helan går. Tillslut dansade vi små grodorna med de två andra svenska tjejerna på hostelet, runt en värmelampa som fick bli vår midsommarstång. Folk stod och glodde på oss som att vi var helt dumma i huvudet, och de flesta tyckte att vårt firande var väldigt konstigt. Men de fick sig i alla fall ett gott skratt. Det blev ändå en ganska lyckad midsommarafton, även fast den riktiga känslan kanske inte fanns där. Förresten, varför firar man midsommar egentligen? Jag har i alla fall hört en rolig historia om det, som faktiskt är ganska logisk om man tänker efter. Man reser midsommarstången (ståndet) som för övrigt är en lång pinne med två ringar/bollar på. Sedan hoppar man runt som små grodor/yngel. Komiskt va?

Det blev i alla fall en tidig kväll för vi skulle upp och jobba nästa dag klockan 5 på morgonen. Vi har ledigt nu i två dagar, så vi körde en utgång igår också och slaggade hemma hos våra italienska jobbkompisar Ambra och Sonia. De bor sjukt långt bort men vi fick skjuts och tänkte att det kunde vara kul att se hur dem bor. De bodde i ett litet hus, så det kändes som att komma ”hem” efter 5 månader på hostel. Nästa morgon blev vi bjudna på italiensk frukost så vi blev riktigt bortskämda. Vi ska tillbaka till dem ikväll och ha hemma fest med tjejerna från jobbet, de ska bjuda på mat och det ska snackas tjejsnack. Det blir nog bra!

Vi fortsätter slita men har fortfarande lite tur/otur med ledigheten. Vi fick ytterligare en ledig helg. Helt ok att vara ledig på helgerna trots allt, för Bowens uteliv är faktiskt inte fy skam (dock inte lika bra för ekonomin). Det blev en runda ut på stan på fredagskvällen med gänget från Barbera farmen, och på lördagen skulle det firas att Bowen fyllde 150 år. Det var lite livemusik och håll igång vid stranden, men temperaturen var inget beachväder så vi begav oss fort in på puben. Hör och häpna, det är kallt här. På nätterna alltså. Härom morgonen var det 8 grader när vi började jobba, men så fort solen kommer fram blir det runt svettiga 25 grader. Vi är ändå glada att det inte är varmare än så när vi jobbar, hade vi varit här under deras sommar hade vi nog dött.

Problemet är bara kläder. Jag inser nu att jag kanske, till slut, har varit lite för generös med att kasta kläder. Eller tappa bort dessutom. Plus att de flesta av mina kläder är trasiga vid det här laget. Brist på varma kläder på kvällarna är det också. Den enda jacka jag äger är min regnjacka och den är kamouflerad i jord från jobbet. Vi får gå ut i flipflop (=svinkallt) eftersom de enda heltäckande skorna vi har, har skänkts till jobbet. Mina enda jeans är det stora hål i så jag kan inte använda dem. Jag har en massa toppar men till dem krävs jeans, jag har leggings men inget att ha till. Vad tänkte jag egentligen där hemma? Jag har glömt min pyjamas någonstans. Jag har jobbat i samma strumpor i två veckor nu, och mina jobbkläder behöver tvättas men jag har inget annat jag tänker offra för jobbet så de kommer aldrig torka. Det finns typ ingen klädesaffär och även om det fanns räcker inte tiden till för sådant. Asien, vi behöver dig nu! Då kommer väskan bytas ut helt och hållet kan jag lova!

Hur som helst, vilka I-landsproblem va? Timmarna på jobbet rullar i alla fall iväg och tiden går snabbare för var dag som går. Vi har tillbringat den senaste tiden bakom en traktor och planterat paprika plantor. Från håll ser det ut som att traktorn går i slow motion, men bakom det stora skrället går det fort som attan. Man ska hinna stoppa i en planta i varje hål utan att missa, hinna byta plantbackar och inte ge upp för panikvärken som skriker i ryggen. Runt 25 minuter varje runda har vi suttit där och plockat plantor från traktorn och sedan böjt oss ned för att pressa i dem i jorden. Det är jobbigt kan jag säga, plus att man är grymt stressad. Efter traktor färden ska man gå bakom och fixa till alla plantor som precis planterats så att de kan växa till sig ordentligt, innan det är dags för nästa planteringsrunda.

Men nu har vi faktiskt fått ytterligare en ny arbetsuppgift. Vi rensar ogräs längs med de snart färdigvuxna tomatplantorna. Det är ungefär som att kratta löv, fast i 10 timmar om dagen. Och den som vet hur det är att kratta löv vet hur jobbigt det är. Bra för magmusklerna antar jag. Vi får se det som att vi får betalt för att gå till gymmet 10 timmar om dagen. Detta jobbet bland tomaterna är lite läskigare dock, för här kan man verkligen föreställa sig hur läskiga djur gömmer sig. Tur att man bankar med verktyget hela tiden. Vi hittade faktiskt en bit av skinnet från en orm, så dem lurar där i närheten. En dag hittade en av aussie killarna på farmen en orm som tydligen var ofarlig. Den var inte speciellt stor, så han höll den slingrande runt sina armar. Och på tal om djur så hittade vår holländska farmvän en stor hårig spindel på en av tomatplantorna. Dessutom brukar vi få sällskap av en flock EMU:s som hälsar på vid sidan av ena åkern. Ja, det var då en liten inblick i hur det ser ut att leva här i Bowen!

Jossan, vår italienska jobbkompis Ambra och jag

Bak på denna traktorn har vi suttit i ett antal timmar och planterat

Rensa ogräs

Det ljusgröna är ogräs som ska bort

Tre tjejer fulla med energi (?). Här med vår andra italienska jobbkompis Sonia

En av hundarna på farmen, typ världens sötaste (efter Chips såklart). Hon ser ut som en dingo och står alltid bak på bilflaket och öronen flyger i fartvinden

Dagarna går med en väldig fart och helt plötsligt har vi nu varit i Bowen i mer än två veckor. Vi har jobbat på farmen mer än en vecka nu, men vi hade faktiskt långledigt över helgen. Något som är extremt ovanligt på denna farm, tydligen. Vi hade 3 dagars ledigt, vilket kanske var bra för våra kroppar (och förkylning) men inte för vår ekonomi. Det var skitväder och regnade så det gick helt enkelt inte att jobba, så det blev lite fest på hostelet med alla backpackers från världens alla hörn istället. Men nu är vi igång igen och vi kämpar vidare. Om vi inte går ned i vikt efter dessa 2 månaderna vet jag inte var felet ligger. Vi har räknat ut att vi kanske går mer eller mindre 1,5 mil om dagen, inte så fort dock, men istället lyfter vi benen i vartannat. Det känns i rumpan kan jag säga. Dessutom är leran geggig så man får två lager skor att gå runt i. Plus att vi går omkring och bär på tunga plantbackar dagarna i ända. Det finns inte så mycket mer att säga egentligen, vi går omkring i våra egna tankar och funderingar hela dagarna så snart kan man ge ut en film. Vi har inte upplevt något läskigt hittills. En annan tjej på farmen däremot, hon fajtades med en livsfarlig, 1,5 meters lång Brown Snake bland de höga tomatplantorna. Men på fältet där vi jobbar finns inget annat än crickets, de små djuren som biter av plantorna. Och runt 10 örnar som svävar omkring över våra huvuden i jakt på, ja, inte vet jag. Vi hittade faktiskt en överraskning i en toalett häromdagen. Det var en limegrön groda stor som en padda, typ en sådan man ser på Zoo som är livsfarlig. Men det är de små som är farliga, de stora ska vara harmlösa har vi fått höra.

Idag fick vi faktiskt en ny arbetsuppgift. Vi fick plantera! Vi lämnade omplanteringen bakom oss för ett tag och hoppade på bakom traktorn. Vi satte plantor för hand i små stolar bakom traktorn och nu har vi ont i helt andra muskler än innan. Skönt med lite omväxling i alla fall!

Ny design! Eller ny header som det kallas. Den paminner lite om den gamla, for att jag gillade den.Tror fortfarande att jag gillar den battre, men lite fornyelse skadar val inte. Vilken tycker ni ar bast? Bloggen blev lite mork kanske, hinner inte andra pa det nu sa det far duga!

Tredje dagen gillt idag. En dag på jobbet ser ut såhär: Vi går upp klockan 4.45 på morgonen, käkar gröt och fixar lunchmackor. Klockan 5.45 går bussen bort till farmen. Klockan 6.30 börjar vi jobba, får skjuts ut på åkern och där är det bara att sätta igång att plantera. Vi jobbar runt 10 timmar per dag, och vi kommer jobba varje dag om det inte regnar. Vi kommer få sjukt många timmar! Vi tjänar dessutom 18 dollar i timmen och vi kommer skatta runt 13%. Vi ska jobba i 9 veckor, antagligen, sedan kan ni göra matten själva. Vi kommer tjäna en hel del pengar! Hur som helst, vi jobbar från soluppgång till solnedgång, så det blir inte mycket tid till att göra annat. Tyvärr är hostelet svindyrt, det kostar oss 215 dollar per vecka, vilket blir typ 6000 kronor i månaden. Vi får se om vi kan hitta något annat, men eftersom vi jobbar för Barbera måste vi bo på här på Nomads.

Planteringen är riktigt jävla jobbig. Det är chill, vi kan göra lite som vi vill, lyssna på musik och gå runt i solen hela dagarna. Men det är fruktansvärt slitsamt för kroppen och speciellt ryggen. Det känns som att man blivit 90 år gammal på tre dagar. Men vi har fått in en bra teknik nu, så det blir bättre! Vi kommer antagligen byta arbetsuppgift så småningom, men först måste vi bli kvitt de uppätna växterna! Vi planterar ca 4000 plantor om dagen, fråga mig inte hur långt vi går under alla dessa timmar. Man skulle haft en stegräknare. 4000 plantor betyder 4000 gånger som vi böjer oss ned och det blir lika många knäböj. Ett riktigt workout pass helt enkelt. Vi kanske kan komma till Asien vältränade som aldrig förr, och brunbrända med linjer längs shorts- och linne randen. Det här blir bra vet ni!

Som ni kanske förstår så är jag svintrött just nu när jag skriver detta. Jag har egentligen ingen aning om vad jag nyss skrev. Tyvärr tror jag inte att det kommer bli så mycket uppdatering här på bloggen, för det hinns inte med och det finns inte så mycket att skriva om skulle jag tro. Jag vet inte heller hur många sidor av en planta som kan vara intressant för er att se… Så förvänta er inte för mycket, men något lär det väl komma upp här så småningom!

Vart nya rum nar vi flyttade in. Stokigt som tusan och lika stokiga tjejer som bor da. Inte kul att bo i oversangen nar de glommer nycklarna hela tiden sa man maste hoppa ned och oppna dorren stup i kvarten nar man ska upp kl halv 5 pa morgonen!

Solnedgang pa faltet


Boj, plocka ur, stoppa i. Hej och ha, sktig som fa




Mycket paprika kommer det att bli

Som jag skrev i tidigare inlägg så lyckades vi söka upp en hel del nummer till en massa olika farmare via nätet. Dessa nummer försökte vi ringa, med mer eller mindre lyckade resultat. Någon skulle återkomma men de flesta sa att det kommer dröja ytterligare 3 veckor innan det kommer finnas jobb. Vårt hopp om jobb började sina vid det här laget, men vi hade ett sista sätt vi kunde tänka oss för att kanske hitta rätt. Vi ringde runt till working hostels runt om hela Queenslands östkust. Om det krävde att vi skulle flytta på oss var det väl bara att göra det. Men saken är den att den här säsongen är katastrofal för frukten och grönsakerna. Vartenda hostel vi ringde till gav negativa svar och bad oss ringa tillbaka om ett par veckor.

Listan på vårt eget hostel rörde sig inte framåt heller. Istället sköts den upp för jobben som skulle kommit denna vecka, kanske, eventuellt skulle komma upp nästa vecka eller veckan därpå. Det innebar att vi inte var en av dem som skulle komma med dessa jobb, eftersom vi låg för långt ned på listan. Ingen visste hur länge vi skulle få vänta. Folk på hostelet började dra sig iväg på annat håll när de inte hade mer pengar kvar för att vänta, och jag och Jossan började undra hur sjutton det här skulle sluta. Men nu hade vi gjort allt vi kunnat, det sista som återstod var att stå på motorvägen med en stor skylt på oss som skrek om jobb. Men är vi verkligen så desperata? Inte riktigt ännu…

Vi bestämde oss för att försöka tänka på annat och låta listan göra sitt, så vi gick till biblioteket och läste på om Asien. Fan vad grymt det kommer bli! Frågan är hur vi ska lägga upp allting, planering och bokningar osv. Tips är väldigt välkommet om någon har något att säga om Thailand, Philipinerna, Malaysia/Borneo, Bali och Singapore!

Det gick en vecka, och det var dags för att betala en ny hyra på vårt hostel, Barnacles. Innan vi gjorde det ringde vi ett samtal till Paul, ägaren på Aussie Nomads Backpackers (hostelet som vi besökte häromdagen via skolbuss för att fjäska in oss för jobb) och frågade hur han tyckte att vi skulle göra. Han hade inga jobb på G åt oss ännu, utan tyckte att vi skulle stanna på Barnacles veckan ut så skulle han göra sitt bästa för att hitta något jobb och så skulle vi hålla kontakten med varandra. Vi antog ju att hur vi än kunde få jobb på, så skulle det inte komma upp förrän om minst en vecka. Så vi betalde en ny hyra på 140AUD på Barnacles. När dagen passerat eftermiddag fick jag ett samtal. Det var Paul som ringde och sa att han kanske hade hittat ett jobb åt oss. Vi skulle ringa tillbaka till honom nästa dag vid lunchtid. Yes, tänkte vi! Ett jobb! Skulle detta lösa sig? Men han sa kanske, det betyder inte att vi har jobb. Vi kanske får bo veckan ut här först? Vi visste ingenting mer än att det handlade om att paketera äggplantor.

Det blev en tidig kväll för oss, och vi hade planerat en del saker att göra för nästa dag ifall vi skulle få jobb dagen därpå. Men vi hann inte ens vakna innan planerna ändrades. Jag väcktes av ett samtal på morgonen. Långt inne i min djupa dröm lyckades jag efter en lång stund inse att det var Mr Barbera som ringde. Farmaren som vi träffade på puben häromkvällen som hade sagt att han skulle fixa jobb åt oss. Inte trodde vi att vi skulle höra från honom igen! Yrvaken och förvirrad svarade jag och fick besked om att vi har jobb. På momangen. Barbera anställer folk via Paul och Aussie Nomads Hostelet, så frågan var: Kunde vi flytta dit? Självklart kunde vi det, och självklart kunde vi börja jobba klockan 12 samma dag! Shit här hände det grejer! Det lustiga var att de två kontakterna hade inte pratat om oss tillsammans innan, utan Barbera ringde Paul och sa att vi skulle flytta in, och Paul blev förvånad eftersom han hade hittat ett annat jobb åt oss. Så nu har vi plötsligen möjlighet att jobba på två ställen!

När jag la på luren blev det snabba puckar. Vi som hade packat upp allt och lagt prydligt och fint i stora skåp fick slänga ned allt i ryggsäckarna igen. Vi slängde i oss ett lass gröt och sedan var det bara att berätta den oförväntade nyheten till ägarna på vårt hostel. Väl medvetna om att vi inte skulle få tillbaka ett öre av hyran, försökte vi ändå bedja om pengarna tillbaka. Men självklart gick ju inte det. Nästan 1000 sek för ett hostelrum en natt, det var ett jäkla dyrt hostel det! Aja, inga sura miner här inte, nu skulle vi ju börja tjäna pengar! Tanten på hostelet undrade ju såklart varför vi skulle flytta, och när vi berättade att vi fått jobb tappade både hon och gubben hakan. Nyfikenheten sprudlade och vi skulle visst berätta vilken farm det var och hela trudelutten. Själva grejen var att jag hade ingen aning. Vad sjutton hade jag sagt ja till? Jag var så nyvaken så jag frågade Barbera ingenting om jobbet, jag visste inte ens vad vi skulle göra på farmen. Tanten och gubben fick i alla fall reda på att vi skulle jobba för Barbera och bo hos Paul, och då började hela novellen. Detta paret kan snacka ska ni veta. Så fort de börjar går det inte att få dem att sluta. Och de är övertygande också. Den där Paul är ett riktigt svin, och Barbera en riktig slusk. De var väl medvetna om att på Pauls hostel jobbar ca 70 pers, och på deras hostel jobbar runt 15 pers. Men de undrade hur det gick till, för enligt dem finns det inga jobb. Vi har också undrat hur det gått till, och varit misstänksamma åt Barnacles. Men när de väl stod där och pratade om det började vi också fundera på hur Paul lyckas få jobb till alla. Dessutom började de babbla om att Pauls farmar bara går efter dåliga kontrakt, att få timlön där kunde vi glömma. Vi skulle tjäna skitpengar och hyran är (som vi redan var medvetna om) svindyr på hostelet. Nu började vi bli riktigt vemodiga. Vad har vi gjort? Vi hade ju ingen aning om vad vi skulle tjäna eller hur mycket vi skulle jobba. På Barnacles skulle man minsann tjäna riktigt bra pengar och dessutom jobba med packning vilket är det bästa man kan göra på farmarna. Men problemet var ju att vi fick vänta så länge för att få jobb om vi stannade, och nu när vi väl fått jobb kan vi ju inte tacka nej till det. Vi fick en varsin stor klump i magen och började förbereda oss på att vara starka och inte godkänna pisslöner. Men vi skulle ändå ge jobbet ett försök.

Vi satt och väntade på Barbera som för övrigt heter Roberto i förnamn, är halv italienare/halv australisk runt 35 års åldern. Vi var tidiga. Han var sen. Vi blev nervösa för att han inte skulle komma. Men han dök upp efter en halvtimme och vi började rulla iväg mot Nomads. Han ursäktade sig lite för den vilda kvällen och sa att han inte kom ihåg så mycket, men han mindes oss och hade haft oss i tankarna om jobb sedan dess. Han körde oss till hostelet så vi kunde göra den snabbaste incheckningen någonsin innan vi kunde dra vidare till hans farm. När vi kom fram till farmen fick vi kontraktet i handen på en gång och en tjej gick igenom alla regler och information om löner och utbetalningar osv. Nu var vi nervösa, vi hade fått höra att man kunde få allt ifrån 8-18 dollar i timmen, men fick man runt 13 kunde man vara nöjd, fick man 18 kunde man tacka gudarna. Vi fick veta att vi ska få lön varje vecka, vi ska jobba 10 timmar om dagen och vi kommer tjäna 18AUD i timmen. Hallelulja! Barnacles, dra åt skogen!!! Under senare efterforskningar om Barbera Farms har vi också fått reda på att det är en av de bästa farmarna man kan jobba på, för det är timlön och man får sina timmar som man behöver. Enda nackdelen är att man kanske jobbar för mycket. Men vi ska ha semester i Asien om två månader så nu jobbar vi gärnet!

Mr Barbera tog oss sedan ut på åkern och lämnade oss mitt ibland miljontals paprika plantor. Nu till det roliga arbetet. För ca tre dagar sedan planterades plantorna med traktor. Nu har små jordgetings liknande gräshoppor börjat äta av stammen på plantorna så de måste bytas ut. Vårt arbete var att omplantera typ var fjärde planta i några dagar framöver. För hand. Jo vi visste att farm jobb var slitsamt, men efter de 5 timmarnas jobb med konstant böjd rygg kan jag ju säga att det var sju år värre än vad jag trodde. Men nu ska vi inte klaga, vi har ju för sjutton ett jobb! Alla på Barnacles skulle veta vad vi gör nu, det tog oss en vecka och en dag för oss att få jobb. En helt normal tid att vänta även om det hade varit en normal säsong. En vecka var också det vi hade räknat med att det skulle ta. Förlåt om jag är kaxig nu, men FY FAN VAD VI ÄR GRYMMA!!!

Dagarna går åt här i Bowen till att söka jobb, dag ut och dag in. Vi kan inte sitta still. Det finns inga jobb säger dem? Visst fan finns det jobb, det gäller bara att kunna hitta dem. På hostelet har folk väntat på jobb i månader, och de verkar vara ganska tillfredsställda med det. Eller så har de bara blivit otroligt förslappade och lata. Hostelet är som en ungdomsgård. Folk sitter runt ett bord från morgon till kväll, ena stunden flätar de ett armband, andra stunden sitter de och bygger flygplan av tomburkar. Sitter de inte ned så spelar de pingis.

Om det inte är dags för dagens höjdpunkt det vill säga - att laga mat. När det inte finns någonting att göra på dagarna kan man ju roa sig med att laga någon riktigt avancerad maträtt som kräver flera olika moment. Allt för att det ska ta så lång tid som möjligt så att tiden rinner iväg fortare. Eftersom hostelet består av 50 % kineser/koreaner/japaner (same, same but different?) kan man skåda all möjlig matlagning i köket. Mat, mat, här var det mat! Ris i all oändlighet och nudlar till överflöd, det är basvaran. Sedan kommer all slags kött, det kan vara en kycklingvinge, en lever eller bara en bit fett som blev kvar från gårdagens grismage. Dessutom har hela hostelet sysselsatt sig i bakning, varje dag är det någon ny som bakar. Något som är extremt ovanligt i backpackerns värld. Vi som är vana att leva endast på snabbnudlar känner nu pressen. Jag ska väl inte säga för mycket, snart står vi där själva lika uttråkade som alla andra.

Hur som helst, det jag vill komma till är att jag inte tror att vi är som dem. Vi är drivna människor som inte blir nöjda tills vi får det vi vill. Därför har våra dagar runnit iväg i jakten på jobb. Ena dagen gick vi runt hela staden och lämnade in våra CV:n på varenda restaurang och snabbmatskedja vi kunde komma åt. Det finns faktiskt ett McDonalds, ett Subway, en pizzeria, två stora matvaruhus, ett par pubar och typ två nattklubbar (!) plus lite till. En annan dag har vi gått runt på stan och frågat folk på gatan och inne i butiker hur sjutton man får tag på fruktjobb. Vi har fått en hel del kloka svar och några värdefulla telefonnummer, men inget napp. Vi har insett att farmarnas telefonnummer är hemliga, så man måste komma åt dem via en kontakt som känner dem. Har man inte numret, ja då får man väl gå till farmarna! Tro det eller ej, men vi gick faktiskt till en farm. Denna farm låg inte så jättelångt bort, men tillräckligt långt för att man skulle vingla runt på kanten av en motorväg så bilarna tutade på en. Detta var en tomatfarm, och vi tänkte att vi skulle få positiv respons när vi gått hela biten för att kolla efter jobb. Att det satt en sur kärring inne på kontoret gjorde inte promenaden värd ett enda skit. Typsikt.

Efter en tredje dag kände vi att vi måste låta folk få en chans att läsa igenom våra CV:n, så vi tog oss bort till en av alla kända stränder här i Bowen. Det finns otaliga stränder här, så kallade Award winning beaches, så vi har minst sagt valt ett passande ställe att hänga på i väntan på jobb. Det är varmt som en svensk sommar med lite kyligare nätter, och vattnet har sjunkit till svensk temperatur. Riktigt behaglig värme om jag får säga det. Det är riktigt vackert här och folk är otroligt trevliga.

När vi skulle ta oss hem från stranden blev vi bundis med busschauffören, Denis, som ville göra allt för att hjälpa oss med jobb. Han gav ut ett nummer till en farmare som vi ska kontakta i början på nästa vecka och han hjälpte oss att hitta ut till ett annat hostel. Vi har nämligen haft kontakt med ägaren till ett annat hostel som ligger en liten bit utanför Bowen, och han har lovat att hjälpa oss om han kan. Hittills hade vi bara pratat med honom i telefonen, så vi kände för att åka och träffa honom personligen och även titta på hostelet ifall vi nu skulle flytta dit. Problemet var ju att det inte fanns något sätt att ta sig dit, att gå skulle vara alldeles för långt. Men Denis insisterade på att vi skulle hänga på honom när han bytte buss till skolbussen. Han hämtade en låda godis som han gav oss och alla barnen och körde oss vidare bort till Aussie Nomads Backpackers. Där träffade vi ägaren som var mycket trevlig och bjöd oss på en kanna öl. Hostelet såg mer ut som ett hotell, riktigt nice men desvärre var prislappen snäppet högre än på vårat halvruttna hostel. Han hade inga jobb för stunden och tyckte vi skulle stanna på vårt hostel för att spara pengar och kanske så småningom flytta till honom. Vi hängde där ett tag och fick ett par irländska vänner innan vi fick skjuts tillbaka till stan. Två kontakter på en dag som vi skulle vara ”söklediga” på, inte dåligt!

Vårt hostel som vi bor på ligger ganska bra till, men rummet vi bor i är genomgång för alla andra rum så det är ett jäkla spring. Det är som sagt lite småkonstiga människor här, vanligt folk som blivit nästintill hippies efter för lite aktivitet. Det konstiga är att det bor runt 30 personer här och kanske 5 stycken har jobb, medans på det andra hostelet bor det 70 personer och alla har jobb. Vi är lite misstänksamma mot ägarna på vårt ställe, det jobbiga är att de verkar vara misstänksamma mot oss också, för det är inte så populärt att söka jobb på egen hand inte.

Man måste ju ge alla en chans, så vi hängde med hela hippie gänget till beachen en dag och hade sedan en riktigt stor barbeque med allihopa, lagom till fredagskvällen. Det blev riktigt god mat för en billig peng och snart var det dags att ta sig in till byn och träffa upp irländarna från det andra hostelet. Vi gick till Grandview Hotel och fick oss en riktig chock. Det var fullt med folk och stämningen på topp. Grandview Hotel är för övrigt ett av alla ställen som spelades in för Australia filmen. Det är många platser här i Bowen som användes för filmen, dels den långa piren som ni kan se på bilden. Hur som helst så hade vi såklart ett mål med kvällen. Vi skulle ha ett jobb, och för att få ett jobb skulle vi lyckas hitta en farmare. Något vi trodde skulle vara lättare sagt än gjort, men till vår förvåning fick vi napp två gånger. Först var det två killar som hade kontakt med en farm, och sedan hittade vi självaste Farmarn med stort F. Han skulle allt kunna hjälpa oss, vi hade hittat till rätt snubbe sa han själv. Han var ute med sina arbetare och roade sig, och gav ut sitt nummer och bad oss ringa nästa dag. Vilket kap! Eller? Vi trodde det i alla fall, sedan att gubben ville hålla hand var en annan sida av storyn. Det är lite svårt att veta hur man ska bete sig i ett sådant sammanhang när man är så desperat efter jobb, så vi gjorde det bästa av situationen och skojade till det istället. Han tog oss med till en partybuss med ett stort gäng andra ungdomar som tog oss bort till en nattklubb. Bowen, hallå vad hände? Finns det bra party här, det hade jag ingen aning om. Gubben blev kastrullfull så vi lyckades smyga ifrån honom i hopp om att han ändå skulle minnas oss.

Nästa dag var vi hoppfulla om ett positivt svar från farmaren. Han kom definitivt ihåg oss och bad om att få återkomma senare under dagen. Till vår stora besvikelse hörde vi inget mer ifrån den mannen, men under dagen hade vi hittat en karta på alla farmar i området så vi kunde söka upp en hel del telefonnummer på internet som inte var hemliga. Vi fick fatt på ett gäng nummer så nu återstår en hel del samtal för nästkommande dag. Jakten på jobbet fortsätter….

När vi kom till vårt hostel skulle vi bli förklarade bedbugs fria innan vi fick komma åt våra sängar. För att göra detta fick vi tvätta ALLT i våra väskor. Vi som nyss hade tvättat… Aja, det kan ju vara skönt att veta att man slipper dessa små helvetesdjuren. Först då när all packning lades i några maskiner och sedan hängdes upp på rad på ett staket, insåg vi att vi kanske hade en hel del kläder trots allt.

Sista natten i Melbourne var vi hemlösa. Vi valde att inte betala för en extra natt eftersom vi skulle flyga mitt i natten. Men vi satt på hostelet hela natten till klockan blev 3 och det var dags att ta sig till flygplatsen. Vi flög med Tiger Airways (Australiens version av Ryan Air) så det var såklart försenat. Lagom till att vi startade höll solen på att gå upp och vi fick se en underbart vacker soluppgång ovanför molnen och himlen blev knallrosa. Vi landade i Mackay och tog oss in till staden för att vänta i 9 timmar på bussen som skulle ta oss vidare. Vi bytte om till sommarkläder igen och gick bort till lagunen och försökte ta ikapp lite sömn i solen. Helt plötsligt hade dagen gått och vi bestämde oss för att lyxa till det innan vi lämnade Mackay. Vi gick på restaurang och käkade känguru och krokodil till förrätt och kamelburgare till varmrätt. Många annorlunda smaker som jag inte riktigt kan beskriva. Inga höjdare heller faktiskt, jag håller mig nog hellre till kyckling och biff. Men nu har vi testat i alla fall!

Mätta i magen tog vi oss vidare med Greyhound bussen till Airlie Beach, ett av mina favoritställen här pä östkusten. Innan vi gick av bussen funderade vi på om vi skulle träffa någon vi kände, men insåg snabbt att sannolikheten inte var stor eftersom det är en ny generation som reser längs kusten nu. Alla vi känner har åkt någon annan stans. Men så fort vi klev av träffade vi en kille som vi bodde med i Noosa, som hade fastnat med jobb på Fraser Island i två månader. Helt sjukt alltså. Hur som helst, denna enda natt i partyhålan Airlie skulle ju såklart utnyttjas till fullo. Det var bara att ställa in sig på partymood direkt efter incheckningen, och sedan var den gamla vanan igång på först Nomads, sedan Beaches och Paddy’s vilket slutade på Mama Africa. Allt var sig likt med mycket glatt folk efter sin Whitsundays utflykt.

Efter den tredje natten i rad utan något man kan kalla sömn, knatade vi oss iväg tidigt på morgonen till Greyhound bussen för att åka till Bowen. Rejält trötta och bakfulla var vi redo för att åka in till staden som vi sett framför oss som en gata med ett hostel på och kanske en kiosk till mataffär. Men vi blev positivt överraskade, för det fanns fler än en gata och ett par affärer. Så himla öde var det ju faktiskt inte. Sedan var det dags att checka in på vårt working hostel, Barnacles. Det var en procedur i sig att checka in, något vi inte alls var förberedda på. Vi fick skriva på långa papper med regler och vi blev informerade om hur allt går till på ett working hostel. Vi visste inte att det var så seriöst och så svårt att få fruktjobb. Eftersom Australien har utsatts för både översvämningar och cykloner så har fruktsäsongen skjutits framåt. Ingen kan säga när den sätter igång, kanske imorgon, kanske om tre veckor. Det enda man kan göra är att vänta, och nu står vi uppe på deras lista och ligger på runt 20e plats. När alla innan oss fått jobb är det dags för oss. Detta känns ju lite jobbigt, men vi ska söka lite vanliga restaurang jobb här i staden så länge så kanske det löser sig trots allt. Det dumma är att vi nu har bokat flyget för Asien och hemresan, men om vi inte får jobb snart kommer vi knappt jobba två månader och det ska tydligen vara svårare att få jobb om man inte vill stanna mer än 3 månader. Jaja vi får väl se hur det går det här!

En annan dag i Melbourne tog vi oss bort med tåget öster om staden till en by som heter Belgrave. Där tog vi ett annat tåg, det så kallade Puffing Billy och körde runt bland bergen. Puffing Billy är ett gammalt vedeldat tåg som sattes i bruk år 1900. Vi körde runt där i tåget och trodde att vi hade färdats tillbaka i tiden. Det tuffade fram väldigt långsamt och gav ifrån sig ett par skrik i tutväg. En mysig liten runda men det var så jävla kallt så vi höll på att förfrysa oss. Vi som tidigare sagt att vi är vikingar som kan hantera kyla, har nu insett att vi är klenare än vanligt folk och fryser som ingen annan. Dessutom är luften i Melbourne så jäkla torr, så våra kroppar är helt skrovliga av gammal hud som fläkts upp. Inte riktigt som att fjälla, bara vara så snustorr så det gör ont. Skönt ska det bli att komma upp till Queensland!