Emelies Travels

Nästa dag kom Luke med sin jeep och la sig på tutan för att väcka oss, så vi for upp och slängde i oss frukost innan det var dags att dra ut på nya äventyr. Den här gången skulle vi till en annan sjö, långt in i skogen. Eftersom Fraser är världens största sandö så kanske man kan förstå att det är en väldigt stor ö, och all skog växer på sanden så det är sand överallt. Så vägen in till denna sjö var fruktansvärt jobbig, det var trångt, lös sand och skumpigt som attan. Men det är ju safari så det var häftigt det med! Jag är bara glad att det inte var jag som körde, för det första sitter ratten på fel sida och för det andra var det bara extremt svårkört. Men tillslut kom vi fram till en ännu finare sjö än den vi var vid innan, så vi låg där ett tag och chillade och njöt av omgivningen.

Nästa stop vi gjorde den dagen var vid Central Station, stället som de aboriginska kvinnorna födde barn på, och där männen inte var välkomna. Där käkade vi lunch och därefter tog Luke oss med in i regnskogen där vi fick se den vackraste lilla flod jag någonsin har sett. Vattnet var så klart så man kunde nästan inte ens se att det var något vatten, det var helt genomskinligt. Jag hade gärna blivit född där om man säger så! Vi såg en stor ål simma i floden och vi såg även en ödla, en sådan med blå tunga.

En odla med bla tunga


Vacker flod i regnskogen

Därefter åkte vi vidare ut till stranden igen, och stannade till vid en annan flod som mynnade ut i havet, Eli Creek. Vattnet var krystallklart och gick att dricka (det mesta vattnet från sjöarna på Fraser går att dricka) och vi vadade igenom strömmen tillbaka ner till bilarna. Uppfriskande dopp! Från och med den här biten började saker och ting förändras. Vår jeep sa upp sig. Alla andra hade dieseldrivna bilar, medans vår kördes på bensin, och att köra en bensindriven bil i vatten är INTE SMART! För det var precis vad vi gjorde, för att komma till floden tog Luke oss med ner i två stora vattenpölar som gick ända upp till nedersta kanten på bildörrarna. Då fick vår bil nog och stannade, och vi fick putta upp den från pölen. För att komma därifrån var vi ju tvungna att köra igenom pölarna igen, men vår bil blev bara mer och mer grinig. Hur som helst ryckte den upp sig och vi kunde köra vidare resten av dagen utan problem, men detta var bara början…

Bilen fick haveri


Vi vadade igeom en flod med kristallklart vatten



Vi körde bort längs stranden till ett vrak som Fraser Island är känt för, Maheno Shipwreck. Det var ganska coolt för det hade regnat lite samtidigt som det var soligt och bakom vraket såg man regnbågen, vilken inte fastande på kameran av någon anledning. Det var väl ett sammanträffande eftersom Rainbow Beach ligger typ bakom där. Vraket var ett passagerarfartyg som blåste iland på Fraser år 1935 av en cyklon, och det sjunker långsamt ner i sanden. 


Maheno Shipwreck

En tysk, tva kinesiska hollandare, tva danskar och tva svenskar.

Sedan dundrade vi vidare tillbaka till lägret, stannade till och plockade upp aboriginsk mat. Luke visade oss att under sanden kunde man lätt hitta stora musslor, så kallade pippies, som skulle passa perfekt till vår BBQ för kvällen. Så alla plockade på sig var sin mussla, och sedan hade vi musselrace. Vi staplade upp musslorna vid varandra och såg vems som först skulle sticka ut sin stora tunga och börja gräva ner sig i sanden. Det såg helt sjukt ut, och jag tänkte att jag aldrig skulle stoppa en sådan där i munnen. Men när kvällen väl kom stod jag där och åt aboriginska musslor, kokade i goon (australiskt vin för er som inte hänger med i svängarna, gjort på fiskrens) och fulla av sand. Men förutom det och att de såg helt vidriga ut, och konsistensen var äcklig så var de faktiskt ganska goda!

Pippies! Musselrace


Musslans tunga

På vår BBQ fixade Ella stekt potatis och en fet köttbit, det var riktigt länge sedan man åt något sådant så det var grymt! Under kvällen närmade sig dingosarna allt mer och de stod och lurade bakom ryggarna när man minst anade det. En dingo blev nyfiken på ett tält och rev sig in där, inte så kul med hål i tältet för de som bodde där! Återigen var vi tvungna att trotsa vår rädsla och smyga ut på dingosafari men vi såg mer morgonen därpå. För runt klockan 6 på morgonen vaknade vi av att en flock dingos satt intill vårt läger och ylade för fullt till soluppgången. Tydligen ylar de nu när det börjar närma sig fullmåne, precis som vargar. Så vi kunde inte sova utan kikade ut ur tältet och tittade på alla dingos som sprang omkring, och sedan gick vi upp för att kolla på soluppgången. Mysigt!

 


Jossan, Erik och Kristian


Dingo!


En av alla dingos som hittade in i lagret




Soluppgangen