Emelies Travels

Herregud säger jag bara. Jag kom precis hem från jobbet efter en helt hysterisk helg. Det är inte högsäsong här, det är högsäsongens högsäsong. Var kommer alla människor ifrån? Man behöver inte känna sig ensam om man ligger själv på stranden, för det är så packat med folk att nästa person ligger någon meter ifrån bara. Och när det gäller jobbet, var ska man börja? Det finns inget system på någonting och man bara springer omkring som en vättvilling. Det slutar aldrig komma folk, och det blir köer för att köpa bakelser eller för att få ett ledigt bord. Köket vet inte vad de håller på med, de massproducerar mat som de sedan inte vet vilka bord de ska till. De plingar på klockan i ett så gästerna får huvudvärk. Allt tar slut; glas, bestick, bröd, maträtter, bakverk… Ibland dukar vi upp med plastbestick och idag serverade jag vanligt toast bröd till soppan. Det är massa ny personal som aldrig blir upplärda, så det är bara förvirrning runt om i restaurangen. Menyn går inte att förstå sig på, all mat är olika fast ändå likadan på en gång, jag lär mig aldrig vilket som är vilket. Hur många olika varianter av ägg och bacon kan det finnas egentligen? Det är ungefär samma som kaffe problemet jag skrev om tidigare. Men det största problemet av allt är de ryska ägarna. Jag tror aldrig de har jobbat på restaurang innan de startade denna. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den restaurangen har kunnat överleva i 53 år… Jag saknar T.G.I Friday’s, där fanns det i alla fall struktur på saker och ting och man blev ordentligt upplärd och man kunde alltid fråga om saker och ting. Här blir man dumförklarad om man frågar, men man fick ju aldrig veta från första början. Vad är skillnaden på en wiener-, vienna-, och en chicken schnitzel? Vad är pickled cuecomber, dill cuecomber eller cuecomber salad? Vad sjutton är poached eggs egentligen? Vad är det för skillnad på turkish spinage och cream spinage? Frågorna är många och det är inte lätt att veta vad man serverar ibland, för man får aldrig lära sig. Mestadels bara gissar jag mig fram och hoppas på det bästa, låter som en bra servitris eller? Igår fick jag en beställning på ostron. Tydligen har inte vi ostronen utan man måste springa och köpa det i fiskaffären runt hörnet. För det har man ju tid med? Eftersom jag aldrig hade fått en sådan beställning så frågade jag ägaren hur jag skulle göra, och han himlade med ögonen och gav pengar i handen på mig. ’Ehm, vad ska jag göra med pengarna, var ska jag gå?’ Då började han skrika på mig att jag såklart skulle gå till fiskaffären och när jag då undrade var sjutton den låg så bara vände han på klacken. Då skrek jag tillbaka och sa att jag inte hade den jäkla aning om vilken fiskaffär jag ska till när hela Bondi Beach kryllar av fisch and chips ställen. Idiot. Så är det hela tiden, vi förväntas veta saker som vi aldrig fått veta och om något blivit fel i datorsystemet så skylls det på oss även om det är deras fel. Igår fick jag minsann höra att jag skulle sluta ställa dumma frågor när jag jobbat där så pass länge. Men har de haft sitt jäkla ställe så pass länge så borde väl de veta hur man lär personalen så de slipper ställa så dumma frågor? Herregud, Gordon Ramsey och Kitchen Nightmares, snälla kom och hjälp oss. Då kan vi se vem som skriker mest, han hade väl fått tyst på idioterna.

Två veckor kvar på det där hysteriska jobbet, vilket känns skönt! Ganska lagom faktiskt, och visst är det jobbigt och tråkigt på det där stället, men man lär sig trots allt ganska mycket, framför allt engelska. Annat än att jobba på farm när man gick och pratade med plantorna i brist på umgänge. Och det ska bli kul att lämna dem i sticket, de kommer bara ha ny personal till jultid, för vi är minst tre i personalen som kommer lämna i början på december och ett antal andra lämnar innan jul. Det kommer inte gå, hoppas de får stänga igen moahaha!

Franc och jag på Bondi, kolla in folkmassan på beachen!

Såhär ser det ut nu

Så här såg det ut för ca två veckor sedan