17 juli. Är sommaren snart slut innan den ens har börjat?
Det är något med sommaren som gör mig stressad och ångestfylld. Det var faktiskt min mamma som fick det ljuset att klarna för mig då hon hjälpte mig att minnas att jag varit deprimerad de senaste somrarna som jag tillbringat här uppe i Norden.
Det finns väl inget så härligt som sommaren? När jag tänker på sommar dyker alla mina gamla barndomsminnen upp. En typsik sommar för mig var lång eftersom man hade så långa sommarlov och de tillbringades alltid med min familj ute på sjön. Jag får starka minnen från när jag sprang omkring på bryggorna i en lysorange flytväst samtidigt som min pappa kastades i sjön efter att ha vunnit någon kappsegling i tex Sandhamn. Jag täljde barkbåtar och åt massor av glass, jag mötte vänner i grannbåtarna hela tiden, vi seglade i optimistjollar till olika små öar och lekte "röda, vita rosen". Vi gick ut i skogen och plockade smultron och blåbär på strån som vi sedan bakade in i någon kaka och vi samlade på drivved som vi fann längs vattenbrynet. Alla var glada, livet var enkelt och sommaren underbar.
Befann jag mig inte på sjön tillbringade jag någon vecka på ridläger där vi hämtade hästarna från grönbete varje dag. Vi red långa turer i vackra skogar till sjöar där vi badade med hästarna barbacka. Vi galopperade på stora sommarängar fulla med blommor och släppte sedan tillbaka hästarna i hagen där de rullade sig i gräset av lycka. Vi kunde också tillbringa tid hos min saknade morfar i Götene där vi fiskade kräftor och tittade ut över öppna fält med en dimma på som såg ut som älvor som sprang över hagarna.
Varje gång den svenska sommaren kommer får jag alla dessa gamla minnen tillbaka och jag tänker på hur mysig sommaren ska bli då vi ska uppleva en massa somriga saker. Men det där är inte verkligheten längre, sommaren är inte sådär när man växer upp, inte för mig i alla fall. Man måste jobba och jag har aldrig haft en ritktig semester under sommartid sedan jag hade sommarlov. Och dessutom, vad är det för sommar? Den regnar bort och det är ruskigt kallt. Just nu sitter jag på min utegård här i Köpenhamn och tvingar mig själv att sitta i shorts men det är så kyligt att jag får gåshud. Kanske blev jag otroligt bortskämd efter mitt 1 års långa resa i nästan konstant värme. Är det bara jag som får sådan sommarångest? Man känner att man borde gå ut och göra sommriga saker, men det är för kallt. Eller man borde vara lycklig och njuta av att det är sommar men man bara jobbar hela tiden och tittar på alla andra som är lediga och sitter ute i solen?
Kanske är jag mer en vintermänniska. Vi har äntligen, efter allt pappersarbete, skickat in våra ansökningar efter Kanadensiskt visum så vi får förhoppningsvis snart reda på om det blir en skidsäsong där borta i vinter.
