Emelies Travels

Nu är det bestämt. Jag har äntligen tagit ett beslut. Varför det har varit så svårt att ta beslutet vet jag inte riktigt. Jag har skrivit tidigare att det är lite som en bergochdalbana här och att ena dagen är bra och andra dålig och så vidare. Sanningen är att ingen dag har varit bra, det har bara funnits de dagar som har varit lite mindre dåliga på sin höjd. Jag vantrivs här, så varför ska jag plåga mig själv att härda ut tiden med något jag inte vill hålla på med? Nej, det går inte längre, jag har fan konstant hjärtklappning, svårt att sova, en stor klump i magen och jag är nervig hela tiden.

 

En vecka kvar, sedan bär det av till Åre över jul. Sedan flyttar jag hem till Stockholm, bor hemma och myser med min familj som jag saknar något så fruktansvärt mycket. Jag får väl försöka hitta något jobb, och så tänkte jag gå några kurser i vår så att jag kan komma in på någon annan utbildning till hösten. 

 

Varför trivs jag inte här uppe då? Jo asså det har varit en jäkla resa kan jag lova. För det första är det det här med fotot. Hjälp, oj och herregud vad jobbigt det har varit, och ÄR. Det var ju verkligen kul att jag kom in med mina arbetsprover, folk puschade mig och jag har fått fina kommentarer från alla håll och kanter som: "du kan det där med foto" "du har verkligen öga för det där" "dina bilder är så fina".... osv. Tack, supersnällt och jättekul, verkligen. Problemet är att jag kan inte fota. Jag har ingen aning om vad jag håller på med och jag hade aldrig hållit i en systemkamera innan jag började här. Jag fotade med min lilla "kompakta systemkamera" på autoläge som jag hade ägt i ett halvår innan jag sökte till utbildningen. Jag hade ingen som helst aning om hur man fotade manuellt, och när det började närma sig skolstart fick jag panik. Jag gick en kort internetkurs för att få ett hum om vad ens ISO, bländare och slutartid var, typ två veckor innan skolan började. Under tiden här uppe har jag fått hjälp av klasskompisar och det är verkligen en helt ny vetenskap för mig det här med att fota. Det är inget som man lär sig på en dag bara såddär, inte för mig i alla fall. Att vara så färsk med en manick i handen som man inte hanterar och tvinga sig på främlingar, stoppa upp den där kameran i ansiktet på dem och försöka bete sig "professionellt", nej fy säger jag bara. Snacka om ångest. Jag vet ju inte vad jag håller på med! Jag har gått före mig själv genom att hoppa på den här utbildningen, men jag trodde ju att man gick i skolan för att lära sig saker. Men så är det inte nu, nej, jag skulle haft mer kunskaper och erfarenheter först. I alla fall för min egen del och för mitt sjukt dåliga självförtroende som hamnat längst ned på botten nu. 

 

Självförtroende har verkligen åkt på sig en enorm törn sedan jag började här. Jag har tappat mig själv helt och hållet, jag vet typ inte vem jag är längre. Jag har ingen lust med någonting och vill liksom aldrig vakna för det är så himla långt till att jag får gå och lägga mig igen, då jag kan sluta tänka. Den sociala biten har varit väldigt speciell också. Det är något jag inte tänker skriva om här men det har haft stor påverkan på hela mitt liv här uppe. Jag vet inte hur många gånger jag har dragit iväg på säsong eller någon resa till andra sidan jorden helt själv, och har aldrig haft problem att trivas och skaffa vänner. Här uppe har jag bara gått och undrat när sjutton jag ska börja trivas, men den dagen kommer aldrig komma har jag insett nu. Jag passar inte in här, och jag är definitivt ingen journalist. Alltså, herregud hur tänkte jag egentligen? Jag läser ju aldrig tidningen, varför skulle jag då helt plötsligt börja skriva innehållet i den? Jag är inte intresserad av politik, samhälle var definitivt inget favoritämne och jag hatar att vara påflugen och jobbig mot folk. Nej det här är inte jag överhuvudtaget. Jag sökte hit med inställningen att jag gillar att fota och skriva. Men nu gillar jag ingenting av det. Jag har kommit fram till att jag gillar att efterbehandla bilderna mer än att fota, jag gillar att fota bland folk jag känner mig trygg med - inte bland främlingar! Och foto är nog mer en hobby (som precis har kommit in i mitt liv för sjutton!) mer än något jag skulle vilja jobba med. Eller jag vet inte, men jag vet att jag måste lära mig hur jag hanterar en kamera innan alla ska börja gå runt och kalla mig för fotograf. Jag är ingen fotograf!

 

Det är en sådan fruktansvärd lättnad att ha tagit det här beslutet. Som ett stort isberg som smält över mina axlar. Hundra arga flugor som varit instängda i min mage under flera månader börjar sakta flyga iväg. Nej, ibland måste man gå igenom vissa saker för att komma fram till andra saker. Nu vet jag vad jag inte ska bli, och jag har ändå lärt mig en jäkla massa på vägen, även om mig själv trots att jag ramlat ned i en självförtroendegrop. 

 

Tack till mamma som alltid lyssnar när jag ringer och tjatar om ditten och datten, tack till Daniel som är en bra människa rätt igenom och tack till söta klasskompisar som alltid funnits där.