Emelies Travels

Hur blev vi illegala i Peru? Vi vet knappt själva. 

 

Efter vår lilla tripp ut till Isla del Sol väntade nattbussen till Cusco på 11 timmar. En kvart från Copacabana skulle vi krossa gränsen till Peru, och en guide på bussen förklarade allt klart och tydligt för oss hur det skulle gå till. Tydligen inte tillräckligt tydligt...

 

Vi klev av bussen och fick vår exit stamp i Bolivia. Sedan skulle vi gå över gränsen till Peru där bussen väntade. Folk stod i kö för att komma in i bussen, men det var inga köer någon annan stans. Konstigt att vi inte fick en entry stamp, tänkte vi en sekund men så mycket mer än så tänkte vi inte på det. Det var en öde håla utan liv, det enda vi skådade var några Tuk-tuks. Resan tuffade vidare mot Cusco och klockan fem på morgonen kom vi fram. Vi tog in på hostel - det var först då vi insåg vad som hade hänt. Vi hade inga stämplar i passet och detta skulle såklart innebära problem. Vi var illegala. Men det skulle bara vara att gå till Migrationsverket i Cusco så skulle det lösa sig... 

 

Men så enkelt var det inte. På Migrationsverket fick vi dåliga nyheter. Detta innebar stora problem, och det enda vi kunde göra var att åka till närmsta gräns för att skaffa oss stämplarna. Närmsta gräns var ju såklart också där vi precis varit, 11 timmar bort. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka buss. Det fanns såklart inga bussar som gick när vi ville, utan det fick bli nattbuss igen. Mot fucking Copacabana och resan var oändlig. Tydligen är detta dock inte ovanligt, att tullen "glömmer" att stämpla pass. Enligt peruanerna skulle vi inte få några problem (i alla fall inte de vi valde att lyssna på). Eftersom vi planerade att ta lokalbussen tillbaka till Cusco, då alla turistbussar gick helt fel tider, så ville vi inte släpa med oss våra väskor eftersom stöldrisken är större på de lokala bussarna. Bussen kan tydligen bli stoppad och länsad på bagagen som ligger under bussen. 

 

Vi blev mer och mer nervösa ju närmre vi kom, men vi tycktes aldrig komma fram. När vi äntligen stod på samma plats som vi gjort för två dygn sedan, vände sig magarna ut och in på oss. ¡Grandes problemas. Muy grandes! repeterade gränskotrollanten om och om igen och bara skakade på huvudet. Varför hade vi lämnat våra väskor i Cusco, och hur är det att sitta i ett Peruanskt fängelse, var tankar som for igenom mitt huvud. Efter ett tag började han upprepa ¿Qué tenéis? Vad har ni? Ja, vad har vi egentligen? Jag hade som tur var lagt ned kameran i väskan för vi skämtade på bussen om att dem skulle vilja ha den som muta. Så tur det, men jo vi hade dineros. Fast inte tillräckligt. Vi hade faktiskt extremt lite, vilket vi var väl medvetna om men ingen bankomat hade fungerat under den senaste tiden. Det var precis så att vi hade pengar för bussresan tillbaka. Men gränskontrollanten bara skrattade åt oss och och fortsatte hysteriskt fråga; ¿Qué tenéis? Juste fan, vi hade ju en bunt US dollar längst ned i väskan som skulle vara bra i nödfall. Vi langade fram hela högen och bad om att få ha några dollar kvar för bussresan. Han tog ett par sedlar och kilade iväg med våra pass som han stoppade innanför västen. Det var oroligt i magen där ett tag, och han dröjde. 

 

När han väl dök upp igen ville han ha ytterligare pengar, och det är ju inte direkt som att vi stretade emot fast att vi fattade att han bara var girig. Alltså, ta pengarna, bara vi får våra pass och slipper trubbel. Han smugglade ut våra pass ur västen väldigt fuffligt. 

 

130 US dollar fattigare ville vi bort från gränsen illa kvickt och hoppade in i en konstig tuk-tuk som höll på att rasa ihop. Den tog oss till Yunguyo, en superliten håla a la Sydamerikansk vilda västern där de aldrig skådat en turist förr. Där hoppade vi in i en liten minibuss så trång så man nästan satt i knäet på varandra och hade andras bebisar i famnen. Nu var vi glada att vi inte hade våra stora ryggsäckar med oss, för dem hade aldrig fått plats. 2,5 timmars resa i minibussen, med ett stopp där polisen tryckte sig in i den överfulla bussen för att leta efter flyktingar under våra säten, så kom vi tillslut till Puno. Där hade vi hoppats på att få i oss en bit mat, men det stod redan en buss på plats för avfärd mot Cusco. Vi ville inte gärna spendera en extra sekund i Puno så vi hoppade den skruttiga lokalbussen med hål i magarna. På 25 timmar fick vi i oss en banan, ett kantstött äpple och några torra, tråkiga, ihåliga brödskorpor.

 

Men bussresan var i alla fall lite underhållande. En tant skulle flytta men hade antagligen bara råd att åka buss. Så hela hennes hem skulle in i bussen och det var kastruller i taket och bord i gången. Helt plötsligt kom det in ett gäng säljare med en färglad säck som de placerade i sätet intill oss. Där i låg det kött som kvinnan styckade med en stor slaktarkniv och sålde bitar i plastpåsar till folk. Vid ett annat tillfälle blev bussen stoppad och det var något mysko som pågick utanför. Polisen sökte igenom bagageutrymmet i bussen och helt plötsligt sprang två grabbar iväg med ihop-tejpade kartonger som det körde bort med en bil. Igen - skönt att våra ryggsäckar inte låg där. Vi har åkt lokalbuss ett antal gånger och i Uyuni till exempel, där hoppade det på en säljare som stod och pratade i evigheter om någon quinoa blandning som skulle fungera som viagra, och bjöd bussen på ett smakprov. Vid andra tillfällen är det fönstershopping, bokstavligt talat. Säljarna står på gatan och säjer läsk och annat upp i fönstrena när bussen står för rödljus. 

 

Nu är vi i alla fall lagliga, vi har lärt oss hur man korsar gränsen i Sydamerika, och vi kommer aldrig förstå hur vi kunde missa tullkontoret. Jag inbillar mig att kontoret var stängt när vi var, det känns liksom bättre då. 

 

 

/ Dum & dummare