Emelies Travels

Efter Cali tog vi oss upp till Salento. Det är tydligen högre upp även här, vilket vi inte visste, så från att ha kommit i inga kläder sitter vi nu under täcket och huttrar igen. Kollar man inte hur högt nästa stad ligger innan man åkt dit så får man en surprise när man kommer fram. Och dessutom slutar det aldrig regna här. Men trots det är det väldigt fint här, väldigt grönt och mysiga små hus i alla möjliga färger. Det är en liten cowboystad där folk är klädda i mexikanska filtaktiga ponchos och cowboyhattar. Colombia är för övrigt väldigt grönt, även om vi är högre upp. Perus kust är typ bara öken och Bolivia var väldigt kalt. 

 

I områdena häromrking odlas det mycket kaffebönor så största anledningen att åka hit var för att besöka en av farmerna. Så idag har vi lärt oss massor om kaffe - på spanska. Det fanns ingen engelsktalande guide så det fick bli på spanska, och det gick faktiskt riktigt bra. Tydligen finns det två typer av kaffe, en bättre typ och en sämre. När kaffebönorna plockas så faller det med omogna bönor samt dåliga bönor, som senare sorteras bort för hand av tålmodiga kvinnor. De fräsha bönorna exporteras ut i världen, medans de sämre blir kvar här i Colombia och det är svårt att få tag på det finare kaffet här. Bönorna exporteras ut efter att de har skalats till sin innersta kärna, och sedan är det upp till respektive land att rosta bönorna på det sättet som de vill ha det på. 

 

Jag ock Christine som inte dricker kaffe i annat fall än med skummad mjölk, smaksatta syrups eller massor med socker till, tyckte faktiskt att kaffet smakade riktigt gott - svart! Vi fick såklart dricka av den finare typen och det var en enorm skillnad på dofterna från det fina och det sämre kaffet. Väldigt intressant faktiskt, framför allt då vi båda jobbar en hel del med kaffe på alla restauranger vi varit på. Det är ju extremt viktigt att inte bränna kaffet heller, vattnet får inte vara varmare än 90 grader för då bränns bönan och aromen försvinner. Det gäller såklart också när man rostar bönan, rostar man för hårt förstör man den helt. Detta är en stor anledning till varför många tycker att kaffe smakar olika på olika cafeér. Är cafeét kunniga på kaffe så vet dem hur man rengör kaffemaskinen och att man absolut inte får ha kaffet för länge i hållaren till espressomaskinen innan man låter vatten rinna igenom, för då bränns det. 

 

Det gick ju hur bra som helst att ta sig över gränsen till Colombia. Det var lite annorlunda än gångerna innan, då vi alltid åkt samma buss över gränsen. Men det gick inte den här gången, utan vi var tvugna att ta taxi i Equador, gå över gränsen, och sedan ta en annan taxi i Colombia. Vi stannade i Ipiales eftersom det tydligen ska vara farligt att åka från gränsen till Popayan kvällstid. Så vi tog in på hotell och käkade god pizza. 

 

Det var helt säkert en farlig väg, för nästa dag när vi åkte så var det poliskontroller i vartannat hörn. De skulle kolla allas ID och våra pass. Poliserna är klädda i militärkläder med pistoler hängandes i byxorna, och hagelgevärer på ryggarna som slänger omkring där de går i de trånga bussarna. När de kollade passen var det som att man hade det där läskiga hagelgeväret i knät. Men det är ju bra att dem har kontroller! Colombia har ju varit väldigt farligt, men de börjar komma ifrån det där ryktet mer och mer nu. Colombia ska inte vara farligare än de länder vi har varit i. Och eftersom de har haft ett sådant dåligt rykte så gör de allt för att ändra på det nu. De vill att ha hit turister och alla är hur vänliga som helst och vill mer än gärna hjälpa oss hitta rätt väg och tipsa om ställen vi ska undvika att gå på. Hittills har vi fått åka med busschaufförer två gånger längre än ändstation för att dem tycker att det är bättre att de skjutsar oss en bit till istället för att vi ska gå. Och deras spanska är väldigt bra för oss, ganska långsam och lätt att förstå. 

 

Cali var varmt och skönt, vi gick runt på gatorna i centrum som var ganska hysteriska med alla stånd och högljudda försäljare, men sedan hittade vi till ett shoppingcentrum som var betydligt lugnare. Och dyrare. De riktiga affärerna är i nästan samma prisklass som hemma. Och dessutom känns allt extremt dyrt här då en mango kostar 1000 soles och vår kitekurs som vi ska göra om några dagar kostar 1 800 000. 

 

 

Rösta på mig! Jag kan vinna en resa till Indien där jag får fota och blogga en massa, det vore sjuuukt kul att få uppleva det! Så snälla rösta på mig här :D

 

 

 

We can't wait to be great at spanish, we are studying grammar and vocabulary on the buses and it actually helps a lot. We talk only Spanish nowadays, apart from Swedish with each other. It was a long time since we spoke English. It is nice that we can have fairly good conversations with people, but the goal is to become a lot better before we go back to Sweden. 

 

 

Så nu är vi tillbaka på höjdsjuke-höjder. Vi är i Quito, Equadors huvudstad på 2800 meter och såklart är det kallt som satan så vi vill inte lämna täcket. Vi har lyckats ta oss till några köpcentrum och fått stilla vårt shoppingbegär en smula. Det märkliga är att det ska gå över till sommar här snart, men det går inte att hitta sommarkläder i butikerna, bara tjocka tröjor och jackor. Vi är fruktansvärt trötta på våra kläder vid det här laget. Våra varma kläder består ungefär av en outfit som vi lever i varje dag på de här höga höjderna, och våra sommarkläder är urtvättade, missfärgade och missbildade.

 

Shoppingbegäret var hur som helst inte mättat här i Quito, så vi tog oss två timmar bort till Otavalo som har Sydamerikas största utomhus marknad. Inte för att vi fyndade något där men det var mysigt att strosa runt bland stånden och titta på alla konstiga saker som de säljer. Tyger i alla möjliga färger, ostar som luktar gammal get, smycken och otilltalande streetfood. Vi hamnade på en djurmarknad också, buuhuu stackars små djur som får trängas i sådana trånga burar. 

 

I Otavalo verkade man vara indian. Alla hade långt hår, kvinna som man, ung som gammal. Låååångt hår dessutom, männen hade tjocka fiskbensflätor ned till rumpan. Och vilken hårkvalité dessutom, nu skäms jag för mitt risiga hästtagel, jag måste klippa mig. 

 

Imorgon bär det av till Colombia, och vi har hört så himla mycket bra saker om det landet så det ska bli riktigt nice! 

 

 

 

Du har vunnit reseneccecären. Din kommentar var helt klart bra och vi önskar att vi haft med oss detta nu.

 

Vi har inte haft med oss vätskeersättning på denna resa, och nu när Christine blev sjuk hade det verkligen behövts. Istället fick jag med min knackliga spanska försöka köpa vätskeersättning på apoteket här, och då fick jag en stor flaska lila vatten sörja som spysjuka Chrisse skulle hinka i sig - det gick inte. Dessutom får vi verkligen inte i oss tillräckligt med vatten i vanliga fall.

 

En annan sak som jag ångrar att vi inte tog med oss är solkräm. Alltså, vi har testat oändligt många solkrämer vid det här laget, den ena värre än den andra. En tog slut på två dagar, men den värsta av alla var den som torkade ut vår hud och gjorde oss grisrosa. Det var någon barnanpassad vattensäker solkräm som inte gick att smörja ut, den liksom fastnade i klumpar där man satte ut den. Och så blev man rosa och det blev ännu värre när man badade för då kom man upp som en Goretex jacka, man blev inte blöt. Och torr som fnöske blev man, och trots att vi hade skrubbtvål så gick den inte bort i duschen. 

 

 

Från Puerto Lopez tog vi oss vidare till Manta och Christine blev magsjuk, antagligen av något vi ätit. Stackars plutt, vi fick hänga och mysa på hotellrummet hela nästa dag och spendera ytterligare en natt i Manta. Egentligen skulle vi inte stanna i Manta över huvud taget, utan vi skulle ta oss ut till Santa Marianita för att Kite surfa. Men nu mår Chrisse bättre så vi har till slut tagit oss hit. Men vi möttes av enorma galna jäkla vågor och blev rekommenderade att inte ta oss ut i dem som nybörjare. Och den rekommendationen var nog bra, för alltså de där vågorna, hjälp. Jag hade drunknat ett antal gånger minst. Men vi stannar ändå här en natt till och hoppas på att havet lugnar ned sig lite till imorgon så att även vi kan få latja lite. Dock är jag faktiskt rädd för kite surfing, det är fett läskigt. Men det ser så jäkla kul ut att vara duktig, så man får väl bara tvinga sig för att komma dit så småningom... 

 

 

// From Puerto Lopez we went to Manta and Christine became sick, probably because of something we ate. Poor little thing, we hanged around in the hotel room the whole next day and spent one more night in Manta. Actually, we would not stay in Manta at all, but we'd go out to Santa Marianita for Kite surfing. Now Christine's feeling better so we've finally out here at the beach. But we were met by huge, crazy waves and were recommended to not go out as beginners. And the recommendation was pretty good, because those waves... Oh my God. I would have drowned a number of times at least. But we will stay here one more night and hope that the sea calms down a bit for tomorrow so that we can go kitesurfing. However, I am actually afraid of kitesurfing, it's pretty scary. But it looks so darn fun when your good at it, so I'll have to just force myself till I get there eventually ... 

Alltså, Galapagos... Vi visste sedan länge att det skulle vara dyrt att åka dit, men SÅ dyrt som det visade sig vara var ju helt orimligt. Det skulle kosta oss minst 10 000 kronor för en 4 dagars tur med flyg där borta. Och det är ju ungefär vad vår budget ligger på i varje land här på fastlandet. Så vi tycker inte att det är värt det, vi kommer se så mycket djur ändå. Men visst, vi är i Equador en gång och det blir väl aldrig billigare att åka dit än vad det skulle bli nu, men det lär bara vara en massa pensionärer där och vädret är ganska ostabilt i Equador just nu, mest molnigt och en del regn så det känns lite osäkert att åka dit. 

 

Så vi fick höra om en "mini Galapagos ö", Isla de la Plata (Silverön) som skulle ha en hel del djurliv också. Väldigt mycket billigare, och eftersom vi redan badat med Galapagos sköldpaddor kändes det här som ett ok alternativ till Galapagos. Sköldpaddorna dök upp även vid den här ön, och vissa såg dem när vi snorklade. Vi var lite frusna så vår snorklingstripp blev inte så långvarig, och dessutom började min GoPro läcka in vatten så jag fick panik. Den har halvt överlevt... På ön fick vi se Blue-footed boobys, Red-footed boobys, Nazca bobbys och Frigatebirds.

 

Ön såg annars ganska tråkig ut med "döda" växter, men tydligen förbereder sig växterna för regnsäsongen och under den tiden är ön helt knallgrön och gräs växer flera meter högt. 

 

On the island, we saw Blue-footed boobys, Red-footed boobys, Nazca Bobbys and Frigatebirds. The island looked otherwise pretty boring with "dead" plants, but apparently the plants are preparing for the rainy season and during that time, the island is completely green and the grass grows several meters high. 

 

Vi bodde längs med floden i hyddor byggda av bambu tillsammans med iguaner. Trots att vi egentligen var rätt trötta på alkohol från Mancora, så var det riktigt nice där. Vi käkade streetfood i form av Empanadas och Rasta pizza, riktigt gott! Och vi överlevde trots alla galna snubbar som trodde att dem ägde oss efter att ha sagt en mening till oss. Men det var ju rätt komiskt ändå, en annorlunda upplevelse kan man ju säga. 

 

Nu är vi i Puerto Lopez och ska åka till en ö som ska vara som en miniversion av Galapagos. 

 

We experienced Peru more expensive than Bolivia, it's almost double the price on most stuff. However, we managed to spend less money. Our daily budget has been around 350-400 SEK, but we didn't do as many activities as in Bolivia, and we never traveled by plane. In that daily budget all underneath is included, plus food and alcohol. 1 Soles is (today) 2,5 SEK and 0,34 USD. We stayed in Peru for 17 days. 

 

- Bus from Copacabana to Cusco: 40 Soles

- Hostel number 1 in Cusco: Wildrover 29 Soles, 8 bed dorm

- Hostel number 2 in Cusco: Point: 25 Soles, 14 bed dorm

- Machu Picchu by car 2 days/1 night: 397 Soles (135 USD) We got 76 Soles back because we didn't go with the car the next day. 

- Machu Picchu train: 252 Soles (86 USD)

- Bus from Cusco to Ica, 16 h, Moviltours, 100 Soles, include dinner and breakfast

- Hostel Huacachina: Plaza de Arena, 30 Soles, 13 bed dorm

- Sandboarding with snowboardgear: 100 Soles

- Bus from Ica to Lima: Cruz del Sur, 36 Soles include snacks

- Bus from Lima to Trujillo, 60 Soles

- Hostel in Huanchaco: Casa de Amalia, 20 Soles, 3 bed dorm

- Bus from Trujillo to Piura: 35 Soles

- Bus from Piura to Mancora: 18 Soles

- Kitesurf lessons: 135 Soles/h for lessons, 170 Soles for a whole day rent with a supervisor, 150 Soles for rent a whole day

- Hostel in Mancora: Loki, 30 Soles, 6 bed dorm

- Snorkling with turtles: 80 Soles

- Bus from Mancora to Montañita: 75 Soles

 

 

Festerna fortsätter här utmed kusten. Nu är vi i Montañita som är en surfby i Equador. Ganska mycket rastafari i den här byn, och den påminner lite om Christiania i Köpenhamn. Rastasnubbar överallt, färgglada målningar och happy brownies. 

 

Vår första kväll ute här var väldigt speciell. Betoning på väldigt. Det var Ladies Night på en klubb som heter Hola Ola, och dit skulle ju såklart vi. Men det där med Ladies Night, det var liksom bara jag och Christine och resten lokala grabbar. Nu vet vi hur djuren på zoo har det. Fast vi satt inte i bur så detta var värre då folk kunde komma nära, ta på en och tvångs-hångla upp en. Och snubbar stod i kö, flockvis runt om oss. Som tur var hängde vi med José, en kille som vi träffade i Máncora, och hans vän, och dem fick bli våra bodyguards. Men så fort dem försvann till baren eller på toa så var det kaos. Vi fick springa efter och ropa på hjälp. 

 

Det roligaste av allt är att minst fyra personer kom fram till oss dagen efter och påpekade att det var det sjukaste dem sett. "The scared girls". De som stått passiva hade tydligen fått sig ett gott skratt, och de menade att det inte var det mest vanliga att gå in på ett sånt ställe som blonda tjejer. Det var alltså inte bara vi som kände oss extremt iaktagna, hela nattklubbens huvudattraktion var liksom vi. Vi har inte vågat gå in där igen. 

 

Annars har vi väl tänkt att surfa här men vi är så bakis hela tiden så det känns väldigt jobbigt att vara aktiv. Dessutom har jag lyckats stuka foten så vi får väl vänta lite med det. Dags att korka upp ölen igen då. 

 

 

De sista dagarna i Peru spenderades i Máncora, vi stannade där i nästan en vecka. Chrisse tog kite-surfing lektioner och jag nötte vidare på mina ringrostiga skills. Det var ganska mycket mer vågor än när jag surfade i Thailand, så man åt väldigt mycket hav - hela tiden. Men det gick väl hyffsat och nu är vi redo för att kita oss upp mot Central Amerika. 

 

Trots att vi stannade i Máncora nästan en vecka så hade vi kunnat spendera ännu mer tid där. Det var sjukt nice och vi fick jobberbjudanden och medbjudna på kiteresa till en sjö. Men vi kände att det var dags att ta sig vidare till Equador och nu är vi i party byn Montanita. 

 

Efter världens hårdaste fest natt så gick vi upp med tuppen för att dra iväg på snorkling tripp. Vi var fortfarande fulla typ, tur att vi tog bilder för jag minns knappt att vi var där. Det var väldigt flummigt och det roligaste jag gjort på ett tag! Kunde inte sluta skratta. Vi åkte med en svensk tjej, Amanda och hoppade i ute vid en pir där dessa enorma Galapagos sköldpaddor chillade runt. Amanda och Christines reaktion när de hoppade i vattnet och alla sköldpaddor flockades runt dem - alltså priceless. Dem fick panik. Och jag med när jag väl hoppade i. Sköldpaddorna var ju inte skygga direkt, man fick simma försiktigt för att inte råka sparka på dem. Sjukt nice alltså, jag älskar sköldpaddor. Dem är så himla relaxed och coola. 

 

Efter att ha simmat med jättarna gick vi upp och hängde en stund på piren. Men det tyckte tydligen inte fåglarna att vi skulle göra. Jag vet inte vad som hände men alltså jag blev så himla nedbajsad så jag måste ha gjort en fågel väldigt förbannad. Eller en fågel, det var typ en flock fåglar som sköt ned mig med bajs. Från huvudet ned på hela ryggen och hela benen, bajs överallt. Alla runt omkring fick sig i alla fall ett väldigt gott skratt, och jag stod i duschen ett jäkla bra tag efter det där. 

 

 

Nu är vi nästan ända uppe i Equador. Vi åkte från Huanchaco till Máncora och nu jäklar har vi hittat vårt place to be! Vi älskar det här! Det är varmt, man kan surfa, kite-surfa, snorkla, det finns lite butiker och vi har hamnat på värsta party-hostelet som dessutom firar 6 års just den här veckan så det är fullt ös. Igår var det pirat-tema och festen började tidigt som satan.

 

Nu är vi dödens döda, och imorgon blir det kite-surf!