Emelies Travels

Vi fick ju för oss att vi ville strunta i Machu Picchu och även Lake Titicaka. Men det skulle ju inte gå för sig, och trots att vår knäppa resa som illegala i Peru så var vi lite spända på att se detta som folk bokar år i förväg. Inkaleden, leden som Inkarna gick är väl egentligen den enda riktiga vägen. Och den hade ju såklart inte vi bokat för ett halvår sedan, utan istället fanns det en massa andra olika vägar att välja på för att ta sig till den försvunna staden. Men alla leder hit och dit skulle ta flera dagar, och vi var inte jätte sugna på att spendera en massa pengar och tid på en lång hajk. Så tillslut bestämde vi oss för att ta oss dit med bil. Det var fortfarande dyrt, men billigare än tåget och vi skulle bara övernatta en natt.

 

 

Så eftersom vi skulle sitta i en bil i sex timmar tyckte vi att det var en jättegod idé att vara ute och festa hela natten för att sova tre timmar innan vår tur. Detta visade sig, såklart, vara ett mindre bra beslut. Bilvägen på sex timmar blev åtta timmar, och det var snirkliga serpentinvägar uppe i bergen. Bakfyllan satt där den satt och det blev inte bättre för att vår chaufför var av sämsta slag. Han körde som en galning i kurvorna, i vänsterfil och gjorde helt vansinniga omkörningar. Vid ett tillfälle körde vi förbi en bil som blivit träffad av en stenbumling som fallit från bergsväggen. De hade täckt bilen med en stor filt och jag hoppas verkligen att allt var okej med dem. Efter att ha trott att vi skulle dö efter varannan kurva uppenbarade sig det helt oväntade.

 

// So since we were going to be sitting in a car for six hours, we thought it was a great idea to be out partying all night to sleep three hours before our tour. This turned out to be a prettty bad decision. The journey of six hours, that ended up in eight hours, was a road of serpentine curves. We were really hungover and it did'nt get better when our driver turned out to be of the worst kind. He drove like a madman in the curves, on the left side and did absolutely insane overtakings. At one point we drove past a car that had been hit by a big rock that had fallen from the cliff. They had covered the car with a big blanket and I really hope that everything was okay with them. We thought we would die in every second curve, and then the very enexpected appeared.  

 

 

Death Road. Vi hade inte den blekaste aning om att vi skulle köra på livsfarliga vägar, det var det ingen som sagt något om eller något som vi kunnat läsa oss till. Alltså vägen var precis som Death Road, inte lika långt ned om man skulle falla över, men lika död skulle man vara ändå. Vägen var skumpig och hålig, smal och INTE vänstertrafikerad. Som tur var körde vi längst in mot berget, till skillnad från de bilar vi mötte som nätt och jämt fick plats på ytterkanten. Alltså jag cyklade världens farligaste väg, visst, det var helt okej. Men jag skulle ju aldrig sätta mig i en bil med en helt galen förare som stod på tutan konstant på en väg som inte är tillräckligt bred för två bilar att mötas på, med ett stup rätt nedanför vägkanten som dessutom blivit översvämmad av vattenfall.

 

Nej fy tusan, vi höll på att skita på oss – på riktigt. Och att vi skulle köra samma väg tillbaka kändes inte bra någonstans. Då var det vår tur att köra på ytterkant, och eftersom det inte är vänstertrafik så betyder det att föraren sitter och kör in mot berget och har ingen aning om hur nära kanten han kör. Med vår galna, opålitliga, aggressiva chaufför fanns inte detta med på kartan. Kosta vad det kosta ville, men jag och syrran bokade tågbiljetter för hemresan och sket i den där stört läskiga bilvägen. När det sedan började regna när resten av gruppen skulle sätta sig i bilen kändes det som ett ännu bättre beslut. Regn på den där vägen – nej alltså självmord säger jag bara.

 

 

 

Hur som helst, vi kom ju trots allt fram till Aguas Calientes, byn nedanför Machu Picchu. Där väntade middag och efterlängtad sömn. Men inte så mycket sömn, upp klockan fyra för att trampa upp 3000 trappsteg på en stigning på 450 meter. Lite väl tidigt för att gå i trappor alltså, det var ganska jobbigt. Men vi klarade ju även det och sedan kom vi äntligen in till den försvunna staden.

 

Jo men visst, wow. Alltså det var ju riktigt coolt. En övergiven stad högt där uppe på berget, ruiner och knallgrönt gräs. Inkaindianerna bodde där fram till 1540-talet och fram till 1911 var staden ”försvunnen” då ingen visste var den var. Men tack vare hjälp från en farmare så var det en amerikanare som hittade staden, som då redan var övergiven. Väldigt maffigt och vackert ställe, och jag är glad att vi bestämde oss för att åka dit. Och ännu gladare att vi åkte tåg tillbaka, hur dyrt det än blev. Vi kom fram till Cusco igen lagom till Halloween hysterin. Alla butiker var proppfulla av kostymer och folk satt och målade masker i barns ansikten i varenda hörn. Vi hade inte mycket tid att hitta på någon utstyrsel, så det fick bli enkelt. Jag hittade lite guldband och blev någon slags grekisk gudinna, tydligen Ophelia? Chrisse hittade ett par leopard leggings och målade sig i ansiktet. Sen var vi klara för fest! Dock var det en väldigt trött fest från vår sida då vi knappt sovit de senaste dygnen. Men det var kul ända tills våra ögonlock svek oss.