Emelies Travels

Efter vår Machu Picchu upplevelse och ett par galna festnätter i Cusco begav vi oss mot Ica. Nattbussen tog 16 timmar och det var kringelikrok vägar genom Anderna hela vägen lång. Galna vägar alltså. Men väl framme i Ica var det platt och vi var äntligen nere på jorden igen (ca 400 möh). Nu gick det ju nästan att andas, om det inte vore för all ökensand som for runt i luften. Från Ica tog vi en taxi till Huacachina som är en liten oas mitt i öknen. Väldigt litet med en lagun i mitten, några byggnader och sedan de höga sandbergen runt omkring. Coolt ställe. Trots att vi åkt på en svänig väg hela natten och egentligen bara ville sova, blev vi sjukt taggade av att se alla snowboards som stod längs med väggarna brevid kaktusarna. Det såg ju ganska så märkligt ut, och det dröjde inte länge innan vi plötsligt stod på en bräda. Vi skulle bara hajka upp i sanden först. Och det var ju minst sagt jobbigare än att hajka i snö. Bra träningspass!

 

 

Uppe på sandbergen såg vi Anderna i horisonten med snötäckta toppar, den hyffsat stora staden Ica tornade upp i dalen och där stod vi på en snowboard mitt i öknen. 70 km längre bort låg havet och bakom bergen fanns djungeln, och tittade vi ytterligare åt ett håll fanns det massor av vingårdar. Tydligen finns det över 100 olika landskap i världen, och Peru har typ 86 av dem. Det gick helt klart att föreställa sig där vi stod.

  

Snowcrossatleten Dito, som tränar med Argentinska OS-laget, tog med oss till de bästa backarna. Sandboarding är ju faktiskt en sport, och grabbarna tränar snowcross och slopestyle på sand, i väntan på vintern då de kan åka på snö. Det var väldigt likt att åka snowboard, bara det att backarna var brantare för att få mer fart och vi var tvugna att vaxa brädan emellan varje åk. Det var lite annorlunda eftersom brädan gärna fastnade i sanden, men valde man skuggiga backar så var sanden snabbare. Sjukt kul faktiskt, vi var positivt överraskade! Och dessutom, skidlift – släng dig i väggen. Alltså jag har alltid fantiserat om ett skidsystem där liftarna var bergochdalbanor. Tänk vad kul det skulle vara! Och nu fick jag nästan det. Det funkar inte så bra att bygga liftar på berg som flyger iväg så fort det blåser, så liftarna bestod av dunebugs. En slags bil som kan köra på sand, i alla möjliga vinklar och japp – detta var fasiken som bergochdalbana. Sjuuukt kul!

 

Efter ett par åk med dunebug, brädan och några hajker senare drog vi till parken och hoppade. Det var ganska annorlunda då man verkligen skulle ta så mycket fart man bara kunde så man trodde man skulle dö, för att sedan märka att hoppet inte blev så högt. Men det var kul att testa, och alltså, jag hade ingen aning om att detta faktiskt var en sport innan vi kom hit. Men det är klart, varför inte? De kör till och med wakeboard efter dunebugs-bilarna, och om det blåser kan man köra sandkite. Fast då har man nog käkat sand så det räcker för en livstid framöver. Ja, det var väl det som var nackdelen med sanboarding, sand överallt. Annars var det ju sjukt nice att köra runt i linne och shorts och slippa frysa!

  

 

När vi kört ett par timmar var det dags för aprés-ski, eller after-beach – en blandning av de två kanske. Vi testade deras nationaldryck Pisco Sour som är gjord på Pisco, vilket är någon alkoholhaltig dryck gjord på vin, blandat med vispad äggvita, lime och kanel. Helt okej faktiskt! Däremot, ren Pisco var kanske ingen höjdare. Väldigt stark och smakade mindre bra (läs skitäckligt). Men den satte fart i våra kroppar, helt plötsligt kunde vi dansa både Salsa och Reggeaton.

 

Huacachina var riktigt nice och när vi inte körde sandboard hängde vi vid poolen och svettades sönder. Äntligen riktig värme! Dock är kvällarna fortfarande inte så varma, jeans och cardigan är det som gäller, men det är ju långt ifrån snöslaskiga La Paz!