Emelies Travels

Vi begav oss från Kaikoura tillbaka till norra ön och Wellington. För att ta oss dit var vi tvungna att ta färjan över igen. Det har varit väldigt blåsigt de senaste dagarna, och vilket vi tidigare fått erfara – höga vågor. Även på den stora ”finlandsfärjan” kände man av vågorna och folk blev sjösjuka. Men eftersom vi på senare tid har tillbringat mer tid till havs än på land så börjar Jossan skaffa sig sjöben (med hjälp av ett och annat piller) så vi klarade av resan galant och sov som i en gungande vagga.

Vår lediga dag i Wellington var hektisk. Vi gick upp tidigt för att hinna med en guidad tur runt stan med Stray, sedan skyndade vi oss till Te Papa museet. Ett känt museum som är gratis (vi backpackers ropar hey!) så självklart var man tvungen att kika in där. Där kunde vi se hur jordbävningar blir till och även känna av hur det känns att stå i en stuga under en jordbävning. Vi fick svar på våra frågor om varför södra ön är så otroligt obefolkad, varenda stad vi varit i har man knappt hunnit se innan man åkt förbi den. Men det är ju såklart eftersom det går en stor kontinentalspricka igenom hela ön, från norr till söder. Nu börjar man istället fundera på hur sjutton folk ens vågar bosätta sig på södra ön. Vi fick även se en massa uppstoppade Nya Zeeländska djur och en extremt stor bläckfisk som såg ut som ett monster från Pirates of the Caribbean.  

Därefter var det dags att hoppa på vår Movie Tour buss som skulle köra oss runt och visa alla de ställen där de spelade in Sagan om Ringen filmerna. Filmerna spelades in i princip överallt i Nya Zeeland, både på Norra och Södra ön och vi har kört runt en hel månad nu i landskap som ser precis ut som om man kört runt i filmerna. Men i Wellington ligger alla studios och de första scenerna från den första filmen spelades in bara ett stenkast från huvudstaden. Dit åkte vi, till en liten skogspark och satte oss in i var filmteamet stod och var skådisarna spelade. Som ni ser på bilderna fick vi agera själva och det var riktigt coolt att se den riktiga platsen och jämföra den med filmen. Guiden hade nämligen med sig en laptop och visade klippen som hörde till platserna.

Sedan åkte vi vidare och körde till Miramar där de hade ännu flera studios där de förvarade allting, och vi fick besöka en litet film museum där vi stötte på Gollum. Vi fick se en film om filmföretagets historia, hur Sagan om Ringen filmerna lyfte deras verksamhet till skyarna och nu spelar de in en massa filmer på rullande schema. Projektet de håller på med nu är bland annat The Hobbit. Numera är Wellington en stor filmstad, och därför kallas det ofta för Wellywood. Regissören till filmerna, Peter Jackson, bor här och han är egentligen en ganska skygg person, därför skulle han inte passa i filmhysterin i Hollywood utan kör sitt eget race här i Wellington.

Filmen som vi fick se inspirerade mig något enormt. Vi fick se hur de jobbade med allting, hur de skapade alla masker och dräkter, hur de redigerade filmerna osv. Tänk, kanske behövdes det en resa till Nya Zeeland för att jag skulle förstå vad det är jag vill hålla på med i framtiden. Jag blev riktigt sugen på att kika på lite utbildningar faktiskt, får väl kolla på det den dagen jag bestämmer mig för att ”settle down”.

Vi körde vidare och kikade in i en studio där de spelade in The Hobbit, i hopp om att se några kändisar. Men vi såg inte så mycket, bara en enorm greenscreen utanför och en massa lyxiga husbilar där kändisarna bodde under filminspelningarna. Vi hade inte alls speciellt höga förväntningar på denna tur, och eftersom vi inte är riktiga Sagan om Ringen fans så tänkte vi att det kanske skulle bli lite tråkigt. Men är man i Nya Zeeland vilket är Sagan om Ringens land så måste man ju göra någon sådan slags tur, och det ångrar jag inte att vi gjorde. Om Amanda Ålund läser detta så kan jag ju skriva att jag tänkte på dig under turen. Hade det inte varit så jäkla dyrt hade jag skickat hem en riktig Sagan om Ringen ring till dig i födelsedagspresent. Tyvärr var priset på denna 18 karats guldring 4200 NZD, vilket är runt 21 000 SEK, så nära man kan komma orginalringen eftersom de var gjorda av samma person och på samma sätt! 

Vi akte forbi ytterligare nagra salar pa vag mit Wellington


Utanfor Te Papa Museum


Wellington. Scenerna dar Sagan om Ringen filmerna spelades in kunde man bara vanda pa sig sa sag man ut over staden. I filmerna kanns det som man ar langt in i skogen i ingenmansland.


Sam och Frodo!


Vi gjorde var egen hast, vilket blev sa har pa hall:




Hoberna gommer sig, det stora tradet i filmen ar ren fejk.




21 000 kr ringen

Under hela Australien vistelsen så har jag velat åka på en Whale Whatching men det har inte varit säsong så jag trodde jag skulle få skippa det. Men här i Kaikoura är det valsäsong året runt, just på grund av den canyon effect som jag skrev om i delfininlägget. Det finns bara tre ställen i världen som har en sådan form som här i Kaikoura. Här kan man se blåvalar, späckhuggare och en massa andra valar, men framför allt sperm whales. Så det var prio nummer två efter delfinsimmet, och efter en underbar dag på havet med delfinerna så vaknade vi till ösregn och kyla nästa dag lagom till whale watchingen. Typiskt, men vi klädde på oss en massa och gick bort till kontoret och fick till vår besvikelse reda på att dagens turer var inställda på grund av för hård vind på 25 knop och alldeles för kraftig sjö.  Men vi bokade in oss på nästa dag och hoppades på bättre väder.

Dagen då det var dags att spotta valar (svengelska för spot whales) verkade inte vara på vår sida nu heller. Men med hoppet uppe gick vi till incheckningen och förväntade oss en inställd tur, men vi blev positivt överraskade. Vädret var fortfarande inte det bästa, sjön var riktigt kraftig och de varnade för extrem sjösjuka, så till och med jag tog ett sjösjukepiller. Jossan som i vanliga fall blir sjösjuk av att ligga i en hängmatta skulle trotsa detta och knarkade piller flera timmar innan avfärd.  Detta skulle bli en intressant resa. Sjön var som sagt riktigt krallig, det var som att sitta i en bergochdalbana och det kittlades i magen vid varje våg vi åkte över. Ibland verkade det som att man satt i en plogmaskin som skottade enorma lass snö framför sig, men egentligen var det bara fören som dök ner kraftigt i en våg och hundratals liter vatten forsade över båten. Detta resulterade såklart i en kräk kapplöpning efter bara några minuter, men vi svenskor med sjöben klarade oss utmärkt. Vi drog runt på havet i cirklar i jakt efter den stora valen, skepparen stoppade i ett ljudinstrument i vattnet och lyssnade efter valarna och kunde på det sättet lokalisera platsen. Men det var svårt att pricka rätt, eftersom valen tar luft i bara 5 till 10 minuter och därefter dyker ned på djupet och stannar där i 45 – 60 minuter. Vi var på runt 1600 meters djup men såg fortfarande land klart och tydligt. Vi väntade tålmodigt och till vårt sällskap fick vi en massa dusky delfiner som lekte och showade för oss. Vi såg även några sälar som simmade förbi och kikade upp på oss. Men någon val fick vi inte se. Tiden gick och vi var tvungna att åka tillbaka, besvikna och ledsna. Men inte skulle vi ge upp inte! Eftersom vi fick 80 % tillbaka tyckte vi att vi kunde lägga de pengarna på en andra tur, för vi ville ju verkligen se en val!

Vi fick tid till en snabb lunch och lite uppvärmning innan det var dags att ge sig ut igen. Denna gång var sjön, om möjligt, ännu kraftigare. Folk spydde ikapp men vi var fast beslutna om att se en val denna gång, så vi spanade som aldrig förr. Delfinerna joinade oss även denna gång, och aldrig blir man trött av att titta på dessa fantastiska djur. Helt plötsligt ropade kaptenen att han såg en val som tog luft, rakt framför oss. Vi blev helt exalterade när vi såg hur den blåste upp vatten ur lufthålet och vi kom väldigt nära det enorma djuret så vi kunde se hur stor den var. Delfinerna hoppade runt den men de såg inte mycket ut för världen mot denna bjässe. The sperm whale kan bli upp till 20 meter lång, medan dessa små delfiner bara var runt 1,6 meter. Tydligen blev valen irriterad av alla dessa delfiner som betedde sig som flugor på en häst, så han bestämde sig för att dyka ner snabbt igen. Ned dök han, och efter sig slog han upp sin enorma stjärtfena rätt upp i luften. Det var riktigt mäktigt!

Eftersom den dök i för fort för sitt eget bästa på grund av delfinerna, så väntade vi på att den snart skulle ta luft igen. Och den som väntar på något gott! Efter ett tag kom den upp till ytan igen och vi kunde se den maffiga jätten igen innan den dök ned med stjärten efter sig. Vilket otroligt mäktigt men konstigt djur! Sperm valen är den största valen med tänder och en enda tand kan väga mer än 1 kg och bli mer än 20 cm lång. Själva valen kan väga upp till 55 ton! De kan leva på 3000 meters djup och där är det ju becksvart och de kan bara se ned till 100 meter, så därför kommunicerar de med ljudvågor. Sperm whale har den största hjärnan av alla levande djur och den är lika stor som en basketboll och kan väga över 7 kg.

Det var något speciellt med att se en så enorm varelse som denna val, men jag kan fortfarande inte förstå hur stor en blåval är. Havets djup är mycket underligt och skrämmande, men dock så intressant! Hade vi ramlat överbord när vi stod och tittade på valen hade den lätt kunnat svepa en hel i sitt stora gap. Att simma därinne i magen bland andra ruttna människor, hajar och delfiner hade jag helst inte velat göra…

Grymt nöjda med dagen värmde vi oss inne i baren på en härlig quiznight, och nu har vår första, superkonstiga men ändå saknade (sorry Team Sweden), busschaufför kört ikapp oss så nu kommer vi ”hem” till vår riktiga buss igen.

Sara lyckades fanga gubben i havet pa bild




Delfin och val


















Delfinstjart VS valstjart

Här i Kaikoura är kusten lite annorlunda skapt än på de flesta andra ställen här i världen. Bara en kilometer ifrån stranden stupar det ner som en stor grop på över 900 meter. Valar och delfiner lever gärna på djupa vatten, och här i Kaikoura kan de komma så nära inpå det grunda vattnet där fiskarna trivs, så det blir som att de får ett uppdukat smörgåsbord från det djupa vattnet.

När vi kom fram till Kaikoura var vädret fantastiskt. Solen sken och vattnet var lugnt så jag och Jossan drog iväg på en oförglömlig tur. Vi satte på oss extremt tjocka våtdräkter med strumpor, luva och till och med jacka till. Nu var det dags att ta sig ombord på båten och vi hann knappt sätta oss tillrätta för efter bara mindre än 10 minuter hoppade det delfiner runt båten. Vi hoppade i vattnet med snorklen och började simma med det mest underbara djuret som finns, enligt mig. Helt fantastiskt, de fanns överallt och de kom nyfiket fram till en och hälsade på en, men de lät en inte ta på dem får då stack de fort iväg. För att locka på deras intresse gällde det att göra så mycket ljud för sig som möjligt, och visst kände man sig lustig med alla konstiga läten man fick fram i snorkeln till trumpet, men det fick en till att hamna i stora flockar med delfiner. Då gällde det att leka med dem, snurra runt i flera varv, göra kullerbyttor eller försöka hålla andan och simma ned med den tjocka våtdräkten som funkade som en flyväst. Det var overkligt, man simmade runt i cirklar med flera delfiner och man såg klart i deras ögon hur de följde en med blicken, och det såg ut som att de log emot en, stora var de också!

Men eftersom delfinen är ett djur i rörelse, som fort tappar intresset om man inte är tillräckligt underhållande, så drar de vidare mot andra mer intressanta saker. Då var det bara till att hoppa i båten igen och följa efter dem, för att sedan hoppa i igen. Detta upprepades fem gånger, och en av alla gånger fick jag sällskap av en annan varelse. Bonus! Något stort svart svepte förbi mig och jag blev fundersam på vad det var för konstig delfin, och för en sekund trodde jag att det var en haj innan jag insåg att det var en knubbig kompis som ville leka. En inte lika graciös varelse som delfinen, men dock lika söt – en säl. Något klumpigare såg den ut i vattnet men den hade riktig fart och vips var den borta.

Vattnet var riktigt kallt trots våtdräkten, så efter hela 50 minuter sammanlagt med delfinerna var det dags att gå upp för lite varm choklad och kaka. Nu skulle vi få ta foton ovan vatten, så vi satte oss längst fram i fören och delfinerna lekte framför båten och hoppade och gjorde konster. De fanns överallt, de var hundratals! Det såg ut som att vattnet kokade, så många var de. Arten som vi såg kallas för Dusky Dolphins, och de kan bli upp till 2 meter långa och väga upp till 90 kg. De finns i Kaikoura året om, liksom valarna. Duksy delfinerna lever inte i par utan de parar sig för att socialisera sig eller bara för att ha kul! De är kända för att vara de mest akrobatiska delfinerna av alla arter, de kan hoppa, göra side slaps, back flips och framåtvolter, något vi fick se mycket av. En delfinuppvisning uppvisad av hundratals vilda delfiner, det var vad vi såg!

Vi sag manga av denna fageln. En albatross. Den kan bli upp till 3 meter vingspets till vingspets. Den stortsta man hittat var 4,2 meter stor! En jattevariant av fiskmasen.

Nu har vi kommit tillbaka till kusten, men denna gång till östkusten. Vi befinner oss nu i Kaikoura, vilket betyder ”meal of crabbfish” på Maori. Det började som en valfångst bas, och man kan säga att det fortfarande är det, fast nu kommer folk hit för att titta på valarna istället för att fånga dem. Vägen till Kaikoura var väldigt vacker, vägen gick längs med kusten och igenom små trånga tunnlar i bergen. Nu ser vi inte längre de höstfärgade träden, för här uppe är det som sagt varmare. Vi bor på ett hostel mitt i den lilla byn som ser ut som Mysteriet på Greveholm invändigt. Vi fick turen att bo tillsammans med värmlänningarna Hanna och Sara i ett eget rum med eget badrum och egen TV, dessutom för det billigaste priset vi hittills har fått här i Nya Zeeland, det ni! Vi har även en balkong som vetter ut mot havet och de snötäckta bergen. Så vi har haft mysiga filmdagar här eftersom att vädret inte har varit det allra roligaste. Tjejen som drar till sig alla dialekter hon bara kan, pratar nu mera som självaste Smala Sussie.

Kaikoura är en mysig liten by med några få affärer, och det är väldigt känt för delfinerna och valarna som gärna hänger till häromkring. Djurälskare som vi är ville vi ju såklart ta tillfället i akt att simma med dessa fantastiska varelser – delfinerna.

Vi begav oss från vårt kära Queenstown och ändrade kurs tillbaka upp norrut igen, mot Mt Cook. Nu var det första gången vi hade en ny busschaufför och ett nytt busslass, så det kändes lite som att vi började om från början. Men vi hade fortfarande kvar våra Karlstad tjejer, Sara och Hanna, så det kunde ju bara sluta i något bra. När vi kom fram till Mt Cook, som för övrigt är Nya Zeelands högsta berg på 3754 meter, så regnade det. Vi kunde inte se hela berget utan vi fick nöja oss med de stora glaciärerna som låg på bergskedjan. Berget fick såklart namnet från Captain James Cook (som för övrigt verkar ha namngett hela Nya Zeeland och Australien, vilken egoist). Till vår förvåning så fanns det verkligen ingenting att göra i Mt Cook, om man inte ville gå en till glaciärvandring eller en lång vandring i kylan och regnet. Vi hade blivit rekommenderade att stanna ett par nätter för att få chans att se det fantastiskt vackra berget, men vad sjutton ett berg med snö på har vi sett rätt mycket av vid det här laget och jag har för tusan spenderat nästan ett halvår i alperna där bergen var nästan minst lika höga. Så vi bokade ganska snabbt om vår resa så vi spenderade bara en natt i ingenmanslandet. Vi fick i alla fall gjort något som var väl behövligt. Vi fick tvätta våra få varma kläder och jag tänker inte nämna när vi sist tvättade (illaluktande backpackers, det är vi det). Det blev till att försöka torka kläderna med hårtork och springa runt på det iskalla hostelet i shorts och linne, men väl värt för det var länge sedan jag kände en sådan ljuv doft från min backpack!

Nu börjar resan ta hårt på oss, framför allt mig. Jag börjar fundera på var jag har lagt av mig mitt huvud. Att flänga runt så mycket som vi gör tär på hjärncellerna, tydligen. I Franz Josef glömde jag min kamera vid jacuzzin vilket jag kom på flera timmar senare. Som tur var hade den lämnats in i receptionen (vi backpackers må vara snåla men dock så ärliga, vi sitter ju i samma båt!). Detta skulle inte upprepas såklart, men i Queenstown köpte jag en drinkbiljett och i samma sekund som jag köpte den hade jag tappat bort den, mycket märkligt. Dessutom märkte jag i Mt Cook att min kameraladdare var borta, och jag kan lätt se framför mig var den ligger inne på rummet i ett hörn. Förhoppningsvis kan en kompis hämta upp den så jag kan få tillbaka den i Auckland, annars blir det väl till att köpa en ny. Sist men inte minst köpte vi ketchup idag, men när vi packade upp i köket så var den borta, och jag har inte den blekaste aning var den hade tagit vägen. Min vattenflaska brukar springa på vift också. Lägg märke till att allt detta icke är alkoholrelaterat! Nej, vi backpackers har det inte så lätt vi…

Hur som helst, vi klarade av att få med oss alla grejer från Mt Cook för att ta oss till Rangitata i alla fall. Eftersom Christchurch blev drabbat av jordbävning i februari så får vi inte stanna där, hela staden är helt förstörd och innerstan är avstängd. Dessutom har de drabbats av runt 7000 efterskalv och härom veckan fick de ett nytt skalv som mätte 3,4 på richterskalan. Därför stannar vi en bit utanför Christchurch, i Rangitata. På vägen dit stannade vi till vid en helt fantastisk sjö, Lake Tekapo. Den har en så klarblå turkos färg så det ser ut som att det är en glasklar skridskobana. Den får tydligen färgen genom floder som rinner från glaciärerna uppe i bergen, fråga mig inte hur. Resten av vår resa upp mot Rangitata bjöd på underbara landskap, man trodde ibland att man var i en sagovärld med de vackra bergen och fälten med får överallt och de färgglada sjöarna till de höstfärgade träden.

Vårt hostel mitt ute bland kullarna var den enda byggnaden som fanns inom synhåll. Några drog iväg på rafting i floden intill, men vi och Karlstad nöjde oss med en promenad dit istället. Av med jackorna och på med shortsen! Nu har vi kommit längre norrut och det märktes direkt på temperaturen. Vi fick välkomna några svettdroppar trots endast shorts och linne. Vår färd bjöd på volontär fårvallning och skjuts tillbaka av en Nya Zeeländsk familj som hade rester av döda possums i bakskuffen där vi fick sitta. (Som senare fick pryda Jossans bakdel.) Dagen avslutades med lite skvaller i Karlstads rum och pingis i garaget. 

Mt Cook finns nagonstans dar bakom molnen


Lake Tekapo




Renar overallt


Och aven far. Det finns 4 miljoner invanare i Nya Zeeland, men 40 miljoner far. En jakla massa far assa...

Rangitata River

Underbara vackra Queenstown. Här skulle man kunna stanna länge. Jag funderade faktiskt på att söka jobb här i ”the Aventure capital of the world”, men det blev lite krångligt med visumet så det får bli en annan gång. Men det hade varit riktigt coolt att göra en skidsäsong här i Nya Zeeland. Säsongen drar igång i början på juni och det finns två skidområden i the Remarkables, bergskedjan som går förbi Queenstown. Det känns lite udda att det är höst här medans ni där hemma går mot varmare tider. Men det gör mig ingenting, för naturen är så otroligt vacker nu med alla färgade löv mot de snötäckta bergen. Det är nog första gången som jag har sett höst och vinter på samma gång. Men det är ganska vanligt här i Nya Zeeland, de har alla årstider på samma gång. Ena dagen kan man gå i shorts och andra dagen tar man till dunjackan.

Vi har i alla fall haft en riktigt bra tid här i Queenstown, mycket fest och lite sömn. Vi har hängt med grymma människor och nu har vi hälsat ett snyftigt farväl till de flesta av våra vänner. Man har känt sig som hemma i Queenstown, man har aldrig varit ensam. Det är folk överallt som man känner, men nu lämnar vi dem för att ta oss vidare tillbaka mot Auckland.

 Juste, jag måste bara nämna en lite kul grej. Folk undrar ofta om jag och Jossan är systrar, och igår kom en random dude fram till oss och undrade om vi känt varandra hela livet, för vi använder exakt samma kroppsspråk tydligen. Sedan påpekade en annan snubbe senare under kvällen att vi stod och snurrade nyckeln på exakt samma sätt, så det stämmer väl kanske.

The Nevis Bungy, 134 meter



Jag ser lugn ut, men ar egentligen riktigt jakla radd!

Denna dag till ära skulle vi ta oss bort till det kända Milford Sound. Vi hoppade på en buss tillsammans med våra Karlstad bor och gissa hur vädret var? Klarblå himmel och strålande sol, såklart, något annat hade ju varit konstigt med tanke på att både dagen innan och dagen efter var det mulen och grå. Det var en lång bussresa, vi gjorde en massa stopp på vägen och guiden pratade konstant om mer eller mindre intressanta saker. Vi stannade bland annat vid The Mirror Lake, och nu fick vi se en spegelsjö från dens bästa sida. De stora bergen speglades i det kristallklara vattnet och man kunde se långt ner till botten som om det bara låg en glasskiva där. Därefter stannade vi till vid en flod som kom ifrån glaciärerna uppe i bergen, och vattnet är det renaste flodvattnet i världen. Det var till och med så rent att vi kunde fylla våra flaskor där, och det smakade godare än vanligt. Alla floder runt omkring i området var så sjukt klara, om det är möjligt så var vattnet klarare än det man får från kranen.

Vi stannade också till vid the Homer Tunnel som gick 1200 meter in i ett massivt berg. Tunneln var så smal att man bara kunde köra enkelriktat där, och man började gräva ut den för hand år 1935 och det tog hela 19 år för att få den klar. Vägen till Milford Sound är en av de farligaste vägarna man kan köra på, för bergen är branta som väggar och lavinerna går stup i kvarten under vinterhalvåret. Det var en av orsakerna till att det tog så lång tid att bygga tunneln. Vi körde i alla fall igenom den och väl ute tornade Milford Sound upp sig i höga, gigantiska fjordar. Vackert!

Runt tre tiden kom vi fram och då var det dags att hoppa på en båt som skulle köra oss runt en sträcka på 16 km runt fjordarna. Vi åkte förbi en massa vattenfall, bland annat Bowen Falls som är 160 meter högt och forsar ut som en båge från berget. Vi åkte också förbi Mitre Peak som är världens högsta berg som reser sig direkt från havet, på 1692 meter och är det mest fotograferade berget här i Nya Zeeland. Det var helt otroliga vyer över bergen och man kände sig oerhört liten där i båten när man tittade upp och såg små flygplan som en liten prick mot bergen. Vi spanade efter delfiner men istället såg vi sälar leka i vattnet och sola sig på klipporna.

Nu var det dags att blöta ner sig! Vi åkte in i ett vattenfall med båten med mig och Jossan i fören och det var helt sjukt. Vattnet bara dundrade ned i världens kraft och det var riktigt läckert faktiskt. Tråkigt nog tog turen slut lite för fort och vi hoppade på bussen igen. Den här gången utan en pladdrande guide så det blev till att sova hela resan hem, eller att titta ut i den becksvarta natten med gubben i månen lysandes i knallorange och de klara stjärnorna alldeles ovanför en.

Mirror Lakes




Vi fyllde flaskorna med vatten fran en flod



The Homer Tunnel












Vi akte in i ett vattenfall...


...som sag ut sahar

Queenstown är känt som ”the world home of bungy” och att åka till Queenstown utan att hoppa ett bungyjump är som att åka till Egypten utan att se på pyramiderna. Och det går ju inte. Och ska man göra det kan man lika gärna slå på stort. Vi bokade in oss på världens tredje högsta bungyjump med ett fall på 134 meter. Är vi helt dumma i huvudet kan man ju undra? Jossan som har lovat sig själv att aldrig någonsin i sitt liv hoppa bungyjump, lyckades jag ”tvinga” med på detta självmord. Efter incheckningen och invägningen hoppade vi in i en liten buss som körde oss 40 minuter bort från staden. En liten resa som kändes i magen kan jag lova. Vyerna var helt fantastiska, hösten är kommen och löven lyser i alla färger mot de vita, snötäckta bergstopparna. Dessutom hade vi, återigen, tur med vädret så solen lyste.

Vi närmade oss målet och började klättra upp med bussen för en smal skumpig grusväg uppför en megabrant backe, bara den resan var läskig i sig. Men upp kom vi och rakt framför oss hade vi bungyjump plattformen, mitt emellan bergen högt, högt upp från dalen. Skulle vi verkligen göra detta? Nu var man riktigt nervös, det sög till i magen så fort man tänkte tanken på att man skulle hoppa. Efter att vi fått på oss selar och allt vad man nu skulle ha på sig, så slussades vi ut i en liten lift bort mot själva plattformen. Den där lilla springan till flod där nere under oss är nog inte så liten, vi är bara alldeles för högt upp… Väl inne i självmordsburen gick allt så fort. Helt plötsligt var det min tur och jag hade knappt hunnit se de andra hoppa. Men det var bara att ta ett djupt (kanske sista) andetag och låta sig bli fastknäppt i den elastiska gummilinan som bestod av väldigt många små gummiband och det såg inte alls speciellt hållbart ut… Men jag antar att små saker gör sig starka tillsammans och med vetskapen att detta är den bungy med bäst säkerhet i världen så var det bara att sluta tänka för mycket. När jag var fastknäppt och klar hoppade jag bort till helvetesgapet och tittade ut mot de massiva bergen och den lilla, lilla floden långt där nere. Helvete vad rädd jag var, jag kunde inte föreställa mig att slänga mig ut där… Men om jag tvekade så visste jag att jag skulle orsaka en olycka i Jossans byxor, och eftersom jag tvingade med henne på detta måste jag ju visa henne att detta är inget farligt. Med ett falskt lugn till utsidan men världens nervigaste och räddaste tjej till insidan, började nedräkningen. Snubben som stod bakom mig sa: “You are an eagle and you are going to fly over the mountains, three, two, one, JUMP!” Utan att jag visste ordet av hade jag slängt mig ut i något som verkade som ett självmord, det var den sjukaste känslan jag haft i hela mitt liv. Det var fruktansvärt, det värsta jag någonsin gjort, men samtidigt det bästa! Jag skrek så jag fick ont i halsen och tårarna bara sprutade av farten och tillslut blev jag helt tyst och jag kunde inte få ut mer skrik. Efter 8,5 sekunder var jag nere och slungades upp igen två gånger innan jag kunde dra ut linan så jag kunde sitta upp resten av resan upp. Hela kroppen skakade av denna sjukaste adrenalinkick och jag var i chocktillstånd. Herregud det var helt galet, men det gick så fort så jag kommer fan inte ihåg det. Tur att vi fick det filmat, ni får försöka tänka er in i känslan men ni kommer aldrig känna den förrän ni själva har gjort ett bungyjump. Nu känns det som att jag kan övervinna hela världen, det finns ingenting som jag inte kan göra. När jag kom upp hade jag tårar i hela ansiktet och jag skakade så mycket att jag hade svårt för att stå upp. Jag kunde inte ens fånga Jossan på bild for att händerna skakade sa våldsamt!

Men nog om mig, nu var det Jossans tur. Denna lilla tjej som är livrädd för detta, skulle nu övervinna sin rädsla. Hon såg ut som ett lik i ansiktet, tog flera djupa andetag och när hon kom fram till kanten fick hon panik. Hon kunde inte titta ut och klämde sig fast vid killen som hjälpte henne bort. Han fick kämpa för att hon skulle släppa honom och så började han räkna ned. Jag började undra vad sjutton jag har gjort mot stackars Jossan, för hon var totalt livrädd. När han ropade att hon skulle hoppa tvekade hon och fick till ett riktigt skrik, men hon stod fortfarande kvar. Detta upprepades en andra gång och jag funderade på om hon verkligen skulle klara av att hoppa. Men tredje gången gillt tog hon steget och hoppade ut, flaxade med armar och kropp nerför gapet och skriket tog aldrig slut och det ekade i hela dalen. Jag var livrädd för vad jag skulle få för kommentar när hon kom upp, hon kanske ville döda mig. Men upp kom en lycklig Jossan med tårar i ögonen och det största smilet i världen. ”Jag gjorde det, och det värsta är att jag skulle kunna göra det igen!!!”, var det första hon sa. Jo det sägs ju att det bästa är att ”face your fear” och det kan man lugnt säga att Jossan gjorde. Nu är jag stolt!

Det var ett busslass ungdomar som satt tysta på vägen tillbaka till Queenstown, borta i sina tankar och nöjda med sina prestationer. Nu var vi väl värda en fet hamburgare, så vi gick med våra svenska buddies till Fergburger. Ett känt ställe för Queenstown där det är kö 24/7 och burgarna ska vara grymt goda, och stora. Vi pressade i oss dessa mumsigheter och sedan var det bara att ladda om för fest. Ikväll skulle det firas att vi överlevde ett självmord. Det blev en riktigt rolig kväll som slutade med tjurridning och öl större än våra huvuden.

 
Vackra, underbara Queenstown


En nervos tjej pa vag mot sjalvmordsburken




Glad till utsidan med skitnervos pa insidan


Nu ar det nara...


I will fly like an eagle over the mountains


Nu ska jag snart do


Och dar dok jag ivag!


Helt sjukt




"Kolla vad jag skakar!!" Efter hoppet, tarogd




Fergburger!!


Vackra svenska flicka




Weeeiihaaa


Tappa ol ur revolvrar


Ol stor som mitt huvud, lycklig


Att rida tjur har blivit min grej


Brendan, jag och Jossan. Jo visst kunde vi slurka i oss olen, men den var for stor och klumig att dricka ur sa vi fick ta till sugroret

Lite smådåliga efter gårdagens bravader hoppade vi på bussen och lämnade Makarora bakom oss. Vi åkte längs detta vackra bergiga landskap, och kanske var det för att jag var bakis eller så var det bara hur fantastiskt vackert som helst, för man hade ro i kroppen när man lyssnade till bra musik som spelades på bussen och tittade ut på alla färgglada höstträd mot bergen och den klarturkosa floden som vi körde efter. Helt otroligt alltså! Tillslut kom vi fram till Wanaka, en liten systerstad till Queenstown. Den lilla byn ligger vid Lake Wanaka som är den tredje största sjön på södra ön, 45 km lång och 312 m djup. Vi skulle egentligen stannat där i två nätter, men vi hade lite svårt att lämna vår kära buss så vi hängde med dem till Queenstown i alla fall. Vi hann i alla fall gå på Puzzleword, ett litet ställe med massa knasiga illusionsgrejer. Vi gick en labyrint som tog kål på oss, och vi stod i konstiga rum som lutade och tittade på saker som man trodde var enligt naturens lag omöjligt. Typ att rinnande vatten rinner uppåt. Det var ett coolt ställe faktiskt. Sedan åkte vi till AJ Hacket Bungy town, stället där man bokar in sitt bungyjump. Där fick vi se en film om bungyjump och vi fick även se några som hoppade från bron utanför. Det fick ju oss till att boka ett hopp såklart!

Dessa knasiga huvuden ar ingrupna i vaggen, men det kandes precis som att de foljde en med hela ansiktet nar man gick forbi, creepy...


Puzzleworld




Vi stannade till vid en fruktmarknad

Vi vaknade på morgonen till spöregn. Vilken jäkla tur vi hade med vädret på gaciären alltså! Helt sjukt. Inte så kul att gå på en grå och tråkig glaciär med regn en hel dag… Men oss gjorde det inte så mycket för vi skulle bara sitta på bussen hela dagen mot Makarora. Vi åkte förbi Fox Glacier och stannade till vid Lake Matheson, eller The Mirror Lake som den också kallas. Den är känd för sina reflektioner av New Zealands högsta toppar Mount Cook och Mount Tasman. Tyvärr så regnade det fortfarande, så vi kunde inte se några reflektioner i vattnet. Vi fick nöja oss med att titta på vykorten istället. Man kan ju inte alltid ha tur med vädret. Vi tog en liten fika där innan vi åkte vidare och stannade till vid Ships Creek, Thunder Creek Falls, Blue Pools och Gates of Haast. Vädret var ju som sagt inte det bästa, så vyerna var inte så fina som de kunde vara. Men vattenfallet var maffigt och Blue Pools var riktigt coolt med klarblått vatten. Efter ett tag kom vi fram till Makarora, ytterligare en håla in the middle of nowhere som använde Stray som enda inkomstkälla. Mysigt var det, här nere i söder så har det blivit riktig höst, löven sprakar i knallgult och rött. Vi bodde i små supersöta hytter som var byggda som en trekant. Kvällen till ära blev det kareoke på den enda puben, så vi lyckades få liv i även denna lilla by ända in på småtimmarna!

Lite fika




Thunder Creek Falls




Blue Pools








Vi bodde i sma trekantiga hytter


Kareoke!


Systrarna Hoof kunde sjunga dem! (Klicka pa lanken for att komma till deras blogg)

Vi bodde på ett hostel mitt i regnskogen i Franz Josef, mitt bland de istäckta bergen. Namnet Franz Josef kom till av att geologen Julius von Haast skulle hedra sitt land Österrike. Glaciären är 12 km lång och är en av de snabbast växande glaciärerna i världen och den växer så mycket som 1,5 meter om dagen. Självklart skulle vi upp på den här glaciären, men vi var lite besvikna eftersom att vädret inte var det allra bästa. Helt plötsligt, som om någon där uppe hörde våra önskningar, så öppnades himlen och vi hade en solig och klar dag framför oss. Hur lyckas vi ha sådan tur med vädret? Jag börjar bli lite rädd faktiskt… Vi vandrade upp för glaciären i våra boots med stora isdubbar och gick igenom smala gångar där man knappt fick plats och vi såg flera små isgrottor. Det var som att gå på ett ishotell (vad jag kan föreställa mig eftersom jag aldrig har varit på något) fast i naturlig skepnad. Vi kom halvvägs på glaciären och stannade för lunch. Att gå ända högst upp skulle ta runt 16 timmar enkel väg, och det skulle vara ganska farligt. Högst upp såg vi en isklippa som inte såg ut så mycket mer än en liten isklump, men tydligen var den lika hög som ett 6 vånings höghus, då förstår man hur långt bort det var. Efter lunchen började vi gå ner igen, och då gick vi igenom en stor svincool isgrotta. Ännu längre ned kom vi till en annan grotta, halvt klaustrofobisk. Den var så liten och trång att man knappt kom igenom den, riktigt coolt. Hela dagen var helt fantastisk med strålande väder, solen sken på isen som gnistrade mot den blåa himlen. Denna vandring var inte alls lika jobbig som vår vandring på Tongariro Crossing, trots att vi gick i 8 timmar nu också. Kanske tur det annars hade vi varit döda vid det här laget. Men vi var ändå tillräckligt möra för att den där 20 mans jacuzzin skulle sitta riktigt fint senare på kvällen!

Vi vaknade på morgonen och gick ner till stranden efter frukost. Där gick vi längs med strandkanten och letade vi efter stenar i flera timmar. Tydligen kunde man ha tur som en tidigare stray passagerare och hitta så kallade greenstones värda runt 300 dollar. Men vi hittade såklart inga, men vi hittade en massa andra gröna stenar och en massa annat fint. Bland annat fanns det mängder av kritvita stenar, de såg ut som ägg där de låg i sanden. Det fanns så många fina stenar så man trodde man var inne i en inredningsbutik i sverige som säljer sådana fina prydnadsstenar. Det hade varit coolt att ta med sig några hem och gjuta in i ett bord eller något, men det finns det tyvärr ingen plats för i väskan. Det var bara att säga hej då till stenarna och köra vidare mot Franz Josef.

Det var några timmars körning till Franz Josef, och när vi kom fram var det dags att få i sig lite käk. Nu är det sängen som gäller för imorgon ska vi glaciärvandra hela dagen!

Barrytown

Efter två härliga nätter i nationalparken i Abel Tasman, så drog vi vidare med bussen mot Barrytown längs the ”wild” West Coast som sträcker sig över 600 km. Längs vägen gjorde vi ett par stopp, bland annat längs med floden, Buller River, och lite senare stannade vi vid Westport Seal Colony. Där gick vi av bussen och tog en liten vandring längs den vackra kusten och vi såg hur många sälar som helst ligga och mysa på klipporna eller leka i vattnet. Därefter kom vi till Punakaiki som ligger i Paparoa National Park. Där fanns det en liten runda som vi gick och där tittade vi på de konstiga klippformationerna som kallas för Pancake Rocks, och det ser precis ut som pannkakor som ligger på hög. De har skapats genom hårda och mjuka lager av sten som har blivit formade av havet. Vågorna bryter in genom formationerna och bildar stora ”blowholes”. Sjöröken som bildades när vågorna bröt sköts upp ur hål i klipporna så det såg ut som om någon drog ett stort bloss av en enorm cigarr. Vågorna var enorma och vi kunde stå och titta på dem hur länge som helst utan att tröttna. De kom med en sådan kraft, det måste verkligen vara en speciell känsla att lyckas surfa på sådana vågor.

Tillslut kom vi fram till Barrytown, eller Baz Vegas som det kallas, eftersom det är som Las Vegas – fast raka motsatsen. Här hade vi ett invånarantal på hela 50 personer och vi bodde på den enda baren i området (eller det enda stället som inte var en ladugård). Det var som att bo på någons trädgård, och lokalbefolkningen tog emot oss med öppna armar och det var upplagt för fest när vi kom dit. Vi hann bara få i oss lite mat sedan var det dags att byta om – till grisar, nördar, älvor eller självaste tomten. Ikväll var det maskeradparty, och eftersom allt ”händer” när Straybussen kommer på besök så kom även alla de få lokalborna in på puben. Helt plötsligt kom en liten gris in i baren, det sötaste jag sett på länge! Den lilla grisen var hela 36 timmar gammal och blev lite utstött av mamman så han fick hänga med sin ägare på puben istället. Jag blev inspirerad av den lilla grisen, så jag klädde faktiskt ut mig till en gris. Kvällen blev kul och galen och vi körde en massa olika lekar, och nästa dag hade vi vår första sovmorgon på jag vet inte hur länge så festen höll på in på småtimmarna i ”staden” som ingen visste fanns.

Sälar

Ett berg som såg ut som wallpapp

Blowholes vid Pancake Rocks

Pancake Rocks

Jag är en myra i filmen "Ants", det kändes som att gå runt bland enorma grässtrån

Buller River

Enorma vågor

36 timmar gammal!

Vi dansade bakom baren

och lekte lekar